JAHAJA. Forum.

Strax efter sin femårsdag går JAHAJA. Forum in i en ny fas - bloggen flyttas till wordpress. Ny JAHAJA-adress är jahaja.wordpress.com. Just nu håller jag på och meckar i den nya bloggen där verktygen ännu inte känns vana i handen. Men det kommer väl. Till och med till en otålig, som jag. Men snart, inom en vecka, försvinner min blogsomeadress. Välkomna då på besök till

jahaja.wordpress.com

 

Andra bloggar om: JAHAJA, JAHAJA. Forum, flytta blog

Mod är ett ämne jag ofta tänker kring. Jag tror att det handlar om ett sätt att se på världen, på min egen person och vad jag har för självbild. För mig är det SÅ viktigt att våga göra det jag vill, säga det jag tycker är viktigt. Hur det har blivit så, ja, det är nog en annan tråd, för en annan post.

Jag vet att vissa ser mig som modig. Det handlar om att jag har mycket civilkurage när det till exempel gäller att säga till ledningen på arbetsplatsen om det som känns o-bra. Då vågar jag, känner mig lugn när jag formulerar mig i ord eller skrift. När man dessutom, som jag, konfronterat chefer med något som man är kritisk mot och inte blir behandlad illa som resultat, ja, då vågar man göra om det. Då vågar jag.

 

Utsnitt av Siri Derkerts konst visad på Lunds Skissernas museum. Hon var modig, hon!

Det är ju konstigt med vårt språk! Visst borde modlös syfta på att sakna mod? Men så är det ju inte. Nej, modlös är att vara sorgsen, inte ha glädjen. Det är en annan femma än feg, det. Just nu känner jag mig rätt modlös, men också ibland modig. Men också ibland feg. Och det har jag svårt med. Det är en nöt som jag vill knäcka.

Varför? Jo, för jag vet att det finns saker som jag skulle vilja säga till vissa men inte vågar. Trycket inifrån är starkt att säga ifrån när jag tycker något. Men jag kan hejdas i den impulsen av att 1. jag är rädd för personen 2. jag inte kan bedöma hur jag ska bli bemött 3. jag förstår att jag skulle framstå som världens moraltant. 

För visst är det svårt att vara kritisk mot andra. Jag har nog varit sträng mot många i min omgivning, så som jag har varit mot mig själv. Jag kan känna att mänsklig tolerans varit en bristvara många gånger och att jag ofta fokuserat på folks brister. Kanske har jag blivit bättre på att se individer på ett mer nyanserat sätt. Jag jobbar i varje fall på det. 

Men är det inte konstigt att vi tycker en massa som vi håller inne med? Eller är det rätt och bra? Hur gör andra? Väljer alla sina strider? Jag kan se att det förhållningssättet är både klokt och pragmatiskt många gånger. Men när jag vet att jag fegar för att jag är rädd för konsekvenserna, då ogillar jag mitt eget beteende. 

Jag kanske borde skaffa mig själv en annan bedömningsskala för mitt eget beteende, annat än mod-feghet? Kanske gå över till kul-okul? Alltså satsa på mesta möjliga kul istället. Att ha kul is the shit istället för våga is the shit? Och kanske bedöma andra mindre strängt? Se att de kanske gör det de gör, eller ibland låter bli att göra saker, för att tillvaron ska bli dräglig (wow, ett sådant ord! Måste kolla SAOB, OK, från mellantyskan, finns redan i Nya Testamentets översättning från 1526) och vad kan man säga om det?

JAHAJA, ungefär. 

Andra bloggar om: Mod, modlös, feg, feghet, Siri Derkert, Skissernas museum

Det satt en katt på marken. Den var gul, brun, svart och vit. Mycket päls. Den tittade uppåt, när jag kom skjöt den iväg en snabb blick mot mig, sedan uppåt igen. Intensivt.

Katter. De är såna djur! De är inte domesticerade som hundarna. Därför har de min respekt. Men också min rädsla.

Katten tittade uppåt mot fågelbordet. Rakt ovanför fanns ett rödmålat falurött fågelbord, fullmatat med fågelfrön. Att fåglarna inte var där i massor berodde kanske på det ännu så länge milda vädret. Men kanske också på deras förståelse av att här handlade det om att riskera att kanske bli uppäten när man åt. Katten satt ju där och bara väntade! Väntade på att få mat i SIN mage.

Mina tankar går ofta just nu kring hur man ska leva sitt liv. Ska man äta av livet eller ätas av livet? Självklart det första. Man ska glupskt ta för sig av det goda livet erbjuder. När man känner att livet äter på en, att man blir uppäten av plikter, stress, annat dåligt som man kan klara sig utan, ja då ska man se upp!

 

Tyskt stoppljus mot himmel över Berlin

Är det lättare sagt än gjort? Ja, fast min insikt har varit dyrköpt. Jag fattade inte detta förrän livet börjat äta på mig. Nu gör jag vad jag kan för att återgå till det tillstånd som handlar om att ta för sig av livet som om det var ändligt (vilket det är) och inte låta livet ta för sig av mig. 

I höst har jag drabbats av stressutmattning. Utmattad av inre stress. Sådan stress har ingen objektivitet, den är inte absolut, den är subjektivt upplevd och subjektivt triggad. Man måste också tänka på den utifrån sig själv och inte utifrån några absoluta värden. 

Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv NU! För nuet är det enda vi är säkra på att vi har. 

Katten sitter där och väntar på sitt byte. Kanske sitter den där än. Jag hoppas det. 

Andra bloggar om: stress, katter, utmattning, survival of the fittest

Ni som inte har sett Wim Wenders fantastiska "Pina", filmen om den ryktbara tyska koreografen Pina Bausch, ni har något extra framför er! Filmen är gjord i 3D, vi såg den i 2D på Kino. Kanske missade vi mycket i det, men det var ändå en väldigt stor upplevelse. Det är dans, musik, teater, uttryck i kropp, ansikte, händer, i rummet. Fantastiska miljöer, en hel humor (en känga ges åt den klassiska balettens tåspetsdans delas ut när balettdansösen stoppar i kalvkött i balettskorna innan hon går upp på tå), ja, det är mycket att njuta av i filmen som verkligen gör en uppåt.

Miljöerna kommer bland annat från Wuppertal där Pina Bauschs balettkompani höll till. Här finns också de fantastiska hängande spårvagnar som används som bakgrund i filmen flera gånger. 

Tala om postmodernt, eller nya sätt att använda det gamla! Detta är en genreöverskrivande film, den har ingen storyline, är inte en dansfilm som vi tidigare sett dem, dessutom är användningen av 3D ett sätt att påminna om det rumsliga i dansen.

Vill ni läsa en av många entusiastiska recensioner så läs Mattias Oscarssons recension. Eller läs Malena Forsares fina text.

Andra bloggar om: Pina, postmodernt, Wim Wenders

Igår såg jag ett intressant "Babel" på teve. Huvuddelen av programmet utgjordes av en intervju med Horace Engdahl och författaren Stig Larsson (notera stavningen). De var båda intressanta att lyssna på, det blev uppenbart hur mycket den kreativa miljön behöver samtal, den med, för att frodas. Dessa två är gamla vänner, med mycket olika livsstil men uppenbarligen många mötespunkter intellektuellt.

Allt var bra tills Daniel Sjölin frågade om de var post-modernister. De blev förgrymmade, framför allt Horace. De försökte argumentera för att slippa denna etikett och det hela blev lite insnöat, minst sagt.

Sydsvenskan hade idag en kul artikel av Mattias Oscarsson som tyvärr inte ligger på nätet, varken han eller hans text. Den handlar om hur man nuförtiden försöker hitta alternativa sätt att visa film, eller sätt som gör att det blir något "extra"  att gå på bio.

Kanske var det denna trend som gjorde att biovaktmästaren på Entré (vars biostolar verkligen var bekväma, tydligen också ett sätt att ge biopubliken en känsla av mervärde - halleluja, detta trista trendord!) när vi var där nyligen, strax innan filmen sattes igång, kom in och hälsade oss hjärtligt välkomna, talade om var man skulle gå ut och var toorna finns. Lite alternativstuk på det biobesöket! 

Doc Lounge i Malmö har spridit sitt dokumentärfilmskoncept till många andra platser. I deras regi är det vanligt att man serverar mat till filmen som visas och det är OK att gå iväg till baren och köpa något att dricka.

För mig som lider av minsta popcorntugg på biograferna, än mer popcorntrevande, eller HU!, pappersprassel, för mig är tanken på att gå på bio och äta samtidigt väldigt främmande. 

Men man kanske ska släppa taget om de gamla sanningarna, den gamla bilden av vad ett biobesök är och istället vara, ja, kanske post-modern, helt enkelt? 

 

Postmodernt? Ett träd använt som textblad?

För visst är det något sympatiskt i att låta de gamla strukturerna och vanorna brytas upp och omtolkas? Den andra december ska vi gå på Victoriateatern och höra de superduktiga syrrorna Söderberg, First Aid Kit. Det blir picknick-konsert! Både multi-tasking och post-modernt?

Jäklar, va moderna vi är! 

Andra bloggar om: Postmodern, bio, alternativ, First Aid Kit, Victoriateatern

Två och en halv dag i Berlin har vi just avslutat och vi har sett mycket, men inte nog! Jag tittar på SJ:s hemsida för att se vad det skulle kosta att resa dit med tåg, istället för flyg som vi gjorde nu - exakt dubbelt så mycket, blir det. Heltokigt. När ska det bli ändring på detta så att folk verkligen vill ta det miljövänliga tåget?

För jag åker gärna till Berlin igen snart. Vi har sett flera av stadens ansikten och att kalla platsen mångfacetterad känns rätt. 

För drygt 4 000 kronor har vi båda flugit till och bott i Berlin över en långhelg, lördag till måndag. Hotellet, Hotel Lichtburg vid Kurfurstendamm, är trestjärnigt, rent och tyst och med en utmärkt frukost. Adenauerplatz med U-bahnstation ligger strax intill.

Vi går på rekommendation till Hamburger Bahnhof när vi kommer till stora järnvägstationen från flygplatsen. Där ser vi bland annat Andy Warhols jättebilder på Mao. De imponerar på mig. Får jag säga helt enkelt att de är coola? Stora, enkla men inte utan idé. Använd en bild på en kändis. Förstora. Lek med färger. Helt plötsligt dominerar bilden, inte personen som ursprungligen är avbildad på fotot. Något sånt. Konst ska inte förklaras med ord. Och dessutom är konstupplevelsen subjektiv.

 

Stor man möter mindre man. Fast jag vet vem jag föredrar!

Anselm Kiefer, född samma år som kriget slutade och en mycket kär favorit, har ett eget rum på muséet. Hans bilder är starka saker, en av dem räcker som upplevelse i sig.

Vi ser också fantastiske Saracenos verk, tidigare bland annat beskådade på Statens Museum för Konst i Köpenhamn. Även han är en idéperson konstnärligt och jag tror nästan alla imponeras av hans bubblor och lekfulla jätteformer.

 

Barn ligger inne i en av Saracenos verk, på en genomskinlig plastyta

En promenad från muséet tar oss bland annat förbi gamla riksdagshuset med dess glaskupol. Vi missar tyvärr att se denna turistattraktion inifrån eftersom man måste ansöka om tillstånd i förväg.

Solan går vackert ner över Berlin, denna första dag på vår minisemester, en av de sista på sommartidshalvåret. 

På söndagen har vi stämt träff med min systerson, Michael, som bor i Kreuzberg. Stadsdelen beskrivs ofta som något liknande Möllan i Malmö, en stadsdel som tidigare varit fattig med många invandrare som nu genomgår en gentrifiering till mångas ilska och irritation - priserna på lägenheterna skjuter höjden. Fenomenet är känt från många storstäder, men därför inte mindre problematiskt.

Han guidar oss runt i bostadsområdet, visar oss den vackra kanalen. Vi promenerar upp till Martin Gropius hus. Här finns en bra bit av muren kvar. Många tankar väcks. Ett sådant grymt öde, att dela en stad som man gjorde Berlin. Dela familjer, vänner från vänner, alla möjliga kontaktpunkter. Och i så många år. Ja, över huvud taget är ett besök i Berlin, såvida man inte direkt undviker historiska platser, en påminnelse om ett grymt och förfärligt 1900-tal för Tysklands del.

Solen skiner över oss när vi tar oss en curry-wurst (vad är det i den, egentligen? Det är gult, men är det kött?). Vi tar oss vidare till Friedrichshain, en del av Berlin som liksom Kreuzberg genomgår en gentrifiering men som ändå till stor del är ungdomars plats. På massor av ställen i dessa båda stadsdelar finns graffiti, en del av den mest enastående sort. Hela husväggar med mycket grundligt planerade målningar. Det är tydligt att åtminstone många av dem är gjorda med myndigheternas goda minne – det skulle inte ha gått att måla vissa av dessa bilder under nattliga räder. Men det finns också massor med ful graffiti som bara gör att miljön ser skräpig ut.

 

Den här fantastiska väggen tog jag många bilder på. Titta mer i Fotat!

Som avslutning på dagen går vi på det judiska muséet. Det är 10-årsjubileum och nästan för många besökare är där samtidigt med oss. Men vi får ändå en god bild av den häftiga arkitekturen av Libeskind som måste ses, och av stoffet som visas. Muséets syfte är att visa judarnas historia i Tyskland framför allt. Det finns en drivande pedagogik i utställningen som visar hur judarna levde i landet, förvisades från småbyar, flyttade till städerna och till sist också fördrevs eller forslades till utrotningsläger. Denna grupp människor, framgångsrik många gånger, ofta i hög grad anpassningsinriktad, blev mer hatad än vad är möjligt att förstå med förnuftet.

På väg till muséet, pojke med bubbla, kan han fånga den?

Efter dagen är vi rätt möra i benen. Vi går på en av Berlins bullriga restauranger. Ljudnivån är bra mycket högre än hemma och det finns ett speciellt rökrum - de är inte riktigt i kapp oss vad gäller förbud! 

Sista dagen tar vi en promenad utmed Kurfurstendamm, en lång kommersgata med först mycket eleganta, sedan mer vanliga affärer, sådana som kan ses i de flesta städer. Vi kommer till jättevaruhuset KaDeWe där jag får god service i jakt på en vinterkappa. Trötta i benen, eventuellt utmattade efter att ha gjort ett så stort hål i börsen, låter vi oss skjutsas upp till Brandenburger Tor på cykel - något av det mest turistiska vi har gjort under våra resor! Den trevlige föraren pekar hit och dit och berättar, när han kör oss utmed Tiergartens cykelstråk. Ett skönt sätt att färdas en solig höstdag, genom parken med de höstklädda träden.

 

I Tiergarten har Stand by me fått en egen stam

Förintelsemonumentet vid Brandenburger Tor är också mycket sevärt. Med de cirka 2 700 betongblocken får de judar som dödades under förintelsen en minnesplats. Blocken kan ses som gravar eller något annat, öppet för tolkning där de ligger på en böljande stensatt yta som är så stor att man verkligen kan gå vilse eller känna rumslig förvirring. Vilket säkerligen är en av idéerna Peter Eisenman, arkitekten som ritat monumentet, har haft.

Block som väcker känslor

Vi går och äter god vietnamesisk mat i en cool del av staden, den som kallas Mitte. Här trängs de coola butikerna, som på Götgatan i Stockholm fast så mycket mer. Ännu ett berlinskt ansikte! Här ser vi en riktigt moderiktig butik som heter Eastberlin, ja, vi är i före detta Östberlin. Strax intill, några kvarter bort, ligger Alexanderplatz, kanske gamla Östberlins mest kända plats. Här är det inte alls coolt. Här ser folk gråa och trötta ut, inga dyra modekläder här. På fiket där vi tar en kaffe utomhus har ingen av de andra vid borden köpt sin fika, den är medhavd, det är billigare så. Många missbrukare, många som hastar förbi till tunnelbanan. Stora, fula DDR-hus. Ett helt annat Berlin. 

Så staden är kluven i sitt uttryck. Många växlande temperament stöter vi på i stadens väsen. Visst, man kan tillbringa hela sin tillvaro i Kreuzberg  eller någon annan stadsdel som vi inte har sett. Men när man tar sig genom staden som vi gjort på några dagar, så får man en bild av en komplex identitet, en inte okomplicerad att förvalta och hantera. Men den smältdegel som staden är, med före detta DDR-are, nya ungdomskulturer, en gammal tradition som kulturstad, en mycket komplex och svår historia, människor som bor och jobbar, går i skola, pendlar, massor med turister, gör den också väldigt spännande. Jag ser fram emot ett nytt besök, det är mycket som jag inte har hunnit med! Obs! Glöm inte att titta på fler av mina bilder, om du har läst så här långt!

Andra bloggar om: Berlin, Kreuzberg, Friedrichshain, gentrifiering, judiska museet Berlin, konst,

Kollar på teve. Sällan jag gör det numera. Jo, de nästan heliga 30 minuterna framför Rapport, de finns kvar. Ofta blir jag irriterad över nyhetsurvalet, eller de många röriga och nästan obegripliga reportagen. Men trots det ser jag programmet, det är den gång på dagen då jag sätter på teven om jag är hemma.

Annars? Det är inte mycket jag ser. Programmen jag gillar, eller ids intressera mig för, är få och många gånger sänds de på tider som inte passar. Jag väljer SVT Play. 

Jag minns (nostalgin flödar i JAHAJA för närvarande, jag vet …), jag minns slutet av 50-talet när vi fick vår första teve. En sådan med dörrar. Svartvit bild förstås. Man bänkade sig framför nyheterna, brickan var dukad till mamma och pappa med kaffetermos och koppar och fat (när slutade man använda kaffekoppar med fat, förresten, varför försvann de?) och så var det en nästan helig stund när Olle Björklund läste nyheterna framför klockan i Aktuellt-studion. Det var grejer.

 

En aning B-igt kan det tyckas idag, när man ser sändningen från nyhetsstudion i svensk teves barndom

Kanske är det därför jag håller fast vid denna halvåtta-ritual, slår det mig, det är liksom ur-upplevelsen framför teven för mig. Där sitter Mats och jag, utan kaffebricka visserligen, men där sitter vi bänkade och tittar på Rapport varje dag. Men det finns skillnader jämfört med då, andra än den försvunna kaffebrickan. Nu har andra programledare tagit över efter de 50 år som faktiskt gått sedan Olle Björklund slutade. Claes Elfsberg är en favorit, lugn och säker och rutinerad efter sina nu 36 år på svensk television.

Många ungdomar vet inte vad jag snackar om när jag talar om Rapport. De tittar inte på SVT. De kollar på kanal 4 eller någon annan kanal. SVT anses tungt och trist bland många unga. 

Och delvis får jag hålla med dem. När jag härom kvällen bänkade mig för att titta på den omskrivna serien Anno 1790 blev jag gruvligt besviken. Trist. Manuset är oinspirerat, miljöerna väldigt "kulissiga" trots att serien delvis filmats i Gamla Stan. Skådespelarna varierar i prestation men huvudrollsinnehavaren, fältskären Dåådh (spelad av Peter Eggers), är inte karismatisk nog för att vinna mig. Tempot är lågt och regin tafflig. Nä. Sorry. Jag förstår varför jag så ofta hamnar framför amerikanska, brittiska eller danska serier. På SVT Play.

Dessutom är vi nu sedan en månad med i Love Film som det av någon anledning heter, där man för en liten summa kan låna hem filmer varje månad. Vi hyr två filmer i månaden och fick på så vis sett filmen A Single Man, en riktigt bra film tyckte vi, av modeskaparen Tom Ford. "En film om saknad" skrev någon recensent och det är nog det som slår mig mest, hur väl Colin Firth som har huvudrollen i filmen, gestaltar saknaden, den speciella tröghet, stumhet, som infinner sig när någon älskad försvinner. Bottenlöst svart. Han gör det bra, Firth.

Filmen är överestetisk, jo, mycket vackra kläder, mycket fokus på fantastiska Julianne Moores frisyrer och kläder, Colin Firths kostymer som är extremt välsittande. Men just detta gör på något vis sorgen ännu mer markerad. Allt är så tomt, så tomt. En välspelad film i lågt tempo med fina bilder. Det gillar jag.

Andra bloggar om: Olle Björklund, Rapport, nyhetssändning, TV, teve, nostalgi, teves barndom

På morgonen på min lediga onsdag sitter jag och tittar mot mitt skrivbord. Jag upptäcker att almanackan hänger med sidan för vecka 16 framme. Veckan efter min mors begravning. Mitten av april.

Har tiden stått still sedan dess, har den gått, har den gått en annan väg? Ja, i varje fall har mitt huvud inte varit inne i almanackans värld. Tiden har rört sig framåt men jag har på något sätt inte varit med. Ett märkligt hopp, en parentes, en bubbla i tillvaron. 

Sorgen är svår, den kräver kraft och den kräver tid. Den kräver viss hängivelse. Om man inte låter den komma fram, ja då tror jag man förr eller senare ändå får betala priset. Så lika bra att ta sig in i den, och igenom. Förhoppningsvis kommer en dag då man ser ljuset i tunnelen, för att tala malmöitiska. 

 

Vår blev plötsligt höst

… och hösten den är vacker den, här vid Krankesjön. I oktober.

 

Jag går ut denna vackra dag på min onsdagspromenad. Solen lyser över de ännu bara delvis höstfärgade löven. I trädgårdarna syns fortfarande sena blommor. Som vanligt faller jag i tankar under promenadens för kontemplationens så välgörande lunk.

Ännu är inte trädgårdarna i träda

Kronprinsen i Malmö. Jag minns det från när jag var barn. Nu är det säkert mycket som är annorlunda, vår son jobbar där och cyklar hem genom kvarter som även jag cyklade genom när jag gick på gymnasiet. Jag minns hur enormt spännande det var när Kronprinsen byggdes, osannolikt högt reste det sig och den blåa fasaden lyste i solen. 

I botten på Kronprinsen fanns ett EPA. En julafton, jag var kanske 6-7 år, sa min pappa plötsligt, nu ska vi åka och köpa en julklapp till dig från mig. Detta hade aldrig förr hänt. Mamma hade köpt alla julklappar, varför detta infall? Jag förstod att något var konstigt med det hela men följde förstås med. Inne på EPA var det massor med folk som handlade julklappar i sista stund. Många av dem handlade sent för att de hade jobbat in i det sista. Vi handlade sent, trodde jag, för att pappa hade fått dåligt samvete för att han aldrig handlade något till mig. 

Vi gick runt där rätt planlöst. Pappa frågade, gillar du den, eller kanske den? Jag ville inte ha något alls av det vi såg, inget var i min smak, men till sist beslöt jag mig för att ta emot ett smyckeskrin i fusksilver med någon sorts utsmyckning och rött foder. Jag minns väl när jag stod och tittade på det. Det var inte fint. Men jag skulle få det av pappa. Jag förstod att jag skulle göra honom glad genom att ta emot det.

Jag hade länge kvar det där smyckeskrinet och det ligger liksom i ett speciellt skimrande ljus i mitt minne men ingen annanstans, det finns bara kvar som bild inne i mig.

Du måste ha varit äldre än så om du minns det så väl, säger Mats när jag berättar. Jag tänker, kanske gick det inte alls till som jag minns? Kanske bad jag pappa att vi skulle gå iväg och handla? Kanske var jag mindre, äldre? Minnena är subjektiva. Den objektiva sanningen, ja, hur finner vi den? Kan vi finna den?

Delvis söker jag svar genom att skriva, faktiskt, och tala. Och när jag nu googlar på Kronprinsen, idag 2011, så ser jag att det var färdigställt 1964. Då var jag 12 år. Jag var alltså förmodligen 12-13 år när detta hände.

Min pappa blev sjuk omkring den tiden. När han några år senare låg på sin dödsbädd, bokstavligen talat, sa han att han borde ha varit snällare mot mig under min uppväxt. Kanske var EPA-shoppingen den gången ett försök till detta.

 

Långa skuggor kastad av en kort kvinna

På väg hem går jag in på Kungsgårds bageri och köper lite färskt bröd och kaka. Jag går hem genom ett lugnt Dalby. Ser en mamma i en trädgård med sitt lekande barn. De nuar. Njuter av stunden. Så ock gör jag. 

Andra bloggar om: tankar, inne och ute, minnen, Kronprinsen Malmö

Jag har längtat efter att se den senaste filmatiseringen av Jane Eyre, romanen av Charlotte Brontë från 1847. Romanen kom i svensk översättning redan 1850 enligt wikipedia, vilket är anmärkningsvärt snabbt. Boken läses fortfarande över hela världen.

Filmen gjorde inte mig besviken. Bilden av den viljestarka unga Jane med sin kraftfulla personlighet och sin integritet, känns igen från den jag skapat mig vid läsning av boken. Och det beror säkert på skicklig regi av Cary Joji Fukunaga men minst lika mycket på en enastående insats av nu 22-åriga Mia Wasikowska. Hennes gestaltning är lågmäld och hennes medel är diskreta och mycket övertygande. Hon arbetar med ögon, mun och hållning (Mia har tydligen ett förflutet som balettdansare) och vi känner Janes styrka, korsetterad till en början anstående den tidens koder, efterhand mer öppen. 

Historien är ju klassisk och känd av många: Den föräldralösa Jane Eyre blir förskjuten av sin moster och tillbringar många svåra år på en hemsk internatskola, får sedan arbete på det avsides liggande godset Thornfield. Ägaren är Mr Rochester (spelad av Michael Fassbender). Janes uppgift är att ta hand om hans myndling, som det kallas, en flicka som Rochester är far till (även om detta förmedlas på ett rätt dunkelt sätt i både roman och film). 

Mötet med Rochester kommer en bra bit in i berättelsen men deras kontakt blir snabbt betydelsefull för dem båda. Mr Rochester driver på, en katastrof närmar sig och, ja, resten får man antingen läsa eller se sig till. 

Det som gör filmen till en stor upplevelse även för mig som läst boken och rekommenderat den till många, är att stämningen känns igen och Jane är väldigt mycket sådan som jag föreställt mig henne. Tempot i filmen är lågt men gestaltningen laddad och kanske finns här den främsta skillnaden mellan bok och film. Boken ger ju självklart en mycket mer långvarig upplevelse, vilket i sin tur gör att upplevelsen lägger sig inom en på ett annorlunda sätt.

Mia Wasikowska är fantastiskt bra. Var har jag sett dig innan, tänker jag när jag sitter där i biosalongen. Först hemma hos Google kommer det: Hon är ju onsdagspatienten hos psykologen Paul Weston i första säsongen av In Treatment. Där spelar hon en yngre person, här en lite äldre. Båda rollerna med bravur. Henne kommer vi se igen, helt klart. 

Fassbender som jag känner till både från fantastiska Andrea Arnolds Fish Tank och även Tarantinos Inglourious Basterds, är mycket skicklig i sitt spel som den mörke, depressive Rochester. I DN har Malin Ullgren skrivit en intressant artikel om dystra, mörka manliga karaktärer i filmer och romaner och mansrollen, bland annat om Rochester i Jane Eyre. En intressant artikel även om jag inte håller med henne i allt.

Men faktum är att det alltid varit Jane Eyre själv som intresserat mig i boken. Jag har sett kärlekshistorien med Rochester som en del i berättelsen Charlotte B lägger in för att väcka intresse, spänning, ge boken ett romantiskt innehåll. Det gäller även mer ruskiga inslag i boken. Hon ville bli läst.

Det jag tror många av oss fastnar för är porträttet av denna starka unga kvinna, mellan 17 och 19 år i boken, som trots mycket dåliga odds och många kränkningar, lyckas behålla sin känsla av egenvärde och självrespekt, sina ideal om vad kärlek är och hur hon vill leva sitt liv. Detta gestaltas väldigt fint i filmen och jag rekommenderar den varmt, varmt. 

Vi såg filmen på Entré där vi satt i en biosalong med tysta med-tittare, som filmen kräver. Längst bak satt dock någon person som hade problem med sin impulskontroll. Därför kunde det vid mycket stämningsfulla ögonblick då det var tyst från film och publik, komma ett "Haha" eller "Fuck you bitch".  Ingen höjdare. Jag tror att de hade gått på fel film. Men det hade inte jag!

Andra bloggar om: Jane Eyre, romanen Jane Eyre, vara tyst på bio, Mia Wasikowska