JAHAJA. Forum.

Söndag morgon och det spelar ingen roll om klockan är si eller så mycket. Det är grått och blött ute, en stor dysterkupa över himlen.

Jag hade svårt att somna igår kväll efter att ha sett Susanne Biers film Bröder. En viss besvikelse kände jag efter att ha sett Efter bröllopet. Bröder tyckte jag var bättre. Framför allt så påverkade den mig mycket mer. Det var en mycket obehaglig historia, och en som satte igång alla möjliga tankar. Men återigen tycker jag att Bier visar lite intresse för den kvinnliga huvudpersonen. Vi får veta rätt lite om henne, vi anar att hon är lärare (!!) genom att hon går över en skolgård. Hennes föräldrar är döda. Fokus finns på männen.

Där körde jag igång igen. Det är svårt att låta bli. Det är väl också för att Mats och jag talade länge om filmen igår kväll (fastän bara jag såg den). I samtalet förstod jag saker i filmen, såg kopplingar och spår som lades ut. Och så är det ofta! Det är först i dialogen som viss förståelse av våra djupa upplevelser kommer. Därför är jag en sådan älskare av det goda samtalet.

Det känns lite som att bekanta sig med ett barn som jag inte visste att jag hade, tänker jag när jag går på min onsdagsvandring i Dalby. Anä, nu var jag nog allt för influerad av gårdagens film, Efter bröllopet, som jag håller på att sammanställa mina tankar kring. Men det är rätt tragiskt egentligen. Efter att ha bott i Dalby sedan 1984 så tycker jag att jag först nu blir grundligt bekant med byn.

Med stavgångens rytmiska tag faller jag in i melodin i filmen “Leek spin” som det finns en länk till i mitt förra inlägg (YouTube). Melodin får mig att hoppa av förtjusning när jag tänker på tjejen i filmen som står och snurrar en purjolök i fyra minuter.

Varför skrattar visa av oss åt somt och andra inte? En del av dem som jag har tipsat om filmen verkar inte tycka att den är kul alls. Några delar min förtjusning. Finns det något mönster i det vi skrattar åt? Kan det analyseras? Bör det analyseras? Kanske är det med humor som med musik, att våra reaktioner sker på ett plan som inte kan styras och därför kan svåra att intellektuellt förklara. Se, nu blev det ändå en intellektualisering!

På vägen tillbaka går jag min vanliga sväng in i butiken Klostret 5 som jag har skrivit om förut. Monica Lärn som driver företaget, har en säker känsla för vad som kan blandas i en butik. Mycket av det hon säljer görs i eller runt Dalby. Det finns mycket fina och roliga smycken, schalar, barngrejer, keramikfigurer, kuddar. Monica är en riktig entusiast som har massor av idéer kring vad hon mer skulle kunna göra. Jag hoppas att hon fortsätter med sin verksamhet. Titta in när ni kan, kanske vid en utflykt?

Gå in på YouTubes sida och titta på korta videos - en del helt makalösa. En favorit finns här

De promenader jag tar i och runt Dalby ger mig både bildstoff och tankestoff. På dagens promenad i Dalbys omnejd stöter jag på tre katter. Först en orange med halsband som tittar på mig med ointresse, sedan en grå som ser riktigt arg ut och till sist en svart som kyligt sveper med blicken över mig innan den kaster sig in i gräset för att fånga musen.
Vad är det med mig och katter? Märker de att jag är lite rädd för dem? Jag vet inte. Och förmodligen vet inte katterna heller.
Jag går in i byns kärna och möter andra personer med stavar som jag och en och annan mamma med barn. När jag kommer upp mot vårt område går jag på en gata där radhusen hyrs ut av LKF. Här ser jag många som är hemma. Alla är inte pensionärer. En del är i 40-årsåldern, några är helt unga. Det är livligare en onsdag på denna gata än på vår köpevillagata. Säkert är flera här arbetslösa.
Vad tycker dessa människor om budgeten och sänkningen av a-kassan? Det är inte så svårt att räkna ut. Det måste vara ett mycket hårt slag för arbetslösa med de neddragningar som kommer att genomföras.
Helt plötsligt, ungefär två veckor efter att det har sagts, begriper jag vad min arbetskamrat Ola påpekade. När jag sa till honom att mina lediga onsdagar “kostade mig några tusen i månaden” (jag menade i minskad arbetsinkomst) så svarade Ola att jag menade nog tvärtom, att om jag jobbar 100% så tjänar jag några tusen mer. I ljuset av mina tankar kring arbetslöshet så förstår jag hur Ola menade. Jag har ett jobb och väljer faktiskt hur mycket jag jobbar. Det är en priviligierad situation jämfört med mångas. Det kan ses som en fråga om semantik. Men det är också en fråga om vilket perspektiv man väljer att se sin livssituation ur.

Skriv på protestlista mot SVT:s nedläggningshot mot samhälls- och nyhetsprogram här

1. Nej, det handlar inte om butikskedjan. Det handlar om mänsklig inspiration! Bosse Silborn, min kollega på skolan, visar upp några av sina enastående fotografier i JAHAJA. Det finns en effekt, även kallad JAHAJA, som inspirerar i det tysta. Men kommentera gärna högljutt.

2. Henrik
vill tipsa om den nya dokumentärfilmskvällen “doclounge” på inkonst på måndagkvällar!

Ovanligt läcker hemsida!!

Såg filmen i torsdags, rätt omtumlande. Återkommer. Har. Se recension.

Det är onsdag och jag går ut på långpromenad. Detta är höjdpunkten på min lediga dag. Jag går ut ur Dalby på Genarpsvägen och kommer strax ut i öppet landskap. Fält, fåglar, fri sikt. Jag känner att jag omfattar, fattar om, min tillvaro och det är här och det är nu. (För säkerhets skull, men också för skönhetens skull, tar jag fram min lilla suveräna Nikon och tar några bilder.)

Kanske är det njutningen i ögonblick som dessa som gör att vi ibland längtar efter det småskaliga livet där allt är nära och begripligt. Vilket osökt får mig att tänka på Amishfolket. Vilket leder till tankar på det hemska illdådet i en av deras skolor i Pennsylvania. Det kändes på något sätt ännu mer som en kränkning när det drabbar dessa fredliga människor som man i varje fall på avstånd måste respektera för deras styrka att välja en livsstil som är så helt annorlunda en den som dominerar det amerikanska samhället.

Amish får mig att tänka på den underbara filmen “Vittne till mord” som är en thriller som utspelar sig i Amishmiljö. Ni som känner mig kan få låna filmen. Se den, den är riktigt, riktigt vacker.