JAHAJA. Forum.

Med dagens promenad i regn på nya vägar i Dalby, har jag som mål att inspektera ett djärvt nybygge på Gamla Veberödsvägen på en tomt som ligger intill fälten med underbar utsikt. Småregn till en början, men efter en timme tar det i och när jag kommer in på Shella-macken (som lokalborna säger) så utbrister killen där, “Auh, ja hade allri gått ut i sånt här vär”. “Du e ju våt som en kråka”. De ger mig papper att torka mitt dyblöta ansikte och plastpåse till min kamera.

Det händer att jag får kommentarer om JAHAJA:s forum. Till exempel har Bosse (som är en av de flitigare kommentatorerna i JAHAJA) en idé om att man ska kunna se de senaste kommentarerna lättare så man slipper leta. Jag vet inte om det är genomförbart men ska fråga helpdesken när han återkommer från Indien. När man kommer från det landet idag så ska väl datorkompetensen vara megahög.

Kerstin, min svensklärarkollega, tipsar om en artikel i Aftonbladet som ger en råd kring hur man ska bli mer känd som bloggare. Kanske ska jag sluta skriva om diken och fält i Dalby och profilera mig mot något intressantare? Daniel Sandström på Sydsvenskan var inne på samma tankegång efter att ha tittat på min hemsida (som han tyckte var fin). Han menar också att man måste profilera sig.

Men det är ju det jag gör!!!!!! Roligare än så här blir det inte. Suck. Nåja, tack för tipsen, Kerstin, Bosse och Magnus E som måste förklara det här med RSS-läsare för mig (om han inte gör det läser han inte i mitt forum. Som jag envist kallar forum. För att profilera mig.

På mina promenader runt Dalby har jag fascinerats av en dunge som ligger utanför Dalby, mot Björnstorpshållet. Dungen är vackert formad som en hätta eller svamp. Det är en ovanligt fin dunge som efterhand har kommit att bli något som jag vill veta mer om (jag kan inte upphöra att förundra mig över hur lite jag har vetat om “min” by och min närmiljö, var har jag varit i alla dessa år?).

Mats, min ständigt beredde medutforskare vad gäller natur och nya platser, kör oss till dungen, så nära vi kan komma, strax utanför Önneslöv (ja, ni vet …). Där stegar vi över en lerig åker upp mot den högt belägna dungen. Ut ur dungen, från ett hundratal meter, lämnar ett gäng rådjur gruppen med träd när vi människor nu kommer och stör.

Uppe i dungen står träden vackert planterade. Av vem vet vi inte. Men att det är en skön plats med fin utsikt ser vi.

Min elev från Björnstorp utbrister när jag frågar henne om dungen: “Jaså, menar du Svampen? Den känner väl alla till!”

Bilder kommer i nästa omgång.

Jag är åter ute och går, det är grått men det finns ändå glädjeämnen. Till exempel de gråa trädens fantastiska former eller häpnadsväckande färgkombinationer som döljer sig i vardagen. Det finns många vinklar att undersöka, många vägar att gå.

På vägen hem går jag in på Arnes kakbod och köper mig en fikakaka. En sådan tillfredsställese att ha dagen för dessa enkla nöjen.

Jag kan säga att jag har längtat efter detta. Jag kan säga att det gör gott. Jag kan säga att ensam, med en stor trygghet lindad om denna ensamhet genom min familj och mina vänner, ensam är jag jag och släpper tag.

Jag behöver detta, kunde jag säga. Jag unnar mig detta, kunde jag säga. Jag förtjänar detta, kunde jag säga. Men nej. Språkbruket är så avslöjande. Det handlar inte om att fylla igen ett tomt hål. Det handlar om att det växer ut nytt, nytt, som ska växa och rulla vidare. Like a rolling stone.

Allt detta blåsande. Tankar kring blåst får mig alltid att associera till min barndoms favoritbok, “Det blåser på månen”, en klassiker av Eric Linklater. Så starkt förankrade inom en en del av böckerna man läste som barn är! Eller som man fick lästa för sig. Jag var väldigt imponerad av systrarna Dina och Dorinda som vågade vara olydiga. Det vågade inte jag. Om jag var olydig så var det i rätt beskedliga portioner.

I gårdagens tidning skrev Daniel Sandström en intressant spalt som handlade om homosocialitet. Mäns beteende (eller samma köns) mot varandra. Han menade att detta ämne är egentligen intressantare än homosexualitet. Jag håller med om det. Han skrev med anledning av filmen “The Departed” av Martin Scorsese som precis haft premiär och refererade förstås också till “Brokeback Mountain”.

Jag håller inte helt med honom i det han skriver men tycker, med honom, att homosocialitet är ett viktigt ämne i könsrollsdebatten. Jag har en känsla av att män beter sig på ett rätt annorlunda sätt mot varandra jämfört med hur de beter sig mot kvinnor eller i könsblandade grupper. Att det är likadant bland kvinnor gör inte ämnet mindre intressant.

Jag tror till exempel att en av svårigheterna med att genomföra en mer jämlik situation mellan könen finns att hitta i mäns beteende mot varandra. Jag tror att många män är rätt hemliga med varandra. Alltså, har en gemenskap som innesluter andra män starkt, och utesluter kvinnor. För vissa män är detta ett problem, för de män som inte gillar denna manliga gemenskap. Tror jag. De utesluts också. Tror jag. Det kan vara svårt för dessa män. Tror jag.

Och: Se filmen “De andras liv”! Den har gått länge i Lund och jag förstår varför efter att denna blåsiga söndag suttit på Kino och tittat på en riktigt bra film med ett av de bästa slut jag har sett. Ja, och innan dess var vi på Kulturen och såg en ny utställning med fem konstnärer med anknytning till Lund. Sven Dunér var en av dem och var själv där, så jag fick veta precis hur han har gjort sina fina bilder av Bjellerup, Igelösa, Billebjer, etc. Staffan Nihléns skulpturer är oerhört fina. Bäst av allt är dock Trotzigs naturlyriska bilder som är helt oslagbara. Se utställningen om ni kan. Den är fint hängd, mycket lyckat belyst.

Den mörke mannen sitter och tittar rakt fram. Han ser oerhört ledsen ut. Ansiktet får mig direkt att tänka på poeten Ka, i Ohran Pamuks ”Snö” som jag precis har läst ut. Fastän jag befinner mig en bit bort ser jag hur mannens ansikte blir mer och mer förtvivlat och jag funderar över vad jag ska göra om han brister i gråt. Vill han vara ensam, ska jag rusa fram och fråga vad det är, försöka trösta honom?

En stund senare står han och talar med en annan man och båda skrattar. De ser ut som vilka andra medelålders personer som helst och vi är alla där, på Nautilus gym, för att träna.

Jag ser mannen igen senare under mitt träningspass. Ofta sitter han och stirrar rakt ut, utan att fästa blicken på något. Jag förstår något om poeten Ka, huvudpersonen i ”Snö” när jag tittar på honom och också något om min egen reaktion på Ka. Men jag förstår också, när jag senare ser hur mannen tar i något våldsamt när han tränar på maskinerna, att skälet till att han ser så lidande ut, förmodligen är att hans muskler är svagare än han har hoppats.

Eller inte. Kanske är det ett lidande, ett känslomässigt lidande jag bevittnar? Det är svårt att veta. Men jag inser att boken som jag har läst har gjort starkt intryck på mig. Ka finns i mig.