JAHAJA. Forum.

Den stora njutningen i att doppa penseln i färg och dra penseln över ett gropigt akvarellpapper. Eller ett slätt, en annan gång. Att se färgen bete sig som jag vill men också så överraskande, som om den sa: “Mitt namn är Gul”, “Mitt namn är Svart”. Don’t mess with me, I rule. Eller upptäckten av en färg sedd genom en annan, transfärg.

Ett alternativt jobb för mig kunde vara färgterapeut. Jag är så djupt övertygad om färgens goda inverkan på människan, eller egentligen det läkande och njutningsfyllda i människans kontakt med färg och skapande med den. En riktigt bastant fördom, djupt förankrad hos många, är att vissa inte kan måla. Alla kan måla. En del av de bilder som kommer fram ur det universella målandet är dock mer sådana som vi vill titta på än andra.

Jag vill då rekommendera er att stifta bekantskap med Degas. Han kunde måla. Han har mest blivit känd för sina ballerinor men jag talar snarare om andra bilder han har gjort. Han har målat fantastiska porträtt med en suverän förmåga för kompositition som i sig är psykologiska tolkningar av hans motiv.

Hans användning av färg är ofta djärv. Titta på pastellerna, titta på hur han använder färgen orange. Jag har en rätt tidig bild gjord av Picasso på mitt bord. Det är inte förrän jag har sett Degas pasteller som jag inser att även Picasso hade lärt sig, han hade säkerligen sett den äldre kollegans bilder.

Men i den ligan spelar ingen jag känner. Däremot spelar jag själv numera i Articus-ligan, precis som Sarisen. Articus är en sajt där man kan lägga ut konst till försäljning. Man kan lätt orientera sig på sidan och välja dels efter konstnär och dels efter teknik och prisklass. Så småningom tänker jag även erbjuda mina bilder till försäljning via JAHAJA, där de faktiskt exponeras bättre (fast ingenstans kommer de så väl till sin rätt som i verkligheten).

Föredrar ni Degas, så kan ni titta på hans bilder, men knappast köpa, via länken här intill.

Jag tar flyget till Paris för att hälsa på Otisarna. Förutom att få träffa denna helhärliga familj så får jag se Paris på många andra vis. Att besöka Musée d’Orsay till exempel och se Degas akvareller i stort antal, eller Renoir eller en mängd objekt i Art Nouveau är inte så pjåkigt. I själva verket är det helt överväldigande. Vi är där i fyra timmar och mina fötter är som bly när vi går därifrån, hjärnan späckad med sköna synintryck.

Muséet är i sig en stor upplevelse, inrett som det är i en enorm stationsbyggnad från år 1900 som sedan skickligt byggts om för att härbärgera den mest imponerande konstsamling som jag har sett.

Utanför skiner solen och vi äter baguetter på bron alldeles utanför. Och ja, baguetterna är ju i sig värda en resa till staden eller landet, det vet ju alla som har smakat dem. Söndag morgon gör jag mig tjänstvillig och går ut för att handla (en god ursäkt för att insupa den parisiska atmosfären) och lite annat. Supermarketen har chanuckaljus som inhandlas till Emma som fyller 3, till hennes tårta. Ett alternativt användningsområde. Och så går jag till bageriet.

Solen skiner, det är säkert 15 grader. Söndag morgon i kö till baguetteparadiset. Cirka trettio andra står och väntar och pratar och busar. Jag väljer de traditionella baguetterna med sesamfrön och kan inte hålla mig när jag går därifrån. Jag tror alla fransmän kommer hem med baguetter som är naggade i kanten. På vägen tillbaka hör jag kyrkklockan klinga och ser folk på väg in i kyrkan hälsa på prästen. Den lilla världen i den stora staden.

Eftermiddag denna dag spenderas i parken, tillsammans med massor av andra. Man solar med så lite kläder som det bara går och folk strosar runt, spelar fotboll, någon tänder på och spelar gitarr. Vi sitter vid sandlådan och ser de små, Emma och Luka, hänge sig åt njutningen av att gräva, välta, kladda och vara ute.

Jag förstår delvis varför fransmännen är så kaxiga. Jag menar, med den konsten, med den historien, med den huvudstaden. Och med det brödet!

Ännu en gråmulen onsdag tyvärr. Men det känns ändå lika spännande att ge sig ut på upptäcksfärd i Dalby (tycker ni jag är galen? Förmodligen inte. För då hade ni väl inte läst alls i mitt forum). Jag utforskar nu området kring gamla Siporexfabriken, utmed Gamla Veberödsvägen, Dalbys suburbia. Här finns många rätt sjaskiga hus, de ser tomma ut, men när jag går förbi ett ser jag att det glimmar till inifrån. En stor väggteveskärm lyser till genom fönstret.

Jag träffar ofta inte någon alls på min promenader. En enstaka hundägare, en katt eller häst kan jag få hälsa på ibland. Men trots detta ser jag att jag att jag inte är ensam. För det finns gott om upptrampade stigar. Tecken på att någon annan gått som jag, kanske tänkt som jag? Upptäckt som jag.

Toppen

Som ni ser i högersidan av mitt forum så är jag nu med i det som kallas Bloggtoppen. Detta är en samlingsportal för bloggar som sorteras under olika ämnen (JAHAJA. Forum under ”Kultur”). Jag har valt att lägga in mitt forum i Bloggtoppen av två skäl. Det främsta är att jag hoppas att få några fler läsare, som sedan, via forumet, kommer att gå in och titta på mina bilder. Att Bloggtoppen ger mig besöksstatistik för mitt forum är också kul.

Att gå in i bloggvärlden är en delvis intressant och lärorik upplevelse. Det finns så sanslöst många bloggar i vårt land att man undrar om folk har några liv alls? Eller jobb? För många är oerhört flitiga i sina bloggar. Kvalitén är mycket skiftande. Toppen brukar ju med normalt språkbruk betyda den högsta punkten men i Blogtoppen finns det tusentals deltagare, Men det är klart, allting är relativt: När jag anmälde JAHAJA låg jag till en början på plats 4974. Nu är jag redan på plats 2000-något och med den takten kommer jag kanske snart att nå toppen av toppen. Nej, knappast, där uppe är det trångt, där blåser det hårt och man måste nog knuffa sig fram (om Lasse läser detta kommer han säkerligen att gnälla över mina mixed metaphors – med rätta). Och det är inget för mig. Gillar inte blåst och knuff.

I morgon åker jag till Paris. Ska inte bo på Hilton utan på hotell Otis, ett familjeställe. Det ska bli kul. Återkommer.

Här kan du ge synpunkter på hemsidan.

En av dem åker till Indien. Samma dag som han kommer hem, åker hon till Argentina. Adam och Julia reser österut och västerut. Vi stannar här, i Dalby, vårt Eden. Jag njuter av min promenader. Kan dock känna ett visst sug efter att uppleva andra kulturer. Som våra barn gör.

Innan Julia reser (hon har jobbat på dagis i några månader) så berättar hon: “Idag fick jag en irakisk killes telefonnummer!”. “Wow, så spännande” säger jag. “Jamen, numret är 56789 och killen är 5 år.” Gulligt. En brådmogen ung womanizer.

Jag tror att jag nu börjar fatta det där med RSS. Jag har fått hjälp av Magnus E, som har fått mig att installera något som heter SAGE (passar Mac). Det är något (ett program?) som gör att jag kan läsa eller få del av vissa sajters senaste poster. Så kan jag till exempel se Magnus senaste poster på hans undervisningssajt. Och även mina egna (som om jag nu behövde det!). Men det är en djungel. Nej, fel ord. Det är mycket och det kommer så snabbt, allt det tekniska (jaja, RSS är inte nytt, suck).

Tack och lov för Wikipedia. Där kan man läsa om nya fenomen på ett begripligt sätt. Jag är en stor wikifan, ja kanske till och med en wikifil. Kan eventuellt bli wikilog vad det lider. Fast inte i tysthet. Lider, alltså.