JAHAJA. Forum.

Aldrig känns livet så rikt som när våren kommer. Ett halvt år framför oss med ljus och skön temperatur. Man laddar upp med antihistamin och färgglada kläder.

Jag hade ett intressant samtal med en kollega igår i affären, vi träffas där ibland på fredagens inköpsrunda och blir stående där i samtal. Vi pratade om bloggar och om hur viktigt det är att skilja på den privata sfären och den offentliga. Och bloggar är ju faktiskt offentliga, kan läsas av alla, kan också missbrukas av dem som så önskar. Därför finns det anledning att inte bli allt för personlig. Ni som kommenterar i detta forum syns inte i bloggen i så måtto att era mailadresser inte visas. Detta är en säkerhet som bloggadministratören räknar med att folk vill ha.

Fina tider för mig framöver: Ian McEwan har kommit ut med en ny roman, On Chesil Beach, om tio minuter visas Magnolia, en av mina absoluta favoritfilmer, på teve. Och så kommer Mats snart, om två timmar, hem från Rom! Senare i veckan åker vi till Paris. Igen för mig! Och denna gången ska jag kolla på pyramiden utanför Louvren, Bosse!

De enar vi såg idag stod ofta tätt tillsammans. Inget en-sam är stark här, nä.

Mats och jag tog oss först till stenbrottet som Sydsten använder sig av, strax utanför Dalby. En överväldigande syn, vacker om än lite ryslig. Här växer massor med tussilago. Alldeles intill finns, som en kil mellan gamla och nya Veberödsvägen, ett område med backigt enelandskap. Tätt, tätt står buskarna och när vi tar oss in i området som är helt tomt på människor så säger jag till Mats att här trivs nog rådjuren. I samma ögonblick ser jag i ögonvrån ett slankt ben och vi hinner se en glimt av de vackra djuren som redan har kommit långt bort från oss väsniga människor. Vi talar om hur det snabbt reagerar på våra röster, men tycks ha haft mindre emot att befinna sig så nära den väsniga, högt trafikerade vägen mot Veberöd. De tycks kunna skilja på billjud och människoljud.

Om det blir en recycling av oss, om det inte bara blir total slutförvaring utan återvinning, då vill jag lära mig det i skolan som jag missade då. Naturläran som det kallades. Vad gjorde jag på de lektionerna? Satt och tänkte? Ritade gubbar i skrivboken? Kollade in killen, han ni vet?

Men nu så. Nu kollar jag inte in killar. Nu kollar jag in enar, dungar, fågelbon och annat som gör livet värt att leva.

Och OK då. En eller annan mogen kille också …

Här kan du skriva in riktigt fina recept, alltså sådana du skulle använda till dina bästa vänner: Jag börjar med Saras gazpacho som vi fick en varm sommarkväll: 6-8 port

1 rödlök
3 tomater
1/2 gurka
1/2 grön paprika, urkärnad
1/2 röd paprika urkärn
1 vitlöksklyfta pressad (minst)
8 3/4 dl tomatjuice ( vi hade ICAs passerade tomater)
1/2 tsk socker
salt o pep
1/2 dl olivolja
1/2 dl vitvinsvinäger

Finhacka grönsakerna, blanda allt i stor skål med kryddor och allt flytande. Ställ i kylen. Klart!!

Och här kommer ett annat:

Sallad med rödbetor och fetaost (Karin C:s goda!)
4 personer
6-8 färska rödbetor
½ färsk gul lök
3-4 msk kapris (gärna stor så kallad salladskapris)
1 msk torkad dill, fast ännu bättre med färsk i större mängd
100 g fetaost
ca 1 dl olivolja
3-4 msk vitvinsvinäger
salt, vitpeppar, 1-2 tsk torkad oregano

Koka rödbetorna mjuka, skölj under kallt vatten och dra av skalen. Skär rödbetorna i klyftor. Skala löken och skär i tunna, tunna klyftor. Blanda rödbetor, lök och kapris i en salladsskål. Strö över dill.
Vispa ihop ingredienserna till dressingen, häll över salladen och vänd försiktigt ihop den. Smula över fetaost och servera.

I kommentaren finns ett recept till.

När jag visar en bild på ett imponerande fågelbo för min kollega Ingrid A, så kommenterar hon bilden bland annat med: “De håller på med parbildning just nu, fåglarna”. Tänk, sådan ordning det råder i naturen. Man bildar par, man bygger bo. Allt enligt en instinkt som bah finns där, typ. Det är vår, man bygger bo (ibland använder jag årstiderna för att förklara vad en metafor är förresten. Då säger jag att de, eleverna, befinner sig i livets vår. Den bilden funkar. Men när jag säger att jag befinner mig i livets höst brukar de se bekymrade ut. Jag får tillägga då att jag älskar hösten …).

Tänk om det hade varit så simpelt i den mänskliga världen. Ung, parbildning, bo och barn. Idag ser vi variationer på detta tema. Och inte bara det, vi accepterar och ofta hyllar det som något som tillför variation till vår mänskliga värld.

Och trots, eller kanske på grund av, den starka mänskliga tendensen att inte följa bara den utstakade väg som naturen ger oss, så känns naturens förutsägbarhet så skön.

För i den mänskliga världen är det så komplicerat. Ta detta med internet. Härom dagen så skulle Magnus E skriva en kommentar i JAHAJA men blev blockerad av en så kallad spaminator. Tänk att spam har gått från att bara vara en förkortning för spiced ham, till att bli öknamnet för skräppost som sedan har blivit en sådan plåga att det finns en virtuell utrotare av det, spaminator. Det kan man kalla karriär!

När jag tittar på Bloggtoppens listade bloggar så är det många så verkligen är nästan patetiskt ynkliga - omåttligt personliga, ibland hämningslöst narcissistiska, ibland bara trista.

Men det finns många som är bra. De som specialiserar sig på något mer än det egna jaget kan ibland presentera bra och intressant stoff. Har man någon ytterligare kompetens förutom att man kan skriva så höjer det förstås intrycket.

En verklig superblogg är Therapeutic Pictionary (länk här intill). Här har vi en snygg blogg med många mycket intressanta poster (läs till exempel den som heter Erfarenhetsfibrer). Dessutom är Carl-Fredrik Holtermann en oerhört skicklig grafiker så behållningen av bloggen är på så vis dubbel.

Magnus Ehinger, min kollega på Polhemskolan, har en väldigt fin undervisningssida som jag tycker att ni ska titta på. Visserligen vänder den sig till elever, men jag har lärt mig en del där, bland annat om myror!

Ulf Lundells ”Jag trivs bäst i öppna landskap” kommer för mig när jag denna soliga onsdag går över slätten i pinande vind. Hans ylande röst (förlåt mig Uffe, du har fans nog ändå) förmedlar en bild av vårt öppna, skånska landskap.

Jag har suttit i en skyddad glugg på förmiddagen idag och njutit av samma sol, men utan pinan i blåsten. Det är skönt att kunna skapa sig en falsk, om än avgränsad, känsla av värme på detta sätt. Slippa den utsatthet som den öppna slätten ger.

Jag vet dock inte om jag trivs bäst i öppna landskap. Jag vill visserligen ha öppenheten med den vindpina det kan medföra och också med de möjligheter som medges till stora vyer och nya perspektiv.

Men i den lilla gluggen är jag trygg och varm. Utrymmet är begränsat och inte mycket kan hända som jag inte har kontroll över.

Metaforer. Bildspråk. Så avslöjande vårt språk kan vara om vi bara tillåter det. Och kanske kan min upplevelse av naturen föras över till en förståelse av mig själv som person. För jag vill ha både och! Både det öppna inre och yttre landskapet och det trygga boet både inom och utanom.

Metaforer. Bildspråk. Min vän Malin skriver till mig att hon även hon tycker att trädkronor är fascinerande men att HELA trädet är fascinerande. Och visst – vad ger inte bilden av stammen och rötterna? Tänk bara på Karin Boyes dikt.

Liten som en myra men många myror är fler än få och vi vill inte ha dem hos oss. De invaderar vårt hem så här års – i år har de dessutom växt till sig och är dubbelt så stora som förra året. Är det som med oss svenskar, de blir större och större på grund av den goda kosten? När jag ser en myra krypa uppför min marmeladburk får jag nog. Krig!

Margareta föreslår kanel. Marcus talar om att isolera dem med hjälp av en sträng diskmedel utmed golvet (whoops, här kommer man inte förbi, går till ett annat hus). Mats köper myrdosor. Myror, stick!

För övrigt försöker jag för närvarande bli kompis med färgen Röd. Jag jobbar hårt med honom (jo, han känns manlig, just nu, skyll på Pamuk). Nu börjar jag förstå lite av färgens vidd. Rött är inte bara rött. Det är en hel värld. Röda världen.

Det finns många faser i livet.

Jag var i en affär. Någon, en bekant till affärens ägarinna, blev av henne tillfrågad om vad hon gjorde just nu i livet och när personen i fråga tydligen svarade något överraskande sa affärsinnehavaren: ” Ja, det finns många faser i livet”. Vilken plattityd, tänkte jag. Oj oj.

När jag senare satt och väntade på Mats utanför hans jobb, i bilen, försjönk jag i begrundan över en trädkrona. Jag gör ofta det nuförtiden. Tittar på trädkronor, deras form och inre samband (mellan grenarna menar jag, inget djupare än så). Jag kände mig som jag var på en LSD-trip (tror jag, har aldrig testat). Hög.

Jag är i en fas i livet! Det är som hon sa i affären, det finns många faser i livet. Överraskande många. Och plattityden blir till en sanning när jag inser att vad hon menade är att våra liv inte alltid blir som vi har trott att de ska bli och att ofta är det bra, vi kan komma att göra saker och komma att intressera oss för sådant som vi trodde låg helt utanför våra intressesfärer.

Som trädkronor. Jag tror att det är dungen (Svampen) som har fått mig att tänka på det fantastiska med trädens former, hur de har en sådan liksom disharmonisk harmoni. Fraktaler säger Mats när jag säger detta. Jaja, jag vet, det finns visst ett mönster i trädgrenarnas växande. Men jag ser en koppling mellan träds former och en spännande bild – det ska finnas harmoni men också en viss dragning mot det disharmoniska. Däri ligger spänningen.

Nej. Det är inte LSD. Det är JAHAJA-andan som fyller mig.

När jag läser mina poster här i forumet så inser jag att det inte är mycket som visar att jag är lärare till yrket. Jag har skrivit om annat i mitt liv, promenaderna, naturen, böckerna, färgerna, resorna. Tankar detta väcker.

Men fyra dagar av fem jobbar jag i skolan. Det handlar om möten med elever och kolleger. Min yrkesidentitet är stark. Jag älskar mitt jobb, det är härligt med mötet med unga människor i utveckling och jag har arbetskamrater som jag verkligen gillar.

Trots att jag nu har jobbat som lärare i tolv år kan jag känna att det är en väldig kick när jag ser att jag har lärt ut något så att polletten faller ner. En elev som aldrig har lyckats förstå och så faller det på plats.

Det är att fantastiskt att få både jobba som lärare och på deltid måla och skriva. Men det är inte enbart enkelt. Jag är så mycket en person som går in i grejer totalt och kan tycka att det är svårt med splittringen. Dock skulle jag inte vilja ha det annorlunda. Det ena genererar gott i det andra.

Jag ser mig själv som en mycket lite tävlingsinriktad person. Trots det kan jag tycka att det är kul att jag nu ligger som nummer 93 bland Bloggtoppens kulturbloggar (dit jag nu har lagt in min blogg) mot förra veckans 179. Dock får jag säga, utan att vilja såra någon, att konkurrensen inte är direkt mördande alla gånger.

Har ni inte varit inne och tittat på bilder på Articus än så gör det! Bilderna tappar mycket i kvalitet i deras visning men det är ett kul sorts galleri. Och så förstås: Ars longa, vita brevis. Se bara på Degas, så brev hans vit var och så lång hans art. Jahaja. Nu ramlade jag på Bloggtoppen, ner till botten. Eller inte.