JAHAJA. Forum.

Alla, ja alla borde få känna njutningen av att måla akvarellfärg på ett Fabrianopapper. Om du målar med en bra pensel på detta lena, vackra papper, säg, med färgen indigo, så känns det som att bre smör på en nybakad varm bulle. Tror du mig inte? Testa. Om någon annan akvarellmålande person läser detta kan honhan invända att Montval som papper är härligare, att ockra är bäst eller varför inte Paynes grey som jag har hyllat förut.

Men det är inte det, utan grejen är den att det är så makalöst sensuellt och njutbart att måla. Någon säger kanske att ”det är lätt för dig att säga, du är van och är inte rädd för att det ska bli fult”. Jovisst, det ligger mycket i detta. Säkert bli man mer mottaglig för njutningen i trygg vetskap om att ”jag kan detta”.

Trots detta vill jag missionera om målandet magi. Vi har alla en dröm om att uttrycka oss, bli sedda på ett eller annat sätt. I konst, musik och skrivande, även i dans, får vi möjlighet att på ett annat sätt än via karrriär, klädsel, bakgrund etc, visa vem vi är. Detta är en känd effekt av att uttrycka sig konstnärligt, en effekt som många avundas dem som har utvecklat förmågan.

Men jag vill alltså sälja själva upplevelsen – penseln över pappret, flödet av färg. Det är skönt. Måla med andra handen, den som inte är din starka (Maria, min lärare, tipsade en gång om detta), då blir det mindre prestigefyllt och du kan på annat sätt tolerera att det inte blir ett tjusigt verk. Avdramatisera. Och bara njut.

Många talar hånfullt om bloggfenomenet ”det är för folk som har behov av att vika ut sig”, ”vill skriva men kan inte”, etc. Jag tycker själv när jag studerar bloggutbudet att det är mycket som är både dåligt skrivet, alldeles för självutlämnande (det är ju trots allt internet vi talar om) och ofta estetiskt både fult och rörigt.

Men jag vill ändå försvara fenomenet som sådant. Det finns folk som har något att säga, folk som inte är professionella skribenter. Ja, faktiskt, det finns folk som kan skriva väldigt väl (skolan? Goda förebilder? Träning?) och som har något intressant och unikt att säga. Spridningen av dessas stoff möjliggörs via bloggandet. Och vi får en intressant blandning och nya perspektiv på tillvaron, andra än de gängse, traditionellt publicerade. Dessutom är bloggen som sådan inte stöpt i en mall – det experimenteras och tänjs friskt.

Så, ja, jag försvarar fenomenet och vi får ta dess avarter på köpet.

En ny blogg och hemsida som jag har bekantat mig med är Börje Höglanders. Hans ”kit” är inte olikt mitt eget. Han skriver intelligent och initierat om konst och inte minst musik, visar egna verk och även andras. Mycket Stockholmsinriktat, men vadå, Stockholm är ju också en plats …

Här i mitt forum finns några länkar till bra bloggar. Titta på dem om du har tid och tipsa gärna om andra som är bra. En bra blogg enligt mig är en där den ansvarige tar sig tid att läsa kommentarer och svara - bloggen är bäst, anser jag, om den tar tillvara på möjligheten till samtal. För i det goda samtalet växer vi till mer än vi var.

Ser en sit-com på gymet. Blicken glider under träningspassen mellan det tre påslagna teveapparaterna sedan jag har blivit besnodd på min iPod. Försöker hitta något vettigt att fästa blicken på. Har jag tur är det ett gammalt avsnitt av ER. Denna gången är det någon löjlig serie där blicken fastnar.

Så här är det: Ett par kommer in i en affär. De är, av någon dunkel anledning som jag missar som slötittande motionär, utklädda till personer av amishtillhörighet. Han har stråhatt och för liten kostym, hon har träskor och det lilla spetshucklet som amishkvinnorna ofta blir avbildade med i de schablonbilder som jag har sett.

Några tuffa killar kommer in, ”thugs” (även de grovt tecknade, stora muskler, dåligt språk) och säger: ”Ska vi håna den där amishkillen?” ”Ja, de får ju inte slåss, vi ger oss på honom!”

De börjar smeta in honom med glass i syfte att provocera honom och han hanterar det på ett smart sätt på sätt och vis, säger att de inte gör det på rätt sätt så provokationen misslyckas. Kvinnan beskrivs som präktig och de båda som par som lättledda och avskilda från verkligheten. Som karikatyrer.

Det slår mig att det är få grupper idag som man faktiskt porträtterar på detta grova och förlöjligande sätt och att det är märkligt att det sker alls! Hade det varit ett svenskt program så hade diskrimineringsombudsmannen säkert trätt in.

Varför är det OK i amerikansk teve att teckna karikatyrer av amishpersoner när det är helt politiskt inkorrekt och omöjligt att göra det av afroamerikaner, judar, bögar, handikappade?

Är det för att man i sin naiva syn på världen tänker sig att amish, jamen de ser ju inte på teve! Det är förbjudet för dem!

Nej, det får nog bli en ny iPod.

Jag har gått och gnytt och hostat riktigt räligt här ett tag.

Det är konstigt med virus. Man mår så dåligt så. Vad ska man göra för att bli kvitt det besvärliga? Lösningsinriktad som jag är försöker jag med alla knep bli kvitt förkylningen. Expektans, säger bror Björn. Expektans? Vadå? Det säger han till en som flera år i rad har haft ”öka tålamodet” som nyårslöfte! Nej du.

Och så går jag iväg till jobbet efter några dagars hemmavaro och ”expektans”. Skolan är en hemsk och härlig arbetsplats. Hemsk för att den är så slukande, härlig av samma skäl. Men om man är lite trög i starten som jag är denna dag, så krävs det inte mycket mer än en stund med elever som är intresserade av att lära, så försvinner tröttheten och in kommer energin. Det är ett oerhört vitaliserande jobb, läraryrket, när man har de där A-dagarna. B-dagarna tar jag en annan dag.

För andra gången på kort tid är jag i Paris.

Det är fantastiskt med resor: före, under och efter. Och i efter finns bilderna som stöd för minnet och som del i historieskrivningen kring resan.

Till och med de dåliga resorna har ett värde. Även om det under tiden var jobbigt, kan vi efteråt, ofta med hjälp just av bilder, rekonstruera och också ibland konstruera en förlåtande bild. Vi skapar oss en bild av upplevelsen så att den trots allt blir ihågkommen med ett värde.

Men var det så med denna resa, undrar ni? Nej, nej, och åter nej. Mats fyllde 60, ”lätt åldrad” kallar han sig nu. Detta skulle firas på ett lämpligt sätt och en del av paketet blev tre dygn i Paris med Adam och Sara, Julia och Joel. På bilderna i Fotat kan ni följa oss. Det var en lyckad resa, på bild och på riktigt.

Visst var vi på muséer: Musée d’Orsay gick vi alla till och sedan gick Mats och jag också till Centre Pompidou och Picassomuséet.

Centre Pompidou är en rätt fulsnygg historia såsom byggnad betraktad. Utanför finns en sluttande yta in mot muséet, som Plattan utanför Kulturhuset i Stockholm. Där satt massor med människor, där satt haschare och låg uteliggare, där spelade gitarrister.

Vi tog rulltrappan upp och såg den enastående utsikten över Paris. Luften ser klar ut över staden men jag tvivlar på att den är det, med tanke på hur den känns att andas in därnere. Men däruppe är det åtminstone skenbart rent.

Inne i muséet finns nutida konst och konst från förra seklet. Det är en fantastisk mängd storverk och många av dem är just mycket stora. Fina lokaler, stora plan, med vackert ljus och bra belysning. Och så den hänförande utsikten. Utanför finns, förutom det jag kallar Plattan, en bassäng med roliga skulpturer och vägg i vägg ligger den gamla kyrkan St Merri. Konstrasten är spännande.

Picassomuséet visar den största samlingen av Picassos konst i världen och även här i en underbar lokal, ett 1600-talsresidens. Mer och mer ser jag Picassos storhet i hans skulpturer som det finns många av i muséet. Men det finns också en del tavlor som berör mig djupt - några av dem har jag lagt i Fotat. Vi ser bland annat den kända bilden på de två cirkusbröderna som har hängt i vårt vardagsrum sedan 1981. Tavlan är mindre än vår affisch och färgerna inte de samma. Dessutom är den målad i gouache och inte olja som jag har trott. Vi blir förvånade, lätt snopna. Är det vår bild som är originalet och detta en sämre kopia?

Maraiskvarteren är underbara att gå i och Place des Vosges blir en favorit, speciellt när vi har hört gruppen Borsalino spela där med sin fantastiske dragspelare, accordeonisten. Husen står i nio gånger fyra runt torget, 36 hus som inramar denna plats sedan 1600-talet.

Överallt historiens vingslag. Place de la Bastille ligger alldeles intill och jag undrar över den vrede som fanns hos fransmännen som fick dem att resa sig. Jag tänker också på vad det har betytt för deras senare historia.

När man går i Tuilerierna och närmar sig Louvren kan man tänka på hur folket kände när detta byggdes och ansades, stort och pampigt och så väldigt centralperpektiviskt och regelbundet. Det är vackert och magnifikt. Överdådigt.

Vi tar oss till kanalen Saint Martin norrut, norr om Marais och Place de la Bastille. Kanalen är charmerande och pittoresk. Lite Möllanstuk över kvarteren runt om. Här är det fattigare och de hemlösa tältar vid kanalen i en demonstration för, emot, sin situation. Det är ovärdigt att inte ha tak över huvudet i en stad som dignar av överflöd på många sätt. Men Paris är inte ensamt om detta problem.

Ett stenkast från vårt hotell ligger Cimitière de Montparnasse. Här ser vi Baudelaires grav, Beauvoirs och Sartres, här finns både Dreyfus och Soutine. Detta är en begravningsplats där människor med olika konfessioner, eller konfessionslösa, finns begravda. Vi ser en man städa upp kring en grav som han själv har gjort dekorationerna på. Det är hans sons grav ”död sedan 30 år”. Han putsar utsmyckningarna och torkar bort fågelbajs.

Det är en strålande dag bland de dödas minnesmärken, mitt i Paris, men ändå tyst. För här och där i detta metropol finns det små gatt med tystnad och frid – i varje fall i denna priviligierade del av staden där det ibland kan gå hett till i flera bemärkelser. Men det är turistens privilegium, att välja vilka vyer som ska beskådas.

Något som jag också har njutit av på denna resa är att se så många människor göra just det – njuta. Till exempel njuta av konst, unga och gamla. Och barn! Barn som liksom Emma O som jag besökte nyligen i samma stad, har förmåga att trots ringa ålder begrunda och glädjas och stanna leende framför skulpturer och tavlor.

Och alla dessa förälskade par som njuter. Det är som Mats säger, Paris är så Parisiskt! Så som myten om staden. De kysser, smeker och ser förälskade ut, i större antal än i någon annan stad jag har varit. Det är sant. Tror ni inte mig så åk dit som vi gjorde. Gärna när det är vår.

Detta blev en lång post i JAHAJA. Längre än de brukar vara i bloggar. Eller förresten, vad är det som gäller i bloggar? Det är vi själva som bestämmer, vi som skriver. Och våra läsare. För blir man inte läst, hur kul är det då att skriva? Därför var det för mig en kick att få en kommentar av Peter Englund som jag fick till min förra post. Visserligen hade jag skickat postens länk till honom för att han lätt skulle hitta den, en sorts GPS i den virtuella världen. Men ändå!

“Som historiker har man ett ohyggligt övertag, för man hanterar de döda, och de kan inte säga emot” skriver Peter Englund i en av sina poster i sin blogg. Likadant är det med dystopiförfattarna fast då handlar det om de ännu inte födda. Dystopiförfattarna har ett liknande övertag och de kan också spinna på vår rädsla för det som ligger framför oss i tiden. Människan har sannolikt alltid oroat sig för det kommande och siat om det med olika metoder. Dystopin är en modern form av detta fenomen.

Vi läser Margaret Atwoods “Oryx och Crake” i skolans bokklubb. Det är en på många sätt övertygande dystopi och det slår mig när jag läser boken att vi kanske genom att arbeta med dystopier i skolan kan få elever att intressera sig för det förflutna. Det är egentligen bara genom att ha koll bakåt i bakspegeln som vi kan få inlevelse i det som dystopiförfattarna skriver.

Jag siar att jag kommer att få en fin påskhelg med dem som jag gillar bäst. Att återse tavlorna på Musée d’Orsay, Degas pasteller och mycket annat, att komma till denna vackra, kaxiga stad. Yes! Ja! Oui!

När jag letar runt i bloggosfären så tänker jag ofta på skillnaden mellan manligt och kvinnligt. De bloggar som skrivs av män är ofta, inte alltid, mindre inriktade på det privata men också ofta mer opersonliga. Kvinnors bloggar kan oftare vara privata, ibland för privata, men också mer personliga.

Balansgången här är viktig. Att lyckas göra sin röst hörd via texten så att man känner personen bakom, att skapa en känsla av kontakt. Men inte att lämna ut sitt privatliv i denna trots allt offentliga värld som internet är.

En som lyckas väldigt väl med balansen är Peter Englund. Han har en blogg som är personlig men inte privat. Den är dessutom oerhört välskriven och tar upp allt möjligt av intresse. Han lyckas här med sitt raka och klara språk förmedla båda stort och smått med en personlig röst. Jag lägger in hans länk här intill, bland de andra tipsen.

Att jag kom till hans blogg har delvis att göra med att den finns med på Bloggtoppen. Men också för att jag i gårdagens tidning såg att hans födelsedag (50) och Emmylou Harris (60) så att säga omringar Mats, som fyller 60 i morgon. Aprilbarn alla tre.

Att Mats fyller 60 har jag svårt att fatta. Ännu svårare är det för Mats själv. Var är 60-åringarna från förr? Jag minns min pappa som 60-åring. Gubbe är väl att ta i, men visst var han väl gammal då och möttes med sådan respekt. Fast pappa var stöpt i annan form än min Mats. Om man säger så. Utan att bli för privat.