JAHAJA. Forum.

Spegeln riskerar att stängas. Denna Malmöbiograf som har varit den plats dit man har kunnat gå för att se filmer som ligger utanför mittfåran, förutom på några mindre och sämre lokaler, riskerar nu att stänga på grund av bristande intresse hos publiken.

Sydsvenskan har under de senaste veckorna bevakat utvecklingen i dramat, och Jan Aghed skrev för någon vecka sedan en välformulerad artikel där han med patos beskrev konsekvenserna av en sådan förändring i Malmös kulturliv. I dagens Sydsvenskan finns ytterligare en klargörande text av Olof Hedling, lektor vid Lunds universitet i filmvetenskap, om vidden av den utveckling som nu sker i biografvärlden och vad Spegelns nedläggning står för. Läs texten!

En sak som jag dock inte förstår är varför det ofta är fullt på folk på Kino i Lund som är en mycket mindre stad. Hur överlever Kino? Jag vet att Kino får något bidrag från något håll och att de som jobbar där jobbar gratis men även här måste man ha höga lokalkonstnader att dras med. Många av Lunds filmvetare bor säkerligen i Malmö och i den gruppen borde det finnas besökarpotential för Spegeln. Handlar det om att ungdomar tycker att det är för dyrt att gå på bio (priset är något som Olof Hedling tar upp)? För i sanningens namn är många av oss som går på Kino medelålders och stadda vid rätt god kassa.

Handlar det inte också mycket om att många ungdomar är vana vid att konsumera stora mängder film och att man då helt enkelt tycker att det är bättre att se alla filmerna på datorn? I det fallet tycker jag att de gör en miss, missar något. För film på bio är tveklöst bäst. Dukens storlek, tystnaden man delar med andra hängivna (så är det ju på till exempel Kino) och detta att vi alla i salongen har bestämt oss för att vi ska se denna film nu, här, en film som vi har betalat för att se. Man lämnar endast i undantagsfall en biosalong. Däremot är det lätt att bestämma sig för att inte se färdigt en nedladdad film. Hela projektet att se filmen blir grundare, helt enkelt. Och grunda upplevelser har vi nog av i dagens enorma medieflöde.

Jag vill tipsa om två fina länkar: Susanna Hesselbergs först och främst. Jag såg hennes foton i senaste numret av Pedagogiska magasinet, en tidning för lärare, alltid lika snyggt illustrerad, och blev helt förundrad över dessa Magritte-ska bilder. Titta på dem!

Sedan har Mats tipsat om Språkpolisen som är en kul sida för språkintresserade med många fina länkar vidare.

Biljetter till Dramatens föreställning av ”Dödsdansen” var gåvan från barnen och deras respektive, till Mats med sällskap, på 60-årsdagen. Presenten väckte visst jubel på jubilarens fest, men ännu mer jubel hos oss när vi hade själva upplevelsen.

Men innan föreställningen hade vi hunnit med en del. Medan Mats gick på Kulturhuset och tittade på utställningen om Astrid Lindgren, gick Maria och jag på stan. Vi tog en sväng in på NK:s heminredningsavdelning där Fredrik Reinfeldt också shoppade med två av sina barn. Utan vakter så vitt jag kunde se. Reinfeldt på NK, inga vakter? Nej, efter ett tag så såg jag dem, en bra bit bakom familjen. Två muskelberg med vaksamma blickar. ”2 m b” hör jag av någon att detta kallas, two metres behind. Inte för nära, en bit bak för överblicken.

En sådan tillvaro, att gå på NK med barnen och ha vakter bakom sig hela tiden. Och allas blickar! Fast jag hade en känsla av att vi andra som där var noga med att låtsas som de var vem som helst. Luttrade Stockholmare, finkänslig skåning (jag).

Lördagen ägnades bland annat åt utställning på Moderna muséet där Karin Mamma Andersson visas, 50 verk. Målningarna är gjorde i tunn färg, akryl eller olja eller kombinerat, och många av landskapsbilderna är starka och rätt obehagliga. De beskriver ett landskap som både är bekant i sin realism och skrämmande bland annat på grund av sin färgbehandling som jag upplever som mycket emotionell.

Andra bilder har sin grund i foton vilket syns i kompositionerna. Dessa målningar kommer inte mig alls så nära i min bildupplevelse. Genom dukarnas titlar som finns på en liten flik papper intill dessa stora dukar får jag en tematik i bilden given till mig som känns lätt påklistrad och konstruerad.

Jag blir påmind om Jan Stenmark vars bilder genererar en liknande känsla av obehag hos mig som Karin Mamma Anderssons landskapsbilder. Jag tycker dock att hennes förmåga att kombinera bild och språk inte alls är lika framgångsrik och tror, att jag bättre hade gillat hennes bilder utan deras titlar.

Vi ska därefter åka buss till vandrarhemmet där vi ska bo. Vi kliver på, ber att få köpa en biljett. ”Köpa biljett, nej det går inte, de måste man köpa i Pressbyrån eller från en automat”. Det är otroligt, det går inte att köpa en bussbiljett på bussen på grund av överfallsrisken. Livet i storstan? Jag kan bara ruska på huvudet.

Men vandrarhemmet på Fridhemsplan är fint, dator på rummet, bra standard. Härifrån tar vi oss snabbt till Dramaten där 60-åringens present ska lösas in.

Mitt intresse för teater har nog aldrig varit så starkt, har alltid känt mig mer lockad till den enkla och kravlösa underhållning som jag har upplevt att biobesök ger. Kanske har dessutom två års abonnemang med några arbetskamrater på Malmös teater gjort saken värre (det var inte arbetskamraterna det var fel på. Ni fattar nog). Därför är det härligt att känna att nu äntligen får jag förståelsen hur teater kan ge njutning.

För den föreställning som vi såg av ”Dödsdansen I & II” med Stina Ekblad, Örjan Ramberg och Björn Granath i huvudrollerna och flera andra unga skådespelare i lite mindre roller (framför allt Sofia Pekkari som den unga Judith vill jag nämna) var i högsta klass. Skådespelarna höll i oss, band oss, med sina inlevelsefulla tolkningar och Strindberg hade säkert känt stolthet över sitt material i den tappning det nu framfördes.

Stina Ekblad var suverän i första delen av föreställningen, röst, kroppspråk, mimik, allt totalt kontrollerat och känsligt använt och i del två körde Örjan Ramberg igång en rivande tolkning av kaptenen som kändes som att den hade en djup och personlig botten.

Ljussättningen tillförde mycket till tolkningen av pjäsen och dekoren var enkel men uttrycksfull.

Att dessutom få se denna vackra byggnad med salongen som till min förvåning inte rymde så många platser, var högtidligt och gav även det mersmak.

Visst är Stockholm långt borta för ett teaterbesök. Men med internetbokning och just nu-priser hos SJ så är det ingen omöjlighet, även om man inte är stadd vid fet kassa.

Min vän Birgitta, arkitekten, säger när hon ser vårt nyrenoverade arbetsrum, att ”visst är det härligt att känna att man tar ett rum i besittning?!” Och detta utryck som jag själv inte skulle ha valt att använda, blir idag när jag ser rummet, uppenbarat för mig i sin fulla betydelse.

Detta är ett rum som har blivit använt endast i en funktion och som man har gått in i utan att riktigt se det. Genom en rätt så radikal förändring av färgsättning, möblemang och tänkta funktioner så har rummet blivit ett annat. Vi har tagit det nya rummet i besittning.

Jag kan sitta på en nyinköpt futon i rummets bortersta ände som också är husets, och titta ut genom dörren till husets andra yttersta ände. Det är tillfredsställande. Perspektiv är allt. Förändrat perspektiv, även i rummet, hemmet, är spännande och uppfriskande.

Jag sitter där på vår futon i brun manchester och känner mig besutten i bemärkelsen rumsligt nyrik. Det kommer för mig fina minnen från barndomen när vi möblerade om i våra rum och nya möjligheter öppnade sig, inte bara för rummet utan för dess funktioner och därmed också för oss som bodde där. Jag minns än hur spännande det var att vakna en morgon i ett nymöblerat rum eller i en säng som stod på ett nytt ställe. Möjligheterna öppnade sig - om man kunde möblera om i rummet, vad kunde man då inte göra med sitt liv?

Man känner sig för övrigt också besutten om man går in i SAOB:s digitala ordbok och läser artikeln till exempel om ordet ”besitta”. SAOB ger näring både till den språkligt, historiskt och kulturellt intresserade. Man känner sig härligt nördig. Länge leve oss nördar!

Bloggar diskuteras mycket just nu. Vissa får sluta blogga för att de får så obehagliga kommentarer, ja, en del får så hatiska kommentarer att de känner sig direkt hotade. Man diskuterar för- och nackdelar med anonymitetet som de flesta (tror jag, i varje fall) bloggar erbjuder.

Det gör också min. Erbjuder anonymitet. Trots det så är det verkligen inte kommentartätt i JAHAJA. Maria klämde ur sig en kommentar igår under virtuellt pistolhot från min sida (hon bor i Jönköping) men annars är det veckor sedan jag fick en kommentar (Ingrid? Var det du senast?).

Mitt självkritiska jag säger mig att det förmodligen beror på att min blogg inte väcker tillräckligt starkt intresse för samtal och repliker. Om detta vill jag bara säga att ”HALLÅ, jag har också köpt en dyr handväska, 500 spänn, eller 5 000 menar jag.”. Nehej. Ni tror mig inte.

Då får jag istället berätta att om man kör till Bonderup där Mats har sin odlingslott sedan många år hos paret Lundin, så kan man gå till Dungen (ja, Svampen ni vet) därifrån. Det tar bara 20 minuter. Och det är så fantastiskt vackert på vägen, man ser mot Romeleåsen och vänder man blicken bakåt ser man Malmö i fjärran.

Nu tänker ni ”hur förbaskat lokal och i sin egen lilla värld får hon vara, egentligen, hon får väl skriva om något av mer allmänt intresse.” Och till det säger jag ”det kan jag inte, för jag har inget att säga mer än detta och förresten är Dungen väldigt fin”.

Plötsligt förstår jag varför jag får så få kommentarer: Jag kommer själv med kommentarerna, hela tiden. Jag måste alltså lämna öppningar för läsaren. Typ: Var är ni en lördagseftermiddag när jag går runt i Dungen och spankulerar?

Nu jävlar. Nu kommer det att dugga tätt med kommentarer i JAHAJA.

I den personliga historieskrivningen deltar många aktörer om man använder detta trendiga ord i vid bemärkelse: Vi har det egna minnet, vi har det tillrättalagda och bortträngda minnet (jag tillåter mig inga psykologiska amatörförsök här), vi har övriga familjen, vi har, inte minst, fotona. Dessa foton, de ställer ofta bara till oreda eftersom de tycks göra att minnet bara fokuseras på det som skedde när kameran var framme!

Nåväl. I historieskrivningen kring min person finns en berättelse som delvis jag själv gett en extra tyngd: När jag som barn blev inlagd på sjukhus för scharlakansfeber så tog jag modigt emot de nålstick som varje morgon gavs mig för min sjukdomsläknings skull. Men efter nålsticket började jag varje morgon att gråta. ”Men lilla vän, varför gråter du efter att du har fått sticket, du borde ju gråta före?” sa den vänlige doktorn. ”Jamen, jag gråter för att jag vet att jag också ska få ett stick i morgon”, sa jag då.

För mig har denna berättelse kommit att representera något som jag ser som en typisk sida hos mig själv: Att förbereda mig för svårigheter som ligger framför mig så till den milda grad att jag när de väl inträffar så är jag rätt lugn. Lugn i, orolig innan.

Det finns fördelar med detta förhållningssätt. Men också nackdelar. En nackdel är att jag förbereder mig för saker som faktiskt aldrig inträffar och på så vis oroar mig i onödan. En annan att jag är dåligt förberedd för det som jag inte har räknat med.

Kanske är det denna attityd som gör att jag nästan kan vältra mig i dystopier, jag känner att det är min genre. För här kommer kanske det goda med detta förhållningssätt in. Genom att kreativt tänka på möjliga scenarier för framtiden, kan vi också göra det som är möjligt för att styra framtiden i bästa riktning. Jag talar både om det personliga och det mer allmänna.

Jag har läst två dystopier av Margaret Atwood av rätt olika slag, och också sett filmen Children of Men. En bra dystopi gör mig glad. En dålig dyster. Och nej, jag är inte konstig. Gott stoff är gott stoff, om än i dyster dosa.