JAHAJA. Forum.

Nu drar vi söderut, Mats och jag. I morgon flyger vi till Venedig för ett kort besök där. Jag känner en viss oro för den massa turister som jag har varnats för. Men också förväntan inför att få se denna kända stad.

Lördag kör vi med hyrbil till Rovinj i Istrien som är Kroatiens västligaste del. Där ska vi bo och vara i en vecka. Åter till Venedig och ett dygn senare hem igen. Foton kommer i JAHAJA. Så småningom.

Ha det gott alla! Hoppas att solen lyser på er alla, så där svenskt lagom (fast det kanske är slut med det?).

Tvål tål att tänka på. ” Tvålen kom med Napoleon från musslimerna i egypten” står det i wikipedia – ett bevis för att wikipedia inte alltid hinner granskas så noga som behövs. Nåja, vi vet väl alla vad tvål är?

Själv föredrar jag den gammaldags sorten, tvålkaka. Man får jobba lite med händerna och så kan man se tvålbiten bli mindre och mindre, ibland lite sprucken (fast detta drabbar inte fina, lite fetare tvålar, till exempel den underbar Maja!).

Men sedan finns det andra sorters tvål. Galltvål, till exempel. ”GALLTVÅL® är en fläckborttagnings och rengöringstvål som kan användas till allt som behöver rengöras.” Så står det på produktens hemsida och, suck, även här finner svenskläraren en mindre fläck i manuset. Men trots detta funkar galltvålen! Den är användbar mot fettfläckar och jag har också lyckats få bort en och annan fruktfläck. Rekommenderas varmt!

Det senaste tillskottet i min kunskap kring tvålar får jag av Peter på Ljungbergs Artist, den fina affären för konstmateriel på Bredgatan. När jag kommer in och visar upp en sorgsen pensel, använd sedan flera år med känsla av trygghet, ett riktigt fint redskap som nu förmodligen har skadats av något dåligt pigment, rekommenderar Peter mig att rengöra penseln med Marseilletvål, en extra fet tvål som kan användas för skonsam rengöring av allt som behöver återfettas. ”Jag har hört att den används som laxermedel” berättar Peter och skrattar, och när jag googlar på Marseilletvål är första träffen en sajt som heter Amors pilar, och det handlar om tvålen som sexhjälp, glid- skulle jag tro.

Rätt gjord innehåller Marseilletvål 62-65 % fettsyror. Den är mild och har använts särskilt till tvätt av ylle och andra ömtåliga textilier. Tvålen är känd sedan 1700-talet.

Sedan har vi tvåloperor, såpoperor. Tvåloperor som är de serier som gjordes ursprungligen i USA (where else) för hemmafruar, med avbrott för såpreklam.

Uppe på min institution går det språkliga associationer fram och tillbaka. Häromdagen var det tvål – har det att göra med att två sina händer? Kanske till och med två sina två händer? När jag söker på tvål på SAOB så blir det dock ingen napp – redaktionen har inte kommit så långt än (man har nått fram till TOLS-), fastän man började för mer än 200 år sedan. Tala om att sjunga långsamhetens lov …

På mina irrfärder i bloggosfären så kommer jag en dag på grund av slumpen och annat i kontakt med Adam Haglunds blogg (att han både är årsbarn och namne med min son är två faktorer som spelar in). Hans foton är intressanta och mycket medvetet komponerade. Titta på dem, och om ni ännu inte har sett Hesselbergs bilder (länken finns här intill) så gör det!

Jag tittar runt lite bland bloggar när jag har tid. Det är intressant att se vidden av detta fenomen som många ondgör sig över (jag såg Mona Sahlin på sitt lite hånfulla sätt, raljera över Carl Bildts bloggande. Visserligen är mannen dryg som få, men det kanske är så att han har hittat ett sätt att nå ut till folk som funkar?). På ekonomisidan i Sydsvenskan kan man läsa om företagsbloggar som fungerar som viktiga informations- och diskussionsfora. På den fina bloggen Therapeutic Pictionary hittar jag Birgittasystrarna i Vadstena. Många upptäcker att detta är ett av många sätt att nå fram till folk.

JAHAJA finns nu med på Bloggkartan. Där finns ännu så länge bara en annan blogg från våra lilla ort. Bloggkartan är ett av många system som jag som bloggare har fått bekanta mig med. Det ger bloggläsaren en möjlighet att hitta en blogg som produceras just på en viss ort.

Annars är livet som ett mindre helvete just nu, om helvetet är varmt. Lund en dag som idag är tortyr, värre än jag kan minnas Jerusalem när jag bodde där på 70-talet. Skuggorna var svalare där. Nej, sanningen är nog en annan. Man gick inte ut mitt på dagen - jo, några förresten: Mina brittiska vänner sa: “Only mad dogs and Englishmen go out in the midday sun.” Och så var det där. Här är vi alla galna hundar.

Jag har utvecklat ett visst beroende av YouTube (ett avnämarberoende från mitt datorberoende, det som gör att jag kollar mailen som första grej när jag kommer hem). Där kan jag lyssna på Dylan, en viktig man i mitt liv, i denna fina scen där han sjunger med den skönsjungande Joan Baez (kolla in de coola huvudbonaderna!). Jag kan höra min gamla glädjeväckare “You can’t hurry love” här som cover med Phil Collins, eller Paul Simon när han sjunger med Miriam Makeba. Jag kan också plocka fram den gamla, fina “Pack up your sorrows, med Pete Seeger, Mimi and Richard Farina. Men jag kan också titta på, och lyssna till, den unge Leonard Cohen sjunga sin “Bird on a wire“. Eller varför inte höra “Penny Lane“?

Finns det fler YouTube-beroende där ute?

Igår sändes sista avsnittet av serien Six feet under. Jag har inte följt serien mer än i ett halvår men sedan jag började se den har jag varit “hooked”. Vad gör att denna serie, vars ramberättelse bygger på arbetet i en familj som har en begravningsbyrå, har blivit så populär bland många av oss? Ja, den är välspelad, välregisserad med trovärdiga, bitvis mycket trovärdiga, psykologiskt sanna porträtt av i och för sig rätt skruvade personer. Den har lagom mycket cliff hangers för att locka oss att 21.20 varje söndag sätta på teven för att fortsatt följa familjen, varje avsnitt börjande med någons död, en död som det blir begravningsfirmans sak att ombesörja.

Men kanske förstår någon av er inte vidden av mitt engagemang. Så här: När Nate, seriens kanske mest centrale gestalt, för några avsnittt sedan rätt överraskande dör, blir min reaktion nästan en av chock. Jag kan knappt somna, vaknar med ett ryck under natten och tänker “Nate är död”. Jag talar med dem jag känner som följer serien för att faktiskt, jag menar allvar, bearbeta sorgen och chocken.

Tro inte jag skojar. Detta är fiktion när det är som bäst. Och att serien är bra är det inte bara jag som tycker. Titta på seriens hemsida så kan ni se hur många nomineringar för priser/priser som serien har vunnit.

Sista avsnittet, vad ska man tycka om det? Det känns som en bra tanke att en serie som har haft döden i centrum som denna serie har haft, avslutas med att vi åskådare får se huvudpersonerna i sina sista ögonblick, deras död. Det känns som ett schysst sätt att stänga dörren, ge en “a sense of closure”. Men att detta görs med hjälp av att de personer som vi har följt så pass nära, sminkas upp, rynkas till, görs vithåriga, och som med Claire, den sista som dör och den yngsta i familjen, där vi får se hennes 102-åriga, av starr förändrade ögon, till sist slutas för gott, det känns lite svårt och aningen pinsamt. Trots det köper jag det. För jag gillar konceptet att jag har följt dem alla hela vägen, fram till slutet.

Om du vill läsa de inblandades nekrologer så finns de också på seriens hemsida.