JAHAJA. Forum.

På vår resa till Värmland kör vi vägen över Bohuslän. Detta är Mats favoritlandskap och jag följer gärna med, speciellt som det blir ett stopp vid Nordiska akvarellmuséet, ett museum som vi har varit på många gånger. Faktum är att utställningarna inte alltid är intressanta; vi har varit där då stoffet har varit rätt tunt men då kan man alltid äta fisk på den underbara restaurangen Vatten där vi aldrig blivit besvikna. Men – inte att förglömma: jag har på akvarellmuséet bekantat mig med flera stora inom området. Danske Kvium är en av dem som jag främst tänker på.

På muséet visar man denna gång en mycket intressant utställning med akvareller inlånade från Birmingham och vi ser bilder från 1700- och 1800-tal. Det är intressant och tankeväckande att se hur snabbt man börjar experimentera med mediet efter att det har börjat användas. Efter att till en början har varit pennteckningar som målas över, blir blandteknik mer och mer vanliga med gouache, pastellkrita, tusch. Vi ser några enastående bilder, bland annat av Gainsborough.

Vi bor en natt i Kärlingesund på ett originellt vandrarhem som drivs av Mats och Sigrid, båtbyggare respektive konstnär. Där ges på somrarna akvarellkurser, miljön är stimulerande men standarden är låg för det rätt höga priset. Omgivningarna är vackra och Mats är djupt imponerad av deras mulltoor.

Nästa stopp blir i Dalsland, Dals-Ed, innan vi till sist är framme och bokar in på vandrarhemmet i Töcksfors, ett av de få vandrarhem i Värmland som hade lediga rum vid vår sena bokning. Vandrarhemmet kan rekommenderas, det är fina rymliga rum med TV och internetuppkoppling, bra kök och fin vy över kanalen som går genom byn. Töcksfors är en söt liten ort som idag till stor del lever på gränshandeln, norrmän som kommer hit och köper det mesta billigare än hemma. Utmed E18 som går mellan Oslo och Stockholm har en rik norsk miljardär byggt ett riktigt avskyvärt köpcentrum där till största delen norska kunder kan handla allt från mat, hälsokost, elartiklar, kläder förstås och så vidare. Det är ett riktigt fult bygge och det som är så skumt är att så fort man kommer in känner man att det är designat av någon som inte har svensk byggnadstradition (ja, för det finns väl en byggnadstradition även för svenska köpcentra förmodar jag). Inte för att svenska köpcentra alltid är så snygga men man försöker i varje fall i de nyare som jag har sett, skapa någon sorts känsla av intimitet och småskalighet, om än falsk sådan.

Parentes: I Töcksfors, så som även i Årjäng vilken är kommunens huvudort (en kommun som har ca 10 00 invånare) ser man många människor som går med rollator. Över huvud taget ser man många i Sverige som puttar sig fram på detta vis – ett bevis på att vår befolkning består av många åldringar. Men här i dessa små värmländska byar finns, tror jag, fler gamla människor. Liv, en sjukgymnast jag känner, hävdar att man ofta sätter in rollatorn som hjälpmedel för tidigt, att man på så vis gör att människor inte använder sig av sin kvarvarande balanskapacitet. Kan man säga att detta är en symbol för, eller ett uttryck för det svenska starka sociala omhändertagandet, som ibland tar om hand så mycket att individen delvis krymper i förmåga istället för tvärtom? Ibland kan det nog vara så. Men jag vet också att rollatorn kan vara en fin hjälp, en riktig räddare, för dem som kanske annars inte hade kunnat ta sig fram på egna ben.

Värmland bjuder på underbara vyer, nästintill tomma vägar, och vatten, vatten, sjöar och blånande berg. Arvika visar sig vara en vacker och trevlig småstad. Vi går in i kyrkan där Rackstadskonstnärer finns representerade. Där pågår ett dop med kristna irakier, som, enligt vad vi hör av en man som sköter det praktiska, är mycket lyckliga när det kommer äntligen kommer en irakisk präst som kan döpa, viga, på traditionellt irakiskt kristet sätt.

Rackstadmuséet visar gruppen konstnärer kring sjön Racken, bland andra Maja och Gustaf Fjaestad och Christian Eriksson vars vackra hem står kvar och kan beses. Det är intressant konst bitvis, och rolig att se i det landskap som vi åker runt och tittar på. Det finns en vacker trädgård där bland andra Lena Cronqvist finns representerad. Och så Klässbol, I love you. För er som inte vet det så är Klässbol ett linneväveri. De som känner mig väl (jag tänker mest på familjen) vet hur upphetsad jag blev när jag kom till Klässbol första gången och såg både delar av produktionen och fick se de vackra textilierna som säljs där. För mig är detta något så underbart: Naturmaterial av absolut högsta hållfasthet (de kökshanddukar jag köpte där för tio år sedan är nästan finare idag – och nej, de har inte legat i skåpet hela tiden), vacker och ständigt förnyad design och god funktion (man kan inte torka disk eller händer med härligare material än detta lin). En handduk från Klässbol borde finnas i alla hem.

Sist på resan besöker vi Småland: dels Sörängens folkhögskola där Mats har vuxit upp i en idyllisk miljö och även Eksjö som visar sig vara en söt liten stad. Allt hade dock varit bättre i sol, även vandrarhemmet i Asa som är det sista övernattningsstället på vår resa. Läsning på resan har varit ”En halv gul sol” och Lars Lerins ”Solsken och regn”. Läs gärna min recension av den första i SETT & LÄST. Om Lars Lerins bok: här.

Det är intressant att resa i Sverige och se de olika förutsättningarna som gäller i vårt långa land. En titt i mäklarnas fönster visar på orternas attraktivitet. Det är billigt att skaffa hus i Värmland. Kanske fem-sex gånger billigare än i vår del av landet. Men å andra sidan finns det inga jobb. Naturen är underbar och även ödsligheten. Men det är lätt för mig att säga som återvänder till Sveriges mest expansiva region där det myllrar av folk.

Andra bloggar om: Akvarellmuséet, Bohuslän, Värmland, Småland, Sörängen, Klässbol

Min efterlysning av kvinnliga bloggare gav resultat: Börje tipsar om Lena K:s blogg letaguldkorn och densamma har ytterligare en bra blogg, nämligen en där hon skrattar och ler (fast hon är rätt arg, men bra!). Läs Lena!

Jag har lagt ut Bodil Malmstens blogg som länk, den är intressant och välskriven.

För övrigt skulle jag vilja ha en bättre lösning vad gäller kommentarer. Som det är nu i min blogg måste man gå in de poster där man kommenterat och se om det kommit något svar från mig. Eller någon annan. Och vem gör det? Vi får se om det finns någon bra lösning på detta.

Återkommer snart med post om resan, den rätt blöta, till Värmland med mera.

Andra bloggar om: kvinnliga bloggare

Det blev ändå en post till före Värmlandsresan (och efter att ha sett väderrapporten undrar jag om resan är en god idé, det ska bli storm!). För nu undrar jag om någon kan hjälpa mig: Känner någon till en bra blogg, gjord av en kvinna, som handlar om kultur, och då menar jag inte kläder (inget ont om kläder, jag gillar dem skarpt, skarpast om de är snygga, men inte att blogga om). Jag tänker på litteratur, den sköna, film, musik och förstås konst. Teater och opera går helt klart också an.

På Bloggportalen där jag nu finns med, finns många bloggar listade där det sägs att de handlar om ovan nämnda ämnen, men dessvärre är det rätt ofta falsk marknadsföring. Men visst - jag har inte kollat igenom alla tusentals bloggar som finns med. Därav efterlysningen. Jag vill att någon annan gör jobbet!

Varför av en kvinna? Jo, jag har hittat några, i mitt tycke, bra bloggar eller hemsidor. De flesta i min lista görs dock av män.

Tacksam för tips! Kanske visar det sig att the answer is blowing in the wind …

Andra bloggar om: kvinnliga bloggare, kultur

Det är en dag för en promenad. Trots allt är det ju onsdag, min vid det här laget sedvanligaste dag för närbygdsturism.

Jag går bort till gården där det stora skatboet byggdes i våras. Det ser ut att ha klarat det extrema vädret väl – bra bobygge.

Vad sker med boet när ungarna är ute? Kommer det husockupanter som bor i smyg (en gärdsmyg? Dålig …) fram till dess att höstens vindar far fram och river ner det omsorgsfulla pinnabygget? Finns det en andrahandsmarknad, en andra generationens boende i bon?

Naturen är sannerligen fantastisk. Idag besökte vi Alnarpsparken, nära Åkarp utanför Lund. Där såg vi till exempel ett japanskt valnötsträd. Det bar på sin spensligt byggda kropp ett väldigt lövverk och frukter, helt oberörd av de kraftiga vindar och regn som pinat landet den sista tiden. En sådan kraft. Vi tittar på jätteekar. Eken gör sannerligen skäl för sitt namn, robur (eller tvärtom, kanske ordet robust, som har samma ursprung?) Får kolla SAOB.

Vi var också inne på Kulturen som bland annat visar en Linnéutställning, i sann Linnéfeberanda. Där kan jag läsa om doktor Kalm (ja du Adam), Linnés lärjunge, som var den som tog med växten Digitalis, som används som hjärtmedicin än idag, från Amerikat.

Nähänä. Nu ska jag gå ner och titta i mina nya bok av Lars Lerin. Den mannen han kan.

Förresten, titta gärna på mina nya akvareller i Målat. Eller fotona, de nya. Jag återkommer efter resa till Värmland. Det sköna.

Andra bloggar om: Fågelbon, Alnarp, Kulturen, Lars Lerin, akvarell

Jag får ett mail från Jonas. Han skriver att det är så kul att läsa om sin uppväxtort Dalby i JAHAJA. Det visar sig att Jonas och jag har det rätt ovanliga gemensamt att vi båda har bott många år i Dalby, han under sin uppväxt, jag under familjens tillväxt och mera, men också att vi båda har tillbringat fyra år i Israel, jag i min ungdom och han i sin mandom, nu.

Internet kan fungera som en oöverträffad plattform för möten, om vi öppnar dörren för sådana. Men för det krävs att man både tar initiativ själv och att andra gör det.

“Film är bäst på bio.” Jag citerar mig själv och bioreklamen och många andra. Trots detta har vi nu blivit innehavare av en digital-box (tror jag den kallas) som inte bara ger oss ytterligare 20? 21? kanaler att titta på, utan, ännu bättre, ger oss så kallad Video on demand. Vi kan hyra film i ett rätt omfattande utbud, om än mycket USA-orienterat, som sedan visas i vår teve så många gånger vi vill under 24 timmar. Detta gav oss möjligheten att se filmen Paris, je t’aime härom kvällen, dirrekkkt i vår teve, on demand! Tufft, faktiskt. Fast jag skäms lite …

Filmen? Rätt bra, eller rättare sagt mycket välgjord. Men plottrig! Ett tjugotal korta stories presenteras och ofta känner jag frustration över att jag inte får följa individerna längre än de cirka fem minuter filmen varar. Dock roligt att se Paris, fantastiska skådisar och några av de människor man får möta gör starkt intryck.

Andra bloggar om: Plattan, Internet, Video on demand, Paris je t’aime

Ibland får det bli så här - kort, trots mycket bra böcker. Jag har efter födelsedagsfirande en ansenlig hög bra böcker, mottagna från de allra käraste. Två av dem har jag läst:

Amos Oz: “Hur man botar en fanatiker”. Denna lilla tunna bok har fått så många förstrykningar i marginalerna av mig, att jag knappt vet vilket jag ska välja men ett är: “Jag har aldrig någonsin sett en fanatiker med sinne för humor, inte heller har jag sett en människa med sinne för humor bli fanatiker…”. Oz analys av vad som är och skapar en fanatiker är träffande, säkert på många vis psykologiskt sann, och framförd med en skärpa, värme, humor och retorisk skicklighet som är magisk. Boken kan läsas högt, den är så välformulerad och emellanåt också rolig. Det handlar om ett antal korta texter där alla som intresserar sig för situationen i Mellanöstern men även för den i världen i stort, har något att hämta. Läs den, den är bara 88 sidor lång!

Agneta Pleijel har skrivit nästa bok, “Drottningens chirurg” som ger än väldigt fängslande beskrivning av hur det var att vara kirurg på mitten av 1700-talet. Kirurger hade vid denna tid låg status.

Schützer, som kirurgen heter, är den förste kände förlossningsläkare som genomför ett kejsarsnitt i Sverige (inte framgångsrikt) och hans önskan att utveckla medicinsk kunskap och hans kreativa tänkande kring detta skildras målande. Svenskt 1700-tal, just så fattigt, skitigt och eländigt som man tänker sig. Hans hustru så förbisedd av sin make som man kan tro. Men kanske ser hon heller inte honom, i hans, i upplysningens anda, starka drivkraft att komma vidare i kunskapen om människokroppen. Jag tyckte jag lärde mig mycket av denna bok och ser fram emot del två som kommer i höst.

Andra bloggar om: Amos Oz, Agneta Pleijel

Läs dagens artikel i Sydsvenskan, skriven av Triangelfilms grundare och före detta vd, Mattias Nohrborg som med ett patos så som bara de hängivna kan uttrycka, beskriver sitationen för kvalitetsfilm i Malmö i synnerhet och även allmänhet.

För oss som föredrar att se film på bio är det kanske inget nytt men det är ändå bra att bli påmind om att kultur är något man måste tro på vikten av för att den ska överleva och frodas. Det handlar om att våga ta risker, att våga satsa. De styrande måste ha en medveten plan, som Mattias N avslutningsvis skriver. Opportunism som drivkraft avslöjas på sikt.

Vi såg igår en film där en av oss log när vi kom ut, den andre sa ” en sådan sjuk jäkel”. Två rätt normala reaktioner på en kontroversiell regissörs verk. “Death Proof” av Tarantino. Läs mer i “Sett och läst”.

Kan förresten rekommendera en bra restaurang i Malmö på Västergatan: Gazpacho. Mycket gott, mycket prisvärt.

Ser fram emot synpunkter på “Death Proof”.

Andra bloggar om: Triangelfilm, kulturpolitik, Death Proof, restauranger i Malmö

Åter onsdag i Dalby och vädret är ett klassiskt svalt svenskt, halvmolnigt, rätt skönt efter hettan kring Medelhavet.

Vår resa denna sommar gick till Venedig, för mig första gången. Det är en gripande stad. När vi närmar oss den med båten som tar oss från flygplatsen, ligger den där platt, med några få uppstickande torn. Det ser nästan ut som en hägring. Vi tar oss till Sankt Markusplatsen för att se kyrkan och hela detta överväldigande, turistöversvämmade, duvförpestade, så underbart vackra världsberömda ställe. Man går runt och tittar och slås, som vid varje besök i Italien, av den mängd skönhet som finns i detta land. Vi tittar inne i kyrkan vars mosaiker är berömda och det är vackert om än något överdådigt. Golvet ser ut som ett gungande hav och mosaikerna otroligt vackra.

Dogepalatset är enastående, med sina långa väggar med regelbundna mönster i väggarna och en underbar färg, ljus ockra och vit. Överväldigande i sin storlek, verkligen en byggnad som passar de makthavande dogerna.

Vi går runt i Venedig, går fel i Venedig som alla andra. Vi tittar på kanaler, åker i kanaler, tittar på gondololer, lyssnar på sångare på gondoler. Vi lyssnar på all världens språk och njuter emellanåt, i de mindre besökta gränderna, av tystnaden som kommer sig av stadens avsaknad av biltrafik. Ett riktigt stort plus för staden som turistmål!

I valet att besöka ett museum väljer vi att gå till Peggy Guggenheims museum. Peggy G hade gott om pengar, och när hon kom till Paris på tjugotalet, kom hon snart i kontakt med konstnärskretsar (i mycket nära kontakt med några i kretserna). Hon bestämde sig så småninom för att, med hjälp av sin ärvda förmögenhet, köpa ett konstverk om dagen. En del av hennes samling finns i museet i Venedig.

Det är verkligen värt ett besök, detta ställe. Samlingen är inte väldigt omfattande, men utsökt. Vi ser bland annat den Magrittebild som kanske gjort starkast intryck på mig, och vi för en kort föreläsning av några bilder av Magritte, bland annat denna, och också målningar av Max Ernst och de Chirico. Det är härligt att få fördjupad kunskap kring ett fåtal bilder. Skulpturträdgården utanför museebyggnaden är också väldigt fin med många intressanta skulpturer. Titta på mina foton så får ni se.

Vi återvänder till Sankt Markusplatsen på kvällen för att titta på den i kvällsljus. Förtrollande! Mosaikerna i kyrkans väggar glimmar och hela stället är som en vacker dröm. Det är överväldigande vackert. Även här var min kamera med.

Vårt hotell finns på Murano, ön nära Venedig där glastillverkning utövats i många sekler. Jag kan varmt rekommendera hotell Al Soffiador, ett trevligt, dessutom ännu så länge, det enda, hotellet på denna ö vars befolkning helt verkar ägna sig åt glastillverkning (det berömad venetianska glaset, i Venedig dock kallat Muranoglas) och försäljning av dessa varor.

Vi går runt och tittar på glas som säljs i alla olika former, både som lampor, smycken, vaser, djuravbilder, tennisbollar (!), you name it. Det visas prov på teknisk färdighet vars make vi aldrig tidigare har sett. En hel del är kitschigt, men i stort är det en hisnande upplevelse att se exempel på allt detta hantverk som inte liknar något vi tidigare sett maken till. Titta på mina bilder, men än hellre: Åk dit och titta, gärna med en övernattning på “vårt” hotell. Ön är så lugn att vi första kvällen knappt kunde få i oss mat, nästan allt var stängt efter att glasförsäljningen hade upphört.

Murano är som ett litet Venedig. Även här finns kanaler, också några få palats. Men det är förstås inte alls så flashigt, så som i Venedig uppbyggt kring lyx och rikedom. Och det är i sig skönt, som en kontrast.

Efter Venedig tillbringar vi en vecka i Kroatien som vi tar oss till med hyrd bil. Vi bor i staden Rovinj, på Istriens kust. Det är en vacker stad med en gammal stadskärna, byggd kring kyrkan på en liten kulle. Utsikten härifrån är magnifik och den gamla staden runt omkring byggd i venetiansk stil. Här finns butiker, rätt mycket hantverk, en del av det mycket vackert, här finns mycket turister, många svenskar.

Det är en trevlig stad att vandra runt i och solnedgångarna sedda uppe från kyrkan kommer jag sent att glömma, de är förtrollande. Människor är trevliga, det är billigt att äta och dricka och baden, när vi tar oss till stränderna som dock inte är sandstränder, är rena och fina.

Vi åker runt med bilen och tittar oss omkring i denna tvåspråkiga del av Kroatien. Både italienska och kroatiska hörs. Det känns lite märkligt med denna blandning av slaviskt och romanskt språk och jag kan inte sluta att förundras över att höra att slaviskt språk så långt söderut.

Vi bor hos Romina (zgrablic@hi.htnet.hr) och hennes familj i en liten lägenhet med kök och terass där vi har ett svalt rum mot norr som skänker skön svalka när vi kommer hem från vårt turistande. Vi tittar på byar och små städer och kör runt i en del av Kroatien som är mycket populär bland turister men där man inte behöver köra många kilometer för att få se hur livet levs utanför vimlets yra.

Ännu en fin resa med min bäste reskamrat, Mats. Hem kommer vi till födelsedagsvecka där firandet startas på ortopeden i Helsingborg där mamma ligger med en knäfraktur. Inte så som man skulle önska men det blir tårta och sång ändå. Det handlar om anpassning.

Andra bloggar om: Venedig, Istrien, konst