JAHAJA. Forum.

Jag går i skogen och funderar över vad konst är. Tidigare på morgonen har jag suttit och tittat på bilder från NASA, Astronomy Picture of the Day. Det är underbara bilder, verkliga konstverk.

Men är fotona konst? De är foton av verkligheten. Visst kan man kalla det konst. Kanske kan man tänka så att syftet med bilden, fotografens syfte, både har varit att dokumentera och visa det sköna. Därför är de konst. Fotografen har laborerat med ljus och med beskärning, en viktig del av bildarbete. Men konst blir de också när jag ser dem, i min upplevelse.

Konst för mig är det som väcker mig, påverkar mig. Bilder som rör upp något inom mig, det må vara glädje, (ofta faktiskt kopplad till sorg vid starka bildupplevelser) intresse eller för övrigt rent tekniskt intresse, de går i min inre sorterare under rubriken konst. Bild och form som väcker nyfikenhet och lär mig något nytt, som det som visades på Louisianas utställning om Kina, vidgar min konstupplevelse och gör mig mer mottaglig för annat konsttänkande än min egen västvärlds.

Louise Bourgeois och också Karin Mamma Andersson, väcker en känsla av provokation, jag känner mig störd och emellanåt illa berörd. Men mina inre bilder av verken ligger starkt kvar inom mig. De har gjort något med mig, skakat om. Konst.

Min far hade en pedagog i sig. Han använde auktoritära metoder – det var aldrig valbart om vi skulle med på konserter eller utställningar. Men med mig tog han sig också tid att pedagogiskt just med bildkonsten, försöka förmedla en förståelse av hur konstnärer arbetar. Jag har en fin minnesbild av mig själv och min far på Guggenheimmuséet i New York, Vi står framför en tavla av Braque. Pappa förklarar hur kubisterna tänkte och det blir plötsligt begripligt för den elvaåring som jag är. Jag minns att pappa ser överraskad och glad ut när jag visar att jag faktiskt tycker om bilden. Jag tror att jag går över någon sorts viktig gräns där. In i landet där bildupplevandet handlar om en inre subjektiv upplevelse.

Akvarellen jag lägger ut blir den första bild jag har målat som jag lägger ut i mitt forum. Jag har, som den som tittar över JAHAJA utanför forumgränsen vet, en himla massa bilder utlagda under MÅLAT på hemsidan men tänker testa denna modell, bland annat uppmanad av en av mina bloggbekanta.

Och så var det Dagstorp och Västra Karaby. Mats och jag åker till Kävlinge för att hämta en mikrovågsugn hos Peter. Kävlinge är finare än jag fördomsfullt har tänkt kring byn (jag hade ungefär samma bild vad gäller Dalby innan jag flyttade hit för 23 år sedan). Det finns lite äldre bebyggelse och en gammal vacker kyrka. Och så ån förstås. Vi kör till lilla Dagstorp som ligger nära. Mats som har jobbat mycket i Kävlinge, har för sig att det här finns fina kullar. Jag har bara hört talas om det som dansställe dit man ”tog” för att ta sig en rejäl svängom en lördag kväll, förr.

Men högst på en kulle ligger Dagstorps kyrka, vackert belägen med helt underbar utsikt. Mot Malmö, över till Köpenhamn och ända till Landskrona. Jag rekommenderar verkligen en tur dit för den härliga runtikringvyn. En bit därifrån ligger det gamla dansstället, nerlagt sedan bra länge, att döma av utseendet.

Och Västra Karaby inte långt bort: Även här en vacker kyrka och en gravhög från bronsåldern. Den befinner sig  51 meter över havet men i vårt slättlandskap blir det en utsiktspunkt det med. Man kör med traktor över åkern, höet är slaget och packat och samlas geschwint upp med en speciell maskin. Högteknologiskt men ändå så traditionellt. Solen lyser mellan de gråtunga molnen. Hösten är på väg.

Andra bloggar om: Konst, Västra Karaby, Dagstorp, akvarell

Den mångsidigt begåvade Miranda July, kanske mest känd här för sin film Me and You and Everyone We know (se SETT & LÄST för recension) har kommit ut med en novellsamling No one belongs here more than you.  Denna vackert solgula bok har jag fått Maria Nyqvist som bloggar på Akademibokhandelns hemsida. Jag har skrivit också om boken under SETT & LÄST.

Miranda July är en person med flera strängar på sin lyra. Hon har gjort sig känd i konstvärlden och har ställt ut både på MoMA, Musuem of Modern Art i New York, på Guggenheimmuséet och gör lång- och kortfilmer. Man kan hitta Mirandamaterial på You Tube om man vill lära känna henne i mindre portioner.

Ja, så är det augusti och sommaren är nästan över. Skolåret börjar snart och på måndag väller knappt 2 100 elever in på skolan där jag jobbar. På så vis innebär augusti en början, ett nytt varv på cykeln.

Men det går neråt i min inre cykel. Ljuset minskar, man anar hösten. Ett visst vemod drar igenom mig vid denna tid. Vetskapen om att dagarna blir kortare och kortare, en påminnelse om livets obevekliga ändlighet. Men vemod är rätt skönt det med. I alla fall är det ett fint ord.

Andra bloggar om: Miranda July, augusti, vemod

En resa till Malmöfestivalen som idag, för att titta på Julias knäppa och roliga kortfilm som visas i filmtältet och hennes kusin Hannas proffsiga dans i dansmanegen, ger upphov till en promenad i Slotssparken, nära min gamla gymnasieskola. Nostalgin drar igång, pojkvännen när jag gick på Petri, spårvagnsfärden hem, och bakåt i tiden till resan till USA …

Som 11-åring fick jag åka med mamma och pappa och bror till USA för att hälsa på pappas syster. Vi flög med Loftleidir, dåvarande Icelandic Air. Det tog mycket lång tid och mellanlandning på Island för tankning var nödvändig.

Vi tillbringade två månader i USA och när jag kom hem kunde jag tala näst intill flytande engelska. Men det stora med USA-resan var ändå Barbie. För 1963 hade Barbiefebern med full kraft drabbat USA (dockan kom ut på marknaden 1959) men ännu inte Sverige. Jag hade sparat veckopeng i ett år för att ha med till USA och det var till Barbie och hennes garderob hela denna min förmögenhet gick åt.

Judy, min amerikanske kusins dotter, en vänlig person som jag kände mig mycket väl till mods med, blev min lekkamrat under sommaren i den kvartett som kom att utgöras av henne, mig och våra två dockor. Vi lekte och vi lekte och lekarna står som i ett förgyllt ljus i mitt minne. Jag minns inte lekarna som sådana utan mest glädjen jag kände. Min docka hade lite rödaktigt hår precis som jag och så hade hon getingmidja (olik min) och extremt långa ben med konstigt böjda fötter (olikt mig). Det röda håret gjorde dock att jag kunde känna igen mig, precis för övrigt som med Anne på Grönkulla. Jag tänker inte gå in på några analyser av huruvida Barbie var en bra eller dålig leksak för jag minns denna enda docka som helt underbar liksom vårt lekande. Judys docka var mörk som hon.

För mina besparingar köpte jag en väska där man kunde förvara kläderna. Hela detta ”kit”, docka, väska och kläder, gav jag senare till mina brorsdöttrar, under en tid när tanken på att jag själv skulle få egna barn verkade väldigt främmande. Det kan jag ångra idag.

För några år sedan åkte min bror som var med på resan, till USA. Han träffade min lekkamrat Judy som nu på något underligt sätt hade lämnat barndomen (precis som jag) och blivit medelålders (precis som jag). När han kom hem hade han med sig ett paket från Judy. ”Hon ville att du skulle ha denna och var säker på att du skulle förstå varför.” Jo, det var en Barbiedocka.

"Wouldn’t it be nice to walk together? Baring our souls, while wearing out leather?" Så lyder två rader i en av Kate och Anna McGarrigles sånger. Och jag får glädjegupp i halsen varje gång jag hör denna Walking Song. För är det inte något av det bästa som finns, att promenera och att samtala? Båda det första och det andra ger ro och bär framåt i dubbel bemärkelse. Detta är dock bara ett exempel på fraser som jag har med mig i mitt inre kartotek av goda rader från de kanadensiska systrarna.

Jag har lyssnat på McGarrigle-systrarna från Quebec sedan jag var 25 (deras debutskiva Kate and Anna McGarrigle kom 1975). De ligger rätt för mig i mitt eget sångregister, vilket gör det tacksamt att sjunga med. Deras sånger bär en uppåt, inspirerade av både folkmusik, gospel och annat. Några tycker att deras sånger ibland är sorgsna, men vadå, dystert kan vara skönt. De sjunger gärna i stämmor och texterna handlar om allt möjligt, kärlek, vänskap och den underbara First born, om moderskärlek (i detta fall till Rufus Wainwright, den son som Kate har med Loudon Wainwright III). Systrarna har också varit bakgrundskörare till Nick Cave and the Bad Seeds på deras album No More Shall We Part. Om detta kan få någon att reagera!

Men deras texter kan också handla om kemi (sången NaCl, använd av en av mina kolleger i kemiundervisningen, om jag inte är fel underrättad), på ett klurigt men ändå vetenskapligt korrekt sätt, de kan handla om simning (Swimming song på debutalbumet är skriven av Loudon Wainwright III) och så vidare. Dessa två begåvade systrar sjungs i covers av bland andra Emmylou Harris, Ann-Sofie von Otter, John Cale för att nämna några. Att Kate varit gift med Loudon Wainright III och är mor till Martha och Rufus Wainright är kuriosa i sammanhanget men bekräftar känslan man ofta har, att musikalisk begåvning går vidare i familjer, om det nu är nature or nurture, gener eller miljö.

Lyssna på dem! Njut av deras enkla men sköna musik och bli berörd som jag. Love Over and Over heter en av deras härligaste sånger. Och det är kärlek om igen det tycks handla om i deras sångvärld. Och från mig för dem, igen och igen.

Jag har varit och sett Red Road, en stark film som du kan läsa om i SETT&LÄST. Titta också gärna på mina nyaste akvareller i MÅLAT. Om du vill ge synpunkter så gå till kategori Tyck till om bilder och recensioner.

Louise Bourgeois, världsberömd och kontroversiell konstnär har gjort skulpturen som står i Louisianas trädgård: Den heter  "Eyes" men min association går helt klart snarare till bröst.  Konstnärinnan som idag är 95 år,  utbildade sig i målning i Paris på trettiotalet men det  var på 70-talet hon slog igenom som skulptör. Hon  skapar ofta mycket stora verk i järn, sten, tyg,  med mera.

 
Jag såg första gången Bourgeois kanske mest kända verk, hennes spindlar, på Tate Modern i London 2000 (se bild på länken ovan). Min reaktion på dessa gigantiska konstruktioner, spindlar betitlade "Maman", mamma, var en känsla av provokation men också stark påverkan. Jag gick runt, under, igenom spindlarna. Bilden av spindlarna har sedan stannat inom mig och ligger kvar med tyngd.
 
"Eyes" ger en liknande känsla. om än mindre provocerande. De fascinerar formmässigt och ligger dessutom fint på marken inramade av Louisianas vackra yttermiljö (muséets skulpurträdgård är något som i sig gör ett besök till muséet värt tiden och kostnaden).
 
Bild- och formkonsten är enastående på så vis att konstnären kan skapa en bild av något mycket privat som sedan kan läsas av och ge reaktion hos en människa helt utan kunskap om konstnärens inre. Bourgeois är suverän på att skapa tydliga bilder för mycket grundläggande känslor, som spindeln för känslan av att bli snärjd (vilket förmodligen är ett skäl att jag så reagerar på hennes spindlar, mor som jag är. Men jag kan också tydligt förstå bilden). Formaten gör att hennes uttryck blir starkt och påträngande. Men det gör intryck, och kan väcka genklang hos en själv.
 
I min upplevelse av verket möter jag konstnären. Konstverk kan på så sätt ses, i de lyckade fallen, som en mötesplats för konstnärens känslor och mina. Och häri ligger det på djupet stora värdet i konsten för mig.
 

Att handla idag är en helt annan historia än för sådär en tio år sedan. Jag talar då om det handlande som innebär att man köper en vara - att shoppa. Idag köper jag till exempel elartiklar på nätet (för att det är billigare och snabbare gjort), hudkrämer (för att jag får bättre krämer till mycket lägre pris. Posten lägger oftast på moms när varan anländer till Sverige vilket hittills företaget i fråga alltid har betalat tillbaka till mig), ibland skivor (billigare), filmer (oftast för att det inte går att få tag i på annat sätt), mattor (ja, det har hänt en gång, men med tanke på att vi bara har tre mattor i huset så är det mycket), symönster (ja, varför inte?), böcker ibland (men gynnar gärna bokhandeln som ger både god service och råd och snack), kläder, begagnat (Blocket är suveränt!), datorer förstås (och bara från en leverantör), kameror, etc.

Jag vill gärna tipsa om att man också kan handla böcker antikvariskt via nätet - en väldig fördel eftersom antikvariaten ligger utspridda och just den boken du vill ha kanske finns i Sundsvall men ingen annanstans. Att man kan handla konst på nätet har jag tipsat om tidigare. Men det allra bästa internethandlandet tycker jag, är köp av resor och av hotellrum. För här sparar man framför allt tid, men också kanske pengar och får möjlighet att komma till hotell eller pensionat som man aldrig annars hade hittat via resebyråer. Jag tycker att detta är ett helt suveränt sätt att planera en resa och det gäller ju inte bara utlandsresor utan även tågresor inom landet, vandrarhemsplatser etc.

En del ondgör sig över internethandeln och menar att det kommer att ta död på den vanliga butikshandeln. Jag tycker att de stora köpcentra som byggs utanför städerna innebär en mer problematisk utveckling. De mer eller mindre gör det tvunget för folk att ta sig dit med bil, de likriktar varuutbudet eftersom endast de stora kedjorna vågar sig på att etablera sig utanför städerna och de är stora och energislukande med sina väldiga ventilationssystem och uppvärmningssystem. Dessutom är de ofta fula (om än inte så fula som det vi såg i Töcksfors). Nej, jag ser positivt på internethandel. Det jag går miste om är den personliga servicen, men de affärer som fortfarande ger sådan på ett riktigt mänskligt sätt, har i mig en fortsatt trogen kund.

Andra bloggar om: Internethandel, hudkrämer, antikvariat, konst, resor, köpcentra, mattor.

Idag såg vi utställningen Made in China på Louisiana. Jag rekommenderar utställningen, som tyvärr visas sista dagen på söndag, å det varmaste. Det är mycket spännande stoff, över hundra verk av delvis mycket olika art. Det är både videoinstallationer, skulpturer, foto och målningar. Utställningen är pedagogiskt upplagd som vanligt på Louisiana, med mycket text som hjälper en att förstå omständigheterna kring nutida kinesisk konst.

Det som slår mig trots allt är att det ändå, trots kulturellt avstånd och geografiskt, är så lätt att förstå och känna igen motiv, känslor och budskap i konsten. Det är konst som talar till en på ett ofta slående direkt sätt.

Jag slås också av påhittig och innovativ teknikanvändning. Mycket är oerhört vackert och spännande så har ni en chans så ta er dit! Det fina vädret vi hade idag gör en tur i skulpturträdgården till en extrabonus för utflykten.

Ett helt annat spår kommer här: Mats och jag kör också denna dag för att hämta vår matta, inlämnad på Orientaliska mattvätten för två veckor sedan. Stället ligger i Malmö frihamn. På vägen till mattvätten säger jag: “Vad heter nu gatan den ligger på, var det inte något med hutt”? Nej, men på Nubbgatan ligger den, visar det sig. Rätt märkligt hur man minns, för detta säger något om min relation till nubb, eller bristande relation till nubb, mer än om min relation till nubbe, faktiskt. Nåja. Jag kan rekommendera firman. Inte bara gör de ett bra jobb till ett riktigt bra pris. Nej, mannen som sköter företaget plockar så fort han ser oss ner just vår matta från hyllan där det ligger kanske ett trettiotal, och säger sedan, “Ja, det var Nygren, inte sant?”. Man kan ju ofta förundras över hur våra hjärnor fungerar.

Till sist - ett slag för Rättvisemärkt och Fair Trade. Det blir lättare och lättare att köpa varor som är rättvisemärkta. Själv gör jag det ibland men vill gärna göra det mer.
Andra bloggar om: Louisiana Museum, Orientaliska mattvätten, hjärnan, Fair Trade, Rättvisemärkt