JAHAJA. Forum.

Roy Anderssons film Du levande är en oroande film. Också roande. Men det är inte den dominerande känslan hos mig när jag kommer ut från biografen. Jag känner mig skakig efter slutbilden som påminner mig om flera andra bilder – bilder av bombplanen över Dresden, London. Läs mer i min recension under SETT&LÄST.

Att beskriva det håglösa, hopplösa, längtande, är svårt och blir lätt en övning i nidbilder. Roy Andersson lyckas väl i denna film, för det absurda finns med och balanserar upp vågen. Några av känslor som jag har försökt att gestalta i en del av mina bilder, gestaltas ypperligt av Andersson i dramatisk form men också i ren stillbildform: Skam. Feghet. Rädsla.

Feghet och rädsla tycks inte finnas hos prästerna i Burma och befolkningen där som kämpar för sin frihet. Visa ditt stöd för dem genom att fredag 28 september ha på dig ett rött plagg.

Andra bloggar om: Du levande, stöd Burma

Jag är ingen modig människa. Sanningen att säga är Mer Mod åt Mig något som figurerar i mina önskedrömmar.

Känslan av otillräckligt mod är dock något som delvis är subjektivt upplevd. Jag vet att det finns personer som känner mig som visst tycker att jag är modig, som visst kan peka på tillfällen då jag visade mod eller civilkurage. Visst. Ur deras synvinkel. Men. Som Mats sa. (Mycket med M.) Mod är att göra det man är rädd för att göra. Kunde det sägas sannare? Mycket o-möjligt (sluta, Eva, det är bara du, helt subjektivt, som tycker det är kul med allitterationer).

Mod är att göra det man är rädd för att göra.

I valet mellan att göra det man är rädd för som är det rätta att göra, och att undvika det och vara feg – vad är det som händer där? Det känns som en inre strid, för att ta en bild, emellan valet att krypa under täcket och ha det varmt och skönt men också utestänga allt det som kunde hända istället, eller den utvecklingen som kunde blivit, och att sticka ut hakan i kylan, ta risken att förfrysa och bli utfryst men också möjligheten till nya vinster. Metaforerna för det jag beskriver är många.

En av mina egna inre bilder för detta är den att när jag vågar göra det jag är rädd för, då bärs jag fram av min vilja eller vrede över något som är orätt. Modet i mig bär mig förbi min egen feghet som i ett lopp mellan dessa två ytterlägen, mod och feghet. Och jag känner, jag känner, hur mitt mod bär mig framåt, och jag känner, jag känner, att jag orkar ända fram och fegheten försvinner ur min kropp  och att jag går i mål och att MOD VINNER!

Min feghet är som deg, Den är svullen och formlös. Den går inte att gripa. Akvarell 30x30.

Modet är starkt, tydligt, men inte helt regelbundet. Det är inte lätt att vara modig. Man kan gå på såna nitar. Akvarell med mycket gummi arabicum. 40x40.

Båda akvarellerna kan ses under fliken MÅLAT på hemsidan.  

En ledig söndag och vi har begär efter mycket. En utställning på Malmö konsthall lockar: Den knappt 40-årige mångsysslande konstnären  David Shrigley har fått ställa ut i hela konsthallen och man visar hans verk på ett optimalt sätt - bra gjort, Malmö konsthall. Shrigleys konst har stark koppling mellan ord och bild, ofta med tonvikt på ord och absurda idéer. Jag upplever det som visas som emellanåt mycket komiskt med en absurd vinkling som verkligen slår an i mig. De svartvita enkla, ofta barnsliga teckningarna, förstärker de verbala utsagorna. Dock är Shrigley inte alls en oskicklig tecknare. Detta märks tydligt i de animerade filmer som också visas på utställningen, där hans behärskning av tecknartekniken talar sitt tydliga språk.

På utställningen kan man också se foton arrangerade och tagna av Shrigley. Min favoritbild är nog den av en Barbiedocka (ja, ni känner ju till min relation till Barbie) som sitter på en bänk. Hennes huvud, armar och ben, sticker ut ur en pumpa! Shrigleys samhällskritik är aldrig pekpinnig utan lutar ständig tungt mot skrattet.

Blir man hungrig som jag blev så kan man avnjuta konsthallens fantastiska buffet. Den var verkligen något att rekommendera. Det är tjockt med folk i restaurangen trots att klockan "bara" är 12. En stor del av gästerna är under ett år - babyboomen är tydlig i denna expansiva stad.

Malmö är trots allt min barndoms stad och på något konstigt vis hamnar vi utanför det hus där jag bodde mina första 17 år. Äpplena har aldrig smakat så gott som de som fanns i den trädgården, ej heller päronen eller plommonen. När vi står där och kikar vid tomtgränsen kommer ägarinnan ut och jag förklarar att jag tittar på mitt barndomshem, inte på mitt nästa inbrottsställe. Vi får då komma in i trädgården och titta och jag får smaka på de underbara Cox Orange-äpplena som är så goda som jag minns dem. Märkligt och härligt.

Har ni varit i Bröddarp? Nu har vi. Bröddarp ligger utmed väg 101, gamla Ystadvägen och där pågår på Naturgården just nu en akvarellutställning i KSV:s (Konstnärsgruppen sydväst) regi. Ett tiotal duktiga akvarellister utställer där alldeles intill järnvägen. Ett underbart ställe och en vacker lokal, men kan det dra så många besökare, till denna lantliga idyll? När mondäna Malmö finns så nära? Är min skepsis oberättigad så är jag glad. För landsbygden är underbar att vistas i. Och kan bjuda på överraskande vyer.

Jag blir påmind denna vackra septemberhelg om melodin Try to Remember That Kind of September. En otroligt smörig låt. Men september är en fantastiskt vacker månad. Så det så.

Thomas Hyltén, som gillar att skriva, har gett sig på att recensera bloggar. Om han gör ett bra jobb kan han tillhandahålla god service för dem som är intresserade av bloggen som publiceringsform, som jag vill kalla det. För som jag ser det har bloggen blivit en så spretig texttyp att den mesta gemensamma nämnaren faktiskt är hur texterna publiceras. Thomas H har recenserat JAHAJA. Forum vilket ni kan läsa här.Hans analys får mig att känna mig väl sedd, och i varje fall av honom välsedd.

Recensera är ju något jag annars gärna gör själv: här helt kort om filmen 2 dagar i Paris som får så där 3-4 av mig.

Komedin som genre är svår – i varje fall med mig som mottagare. Jag tycker ofta att det räcker efter ett tag. Denna film ger dock många skratt, och att skriva ett manus som täcker 90 minuters pratande, för detta är en film där det komiska bygger på det sagda, är skickligt i sig. Om man känner till det franska samhället så kan man se hur det hudflänges framför allt vad gäller rasistiska tendenser. Men även amerikansk kultur får sig en känga.

Paret Julie Delpy (Julie är regissör, manusförfattare, hon sjunger och har gjort en del av musiken) och Adam Goldberg gestaltar det fransk-amerikanska paret som är på besök i Paris för att hälsa på hennes familj. Scenen där paret blir bjudna på kanin av hennes föräldrar som inte talar mer än något enstaka ord engelska är dråplig och faktiskt trovärdig för dem som har varit i Frankrike och umgåtts med medelålders fransmän.

Men: komedi är svårt. Jag kan just nu bara minnas en komedi som har lämnat kvar något och inte bara gett ett stundens skratt, och det är Miranda Julys Me and You and Everyone We Know. Den tänker jag på ibland trots att det är ett bra tag sedan jag såg den.

Det finns berättarspår som läggs ut i 2 dagar i Paris som är oskickligt genomförda, detaljer som inte följs upp. Fotot är helt ointressant och spelet inte alltid helt bra. Så se den om du är frankofil och vill ha dig ett gott skratt. Men det är inget mästerverk. Någon jämförde med Woody Allen – jag föredrar faktiskt Delpys mindre neurotiska livssyn.

Och måndagens tredje del av Upp till kamp – var det fler än jag som kände att avsnittet saknade fokus? Lika mycket som förra veckans avsnitt för mycket gick in i Tommys helvete, lika mycket kändes det denna vecka som ett mycket allmänt och opersonligt gestaltande. Jag ser i tidningen att tittarsiffrorna går ner. Jag förstår varför.

Andra bloggar om: Bloggar, 2 dagar i Paris, Upp till kamp

De senaste månaderna har jag har haft anledning att göra många resor på motorvägen mellan Helsingborg och Lund. Tro mig, det har inte varit några resor med flyt. Byggarbete på sträckan Borgeby-Lundåkra har gjort denna hårt trafikerade men normalt snabba vägsträcka både farligare och långsammare. Speciellt i rusningstid.

Att ligga inklämd i en bilkö är aldrig roligt när avståndet till bilarna bakom och framför är bara några meter. Om bilföraren bakom en dessutom tror att han (jo, det är i 99% av fallen en man) på något underligt sätt, bara genom att köra tillräckligt nära mig, kan få bilen framför mig att köra fortare, etcetera, etcetera, då uppstår vissa stress- och panikkänslor. Men ni känner säkert alla igen det.  

Vad göra? Jag använder mig av varningsknappen, trycker på varningstriangeln när bilen bakom mig ligger för nära. Det funkar ibland. Restiden gör jag roligare genom att lyssna på musik.

De senaste veckorna har jag  lyssnat mycket på Emmylou Harris Wrecking Ball, en skiva som jag först stiftade bekantskap med genom att Adam hade spelat in Going Back to Harlan, ett av spåren på skivan. Att han valde just denna berodde på att den är skriven av tidigare JAHAJA-hyllade Anna McGarrigle.

Bekantskapen med Emmylou var ny för mig. Detta är en oerhört mångsidig artist, med många strängar på sin lyra (i själva verket en gitarr) och en underbar röst, säker och med ett rasp som ger den en sådan personlig prägel.  Emmylou har fått tolv Grammys och har gett ut ett stort antal egna skivor. Hon har samarbetat med de stora, Dylan, Neil Young, Linda Ronstadt och Dolly Parton, och många andra.

När jag har kört där på E6:an så har speciellt ett spår på Wrecking Ball gjort intryck, en låt som heter Blackhawk. Den är så skön och förs fram med ett härligt ös av gitarrer och Emmylous underbara känsliga röst. När jag lusläser skivomslaget, som vanligt skrivet för folk med förstoringsglaset ständigt i handen, eller en ålder på -40, ser jag att den är skriven av Daniel Lanois.

Daniel Lanois är ett namn som jag först uppmärksammade i samband med att jag lyssnade in mig på Dylans Oh, Mercy, i mitt tycke ett av Dylans absolut starkaste album. Det var först efter att ha hört den skivan ett stort antal gånger som jag insåg att styrkan i albumet faktiskt också vilar på den skickliga musikaliska produktionen. Och den är Daniel Lanois. Jag har sedan sett mannens namn återkomma i många lyckade musikaliska sammanhang och förstår nu hur begåvad denne kanadensare är (ett namn som jag missade när jag i en nylig post radade upp bra kanadensiska musikmänniskor). Lanois är inte bara producent (han har jobbat med de verkligt stora, U2, Peter Gabriel, etc), han är alltså också låtskrivare och musiker och tycks vare oerhört uppskattad i branschen.

Emmylou gör något med Lanois sång Blackhawk som han inte lyckas med själv när han sjunger den. Samma upplevelse hade jag när jag första gången hörde Jeff Buckley sjunga Cohens Hallelujah. Plötsligt kändes sången rätt tolkad.

Om du vill bekanta dig med Emmylou så finns det mycket att välja på - jag kan rekommendera Wrecking Ball, och jag vet att många som kan mer om henne än jag ser detta album som ett av hennes främsta. Daniel Lanois och hans underbara sång The Maker kan du höra med honom, Emmylou Harris, Daryl Johnson och den fantastiske trummisen Brian Blade här. Texten finns här:

Andra bloggar om: E6, Emmylou Harris, Daniel Lanois

TV-serien Upp till kamp väcker en hel del känslor hos en född 1952. Första avsnittet gjorde mig rätt besviken. Jag tyckte det gavs en förenklad bild av snarare typer än individer som kändes äkta. Det svartvita fotot som skulle ge dokumentärkänsla kändes påklistrat. Men serien väckte också många känslor och minnen från den tid då jag var 15-16 år.

För mig var det främst musiken från de åren som jag minns:  Protestsångarna, Dylan och Peter, Paul and Mary som sjöng vid Martin Luther Kings anföranden i Washington, Joan Baez. Men också förstås megagrupperna Rolling Stones och Beatles.

Andra avsnittet som sändes i måndags gav mer och gjorde mig också väldigt uppskakad. Tommy, från gruppen Tommy and the Heartbreakers, med hans kärlek till USA, landet där all den fantastisk musiken kom ifrån, återvänder till Sverige och har uppenbarligen inte bara hört en massa bra musik, han har också varit i nära kontakt med drogscenen. Hans dragning in i drogvärlden porträtterades mycket övertygande och jag tror att alla som har någon aning om hur heroinberoende fungerar, antingen av egen erfarenhet (så är det inte i mitt fall, tack och lov) eller på andra sätt vet att det är just så fasansfullt och destruktivt.

Samtidigt så kan jag tycka att varför lägga så mycket fokus på den delen av storyn? Hur många var det -68 i Sverige som hamnade i heroinberoende? Självklart kan inte Birro vara ansvarig för att skapa en representativ bild för en hel generation men det handlar till syvende och sist om avvägningar.

Nej, då tycker jag att porträttet av Rebecka är mer rimligt. Hon är intressant. Hon kommer från en arbetarbakgrund och modern har fått göra stora uppoffringar för dotterns skull för att hon ska kunna studera. Rebecka säger inte så mycket, hon iakttar och hon är den som till sist försöker hjälpa Tommy. Det är ett mer välavvägt porträtt. Jag blir påmind om det jag har läst i Kerstin Thorvalls intressanta självbiografiska roman När man skjuter arbetare som också gestaltar klassresans problematik, om än på ett helt annat sätt. Det är för övrigt en bok som jag rekommenderar.

Det finns flera starka överdrifter i porträtten: Lena, sångarflickan, har en pojkvän, fyrkantigt spelad av David Dencik, som ger ett nidporträtt av en FNL-are, fundamentalistisk, humorlös och lagd åt fri-sex-hållet i sitt kollektivboende. Jag vet inte, det blir bara för mycket och så övertydligt. Jag suckar.

Samtidigt känner jag igen mig, och blir påmind. Jag blir påmind om en anda, en känsla som jag minns, det gamla ska bort, ja, bara du-reformen som också var ett utslag av att nu ska vi inte längre bara acceptera indelningen i överklass och underklass, så tydligt manifesterad i tilltalsorden. Jag minns Vietnamdemonstrationerna och de häftiga politiska diskussionerna på mitt gymnasium i Malmö. Det fanns de som var mycket blå och de som var mycket röda.

Och – så fanns det en massa som inte var vare sig det ena eller det andra och som kände sig väldigt främmande och ängsliga i den politiserade atmosfär som växte fram. Människor som när de ser serien idag nog ännu mer ännu mindre än jag känner igen sig i Upp till kamp.

För i stort var det som beskrivs i serien ett storstadsfenomen, ett universitetsstadsfenomen och något som förekom bland ett fåtal. Det var också något som var mycket problematiskt för några av oss. Jag minns mycket starkt och blir påmind om när jag ser serien, hur det var efter min återkomst från en fyraårig utlandsvistelse i Israel. Jag var 19 när jag reste, 23 när jag kom hem, förändrad av de erfarenheter jag hade haft. Mina möten där, bland annat med amerikaner och sydafrikaner, hade gett mig andra perspektiv. De unga amerikanarna oroade sig för jämnåriga som kunde bli ”drafted”, inkallade till armén. Det var ju inte en ”option” för alla att desertera. Att desertera innebar att i många år leva i exil, avskuren från dem där hemma. Att delta i kriget var något de unga amerikaner jag träffa djupt fruktade, och de skämdes för sitt lands krig i Vietnam. Sydafrikanerna hade vänner hemma som arbetade mot apartheid. Båda dessa grupper kände paradoxalt nog, trots bittra erfarenheter i sina hemländer, mycket mer för sina hemländer än vad jag gjorde.

När jag återvände till Sverige och Lund hamnade jag i en kultur där det var ett tecken på borgerlig bakgrund (som jag så visst hade) att man inte tog av sig skorna när man gick in en lägenhet, och faktiskt suspekt att ha en borgerlig bakgrund alls. Det var mycket finare att ha arbetarbakgrund. Denna dogmatiska syn på människor var självklart inte alls total men ett starkt inslag i akademiska vänsterkretsar i Lund.

De flesta av oss befann oss nog någon annanstans än de unga i TV-serien, även om många av oss kan känna igen brottstycken och detaljer. Vi är många som kan känna igen en ton, en form, ett stycke musik, en detalj men som helhet känns det för grovt. Men kanske blir det så när den närliggande historien porträtteras – det känns aldrig helt rätt.

Läs Håkan Arvidsson och Rakel Chukri i måndagens Sydsvenskan. Intressant!

Andra bloggar om: Upp till kamp, 60-tal, förändring, du-reformen

Filmen This is England har fått flera recensenter att jubla. Det gör inte jag i min recension. Se då hellre Red Road om du får chansen (även den kan du läsa om i SETT&LÄST, förstås).

Ett öga rött som film? Kan det funka? Jag menar, är inte bokens styrka att finna i de språkliga krumbukterna? Eller är jag misstänksam och för lite öppen? För negativ? Jo, jag hör till dem som tycker att jag sällan ser bra svensk film. Borta bäst och hemma bara OK. En sorts kulturell svenskfientlighet.

Jag tycker att det är sällan som jag har sett bra svenska filmer de senaste åren. Danska filmer, tyska filmer, brittiska, skotska, spanska, amerikanska, flera stycken. En svensk film är recenserad i JAHAJA: Farväl Falkenberg som jag verkligen gillade och tyckte var mycket personlig.

Men så kan jag också tänka att i så fall, so what? Vadå om det inte är främst svenska filmer jag gillar? Jag menar, jag gillar inte kåldolmar heller. Äter hellre indiskt, spanskt, ungerskt, libanesiskt, italienskt … 

Svensk natur gillar jag. Svenska hästar gillar jag. I morse när jag kom gående med mina stavar uppe på höjden, vid dammen nära oss, då ser jag (ja, jag byter friskt tempus idag, läser Pamuks Det tysta huset och han byter tempus hela tiden i den boken, helt brytande mot skrivande lärares rekommendationer till sina elever) en häst stå och titta på mig på en äng. Han såg förvånansvärt smal ut sedd framifrån, med huvudet vackert hållet, riktat mot mig.

- Hej vackra häst, säger jag, rörd av det ståtliga djurets ädla hållning.

- Där är ännu en som inte vet hur jag har det, tänkte hästen inom sig. Hon tror att det räcker med att vara vacker. Trots att hon vet att det inte räcker för människor att vara vackra så tror hon att det räcker för en häst. Det var en ovanligt dum människa.

Jag ser hästens tanke i kroppsspråket, känner mig liten och mycket dum. Åter har jag haft fel. Det händer ofta att jag tolkar hästar fel. Jag är bättre på människor.  

Nej, detta handlar inte om facebook, ett projekt som jag mer eller mindre ofrivilligt (inte helt sant kanske) ramlat in i och blivit deltagare i. Någon bjöd in mig och vips, med några tangenttryckningar, så hade även jag en annan sorts ansikte utåt. Nu har jag tolv facebookvänner, ingen är i min ålder, två är mina barn.

Nej, jag tänkte inte kritisera facebook som verkar vara en riktig hit bland generationen yngre än den jag själv tillhör. Jag menar, vem är jag att döma som har tagit mig an att skriva i den litterära genre som just nu verkar ha sämst rykte. ”Såpoperans efterträdare” skriver tidningen Journalisten om bloggen som genre. Men vad vet de, har de till exempel läst JAHAJA. Forum?

Nej, jag ska inte skriva om facebook eller bloggar, utan om ansiktet som något som kan läsas av.  

Ja, om ansiktet som kan säga mer än tusen ord i en text, som om vi om vi lär oss att vara känsliga för det som sägs i våra medmänniskors ögon, munvinklar, näsborrsryckningar, pannveck, ansiktsböjningar, för att inte tala om nedslagna blickar eller blickar riktade ut mot fjärran istället för emot oss, kan få veta mer än det som kan skrivas i en text eller ens benämnas i ord alls. Vi kan läsa av, ibland felaktigt också läsa in, när vi med öppet sinne ser på ett ansikte. När vi ska beskriva det vi gör måste vi dock ta till ett metaforiskt språk: Vi säger att vi läser, det vill säga som att vi avkodar som vid textläsning där bokstäver och ord skapar sammanhang. Det finns inte ett eget ord för denna sorts avkodning och tolkning som ansiktsläsning är.

Kanske är det därför vi så kan njuta av att lyssna på människor. För vad de än säger, så säger ändå ofta ansiktet något mer, ibland sannare, ibland något annat än det munnen uttalar. På så vis blir lyssnandet något som går in både genom öron och ögon och tolkat via olika delar av hjärnan. Det blir en mer komplex upplevelse. Om man är öppen för den.

En vacker bok är ansiktet. En som kan läsas om och om igen. Ansiktsboken.

Den gröna tråden

Vi svensklärare vill gärna påtala när texter saknar en tydlig röd tråd (varför heter det just röd tråd, förresten, borde det inte heta rak eller knutfri?). Kanske är den inte helt klarröd i min text ovan. Som en grön tråd genom mina texter här i forumet går i varje fall mina rapporter från promenader som jag gör i min närbygd, i Dalby. Skolåret har åter startat och min lediga onsdag är ett mycket uppskattat inslag i en annars riktigt fullmatad arbetsvecka på skolan.

Idag har jag varit ute i strålande solsken för att njuta av septemberljusets lite lägre fall och årstidens mörkare skuggor. Björkarna står vackert svartvita nere vid gamla Siporexfabriken där det också numera finns ett litet Dalby-Idéon, företag som har kontor och verksamhet i byggnader utmed gamla Veberödsvägen. Här i området ligger en äldre villor som jag tycker borde vara mycket attraktiva med tanke på läget men säkert ofta är i behov av renovering.

Det är så helt tomt när jag går ut på mina promenader. Förutom i företagsområdet nämnt ovan är det helt dött, bara katter promenerar i solen och en enstaka hundägare. Med hund, alltså. På vägen hem går jag in på Arnes kakbod, Dalbys stolthet vad gäller konditorivaror. En citronmazarin blir dagens val.

Om du vill se fler av mina foton så gå klicka här:  

Jag tittar på Johan Wissmans kropp när han springer, kutar, drar sig fram med vilja och muskler, till ett strålande resultat i 400 meter.

Det är mycket sällsynt att jag tittar på sport på TV. Men just Johan Wissman har jag sett och känner igen. Jag såg honom för första gången när han för fem år sedan (och det är här jag konsulterar Mats och frågar vad det var Johan Wissman gjorde som jag såg för fem år sedan. Mats har ingen aning. Jag konsulterar wikipedia och rekonstruerar i minnet) slog det tidigare svenska rekordet på 200 meter. Denne Helsingborgskille var då 20 år och hade då sannolikt ett år tidigare slutat sin skolgång, noterar läraren i mig (Johan har själv vikarierat som lärare i sin hemstad,  "hård men rättvis", så beskriver han sig själv som lärare i en intervju).

Då, 2002, var hans kropp som en gammaldags idrottare. Vad menar jag? Jo, om man tittar på foton på idrottsmän från för sådär en 100 år sedan så slås man av att de ofta har mycket pragmatiskt utvecklad muskulatur. De ser ut att bara ha jobbat med de muskler som behövs för just deras sport. De som var löpare hade välutvecklade benmuskler men ofta ganska veka överkroppar. Jag har också sett bilder på tennisspelare från för länge sedan, där slagarmen är påtagligt mycket mer muskulös än den andra. Så är det inte idag. Idag kan man ofta inte gissa vilken idrott en idrottsperson utöver av deras muskler, de är så totalmuskulösa. Allround. Overall. Hela kitet.

När Johan W kom in i hetluften hade han väldigt muskulösa ben, men var outvecklad i överkroppen. Jag minns att jag noterade detta, hur linnet nästan hängde på hans axlar medan benen var mycket kraftiga.

Men nu – ett sådant muskelknippe han är. Benen är enormt muskulösa men det är sin sak. Nu är dessutom överkroppen bara muskler och det syns att han har lagt in enormt mycket tid på att bygga upp sin totala volym. Muskulaturen är maximerad. Blicken är annorlunda, coolare, men också extremt målmedveten. Kanske inte så öppet glad som den var då, i varje fall inte inför TV-kameran. Kanske är det sådan total hängivelse som krävs, också vad gäller kroppen. Hela kroppen måste tränas i den extremt hårda konkurrens som idag gäller mellan toppidrottspersoner.

Min gissning är att Johan Wissman kommer att gå långt. Nej. Springa.

Jahaja. Och så något helt annat. Jag vill nämna några bra länkar för er som gillar att vara ute på tur i Skåne. Klas tipsade mig om Länsstyrelsens hemsida, där man bland annat kan få information om Skånes 180 naturreservat.. Lars tipsar om Vägverkets där man tillsammans med mycket annat kan få veta var i Skåne det är fint att cykla. Båda dessa myndigheters hemsidor är väldigt väl genomtänkta och läsarvänliga.

Några nya bilder i MÅLAT har lagts ut. Klicka så kommer du dit!

Andra bloggar om: Johan Wissman, kropp, lärare, akvareller