JAHAJA. Forum.

Tre män. Inte i en båt. Två på Louisiana. En som författare till romanen Exit Ghost.

Louisiana är en konstinrättning som lockar massor med folk, inte utan anledning. Just nu pågår flera intressanta utställningar. Först och främst är fotona tagna av Richard Avedon det som lockar både danskar och många svenskar och även pressen. Och inte utan anledning. Det är spännande att se bilder av kända personer, bilder som man dessutom inser är de bilder som man ofta har sett representera dessa personer i tidningar och böcker. Jag talar då om sådana som Karen Blixen, William Burroughs, Beatles, och många andra. Avedons modefoton är väldigt fina och nyskapande, men det är i hans närbilder på människor, inte sällan utslagna, gycklare, kolgruvearbetare och vagabonder, som hans känsliga bildkonst kommer till sin rätt. Det handlar om att fånga och invänta ögonblicket, just det rätta, det handlar om beskärning och förstås om behandling av fotopappret. Men framför allt handlar det om att se. Se människan.

Lucien Freud, en av vår samtids mest omtalade oljemålare, målar stora dukar med en högt utvecklad teknik. Jag kan uppskatta det, och beundra det. Hans sätt att betrakta och avbilda sina motiv ger mig dock ingen stor upplevelse. Snarare känner jag emellanåt nästan svindel av de märkliga perspektiven och ett visst obehag av hans sätt att avbilda hud som nästan död, människor som positionerade ting.

Undantag finns på utställningen som också visar flera intressanta grafiska blad. Jag kan dock inte säga att jag känner begeistring. Freuds vän Francis Bacon ger mig stora upplevelser, trots sina dystra och ångestladdade motiv. Inte så med Freud.

Jag har läst Philip Roths senaste roman Exit Ghost med stor behållning. Inte mycket är skrivet om boken i svensk press, men 4 oktober recenserades den i Kulturnytt och om man är intresserad kan man gå in och lyssna på just det programmet. Även DN är värd att läsa för en spännande intervju med författaren. Men framför allt ska du förstås läsa recensionen i JAHAJA.

Och så är jag nu på god väg in i Jeanette Wintersons "The Passion". Oj, kan hon skriva …

 Andra bloggar om: Louisiana, Lucien Freud, Richard Avedon, Philip Roth, konst

För mycket Lynch-stämning, för att knycka min ständigt ordvitsande kollega Lasses ordkonstruktion. För mycket av allt möjligt i David Lynchs senaste film Inland Empire. För lång film, för många paranoida twistar. En film jag inte känner att jag vill se om. Det brukar för mig annars vara ett säkert tecken på att jag gillar en film, att jag direkt efter filmens slut kan tänka mig att se om den. Så var det med Mulholland Drive.

Min kollega Inga (också känd för sin rondellhund) och jag, vi utgör kärntruppen (de som aldrig sviktar, inte ens för tre timmar med Lynch) i vårt matofilmprogram som infaller med lätt oregelbundna intervaller. Bara vi två såg filmen i detta sammanhang igår. Tappert sa vi efteråt "Nåja, det var lite intressant." Så kändes det, trots Jan Agheds höga betyg. Läs gärna min recension.

Något som är riktigt bra, är tidskriften Språk. Språktidningen skriver om allt som har med språk att göra, och det skrivs på ett lättillgängligt sätt. Fredrik Lindström är förstås med, men många andra duktiga skribenter. I senaste numret kan man bland annat läsa om en runsten som hyllar en kvinna.

Just nu kan du beställa tre nummer av tidningen för 99 kronor och då får du några extra gåvor inslängda i paketpåsen. Tro mig, är du det minsta språkintresserad, eller historiskt intresserad, så är detta ett fynd för dig!  

 Andra bloggar om: David Lynch, Inland Empire, språk, Fredrik Lindström, film, litteratur

Några nya höstbilder i JAHAJA, både målade och fotade. Färgerna så här års är fantastiska, bäst på året. Varför då deppa? Jo, för att snart kommer vintern och det förbaskade påfundet vintertid sätter igång om några dagar.

Visst är det skönt att vi får det ljusare på morgonen. Att man stryper ljuset på eftermiddagen dock en nackdel som väger tyngre en fördelen med morgonljuset. Tycker jag. Jag läser i wikipedia att vintertid egentligen är normaltid. Sommartid är då onormaltid, eller (det sista var inte ett wikicitat)?  Men varför kan vi inte ha sommartid jämt? Varför, varför, blir det så sällan som jag vill …?

Akvarellen blev dock som jag ville:

Läs intressant text om normaltid i wikipedia. Och gläds åt det vackra höstljuset.

 Andra bloggar om: Vintertid, höst, konst, akvarell

Den senaste kommentaren kommer från Jah Hollis. Hans härliga tips på videon där Willie Nelson och Emmylou Harris sjunger och spelar (och Daniel Lanois hanterar gitarren) får mig att sätta på lurarna och dyka in i den slukande bildochljudvärld som you tube utgör och här kommer således fler tips:

Knock, knock i annan tappning, Dylan som Vilda västernskådis - måste ses och höras! 

Knopfler och Clapton, two giants i Sultans of Swing.

Min sextiotalsmusik, en av de många jag lyssnade på, James Taylor, här ovanligt uppsluppen med Carly Simon i Mockingbird. Kolla dansen: GLÄDJE! Carlys benföring får mig att tänka på en mig närstående dansglad ung person. No names.

Och sist, Carly i en iscensättning, eller bildsättning av hennes kända You’re so Vain. Vad ska jag säga? Lyssna och njut!

Daniel Sandström skriver lördagskrönikor i Sydsvenskan som jag ofta finner mig försjunken i den första lediga morgonen på helgen. Han skriver om intresseväckande ämnen och han skriver bra. Ofta har jag skickat iväg ett mail till honom för att berömma och tacka för intressant läsning. Inte nu längre, för nu kör Sydsvenskan med Twingly-ping som gör att bloggar som kommenterar texten syns i artikelns eftertext.

Denna vecka har han formulerat sig kring Facebook som jag skrivit om tidigare. Han citerar Björn Wiman som skriver i Expressen om Facebook som ett uttryck för den "nya narcissismen". Det finns en tendens bland alla som analyserar vår samtid att stämpla nutida uttryck för mänskligt beteende som nya fenomen. Så tror jag sällan att det är. Narcissismen är urgammal, säkerligen bara ett av många uttryck för en komplicerad hjärna som har möjlighet till att se verkligheten ur många perspektiv. Empatin är urgammal, så även narcissismen.

Expressen-Wiman skriver vidare, att hundratusentals svenskar blir besatta av vad han kallar en postpubertal klassåterträff på nätet. Så kan man beskriva det. Men vi kan också se Facebook som ett uttryck och en längtan efter kontakt i ett samhälle där man idag faktiskt inte vet om folk man har känt befinner sig i den egna orten (Dalby? Knappast?), Stockholm (mer troligt) eller också i Australien (också möjligt). För den geografiska rörligheten är enorm idag, folk räds inte att lämna sin kontinent och bosätta sig på andra sidan jordklotet.

Nej, jag tror mer på Sandströms egen analys - att Facebook kombinerar behovet av gemenskap och individualism (läs Wimans ordval: narcissism, olika ord, med mycket olika värdeladdning). I Facebook kan du både vara personligt kreativ och söka gemenskap. De sociala reglerna är dock inte nådiga - du bjuder in någon till din Facebook och någon kan be att få vara med i din Facebook. Jag tror att urvalsprocessen gör att Facebook inte i längden kommer att stärka social gemenskap. Eftersom kontaktskapandet inte bygger på verkliga möten är det lätt att bjuda in alla man har hört namnet på och lika lätt att avvisa dem man inte känner för att ha kontakt med. Det blir mycket hastiga sociala urval.

På samma uppslag som Daniel Sandström skriver om Facebook hittar jag en artikel med rubriken "Hållbar design med nytt tänk". Ordet tänk är ett av mina hatord, precis som typ var i många år när det användes typ för att vara synonymt med, som i denna mening, exempelvis, till exempel, eller något snarlikt. För sanningen är ju att ordet typ kom att användas på ett unikt sätt som gör att i varje fall jag tycker att det är mycket uttrycksfullt ibland. Numera tycker jag att ordet typ är väldigt användbart i vissa sammanhang, kanske just för att det tidigare har fungerat som ett ord som kändes så överflödigt eller språkfattigt. Inget går upp mot att bli av med sina gamla fördomar! Till och med mot ord.

Tänk, då? Vad betyder det? Är det helt enkelt synonymt med tänkande? Hållbar design kräver nytt tänkande? Nej, inte helt synonymt. När Mats och jag resonerar kring det vid frukostbordet kommer vi fram till att ordet tänk nog snarare betyder "annan sorts tänkande". Eller typ av tänkande. Typ. 

Den sena eftermiddagens låga höstsol liksom drar över fältet nedanför Dalby kyrka. Bussen mot Sjöbo kör in i Dalby genom en av våra tre rondeller (om man kan mäta orters betydelse med hjälp av deras rondellantal, så är Dalby en riktig VIP, Very Important Place). I mitten av en av dem står idag ett nytillskott – en rondellgiraff! Andra har försökt sig på att placera rondellutsmyckningar här men de har fått fötter. Eller tassar. Eller hovar. Måtte denna festliga långhalsade trägiraff få stå kvar ett bra tag, kanske lika länge som rondellhunden Inga som står i rondellen vid Östra Torn. Denna hund som kärleksfullt tillverkats för att fira en lokal jubilar som delar arbetsplats med mig.

Själva fenomenet rondellhund finner man självklart information om på wikipedia, var annars? Jo, faktiskt på dess egen sajt som ni måste studera om ni är intresserade. Snart kommer rondellhundarna in i konstböckerna, om de inte är där redan.

Och visst är det en skön företeelse? Vem gör dem, vem snor dem? De är allas och ingens (ja, förutom Ingas, förstås). Ingen behöver gripas av prestationsångest och uppfinningsrikedom kan få fri spridning.

Faktum är att det på vissa sätt kan jämföras med bloggandet. Man tar den plats man vill och får den uppmärksamhet man förtjänar. Fast en del förtjänar väl inte den uppmärksamhet de får … och somliga får inte den de förtjänar … nej, nu ska jag inte bita i den sura räven. Eller hur det nu var.

Men Östergren får den uppmärksamhet han förtjänar, både i press och JAHAJA. Läs mer om hans senaste roman Orkanpartyt här.

Jag kan inte säga att jag gråter som jag hotade i min förra post. Nej, Doris Lessing är en värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur, om än en som jag varken tänkt på eller önskat skulle få priset. Hon borde, om något, ha fått det för länge sedan.

En mycket omfattande produktion på en hög litterär nivå. Intellektuell. Rätt humorlös. Intresserad av det mänskliga psyket, men inte på ett sätt som slår an en av mina inre strängar. Så kan jag kort formulera mina tankar kring henne.

Dock står det fem titlar i bokhyllan, när jag tittar efter, merparten lästa för sådär 20-30 år sedan. Men en, The Fifth Child, köpt på antikvariat i Köpenhamn för en sådär tio år sedan då den var slut på förlaget (senare har den kommit i ny upplaga, och lär komma flera nu) har jag läst senare, efter att jag fick barn. Det är en otäck men väldigt intressant bok, oerhört välskriven och skickligt komponerad. För den som är förälder är den på sätt och vis svår läsning. Den grep mig dock mycket.

Men det kommer inget "Äntligen!" från mig. 

Andra bloggar om: Nobelpriset i litteratur, Doris Lessing, The Fifth Child

Jag hoppas att Amos Oz får Nobelpriset i litteratur. Varför? Är han bättre än alla andra författare, är han bäst? Hela prisidén är rätt absurd men jag tycker att han är värd att uppmärksammas. Han är en stor författare i den bemärkelsen att han kan skriva om de stora existeniella frågorna på ett sätt som många känner igen sig i, och han har ett underbart språk. Det vore också roligt om ett litet språks litteratur som hebreiskans (dessutom ett mycket gammalt språk) skulle komma i fokus.

Samma hav. En berättelse om kärlek och mörker. Hur man botar en fanatiker. Dessa är de tre titlar som jag rekommenderar. Den första är en experimentellt skriven roman som Oz själv säger sig ha en mycket nära relation till. En berättelse om kärlek och mörker är självbiografisk och en av de israeliska skönlitterära böcker som har blivit mest spridd utanför Israel enligt wikipedia och jag tvivlar inte på detta. Flera jag känner har läst boken, utan någon större kunskap om vare sig judiskt liv eller Israel, och har haft mycket starka upplevelser av boken. Den tredje titeln, Hur man botar en fanatiker, är en kort bok med ett antal både roande och oroande texter om just det: Hur man botar en fanatiker, sett ur en Fred nu-kämpes perspektiv. Det är en bok som alla borde läsa som har någon åsikt om situationen i Mellanöstern och som hoppas, liksom Amos Oz, jag, och många andra, på fred där, nu.

Men i väntan på torsdagen och tillkännagivandet av mottagarens namn, läser jag Klas Östergrens Orkanpartyt, en dystopi som är skriven i det internationella mytprojekt som ett antal förläggare är inblandade i. Det är en riktig bladvändare! Men varför, o varför, är det så himla dystert i alla framtidsskildringar? Kan man inte tänka sig att något blir bättre i framtiden? Måste allting bara gå rakt åt pipan?

Återkommer med recension och jubel/tårar över Nobelpristagaren!

Om åldern spelar någon roll? Det är självklart att den gör! Den som gör att jag vet, men kanske inte du eller du, vad en Rivalkola är. Eller en Trixtablettask, för att fortsätta på godisspåret. Det är också det som gör att jag minns en tid, som född 1952, då det ansågs

(och här lämnar jag godis för färg) helt omöjligt att kombinera grönt med blått. Det var något man inte gjorde, det var bara mycket djärva färgmänniskor som gjorde sådant (jag var en sådan färgrebell). Man hade grönt om man som jag var rödhårig och fräknig. Man hade blått om man var blond. Så var det. Brunt var knappt uppfunnen som klädfärg. Och maten

om jag nu går över till den. Ja, riktigt lördagsfestligt var rätten Västkustsallad (med skaldjur). Om ni minns den så är ni nog födda på 50-talet. Pajer kom senare, det var det alla bjöd på på 60- och 70-talet – lite Upp till kamp-mat, faktiskt, rejält, no fuss. Kyckling åt man bara på söndagar eller när man hade gäster, det var festmat. Och läsk? Sällan.

Tänk så mycket som har kommit och gått. En del har gått över. Annat har vuxit i storhet. Jag minns att man när jag var ung fortfarande sa sådant som att ”sånt kludd som han Picasso håller på med kan vilken unge som helst måla”.

Viss musik som jag lyssnade på, Dory Previn, till exempel, som jag köpte allt av. Vem lyssnar på henne idag? Jag har henne i min iPod och lyssnar på hennes Mythical Kings emellanåt på gymet. När jag läser om henne på Wikipedia ser jag att hon fyller 82 om några veckor. Otroligt. Är hon så gammal? Är jag så gammal? Tydligen.

Läs om hennes historia och lyssna på någon av hennes självutlämnande sånger. Det är starkt även om det ibland blir kanske för privat (hennes man André Previn lämnade henne för den mycket yngre Mia Farrow - det går inte obemärkt förbi i Doyrs sånger!). Men det slog an något hos mig då, och gör det än.

Jag fortsätter och ser hur långt in man kan tränga i JAHAJA:s innersta, bildvägen. Andra bilder av mig finner du i MÅLAT (några nya akvareller och annat) och FOTAT (en del nytt där med).

Web log, senare blog (rätt kul att läsa kring ordet och fenomenet i Wikipedia) är som ni vet en mångsidig fluga. Att Schulman slutat blogga betyder ju att massor, ja, tusentals, bloggläsare blir utan sysselsättning. Vad ska de läsa istället? Ja, nu har jag min chans. De, ni, bör läsa

Just det, JAHAJA. Forum. (Helst ska den läsas på en Mac, den gör sig bäst på en sådan dator.) Men om ni vill ha lite variation så finns det andra bra bloggar. En del mycket personliga, som Theresas. En del intellektuella och intressanta, med massor av kommentarer, som Peter Englunds. Kolla i länkbiblioteket hos de bloggare som ni tycker om. Där kan ni kanske få tips.

Det finns annat intressant på nätet, förutom bloggar. Alternativ.nu är en fin hemsida för den som är intresserad av småskalig odling och djurhållning, ekologiskt byggande, med mera. Detta är bara en av många hemsidor som byggs upp kring specifika intressen och som skapar användbara nätverk för de inblandade.

Andra bloggar om: bloggar