JAHAJA. Forum.

En film att rekommendera - ja! Jag rekommenderar, väl medveten om att nog inte alla tycker som jag, men trots det, rekommenderar jag filmen Lady Chatterley som nu går på biograferna. Läs min recension här så förstår du varför du ska se den. Jag delar åsikt med recensenter i DN och Sydsvenskan. Kul vore om någon som läser detta och ser filmen kan ge mig feedback på mina åsikter.

I denna lördags krönika i Sydsvenskan skriver Daniel Sandström om TV-serien Föreställningar. Varför har jag missat den? Den behandlar, förstår jag, ett kärt ämne för fiktionen, nämligen hur olika perspektiv skapar helt olika versioner av det vi kallar verkligheten. I min tio-i-topp-lista på romaner ligger bland andra Atonement, skriven av Ian McEwan. Det är en bok som jag har haft anledning att läsa flera gånger. Boken handlar just om inre perspektiv. Mer än så säger jag inte. För den ska läsas. Men ska den ses som film? Snart kommer den på biograferna och jag är tveksam - mina inre, just föreställningar, kring boken är mycket starkt etablerade. Jag kan ju bli både upprörd, besviken och arg av filmen. Fiktionens kraft är stark!

Andra bloggar om: Lady Chatterley, Atonement, litteratur, fiktion

Himlen är otroligt grå. Eller vad ska man kalla det? Tunngrå, mesgrå, alla inte-färger som finns. Färgens antites. Ljusets likaså. Och ändå säger en ung person jag känner att färgen på denna gråvädershimmel "är så himla härlig, så vacker". Är det frågan om attityd? Kan jag, bara genom att lyssna på henne, få mig själv att uppleva denna typiska Skånehimmel under höst och vinter, som vacker?

Nä. Men jag tar en promenad ändå. Jag går på gamla järnvägsspåret till Torna Hällestad, en av Dalbys närliggande byar, en riktigt trevlig by. Dit går man på 30-40 minuter och lunket tar en utmed vackra ängar och trädalléer. Så händer det konstiga som jag ofta är med om när jag är ute och går: Efter ett tag så översköljs jag av en kraftig känsla av lycka, ett JA öppnar sig inom mig. En stor glädje av att vara ute i naturen och att vara i rörelse på detta optimala sätt. Man går, man ser, man tänker. Man är.

Ofta känns det som att komma i kontakt med sig själv. Som om jag kom i kontakt med mig. Tro nu inte att jag går omkring och känner mig främmande för mig själv. Nej. Så är det inte. Men det är som att jag tar mig själv i handen och känner den handen.

Kanske behöver vi olika mycket denna sortens ensamhet och bekräftande av jaget. Det kan också vara så att man vänjer sig vid den. För mig är de ensamma promenaderna i dagljus, i naturen, en av de mest exklusiva och givande njutningarna i livet.

Gråvädret ger trots allt utdelning.  

Andra bloggar om: Torna Hällestad, Dalby, promenader, ensamhet

På Södran ser vi denna söndagkväll den rumänska filmen Så firade vi jordens undergång av Catalin Mitulescu. Det är en sevärd film, framför allt för det fina spelet av de två som spelar syskonen Lali och Eva, han liten skolpojke, mycket förtjust i sin storasyster, hon gymnasist med pojktycke. Syskonkärleken mellan dessa två är det som mest berör mig i filmen.

I familjen finns både en benägenhet att pragmatiskt anpassa sig i diktatorn Ceausescus samhälle för att överleva, och en längtan till den frihet de saknar. Dottern Eva är svårkuvad och likadant är det med hennes lillebror. 

De två syskonen bär upp filmen som har en berättarteknik med luckor. Tillsammans med de dokumentära avsnitt som lagts in ger detta en lite fragmentarisk känsla. Filmen har ingen stor tyngd men mycket värme.

Läs Annika Gustavsson i Sydsvenskan för en 4, Mårten Blomkvist i DN för en 2. I JAHAJA blir det 3.

Andra bloggar om: Så firade vi jordens undergång, film, Södran, syskon

Jag har precis avslutat läsningen av Philip Roths roman American Pastoral från 1997 (läs gärna min recension i SETT & LÄST). När jag slår ihop boken känner jag mig lätt omtöcknad och starkt påverkad av tyngden i boken, dess energi, raseri och den frustration den uttrycker. Jag är också fylld av beundran för den prosa som Roth producerar. Det finns meningar långa som sidor, inte så sällan, och det oerhörda är att man kan följa med i dessa långa tankegångar utan några problem. Så är det när det är bra.

Hur mycket har jag inte lärt mig genom att läsa fiktion? Hur mycket om verkligheten. En bok som denna kan ge mig nya tankegångar, nya vinklingar på egna tankar och också ny kunskap. Boken handlar om tiden kring Vietnamkriget och därefter i USA, vilket i sig är lärorikt även om det är helt klart ett Rothperspektiv vi får – men vad skulle det annars vara? Jag tycker själv att det är genom det personligt och subjektivt bekskrivna som vi kanske får de bästa historiska lärdomarna.

Omtöcknad av en bok? Ja, kanske hade detta också att göra med att jag några timmar tidigare för första gången i mitt liv hade varit hos en kiropraktor. Justering, lite akupressur (”men vi tar det försiktigt idag” säger han. Varför vinglar jag då Klostergatan fram efter behandlingen?) och så börjar min resa in kiropraktikens land, förhoppningsvis mot en mindre stel tillvaro …

Läs förresten Daniel Sandströms lördagskrönika i Sydsvenskan, som vanligt tankeväckande. Han skriver om kopplingen mellan sportjournalistik och skönlitteratur, säkerligen inspirerad av sitt möte med Richard Ford, den amerikanske författaren som han intervjuade förra lördagen på Kulturhuset i Stockholm.

Andra bloggar om: Litteratur, Richard Ford, kiropraktor

På väg hem från kurs i vackra Uppsala stannar jag ett dygn i Stockholm. Maria tar med mig på trevlig krog, Matkultur, på Söder. Dagen efter åker vi med buss i ett soligt men kallt Stockholm, ut till Waldermarsudde där jag aldrig tidigare har varit.

 

Här visas bland annat bilder ur muséets egna samlingar (7 000 verk!) en lagom mängd bilder valda av Carl Johan de Geer. I stort är det bara intressanta bilder som visas och de är oerhört skickligt hängde, med rytm, med tanke, med känsla för motiv och tematik. Mycket bra gjort, så tycker även DN:s recensent. Det är originellt gjort vilket i sig är roligt. Men framför allt lyckas de Geer lyfta fram bilderna på ett nytt sätt, så att man ser dem som en mer traditionell hängning inte hade lyckats med. Jag talar med en anställd som strålar av förtjusning när hon berättar om hur nöjda de är med utställningen. Vi ser många bilder av prins Eugen, flera studier till tavlor. Man ser prov på ett behov av att nå just rätt representation av de upplevelser prinsen har haft och det är respektingivande.  

Uppe i slottsdelen av muséet visas en utställning som kallas I Love Pop Art. Jag tycker också denna är rolig att se även om popkonsten inte speciellt intresserar mig - men jag märker på ett personligt plan, att ju mer konst jag ser, desto mer känner jag både förståelse och tolerans för olika typer av bildkonst.

Men den stora upplevelsen på muséet har jag i första kvadratiska salen där Carl Johan de Geer har valt och hängt, och även i ett annat rum där han lyckats gruppera blomsterbilder (blomsterbilder? När har de någonsin intresserat mig?) på ett häpnadsväckande sätt. Och så finns det bilder av Scherfbeck, Grünewald, ett stort antal fina skisser av Ernst Josephson med mera.

Till sist när solen börjar gå ned över Stockholm, bra mycket tidigare än i Skåne, går jag ut i den omgivande trädgården och tittar på den underbara utsikten och skulpturerna. Stockholm är riktigt, riktigt, vackert. I varje fall det Stockholm som turisten ser.  

Andra bloggar om: Stockholm, Waldemarsudde, Carl Johan de Geer, konst

Det stämmer. Det stämmer det folk säger. Ljuset i Skagen är något mycket speciellt.

På vår höstresa mot Skagen gick vägen över Kolding där vi besökte det riktigt fräckt ritade och byggda muséet Trapholt. Redan här drabbades vi, delvis på grund av det fantastiska vädret, men också på grund av läget och hur muséet är byggt och placerat, av en underbar ljuschock som sedan skulle kulminera uppe vid Jyllands spets.

Trapholt är ett museum från sent åttiotal som har som policy att förena olika konstformer, textilier, målande och design. Det finns en fantastisk utställning av djärvt designade stolar som verkligen var en kick att se. Även en fantastisk samling träskålar, men då talar jag om träskålar som är unika, supertunna, gjorda som konstverk med stor hantverksskicklighet.

Vad man inte klarar av däremot, enligt mitt förmenande, är att hänga bildkonst. Sällan har jag sett god konst (bland annat en tavla av min käre Kvium) hängas så illa. Likaså har man hängt en utställning som kallas Farvens magi där man friskt blandar olika konstepoker vilket i sig bara är kul och spännande. Om det görs väl, vill säga. Och det gör man inte här. Framför allt tycker jag att det är helt tokigt att hänga samtliga tavlor på en blålila bakgrund. Vissa tavlor funkar det med, men med vissa blir det nära nog katastrof. Kanske ett väl starkt ord. Det blir fel. Här känns det som att designkulturen, som jag tror präglar detta museum, har fått för stort inflytande. Det blir för mycket mönstertänkande eller helväggstänkande och för lite fokus på individuella bilder.

Efter Trapholt kör vi upp mot Århus i rätt galen traffik. Danskarna kör som tyskar på denna motorväg! Och. Det. Är. Inte. Kul. Men Århus verkar trevligt, och skönt att se annan dansk storstad än Köpenhamn. Dessutom är det mycket lättare att förstå jylländskan här än köpenhamnskan - mindre diftonger.

Jahaja. Så ska man sova någonstans och vi har bokat rum i Mariager, kanske 20 mil från Skagen, på Postgaarden där man för 750 danska sover i ett bra rum och äter frukost. Mariager är en idyll, säkerligen helt smockat om sommaren, med en stor gammal bykärna med fina danska, gula hus. Gulligt. På torget finns en pizzeria med turkiska pizzabagare som får order efter order per telefon medan vi sitter där. Inte många ställen är öppna så här års.

Upp till Skagen till sist, de sista milen på mindre, men bra väg. Inte många turister syns i byn och vi kör till det som kallas Grenen, där Skagerack och Kattegatt möts. Solen strålar från en klarblå himmel när vi går ut mot yttersta "näbbspetsen" på Jyllands udde. Här är det mer folk. En del förutseende (läs jag) har med en mössa. Andra huttrar i vinden som är kraftig denna dag. Men det är härligt, man får en riktigt omskakande naturupplevelse och ser, ja, verkligen SER så in i bänken, detta fantastiska flöde av ljus. Himmel, hav, vågor, allt är så skarpt upplyst att det nästan svider i ögonen. Och då är vi ändå i november. 

Det är fantastiskt att se vågornas möte. Vi står alla fascinerade och tittar ner mot vågorna, som trots att vinden uppenbarligen kommer bara från ett håll, trots det krockar i mötet mellan haven, utanför yttersta spetsiga udden. För en gångs skull är jag glad att det blåser.

Vårt boende i Skagen är att rekommendera: Vi bor på Sømandshjemmet, för 700 Dkr får vi ett riktigt bra och tyst rum och en utmärkt frukost. Bibel på rummet (minus för att det bara är Nya Testamentet) och det mest centrala läge man kan tänka sig.

Nästa dag åker vi till Den översandade kyrkan, som den kallas, och det är lite häftigt att tänka sig att det är fem meter sand som täcker kyrkans huvudbyggnad. Vi åker också till det som kallas Den vandrande milen (inte att förväxla med Kings roman) och här är ljuset så överväldigande att hade vi inte haft jackor på oss så hade ingen trott att bilderna var från november. Tror jag. Kolla själva så får vi se vad ni säger.

Och så Skagens museum förstås. Inte att missa. Det är fantastiskt att se dessa kända bilder på plats, när man har varit ute på stranden och sett det ljus som så fascinerade konstnärerna att de bosatte sig där för att kunna avmåla på riktigt. Inte förrän 1890 kunde man ta sig dit med tåg, så det var en rätt "rough journey" dit innan dess. 

Med mig på resan har jag som läsning American Pastoral av Philip Roth. Många är det som har sett honom som potentiell Nobelpriskandidat. Boken ger en stor läsupplevelse, vad mer kan jag säga? Jo, att han ger en något att tänka på. Jag har precis läst ut Jeanette Wintersons The Passion och det är en mycket vacker och rörande bok. Men intellektuellt ger den inte mig någon tankeföda. Den ger mig dock inre bilder (se MÅLAT för ett exempel). Men Roth ger mig så mycket mer att tänka på. Hur människor beter sig, hur vi låtsas för varandra, hur väl vi vill våra barn. Och hur den välviljan ibland kan vara förödande. Läs honom!

Andra bloggar om: Skagen, Trapholt, Jylland, konst, litteratur