JAHAJA. Forum.

Lyssna på Four Strong Winds med Neil Young och en massa andra stjärnor, helt suverän! Eller följ med mig på nostalgi-tripp med Searchers och Love Potion no 9 (originalvideon). Lyssna på Don McLean i American Pie, släng dig i väggen, Madonna! Om du som jag, och många andra, har undrat över vad McLean syftar på i sin text (och det är en jädrans massa syftningar) så kan du se på denna version av samma låt istället. Jag vet inte om det klargör något, men det är en kul video i alla fall. Jag vet att McLean vid något tillfälle då han blev tillfrågad, hävdade att han inte menade så mycket med sin text, att det inte låg några djupare tankar bakom. Dear Eloise med Hollies, minns ni den? Eller Leaving on a Jet Plane, här med John Denver, som för övrigt omkom i en olycka med sitt eget plan för några år sedan. Jag insåg inte hur mycket han faktiskt hade flugit i sitt liv förrän jag såg denna video.

Det sista valet faller, av naturliga skäl, på Simon and Garfunkels Silent Night - 7 o’clock news, en sång som har betytt mycket för mig.

Julen är inte passionens tid. Julen är på något vis det omvändas tid. Det nöjda, det milda. Det skumma (som i skymning, inget annat). Också det materialistiska vilket varje år alltid ältas men samtidigt alltid kan väljas bort. Inte sant?

Men passion finns. Janet Winterson beskriver det intensivt och övertygande i sin bok "The Passion" som har inspirerat mig till bilden nedan. Passionen är inte bara vacker, den är trubbig, svår, den är het, den är svart.  

Ja, då går vi in i de tunga, bibliska namnens tid. Israel, Moses, Adam (hej Adam!) och sist men inte minst, Eva på julafton. Passande nog åker jag till Israel 27 december. Bland annat ska jag för första gången åka från Israel till Jordanien, för att besöka Petra. Återkommer om detta.

Andra bloggar om: jul, passion, Israel, Janet Winterson, konst, akvarell

I årets hjul ligger julen lågt. Den ligger längst ner varifrån det känns trögast att komma upp. Man liksom dimper ner under hösten, ramlar ner mot det svarta hål som vintern kan kännas som på våra nejder. Man bökar runt i mörkret, gnäller, gnyr, sover, vaknar svårligen.

Men sakta, sakta, efter jul, rör sig årets hjul, först trögt, sedan snabbare i en rörelse uppåt. När vecka 8 kommer (lärarkalendern sitter i kroppen på mig) brukar det kännas lättare och sedan, efterhand, är det bara underbart.

Men nu är vi därnere i det tröga. Många tycker att julen är en ljuspunkt i mörkret. Kanske är det så, det handlar om vad vi gör av den.

Och så är det snart nytt år, och en ny vår!

 Andra bloggar om: jul, vår, år

Igår besökte jag butiken UMA Bazaar, en butik som har fokus på varor producerade i rättvis handel och med ekologiskt sunt framtagna material, framför allt i bomull. Det finns idag ett antal designers och tillverkare som tar fram kollektioner i denna anda.

UMA Bazaar har en trevlig atmosfär i sin butik, ett fint urval med både vuxen- och barnkläder, samt lite annat ditt och datt. Idag går den här sortens butik under namnet livstilsbutik. Man blandar lite av varje, ofta finns det också kaffeservering och tanken är att kunden ska känna att man erbjuder ett mer omfattande koncept än i detaljhandeln. Jag gillar själv idén, speciellt när det genomförs på ett sådant sätt som den lilla butiken på Östra Förstadsgatan 13.

Det är så spännande att se vad som sker i Malmö! Den här biten av Östra Förstadsgatan, efter Värnhem, mot kanalen, har länge varit mer eller mindre död. Nu växer det upp fler och fler spännande verksamheter. Och inte av glassigt slag, som i Lund, där det enda som händer är att vi får fler och fler hudterapeuter, optiker och klädbutiker för studenter med siktet helt annorlunda inställt än hos dem som går på UMA Bazaar.

Apropos livstil så skriver Daniel Sandström idag om den nya versionen av Blade Runner, the final cut. Filmen som har 25 år på nacken, är, som mer eller mindre alla dystopiska framtidsfilmer, upptagen av teman som miljöförstöring och människans dröm att förbli evigt ung. Så är det även med filmen The Island som jag tittade på igår (en sämre film, tycker jag, tematiskt med likheter till Ishiguros Never Let Me Go - en fantastisk roman, läs den!). Daniel S beskriver hur hans tolkning av Blade Runner förändrats i takt med hans eget åldrande. Att han idag har större förståelse för dem som längtar efter att slippa åldras, "Rage, rage, against the dying of the light". Som Dylan Thomas skrev och Sandström citerar. Synen blir sämre när man åldras men också på vissa sätt bättre.

Jag håller med dig, Daniel. Jag ser sämre idag på nära håll än jag gjorde som ung. Det som ligger längre bort är däremot klarare. Kanske har förmågan att se mer övergripande därmed också förbättrats. Mindre fördömande kring de små och nära tingen. Man kan ju hoppas. 

 Andra bloggar om: UMA Bazaar, livstil, ekologiskt, fair trade, Malmö, Lund

På bussen hem efter att ha sett rumänska filmen 4 månader, 3 veckor och 2 dagar, så märker jag att jag knappt mäktar med att tänka på filmen. Den bitvis nästan över-realistiska filmen, med scener som kan göra vem som helst till abortmotståndare, är plågsam om än mycket stark. De två flickorna i filmen, varav den ena ska göra en illegal abort, blir kränkta på ett brutalt och chockerande sätt, och det är kanske den ena unga kvinnans reaktion på denna kränkning, som förändrar och kyler ned henne, som gör starkast intryck på mig, mycket för att jag tänker mig att detta är en känsla som kommer att plåga henne hela livet.

Miljöerna i Ceaucescus och Securitates Rumänien beskrivs som nästan dystopiska vilket de tyvärr inte är utan helt säkert trovärdiga för situationen i Rumänien vid denna tid, med gråa, fattiga miljöer, total övervakning som gör att till exempel unga kvinnor måste registrera sina menstruationer. Det finns en svart marknad för allt, även uppenbarligen aborter, och människor korrumperas i denna tillvaro där allting har ett mycket tydligt pris. De unga kvinnorna är ofria i ett samhälle där både preventivmedel och abort är illegalt och det är en stark scen när den unga huvudpersonen talar med sin pojkvän för att få honom att tala om hur han skulle ställa sig om HON blev gravid. 

Det är ingen dålig film. Den är intressant filmad och bitvis oerhört välspelad. Men jag tyckte att den var mycket svår att se. Svårt att inte själv bli kyld av och lämnad med en klump i magen.  

Läs SvD, Sydsvenskan, DN. Alla recensenterna är mycket imponerade.

JAHAJA. Så har jag lagt ut några nya akvareller i Målat. Och en del nya foton i Fotat.

I dagens Sydsvenskan skriver Mikael Wiehe intressant om Bob Dylan som han har översatt, nu för en tredje skiva. Texten av Wiehe som är personligt skriven, handlar om hur det är att översätta denne gigant, så ofta citerad, hur han går till väga rent praktiskt och vilka utmaningar han stöter på. Det handlar därför också om hur Wiehe tolkar Dylan.

Mycket av det han skriver känner jag igen från min egen syn på Dylan. Han talar om en man som arbetar associativt och intuitivt. En man som framför allt är visionär och rebell, inte främst politiskt medveten. Det är en riktigt bra text, läs den. Kanske det som jag fann mest träffande var detta:

"Dylans texter är fulla av motsättningar och inkonsekvenser. Det här är svårt att tackla som översättare. Man vill så gärna hitta en röd tråd, en genomgående tanke, en mening. Och så finns det ingen! Det är snarare tvärtom; ju mer man tränger in i texterna desto mer motsägelsefulla blir de. Och så småningom upptäcker man att det är just det som gör dem så fantastiskt bra!"

Precis så är det.  

En av min ungdoms musikidoler var Donovan. Donovan Philips Leitch föddes i Glasgow 1946. Han hade polio som barn och en hälta följde av detta. I hans familj fanns ett stort intresse för både skotsk och engelsk folkmusik och han lärde sig tidigt att spela gitarr. 1964 kom hans första singel, Catch the Wind (se här från you tube, i en inspelning från samma år) efter att han hade uppträtt på TV med stor framgång.

Under hela sin tidiga karriär jämfördes han med Dylan. Visst kan man både märka denna influens men ändå tycker jag att man orättfärdigt tar ifrån Donovan hans rätt till erkännande av ett unikt "sound", en personlig och skicklig hantering av gitarren och hans lite klämda, mycket speciella röst.

För mig, och också min bror, var EP:n Universal Soldier, låten som är en cover på Buffy Sainte-Maries kända antikrigslåt, en stor upplevelse, där veckopeng investerades i sin helhet och mer därtill. Men den skivan, med dess tre kompletterande låtar, inköpt på legendariska Anderssons Musikhandel i Malmö, spelades om och om igen. Och när jag hör den idag, 42 år senare, så känner jag samma frustration över kriget som företeelse som jag gjorde då. Det var en sång med ett budskap som gick fram i Donovans tolkning. 

I våras gav Donovan några konserter i USA i ett samarbete med David Lynch av alla människor. På bilden i wikipedia ser jag en Donovan med samma karakteristiska underbett, grånad, men annars sig väldigt lik. Det är kul att han finns kvar och är still going strong.

I dagens lördagskrönika i Sydsvenskan skriver Daniel Sandström om SVT, SVT goes negative. Sandström tror att TV, precis som romanen, kommer att överleva, trots den kraftfulla konkurrensen från andra medier. Jag är inte säker på att jag håller med. Det vi kallar kvalitetsteve tror jag successivt kommer att flyttas över till datorvärlden, så att man, så som man redan delvis gör idag, via datorn helt enkelt laddar hem de program man är intresserad av för att se dem på datorn. Urvalet kommer mer och mer att bli vårt att göra. Men att romanen kommer att överleva, är jag rätt övertygad om. Det finns alltid behov av en bra historia.