JAHAJA. Forum.

Några obokade timmar i Stockholm ger mig möjlighet att besöka ett favoritställe, Nationalmuseum, där man just nu visar Förfärligt härligt, en utställning där föremål i porslin och keramik, både svenska och utrikiska, från 1800-talet visas. Här visas praktpjäser av silver och glas, möbler och smycken. Och tanken är "att belysa vad samtiden uppfattade som härligt – det som dagens förespråkare för ett modernistiskt formspråk många gånger uppfattar som förfärligt. Under 1900-talet har kritiken varit hård och dömande mot 1800-talets stilideal", skriver man på muséets hemsida om utställningen. Och det kan man förstå utifrån de stilideal som präglat svensk design under förra seklet där funktionalitet hos bruksföremål sattes i högsäte.

Kanske just därför, som barn av min tid, tyckte jag att det var riktigt härligt att se dessa excesser i formgivning och i färgsättning. En del av föremålen är för kitschiga, men några, bland annat några ungerska keramiska pjäser, är helt fantastiska. Allt är visat på optimalt och rätt humoristiskt sätt, där man förstärker det pompösa och über-symmetriska med placeringen av montrarna och tunga, röda gardiner.

En utställning som är värd ett besök, alltså. Den utställning på samma ställe som kallas Modärna kvinnor och som man benämner "temahängning", kändes dock mycket tunn i stoffet och dessutom dåligt hängd och dåligt sammanhållen. Så allt är inte bra på Nationalmuseum. Men man har byggnaden i sig som är fantastisk, man har utsikten och de fantastiska trapporna upp! Tunga men så pampiga!

Vi har sett en riktigt bra film ikväll, Levity. En film som varken Mats eller jag hade hört talas om men som vi bläddrade oss fram till, och hyrde via digital-tv, vars enda förtjänst från mitt perspektiv har varit video-on-demand. Utbudet av goda filmer är inte stort men denna var en fullträff. I trailern fick vi känsla för filmens låga tempo och såg att Billy Bob Thornton hade huvudrollen, Holly Hunter och Kirsten Dunst fanns med, samt den karismatiske Morgan Freeman.

Och vi blev inte besvikna. Detta är en historia om längtan efter försoning, en berättelse som känns trovärdig om en man som vill sona ett brott eftersom han trots 23 år i fängelse bär en tung känsla av skuld. Hans längtan efter försoning och att bli av med den börda han burit med sig gestaltas skicklig av Thornton och man känner hans inre tyngd och sorg. Filmen har bitvis lätt övernaturliga drag som dock känns rimliga och aldrig löjliga. Levity bärs upp av proffsigt skådespel och ett mycket välskrivet manus.

Det känns skönt att få berättat en historia som handlar om reaktioner rimliga för en själv. Hur kan andra förlåta oss, när vi inte kan förlåta oss själva? Och är förlåtelse kanske omöjligt att uppnå om de såren vi orsakat är riktigt djupa. Let’s not kid ourselves, allt kan inte förlåtas.

Detta kallar jag en bra film om försoning!  

Ja, det tycker jag verkligen. I valet av den svenska film som ska representera det bästa som gjorts under 2007, tycker jag att valet av Du levande var helt rätt.

Inte för att jag är någon expert, sannerligen inte. Tvärtom vet jag rätt lite om vad som händer inom svensk film. Varför? Jag tycker, som jag har skrivit här i bloggen tidigare, att svensk film sällan är riktigt bra och det blir mer och mer sällan jag ser ser svenskt på bio. Jag tyckte inte att Darling var någon stor film heller, inte dålig, men ingen att ropa högt av förtjusning över.

Men smaken är som baken och i denna blogg redovisas min del. Jag har åsikter också om bloggar. Jag tycker till exempel att det är kul att läsa bloggen Världen enligt Jah Hollis, inte minst för att han och jag har lik musiksmak och han har gett mig flera goa Youtube-tips. Att bloggaren  förmodligen är i min ålder och dessutom boende i vårt skånska slättlandskap hjälper kanske till.

En ny bloggbekantskap är bloggen Öga och öra, där Johan Selander, pensionerad journalist, skriver mycket intressant och väl kring historia, musik med mera. Hans favoritfilm är för närvarande Du levande (och var det före Guldbaggegalan). En man med smak! Läs hans intressanta artiklar, just nu kring Tyskland under andra världskriget.

Kameran är på reparation. Det känns tungt. Varje onsdag brukar jag gå ut och vandra med den i fickan men det blir kameralöst just nu. Därför går jag igenom mitt iPhoto-arkiv och förundras hur lika varandra rätt olika ting kan vara …

Ja, ni ser ju alla vad det här ovan är (och har kanske redan sett bilden bland mina foton).

Dessa är betydligt större. Mycket hårdare. Och avger ingen saft. Men delvis liknande associationer.

… filmatiseringen av Ian McEwans roman Atonement, Försoning på svenska. Men bra blir det inte. Och säg när en riktigt bra litterär text, som dessutom likt Atonement, i stor utsträckning försöker återge människors inre tankar, blivit i något avseende väl transponerat till bildmediet?

Har du inte läst boken så gör det snarast - och - om du inte har läst boken och inte heller vill, då ska du se filmen! För då kan det hända att du får dig en rätt schysst filmupplevelse!

Läs Aghed i Sydsvenskan och Croneman i DN. Men inte förrän du har läst Eva Nygren i JAHAJA! 

Andra bloggar om: Försoning, Ian McEwan, film, litteratur

Att Petra betyder klippa behöver jag kanske inte berätta. Bättre då att visa Petras klippor:

Om man googlar på ordet Petra så dyker både staden och diverse kvinnliga personer vid namn Petra upp. Om man skulle vilja få många att intressera sig för just ens egen blogg, bör man lägga in ord i ens bloggtext som intresserar inte så många. Alltså:  skriver jag om SEX, så lär jag kanske få många läsare men också många som slåss om dessa läsarnas intresse. Skriver jag däremot om en mer perifer företeelse, som jag gjorde nyligen om Dalby konstkatalog, så kommer de få, men intresserade, säkert att läsa just min blogg.

Name-dropping är alltså viktigt. Om du nu vill skriva ordet så. Skriver du nämligen namedropping, som ett ord, då får du mest svenska träffar (här visar det sig, trots det alla svensklärare som jag själv hävdar, att särskrivningen inte är en så stark kraft trots allt, i modern svenska). Så jag gör lite name-dropping, eller för att vara lite nyordsskapande, jag gör lite namntapp: SEX, sju, Eva Nygren, Dalby konstkatalog, lingonpizza (ja men, visst fanns det i Värmland, Maria?), fikonlöv, Moses i vassen, hans lillebror …

Till sist. Jag fått nog av facebook. Har lämnat denna konstiga gemenskap. Vad ger facebook mig? Inget. Jaja, jag vet att jag inte ingår i målgruppen. Men sådant brukar inte bekymra mig. Jag tror inte på facebook. Period.

Andra bloggar om: Petra, namedropping, facebook

En bra bok är norske Per Pettersons Ut och stjäla hästar. Så tyckte även The New York Times som valde den till en av 2007 års bästa böcker (då den kom i engelsk översättning). Jag ser på omslaget att Håkan Nesser tror att den kan bli en blivande klassiker. Det vet jag inte om jag tror, men däremot har den har vissa likheter med Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Nesser.

Ut och stjäla hästar handlar om Trond och hans relation till sin far, framför allt. Det är en idealiserande relation, in for a disappointment. Det är bara att den besvikelsen tar inte Trond itu med. Jag tycker inte det är dåligt, jag tycker att det höjer bokens trovärdighet. Vi är duktiga på att skydda minnet av dem vi älskar.

Per Petterson har ett oerhört sinne för detaljer och hans skildringar av naturen, skogen, hästarna, är sinnligt och mycket vackert gjorda. Barndomsnostalgi, kan man säga, på bästa sätt.

Fast som berättelse kan jag trots det jag sagt ovan känna, att den är lite ofärdig - för många lösa ändar som jag undrar över. Var är mamman, systerns roll i det hela? Hans hustrur. Men en läsvärd bok är det trots allt.

Ja, när man ligger nedbäddad med elakt virus som jag gör nu så får man ta till alla medel för att underhålla sig. Trots att jag var så sur på första delen av August så tyckte jag ändå att det kändes spännande att via datorn ta mig möjligheten att se del 2. Kanske delvis bättre spelad, jag tycker att  Linda Zilliacus som Siri von Essen, Jacob Eklund som Olle Montanus och den alltid så begåvat och känsligt spelande Stina Ekblad som Siris mor, gör goda rollprestationer. Jonas Karlsson är fortsatt stel som en pinne.

Men det värsta är dock kulisserna! En kuliss av Stockholm stad på 1870-talet som ser så oerhört kuliss-ig ut att man undrar om den senaste tekniken inom film alls har kommit till Sverige. Allra värst är slutscenen där August och Siri står framför en balustrad och bakom det ett Stockholm i kulissform och ta mig fasen om det inte ser nästan EXAKT ut som när Lady och Lufsen, efter sin middag med köttbullar och spaghetti, drar iväg till parken och tittar ut över staden. Den slutscenen, på den tudelade serien om August Strindberg, är något av det absolut B-igaste som jag har sett! Farligt nära julkalkon skriver Daniel Sandström in sin recension före jul. Så kan man också säga!

Andra bloggar om: Per Petterson Ut och stjäla hästar, August tv-serie, litteratur

Dalby konstnärer har fått sin egen digitala konstkatalog - se här! Vi som är med presenteras där inom våra genrer och det känns kul att vara med i en katalog som visar på den kreativa bredd som finns inom Dalbys omgivningar.

Jag har läst Pleijel och jag har läst Lessing. Agneta Pleijels roman Kungens komediant som är andra delen i en släktkrönika baserad på verkliga personer ur svenskt 1700-talsliv, är intressant och välskriven men har mycket mindre tyngd än första boken i trilogin, Drottningens chirurg som jag läste med mycket stor behållning - den ger inte minst en mycket suggestiv bild av en dåtida naturvetares sätt att försöka bredda sin kunskap inom de ramar som finns. Huvudpersonen är också mycket mer komplex och därmed mer intressant.

Berättelsen om Lars Hjortsberg, den kände skådespelaren under Gustav III:s tid som Kungens komediant handlar om, ger aldrig mig den känslan av att faktiskt förstå hur det var då, på den tiden. Men Pleijel har ett fint språk. Denna gång känns det dock lite mer ansträngt.

Och så har jag läst Doris Lessings The Good Terrorist. Är du intresserad av min recension så finns den här.

Vill du se en åsna, se den här: Den stod i klippmassorna runt Petra. Vadå, jag dyster?  

 Andra bloggar om: Dalby konstkatalog, Doris Lessing, Agneta Pleijel, konst, litteratur

Mats och jag åker till Israel för att hälsa på min syster och hennes man, för att besöka Eilat och för att åka till Petra, ett av de ”nya” världens sju underverk.

Henrietta, min tio år äldre syster, har tillsammans med sin man sedan de har blivit pensionärer, ett B&B på en plats som heter Agur. Agur ligger på landsbygden kanske 40 minuters körväg från Jerusalem inne i centrala Israel. Detta är verkliga landsbygden. De har köpt ett hus på en kurdisk moshav som de sedan har byggt ett större hus intill och här har de en stuga och ett rum för uthyrning. Man bor i fina, originellt inredda rum och frukosten är något utöver det vanliga.

Min syster är en minst sagt kreativ sort, målar tavlor och gör rolig och sinnlig keramik. Huset de bor i är fullt av uttryck för detta och hennes ateljé vittnar om hennes ständigt flödande uttyckskälla.

Agur ligger mitt i ett område som delvis är ett naturreservat. Här finns vilda blommor, träd, på kvällen hörs ylande schakaler. Med tanke på hur bebott centrala Israel är, är detta verkligen en oas för den som längtar bort från vimlets yra. När vi är där är det grönt, som hos oss i maj. Underbart! Solen skiner och Henrietta serverar oss juice pressad från de egna grapefrukterna.

Vimlets yra finns till exempel i Jerusalem som vi besöker på vår andra dag i Israel. Jag har starka band till staden eftersom jag bodde där mellan mitt nittonde och tjugotredje år. Det känns i mig när jag kommer genom de kvarter i staden där jag bodde och gick i konstskola på sjuttiotalet. Det är som att komma hem för en del av mig.  

Ett annat mål för vår resa är Eilat som vi tar oss till via bland annat Mitzpeh Ramon, en stor krater söder om Beer-Sheba. Solen skiner hela tiden, man känner sig lätt chockad av allt ljus efter den gråaste decembermånad jag varit med om på länge.

Och det är från Eilat vi kan ta oss till Petra. Resan till Petra var omsorgsfullt planerad för Mats och mig, min syster och hennes man. Via en resebyrå har vi beställt och bestämt och förbetalat: träffa guide och chafför kl 7 vid gränsen till Jordanien. Men när vi har tagit oss genom gränskontrollen vilket i sig är rätt besvärligt finns ingen bil med guide där. Flera väldigt vänliga personer försöker hjälpa oss och det rings en herrans massa samtal till researrangören i Tel-Aviv, till ingen nytta mer än att man lovade att försöka ordna det snarast. Men vi har trevligt den en och en halv timme vi väntar.

Till sist kommer en ung man, Yassir. Han är mycket generad eftersom han har fått besked om att komma vid denna tid. Men - ingen guide fanns med i bilen. Efter en massa snackande fram och tillbaka med olika personer får vi till sist en hyfsad lösning på vår dag, dock inte helt som planerat.

Och till sist kommer vi till Petra på alldeles utmärkta jordanska vägar och blir omhändertagna och guidade av Mahmoud, en 24-årig ung beduinkille som är oerhört gullig och trevlig. Han har känsla för vilken sorts turister som han guidar och både bjuder på sig själv, samtidigt som han håller lagom avstånd.

Mahmoud hör till den tredjedel av den jordanska befolkningen som är beduiner. Han berättar att cirka 45000 av beduinerna fortfarande är nomader. Genom att bygga nya hus till denna befolkningsgrupp och låta dem slippa både skatt och hyra, vill myndigheterna i Jordanien få dem att bli bofasta. Mahmouds familj hör till dessa. Han berättar med stolthet att han är född i en grotta en bit bortom Petra men att han nu bor i en av dessa nybyggda bostäder. Jag tror att han är mer stolt över att vara född i en grotta. Han har gift sig (of course, säger han när jag frågar) inom sin klan och jag förstår att något annat för honom hade varit omöjligt.

Och Petra kan verkligen vara värt en något besvärlig resa och också en del pengar. Jag är överraskad över hur mycket som finns kvar av denna nabateiska stad som hade sin höjdpunkt kring Kristi födelse. Då hade staden 3000 invånare vilket var mycket vid denna tid. Petra blev först känt 1812 av västvärldens arkeologer och många känner till platsen som använts för filminspelningar. Speciellt skattkammaren är välkänd:

Men det är faktiskt inte alls så att detta är det enda anmärkningsvärda vid platsen. Man närmar sig skattkammaren genom en lång ravin  där man både kan se skulpturer av nabateiska gudar och rester av det raffinerade bevattningssystem som användes i staden, både för vatten till hemmen och för jordbruket. Färgerna i klippan är något enastående och över huvud taget är platsen så överväldigande att vi trots kylan på platsen njuter andlöst av skönheten på platsen. Tala om historiens vingslag.

När vi kommer tillbaka till gränsen mellan Jordanien och Akaba, ska vi åter passera gränskontrollen. Vi har glömt morgonens tidskrävande passage genom gränsen med kontroll av pass, med säkerhetskontroll och tull. När vi kommer förbi passkontrollen och fått ett fint jordanskt märke i passet, kommer den israeliska säkerhetskontrollen. Plötsligt medan vi står och väntar där med ett fyrtiotal andra i ett rum för att bli kontrollerade, springer någon snabbt genom rummet, hukande. De unga kvinnorna som svarar för säkerhetskontrollen ber alla ska lämna lokalen. Bombhot är min första tanke.

Vi tillbringar därefter nästan två timmar på något som ser ut som en fotbollsplan i väntan på att det vi till en början tror är en övning för säkerhetsorganisationen på platsen, ska ta slut. När vi har stått där mer än en halvtimme, och det är riktigt kallt, börjar vi undra. Kan detta vara en övning?

Som sagt, nästan två timmar stod vi där och fortfarande har vi ingen aning om vad det handlade om. Troligtvis var det ingen övning. Vi hör av Rami, vår värd och släkting till mig som vi bor hos i Eilat, att så fort det händer något vi gränsen så stängs den tills man vet vad det är. Det kan ha handlat om en illegal invandrare, vi har ingen aning. Men det var rätt obehagligt. Dessutom var det oerhört kallt. Vi fyra var alla klädda i vinterkläder men där var turister ibland oss klädda i shorts och t-shirts.

Sammantaget var detta en dag full av händelser och många av dem hade vi inte väntat oss. Det var en stor sak att komma till Jordanien när man som jag varit många gånger i Israel men aldrig i ett av Israels grannländer. Jag rekommenderar varmt ett besök i Petra.

Nästa dag är Mats och jag trötta. Vi bor hos min systers dotter och hennes familj, man och två små flickor, i ett höghus med underbar utsikt över de jordanska bergen på andra sidan Akabaviken.

Vi njuter av solen och värmen i Eilat och är på stranden. Vattnet är kanske 22 grader varmt och ungefär samma temperatur i luften. Staden är mycket lugn i förhållande till andra platser i Israel och det är nära till allt. Så här års är det lätt att förstå att folk vill bo här. Men på sommaren! 40-50 grader i skuggan, fy för hundan.

Eilat är en stad som idag har mer än 50 000 invånare, många sysselsatta inom turistnäringen. Grannstaden Akaba i Jordanien håller på att ta upp kampen med Eilat om turisterna vilket i stort ses som en positiv utveckling. Ett utopiskt men inte längre helt orealistiskt scenario är att man så småningom kommer att kunna samarbeta på många olika sätt. Redan nu finns det samarbete bland annat kring bevattning och lantbruksteknik, över gränsen.

Vi åker till det marina observatoriet och tittar på fiskar av alla möjliga sorter. Här är en.

Vi ångrar att vi inte har badkläderna med, kärt besvär, för det är varmt! 27 grader denna dag.  

En annan dag åker vi till korallrevet och tittar på det. Här kan man titta på en del av de fiskar som fanns i observatoriet. På riktigt!! Det tar emot en aning att gå i och bada, lufttemperaturen kunde vara högre, men det är ändå härligt att vara där. I vattnet!

Efter några dagar i Eilat där vi mest har hört ryska och franska från turisterna, ingen svenska alls, tar vi oss ombord på bussen till Jerusalem som går utmed Döda havet. När Mats och jag har suttit och snackat en stund på bussen böjer sig mannen bakom oss fram och frågar om vi är svenskar. Det visar sig att vi då till sist mött en landsman. Han arbetar som volontär åt Svenska kyrkan i Jerusalem, är teologistuderande från Uppsala och har gjort en resa till Eilat före sin återresa till Sverige. Han pratar om hur förfärligt svårt det är för en svensk att lära sig hebreiska. Jag vet vad han talar om. Men den hebreiska jag lärde mig i Israel när jag bodde här på 70-talet, sitter som berget. Det är mycket roligare att vara turist när man förstår språket något så när.

När vi kommer till Jerusalem är det bra mycket kallare än i Eilat – på med vinterjackorna! Ute på landet hos min syster är det också  kyligt. På morgonen skiner solen men there’s a nip in the air, som mars hemma. Kyligt, klart och vackert. Vi åker runt i det nu gröna landskapet, besöker fantastiska Kakadu som säljer roliga målade träsaker, är på några olika moshaver och tittar på bland annat på olika sätt att göra trädgårdar spännande, etc.

Sedan kommer regnet. Det regnar fint, sedan regnar det tungt. Hur det än regnar är det säkert välkommet. Och det blir för oss en påminnelse om vilket väder vi ska återvända till! Men battererierna är laddade på bästa sätt: Med ljus och fantastiska synintryck, med minnen av fina möten med människor.
 
Andra bloggar om: Bed and Breakfast Israel, Eilat, Petra, resor

TV-serien August, första avsnittet, var en rejäl besvikelse (ja, jag vet att det var en vecka sedan, men jag har varit utan internet i en vecka nu. Tungt). Det var lamt, det var tamt. Repliker som levererades utan inlevelse, ingen undertext och ingen spänning i bilderna. Något andra avsnitt  blev det inte för min del. Inte ens den så spännande Jonas Karlsson lyckas göra något spännande av sin rolltolkning, och mitt ljumma intresse för Strindberg som jag hoppades kunna hetta upp, kyls bara ner.

Nej, hellre då Linderborg. En av julklapparna var Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Här finns det undertext men också klartext. Det finns mycket att hylla i denna självbiografiska berättelse. Men beskrivningen av övergången från barndom till ungdom, och övergången från Åsas idealiserade syn på sin far, till det förakt för pappan som växer fram hos henne, är en av många beskrivningar i boken som griper mig oerhört. Hur vi kan både älska och nästan hata dem som står oss nära. Hur även det som på väldigt många sätt måste klassas som en olycklig barndom, ur andra perspektiv kan beskrivas som en vilken har lagt grunden för grundläggande livsviktiga sidor hos en individ. I Åsa Linderborgs fall kan jag tänka, inte minst en mycket god kunskap om vad kärlek är. Det bland annat, har hon lärt sig av sin trasige pappa.

Det är sällan en bok får mig att gråta. Men denna gör. Jag vet inte om Åsa Linderborg hade varit den värdigare Augustvinnaren men helt klart har hon skrivit en bok som inte bara ger oss ett stycke svensk samtidshistoria utan också en berättelse skriven i en så unik ton och strävan efter ärlighet i varje nyans, att man måste känna största respekt.

Jag funderar mycket över hur vi skriver vår egen historia. Under juldagarna har både jag och min mor blivit intervjuade av min dotter Julia. Det är så märkvärdigt det här med berättandet, både det muntliga och det skriftliga. När jag beskriver min historia  för min dotter blir den på vissa sätt en annan än den jag känner inom mig.

Likadant kan jag tänka mig att det för Åsa Linderborg i själva skrivandet om en på många vis alldeles förfärlig barndom, har kommit fram nya tankar och nyanser kring det upplevda. På så vis kan skrivandet och berättandet bli både läkande och förklarande.

För övrigt skrivs detta på ett kafé i Eilat, mitt emot korallrevet som strax ska undersökas. Återkommer med rapport.

Andra bloggar om: August, Åsa Linderborg, Eilat