JAHAJA. Forum.

There Will Be Blood: En film för oss som gillar att försjunka i en berättelse och låta skådespel och bilder berätta, inte effekter och stunts. Detta är en film där Daniel Day-Lewis excellerar men inte helt ensam. Den unge Paul Dano gör också en enastående insats i en dyster men oerhört stark film om hunger av olika slag. Se den. Läs JAHAJA här, och DN och Sydsvenskan också om ni tvunget vill.

Riv det! Bygg nytt! I dessa tider av återvinningstänkande så är detta ingen opportun idé, att riva ett byköpcentrum som renoverades för inte så många år sedan. Men det kan inte hjälpas, Dalby centrum är ohjälpligt fult och drar ner den byggnadskulturella nivån på en i övrigt vacker bykärna. Sedan skjutsstallarna byggdes om (se tidigare post om Dalby bibliotek) och gett bykärnan annat liv som centrum för kultur och möten, så även den gamla skolan, kan man se ännu tydligare hur oskönt Dalby köpcentrum är.

Dalby köpcentrum är byggt i enplansbyggnader med platta tak. Det ligger lågt, lägre än vägen ut mot Hällestad och ses därför i all sin fulhet (har det gått in nu?) extra tydligt från vägen. Man går in i någon sorts atriumgård där butikernas entréer är vända inåt, lika fult och trist som i alla liknande varianter i andra byar. Alltihopa "kröns" av en jättestor, ful, reklamskylt där de olika butikerna listas.

Tänk om butikerna hade varit vända utåt? Om det hade funnits riktiga tak, eller som Birgitta, min vän arkitekten, föreslog, kanske bostäder på andra våningen? Då hade man kanske fått höra Sånger från andra våningen när man handlade. Haft affärsinnehavare som kom nedspringande för trappan när man ringde på butiken mitt i natten, och, iklädd endast morgonrock, öppnade sin affär och lät en få köpa just den bullen/apelsinen/koftan/leksakskatten/younameit som man vill ha just då. Tänk. Kan inte någon  ta sig an detta projekt, göra en plan, dra det genom beslutsfattande organ, och skapa ett vackrare Dalby centrum? 

Andra bloggar om: Dalby, byggnader, arkitektur, Lund

Vid möte med nära och kära kommer frågan upp varför jag kallar en av mina bilder INDUSTRIALISERINGEN=19  91=NEGNIRESILAIRTSUDNI. Jag får säga som det är, jag var bara prettodjup när jag valde titeln. Detta fina ord, pretto, jag älskar det. Pretentiösa tendenser och företeelser, människor som är, just det, pretto. Och jag, jag låtsades vara djup och kallade bilden som ovan. Var prettodjup. Och kanske lite rolig också (den som tittar på bilden kanske kan se en VISS koppling till industrialiseringen. Eller inte. I så fall tycker ni BARA att titeln är prettodjup).

Ekospya. Nytt ord. Man spyr (här en åksjuk Sarisen i bilen mot promenadvänlig skog), men man spyr i en ekologisk kasse. Allt kan återanvändas ekologiskt. Ekospya. Fast det blev ingen spya. Kanske hon avleddes av mitt fina ord för det som kunde hända. Att ekospy.

När vi återkommmer efter vår promenad spelar vi spel. Vad, frågar ni? Alfapet, förstås. Fast här tillåts inga ny-ord. Endast SAOL:s registrerade ord accepteras. Språkfundamentalism= 19, det med! 

Andra bloggar om: Ord, språk, utflykt, SAOL

Jag går in på Dalby bibliotek på min lediga onsdag. Biblioteket i Dalby är sedan 2001 inhyst i de gamla skjutsstallarna och ombyggnaden är mycket lyckad. Byggnaden tjänar flera syften, som rymligt bibliotek med övervåning, som medborgarkontor och som samlings- och utställningslokal. Det är bland annat för det tredje syften jag nu besöker biblioteket eftersom jag i mars ska visa mina bilder där.

Ombyggnaden gjordes efter vår familjs mest intensiva bibliotekstid, när våra barn var små och i tonåren. Vi har använt oss av biblioteket när det låg i nuvarande Dalby spel- och papperhandel (Spel och dobbel, i våra munnar). Det var litet men med en fin barnhörna där vi tillbringade många stunder. Jag minns från den tiden Monica Bryngelsson, bibliotekarien, som med stort engagemang hjälpte barn och vuxna att hitta i böckernas värld. Litteraturempatisk, det kan man kalla Monica. Sådan är hon fortfarande, på samma bibliotek.

När jag går in där denna onsdag hittar jag boken Mara och Dann av Doris Lessing. Det är en bok som nämndes i det program som sändes i samband med att Doris Lessing fick Nobelpriset och den som nämnde boken var hennes dotter - romanen är en av hennes favoriter.

Detta är en berättelse som utspelar sig i framtiden, kanske 20 000 år från nu. Nästan alla spår av det förflutna är försvunna. Det som finns kvar är Minnen - människor som traderar den kunskap man har av det förflutna och på så vis låter dem som kommer efter få ta del av det som har hänt i det förgångna.

Det är en mycket stimulerande läsupplevelse på många sätt. Någon har sagt att det är en sorglig bok men så ser jag inte på det. Lessing påminner oss om det goda i vår tid, att uppfinningar och utvecklingssträvan vad gäller teknik och forskning ska ses som något positivt. De människorna som lever då avundas oss som lever nu. Doris Lessing påminner också om att för att det ska finnas en utveckling, krävs det att människan behöver mer än bara tänka på sin dagliga överlevnad.

Bokläsningen är också härlig för den ger mig en upplevelse jag inte har känt på många år, ja, jag blir påmind om hur jag läste i min ungdom. Det är 500 sidor som flödar på i en berättariver som handlar om att berätta en historia med ett tempo som håller läsaren lika bunden hela tiden. Det känns skönt att få läsa på det viset igen, att få boksluka.

På biblioteket kan man också låna film. Jag lånar bland annat filmen Sylvia om Sylvia Plath. Jag kan inte påstå att filmen med Gwyneth Paltrow i huvudrollen ger mig något i förståelsen av Plath eller heller något om hennes relation till Ted Hughes. Mer än att det verkar ha varit ett helvete att vara Sylvia. Men det visste jag redan och The Bell Jar visar det med total tydlighet.

Men suveränt att man kan låna film på bibliotek! Det gillar jag.

Vi som älskar Dylan får i filmen I’m Not There en stor upplevelse, både musikaliskt och som bild av vår idol på andra sätt. För dem som inte kan Dylans värld kan det vara svårare. Kanske. Läs min recension här.

DN, Svenskan, Sydsvenskan 

Andra bloggar om: I’m not there, Dylan, film

Paul Simons sång Still Crazy After All These Years kommer för mig när jag träffar två gamla  klasskompisar, 37 år efter vi slutade, någon kilometer från skolan där vi gick, S:t Petri i Malmö. Vi ser rätt annorlunda ut alla tre, inte på något vis förvånande, men när vi har suttit och snackat en stund på ett kafé vid Lilla torg, så känner man igen en rörelse, en sätt att titta, röra sig, och inte minst, humorn. Still crazy after all these years.

Vi talar om vad vi gjorde på lektionerna, eller snarare vad vi inte gjorde, den ene klasskamraten och jag spelade ett stort antal matcher luffarschack under mattelektionerna. Det var när läraren kom in på logaritmer. Jag har aldrig nått några höjder i matte vare sig då eller senare. Skyller det på luffarschacken (enligt en mattelärarkollega på min arbetsplats är detta en mycket vanligt förekommande förklaring till varför folk inte kan matte - "jag spelade luffarschack på lektionerna". Jag blir lite störd av att jag inte har sysslat med något originellt. Meningslöst men originellt, trodde jag det var, det vi gjorde. Nej, det visar sig ha varit meningslöst och vanligt. Över hela Malmö satt det förmodligen ungdomar och löste luffarschack istället för att lära sig logaritmer!).

Det blir märkligt när man försöker summera sitt liv på tio minuter vardera som vi gjorde kring vårt kaffe igår. Omöjligt på sätt och vis, men nödvändigt som en ingång till ett vidare samtal. Man ser också vad som är viktigt att nämna men också vad som är svårt.

 

Bilden ovan heter INDUSTRIALISERINGEN=19. Akvarell och penna.

Jah Hollis som har kommit med flera fina Youtubetips, ger mig ännu ett i kommentaren till föregående post om filmen We Own the Night. Det är Emmy Lou Harris som sjunger tillsammans med Robert Duvall! Lyssna! Han tipsar också om filmen Aposteln som jag ser fram emot att se. Eftersom Jah, precis som jag, tycker att Red Road är en riktigt bra film så måste han ha god smak!

Våren! Våren! Har ni märkt, känt, njutit? Oj. Göttgöttgött.  

Matofilm består denna kväll av kärntruppen, Inga och jag. Vi går och ser We Own the Night av James Gray, på Filmstaden. Publiken utgörs av, förutom oss två, en handfull ungdomar med jättepopcorn-hinkar och läsk. Ovant för oss.

Det är en välgjord film med en bra story, klassisk på många vis. Den skildrar polis- och gangstervärlden i New Yorks utkanter, här Long Island. Jan Aghed skriver att Gray inte har någon postmodernistisk ironisk distans till genren, och det är ett annat sätt att uttrycka att filmen på många sätt inte är nyskapande. Trots detta tycker jag att både skådespel och regi är av hög kvalitet och mycket i berättelsen känns "trovärdigt" i den mening något är värdigt att tro på i denna typ av underhållning. Många sentimentala gropar undviks i historien och några faller man i.

Joaquin Phoenix som har huvudrollen i filmen spelar bra, men vinner mest poäng hos mig för sitt utseende som är säreget snyggt. Men det är Robert Duvall som lockar mig till biografen och filmen. Den nu rätt åldrade Duvall har fortfarande kvar sin karisma och närvaro och representerar för mig mycket av det som är bäst i amerikansk film. Maaret Koskinen i DN ger den 3, Aghed 4. Jag fegar och säger 3+. En bra film men ingen höjdare.

 

Rent subjektivt så ser jag ut så här. Grön? Ja, och varken av avund eller illamående. Rent subjektivt så är det något grönt över mig. Flera jag känner håller nog med, de förstår min subjektiva bild.

 

Titta på mina nya akvareller i Målat. Där har jag också lagt ut två akvareller inspirerade av mitt besök i Petra, Jordanien. En av dem är målad med en färganvändning som snarare har göra med vad färgerna står för inom mig, en annan hur de ser ut i en mer objektiv gestaltning.

Men det är ju så att färg är ett språk vi använder mer eller mindre medvetet och kanske mer eller mindre gärna. För mig finns känslor och toner inom mig som färger och färgkombinationer, också ofta som form. Se gärna på mina bilder av Skam och Mod. Båda känns för mig som just så som dessa känslor upplevs inom mig. Kanske känner du igen dig?

Rent subjektivt känns det som vår! Fåglarna kvittrar på morgonen, till min förvåning finns det ljus kvar vid 5-tiden. Tack och lov. Denna vinter var något av det grymmaste, och då menar jag grym i dess ursprunliga betydelse, som jag varit med om. Men nu jäklar, nu ska det bli vårbubbel!