JAHAJA. Forum.

Jag känner mig frustrerad. Två böcker på rad som jag lägger ifrån mig: Först Agneta Pleijels Lord Nevermore. Kanske var det en dålig fas för mig att läsa under, ety (ja, jag vet, men jag har aldrig haft tillfälle att använda detta ålderdomliga ord) jag har läst Pleijel tidigare med stor förtjusning, framför allt Drottningens Chirurg. Men Lord Nevermore blev just never more för mig. Jag kom inte in romanen och den kändes ansträngd och sökt.

När jag går in på Gleerups för att hitta påskläsning fastnar jag för en bok av Peter Høeg, Den tysta flickan. Men tala om pretto! Maken till pretto! Det är så löjligt pretentiöst och förutsägbart - det begåvade barnet som ser allt, anar, känner. Clownen med sin svarta humor och stora ensamhet. Detta är bara några exempel. Kvinnosynen är ansträngt tillrättalagd med ett pseudofeministiskt anslag. Bläh! Trots detta fångar han mig ibland med skarpa satser, som:

Det omedvetna kommer ofta med posten, och inte sällan i fönsterkuvert.

Men de blir liksom lite väl många och övertydliga, även klokheterna. Så, tummen ner för den boken. Livet är för kort för läsning av dåliga böcker.

Nej, då tar jag istället i min hand Pär Lagerkvists Aftonland, den andra inköpta påsklovsboken. I hans lyrik kan man vila, tänka och njuta av det innerliga. Kanske ska man vara i sitt livs höst för att uppskatta det han skriver?

Det är om aftonen man bryter upp
vid solnedgången.
Det är då man lämnar allt. 

Tanken tar ner sina tält av spindelväv
och hjärtat glömmer varför det ängslats.
Ökenvandraren överger sin lägerplats,
som snart ska utplånas av sanden,
och fortsätter sin färd i nattens stillhet,
ledd av gåtfulla stjärnor. 

Andra bloggar om: Agneta Pleijel, Peter Høeg, Pär Lagerkvist, litteratur

Ännu några dagar hänger mina tavlor (till 2 april) på Dalby bibliotek som erbjuder ett mycket varierande program:

Och så är strulet i MÅLAT och FOTAT uppklarat, tack vare min datatekniker som fjärrstyrt min dator och klarat upp problemen. Han heter Adam. I owe him. Men å andra sidan - kanske man känner samma mot sin mor? Alla goda middagar, från dag 1 … Nej, stort, stort, tack, sonen.  

Jag har lagt in några nya bloggtips bland mina länkar och plockat bort några:

Min kollega Lizette har en trevlig blogg där hon skriver personligt och väl om det nära i livet utan att bli kletigt personlig. 

Hanna Helgesson har en riktigt fin fotoblogg, kolla in den.

Jonas Helgesson (maken) har en allvarlig och rolig blogg som delvis handlar om hur han hanterar livet som CP-skadad - och lyckas genom att visa att han inte ÄR sin skada!

Jag har problem just nu med MÅLAT och FOTAT. Med vissa PC:ar eller en Macdator bör du kunna titta på bilderna. Om inte - håll ut, snart bör det vara löst.

Något som också snart borde vara löst är vårens ankomst. Men det ser inte bra ut - så här såg vår trädgård ut tisdag morgon. 

Andra bloggar om: Vår, snö, väder

Var blev våren av? Så här vintrigt har det inte varit sen … ja, jag minns knappt.

På väg uppför tunga backen,

hejdar jag mig i jakten,

jakten på gula fläcken - där!? nej … där!?

Nej.

vem sade att det var vår?

Jag letar, krafsar, otåligt,

bland vinterns kvarglömda rekvisita.

Var är du, mitt vårtecken?

Ge mig våren, tussilago! 

Vadå snökaos? Inte i vår del av Skåne i varje fall, eller uppåt nordvästra Skåne, där vi idag besökte Krapperups konsthall för att titta på vårens jurybedömda salong som jag tyckte höll en hög kvalitet vittnande om ett visst mod i urvalet, snarare än konservatism. All heder därför åt juryn. Bland annat kunde man bese Sara Andreassons triptyk:

Denna spännande treenighet i akryl på pannå kunde inte hänga bättre och jag är övertygad om att Sara (figurerar ibland i JAHAJA som Sarisen) är mycket nöjd när hon blivit bedömd och funnen för god av så skickliga domare. Detalj av bilden:

Riktigt skicklig och intressant bildkonstnär, Sara Andreasson. Jag är glad att vi är ägare till en av hennes målningar.

En annan intressant och också humoristisk konstnär finns representerad, hon liksom Sara, elev på Östra Grevies konstlinje: Sannah Salameh. Hon är bland annat representerad med en målning som är en travesti på Dylanomslaget Bringing it all back home där Dylans ansikte på originalomslaget, på Sannas bild, har en stor likhet med hennes eget:

Dylan-Sannah:

Det var en spännnade utställning i spännande lokaler. Så var dock inte vädret så det blev inte så mycket titta runt som vi hade velat.  

Vi har ikväll varit och lyssnat på Yasmin Levy, israelisk judisk sångerska med sefardiskt ursprung. Sefardiska judar har sitt ursprung i Spanien som de tvingades lämna på sent 1400-tal. Sedan dess har denna grupp haft med sig språket ladino som sitt men det talas idag av bara ett fåtal. Yasmin sjunger ladinosånger traderade mellan mor och dotter.

Hon bjöd under konserten på en och en halv timmes genomproffsig underhållning där hon sjöng de ofta tragiska men också komiska sångerna med dess spansk-turkisk-österländska tongånger. Hennes stora och fina röst ackompanjerades av fyra skickliga musiker, en hennes make. Vi fick också ta del av lite historia kring ladinokulturen och se hennes scenvana, karismatiska uppträdande. En riktig artist! Om du får tillfälle så missa inte chansen att se denna skickliga sångerska med sitt duktiga gäng musiker från Israel, Ghana och Armenien!

Läs också DN:s översvallande recension.

Andra bloggar om: Yasmin Levy, ladino, sefardiska judar

Mats och jag tar bilen och kör iväg på kortkort utfärd med övernattning. Färden går till Österlen, före påskkonstrundan med all den galenskap och de bilköer den innebär.

I rättan tid visar det sig. Vi bor i ensamt majestät på fina B&B-stället Sjöbacka, där vi blir väl omhändertagna av Ami och Göran, tidigare kulturarbetare i Stockholm, nu glada ägare och föreståndare för ett av de många B&B-ställen som finns att tillgå på Österlen.

Sjöbacka utgörs av en kringbyggd gård med rum som fint anpassats till uthyrning och konferensutrymmen av mindre format, med mycket trevligt och personligt stuk. Här finns keramik till försäljning, konst likaså och massor med böcker och spännade ting. Härlig miljö. 

Rummen är bekväma och mysiga, frukosten vi serveras är generös och god. Vi får också veta att Göran, före detta filmare, är en jäkel på att laga mat. Och hans mat får det bli nästa gång vi kommer för på kvällen går vi på

Skillingebörsen, en krog i hamnen med gott anseende. Serveringen är utmärkt och det är inget fel på maten. Men den är pretto! Den vill för mycket och det blir mest jaha. Nej, inte JAHAJA. Man experimenterar med många smaker men det blir mest pretentiöst. Synd.

Efter en god natts sömn går vi en lång promenad med vänner. Från Borrby strand söderut och sedan norrut igen till Kyl. Underbar strand, bred, vit. Solen skiner och vi njuter.

Mats vill att vi besöker Andrarum och tittar på det gamla alunbruket. Många fler än vi har intresserat sig för denna miljö med anor från 1600-talet. Linné var där (men var var den mannen inte?). En sådan miljö, oerhört vackra gamla små hus som K-märkta står kvar och vårdas. Här bodde, när alunbruket var som mest produktivt, över 1000 arbetare och arbetade fram olika användningsvarianter på alunet.

Det finns också en riktigt vackert belägen kyrka att bese, som ligger högt och ståtligt. Det är medeltida kyrka som byggdes ut, finansierat av Christina Piper som var den som drev igång alunbruket under 1700-talet. Hon ville att hennes arbetare skulle gå i kyrkan, nej inte ville, de var tvungna. Kyrkoplikt.  

Glad var jag vi gjorde en kort vårresa - för sedan kom vintern till Skåne. Jag tröstar mig med en ny MacBook … Den är vit som snö, passande denna dag.

Andra bloggar om: Österlen, konstrundan, Skillinge, Bed & breakfast, Andrarum, alunbruket

Träden talar till mig
Sträcker sina smattrande grenar uppåt
Som vädjande.
Som kvinnor som ber för sina barns liv,
som alla världens tungomål
förenade i basens tunga stam.

Att få bekräftat att det jag ger uttryck för via mina bilder kan förstås och uppskattas av andra, det är stort. Det var jag med om igår, med större kraft än någonsin.

Igår lördag hade jag vernissage, för första gången. Det är inte första gången jag ställer ut, men första gången jag gjorde det i egen regi. Jag har varit oerhört nervös för det hela, men på fredagen när jag hade hängt mina bilder i Dalby biblioteks vackra samlingslokal där ljuset flödar in, då kändes det bättre än det gjort veckorna som har föregått utställningen. För då kände jag att jag fick upp bilderna rätt, att de blev vackra på sina platser på väggarna och att jag nu bara fick vänta och se hur folk reagerar.

Det var en minst sagt välbesökt tillställning. Jag kan tänka mig att ett 50-60-tal personer tog sig till biblioteket för att titta, mingla och knapra morötter, frukt och nötter.

Många, ja det flesta, gjorde grundliga turer i rummet och ställde frågor om teknik och tanke bakom bilderna. De var genuint intresserade. Och ja, Johan, det är fint för köparen att möta konstnären och för konstnären att möta köparen.

Ingrid E köpte första tavlan och den var det sedan flera som hade velat ha köpt. Bara det! Wow.

Jag hade fantastiska tre timmar och är helt euforisk. Jag har fått bekräftelse, det finns folk som gillar mina bilder så mycket att de vill betala för dem. Och det betyder något.  Det ger mig ett starkt incitament att fortsätta och vetskapen att det jag målar kan väcka glädje, eller ro, eller tankar, är stor. Det var nog min största dag. 8 mars, 2008. Kvinnodagen.

Om du vill se exempel på mina målningar så gå till MÅLAT. Om någon vill besöka utställningen under påsk så är det öppet på biblioteket Skärtorsdag 13-16. I övrigt stängt i påsk, men öppet som vanligt annars.  

 Andra bloggar om: Kvinnodagen, konst, akvarell, Öga och Öra, bekräftelse, självkänsla, Dalby