JAHAJA. Forum.

När jag häromdagen försökte städa lite bland mina texter, dök denna novell upp. Jag skrev den 1993, rätt många år innan jag började arbeta med akvarell. Detta är alltså något som är skrivet för länge sedan, när jag var 41, men som ändå känns som jag kunde skrivit det idag. Illustrationen är nyare, den är från igår.

 

TAVLAN 

En liten man framför en stor tavla på Lunds konsthall. Den väldiga duken täcker nästan hela norra väggen i entréhallen så att åskådarens ögon faller direkt på den när hon kommer in genom ingången.

Vad föreställer tavlan? Ingen vet. Fast samtliga tre dagstidningar har haft olika konstkritiker att skriva om saken, alla med olika åsikter. Endast en sak är alla kritiker överens om: tavlan är ett konstverk. Duken kan ses i staden endast en kort tid och den har lånats ut av konstnären själv.

Den lille mannen, hitrest från en stor grannstad, tittar fundersamt på tavlan. Han funderar över var konstnären fått tag i en sån stor duk. Det finns en skarv i tavlan, mitt i, ser han plötsligt. Han går fram för att se om det faktiskt rör sig om två hopmonterade dukar. Nära skarven syns två färgfält, pistagegrönt och ceriserosa, som möts. Vid mötet en skåra. Han synar skåran och får en impuls att lägga ansiktet nästan i den, som han skulle smaka päron- och hallonglass.

 

 

- Kom lite närmare, säger någon. Han makar sig in i skåran, och är nu omgiven av de mjuka glassfärgade väggarna. Rakt fram ser han Domkyrkans torn. Det är sensommar och katedralens dystra gråhet framträder i full kraft mot den klarblåa himlen. Han förstår att han gått rakt in i tavlan och igenom och att han måste vara ungefär vid Kungsgatan.

Utanför café Ariman tar han en paus. Han kan se att bredvid Domkyrkan lite längre fram ligger det en kvinna och målar med akvarellfärger. Han tror i alla fall att det är akvarellfärger. Han slår sig ner på kaféets uteservering och tar upp sin pipa. Undrar vem kvinnan är? Kanske är det konstnären själv?

På kaféet syns som vanligt (han vill gärna generalisera och gruppera) en blandning av kvarvarande studenter, fast i akademiska Lund sen 1968, punkare (heter det så nuförtiden, undrar han), latinamerikaner med sin förmåga att alltid se prydliga ut, ett lesbiskt par som dras till stället på grund av dess rykte som stadens frigjorda ställe, och så en eller annan högst vanlig person som han själv eller värre som hamnat där av misstag eller nyfikenhet.

På gräsmattan vid katedralen ligger kvinnan på magen med en liten låda akvarellfärger framför sig. Hon ligger med underbenen uppfällda, hon svänger dem fram och tillbaks medan hon målar med en fin pensel. Lite konstigt, tycker mannen, att ligga och vifta med penseln så. Akvarellmålning är ju trots allt ett precisionsarbete. Det vet mannen, han känner till det tekniska i konsten.

- Får jag se vad du arbetar med, säger mannen. Jag sysslar själv lite grand med …

Kvinnan gäspar och slänger blocket vårdslöst ifrån sig. Av en ren händelse, verkar det som, hamnar det nära mannens fötter. Han lyfter upp blocket för att se på bilden. Då hör han ett ljud ifrån kvinnan. Det låter ritsch-ratsch. När han tittar på kvinnan ser han att hon dragit av sig sin klädsel, en sorts dykardräkt. Hon är snart i full färd med att måla ett stort löv över sitt könshår. Det är väldigt svårt, det ser han, hon trasslar hela tiden in sig i det rödbruna håret, men resultatet blir verkligt magnifikt. Ett underbart löv, i höstens varma toner, stort och grant.

- Nu är det din tur, säger hon.

Han känner sig blyg för han vet hur blekt hans könshår är, men när han tagit av sig kläderna och står där, slår kvinnan ihop händerna i förtjusning och säger:

- Oh, så härligt, nu får jag använda vårfärgerna igen, det var ett tag sedan.

Det är underbart att bli målad utav en rutinerad penselförerska. En stor njutning. Han blir belövad och bedårad. Hennes panna, rynkad i koncentration, håller sig under några härliga minuter i närheten av hans kön och snart har hon målat ett stort löv på honom också.

- Nu är vi klara, säger hon.

Nakna går de mot kyrkan hand i hand. Inifrån går de upp i ett av tornen, för att hälsa på tuppen säger hon. Han vet ju mycket väl att det inte finns någon kyrktupp på Lunds Domkyrka men han vill inte förstöra hennes glädje inför den scen som hon tydligen har planerat.

De går uppför den vindlande trappan och högst upp i höet som ligger utspritt på plankorna runt den stora klockan går faktiskt en tupp och pickar!

- Kuckkkkurr, säger tuppen förnärmat när mannen börjar skratta. Det är så komiskt detta, att det faktiskt står en tupp i kyrktornet och fjädrar sig i sin grannlåt.

- Är han inte fin, säger kvinnan. Han heter Gorby, säger hon. Och det förstår han för i tuppens fjäderskrud syns en mörkare fläck på främre delen av huvudet.

Hon böjer sin ner och klappar tuppen som blir alldeles still, hänger med huvudet som en hund som vill bli klappad bakom örat.

- Kom säger hon, tar mannen i handen och går bort mot en dörr som ser ut som en uthusdörr. "Klockare" står det på dörren.

- Finns det fortfarande klockare, tänker mannen. Sköts inte sånt med hjälp av fjärrstyrning, eller centralt från Uppsala eller Stockholm?

- Kom in i klockarens lya, säger hon. Vi är gamla vänner, han och jag, och jag får använda hans lilla krypin.

I det lilla rummet innanför dörren kan han se ett bord, en stol, en säng och en bokhylla. Ett pyttelitet fönster släpper in ljus som faller i en stråle tvärs över golvet. I ljusfältet syns dammkornen virvla runt som besatta. Han går fram till det lilla fönstret och tittar ut. Utsikten är svindlande. Han ser hela Kyrkogatan upp, mot Norra fäladen och Stångby.

- Konstigt att inte detta fönstret syns utifrån, tänker mannen. För det har han aldrig märkt.

Han hör ett krafsande ljud bakom sig. Kvinnan står och rotar med naglarna i en askhög på bordet. Hon stirrar på det gråa pulvret som om hon sökte svaret på en fråga.

- Jo, det ska nog gå, säger hon. Visserligen verkar vinden vända nu men …

Hon tar honom i handen och går mot det lilla fönstret som vidgar sig ut åt den klara, blåa himlen. Hårt trycker hon hans hand när de glider genom öppningen ut i det fria, uppåt mot ett överväldigande blått som är fritt och klart. Han känner sig rädd; konstigt nog inte för att falla, utan för att hon ska släppa hans hand. Han söker hennes blick och när hon ser på honom känner hans sig lugn.

Och han somnar. I drömmen står de nakna framför varandra, han och kvinnan. De ser på varandra och omfamnar varandra ömt. Bakom dem hänger hennes verk. Det är verkligen en underbar tavla.

Om man skulle ha alternativa sökord för att hitta till hästen som begrepp i min hjärna skulle det kunna bli "skönhet", "integritet", "Gullivers resor" och "allergi".

Att hästar är vackra djur är det väl ingen som har avvikande tankar kring. Fantastiska färger, spelande muskler, graciösa. Och så ser de ut som de har integritet - don’t fuck with me, fast på ett vänligt sätt (kanske en bra definition av integritet?).

Ända sedan jag läste Gullivers resor (först som Illustrerad klassiker, jag kommer aldrig glömma några av de bilderna) och skildringen av Gullivers besök i houyhnhnmernas land, där de intelligenta, civiliserade och styrande varelserna är hästarna, de "djuriska" och otämjda varelserna de människoliknande yahooerna, har jag känt någon sorts respekt för hästar. Därav Gullivers resor.

Allergi - behöver jag säga mer? Jag och hästar - jo, på avstånd, gärna. Men tyvärr, inte nära.  

Jag har tagit en del bilder på hästar (se FOTAT) och nu också målat.  

 

Dressed for success 

När jag tittar på bilder som jag har målat känner jag ofta en sorts djup igenkännande: just det är jag, just det kan jag uttrycka bara i färg och form. Ibland är igenkännandet så starkt att jag  känner en överväldigande känsla av förlösning, av att ha fått släppa ut eller ha gestaltat något mycket djup känt.

När jag tittar på hästbilden känner jag bara delvis igen mig. Den känns otypisk och jag ser något som jag inte visste jag hade i mig. Det gör att jag känner viss ambivalens. Men kanske någon av er gillar den?

Men hästar fascinerar. Jag läser nu, påverkad av Johan Selander (Öga och Öra) Werner Aspenströms samlade dikter. Så här skriver Aspenström:

 

HÄSTEN

Åskan brakar och bråkar sig fram över Hälsinglands skogar,

fäller en blixt än här, än där,

och dödar i förbifarten en apelkastad häst,

som ingen stalldräng längre rider på och ingen minns

och ingen sörjer - utom källan,

i vilken den doppade sin varma mule

och rörde om bland stjärnorna, som fastnat i evigheten

högt över Hälsinglands skogar.  

 

Ur diktsamlingen "Trappan" (1964) 

Det hade räckt med denna dikt för att väcka min respekt och förtjusning för Aspenström. Men det finns så mycket mer…

Andra bloggar om: Hästar, Werner Aspenström, akvarell, Gullivers resor

En film om sorg som berör. Så skulle jag beskriva Susanne Biers senaste film, Things We Lost in the Fire. Vad jag tycker om den kan du läsa här. Den som rekommenderade den var Börje. Och DN, Sydsvenskan, Svenska Dagbladet kan eventellt vara värda att läsa.

Andra bloggar om: Things We Lost in the Fire, film, Susanne Bier

Mats är iväg på något viktigt möte med Dalby tennisklubb och jag är på väg till Helsingborg för att hälsa på mamma. Jag springer och hämtar en sista grej som ska med och hör fågelkvitter från ovanvåningen. Borde kanske stänga fönstret tänker jag.

Innan jag lämnar huset ser jag konstiga spillhögar på golvet. För några dagar sedan hade vi nässelsoppsfest här. Julia rycker sig ibland bort från staden för att njuta landsbygdens fröjder och en kväll i veckan gjorde vi alltså denna nästintill konstnadsfria och så läckra och nyttiga soppa med henne. I texten kring nässlor där vi hämtat receptet ser vi att det är bra att hälla kokvatten från nässlor på blommorna så jag tänker att de spenatliknande små vattniga högarna på golvet är sådant vatten (lite väl tjockt, men det luktar inte illa). Jag torkar upp och åker iväg.

När jag ringer Mats från bilen på väg hem några timmar senare berättar han att han har kommit hem till ett hus med fågelbajs här och där och i soffan (han hade snabbt identifierat det), en krukväxt där uppenbarligen någon varit och röjt (försökt bygga bo?) och till sist upptäckt inkräktaren, en ung koltrasthane, uppe i arbetsrummet. Fågeln hade till och med suttit en stund på Mats MacBook och blivit smått virtuell. Den lät sig dock lätt fångas och fick komma ut i friheten igen. Där den ska vara. Och bygga bo. Och sjunga.

Andra bloggar om: Landet, nässelsoppa, koltrast, våren

Jag funderar på ordet fräckt. Ejenklien (se föreående bloggpost) borde det stavas freggt. Men å andra sidan borde då fläkt stavas fleckt. Så jag struntar i den vinkeln på diskussionen och går över till ordet som sådant.

Ordet finns i svenskan minst sedan 1550! Kolla själva i SAOB, om ni inte tror mig! Inte illa pinkat (använt sedan 1651, jodå!)

När jag var barn kunde man vara en fräck typ. Man kunde vara fräck i mun. Jag var det aldrig. Jo, en gång och då blev någon arg. Denne någon var min far. Han tålde inte fräcka typer. Speciellt inte fräcka barn. Man kunde undra hur han ställde sig till fräckisar..

Idag använder jag ordet, och fler i min generation, om att vara tuff, cool, fräck. Mina barn tycker denna användning är urmodig. Men urmodig är ju också ett konstigt ord. Kanske är jag just urmodig som använder mig av detta urmodiga ord?

Fräck. Gillar ordet. Det låter som det betyder. Särskilt uttalat med äktskånska R! Ha, där står ni er slätt, upplänningar! 

En helt annan fråga: Var finns den goda roman som överallt jag söker? Det är SÅ länge sedan jag läste en roman som höll måttet. Nu senast läste jag Bengt Ohlssons "Hennes mjukaste röst". Vad jag tyckte om den kan ni läsa här:

Bilder har det blivit fler av. Titta in i MÅLAT och FOTAT. Här är en:

 

Till botten utav blått.

Andra bloggar om: Fräck, SAOB. litteratur, romaner, akvarell

Nya rön visar att det kan vara livsfarligt att blogga. Jag känner tacksamhet över att min läsekrets på förhållandevis blygsamma 200-300 unika läsare per vecka, vare sig hotar mig, anklagar mig för för otillräckligt skrivande eller på något sätt gör tillvaron svår för mig. Att jag skulle bli utbränd av bloggandet känns för min del mycket främmande.

Att tala om bloggande i generella termer vittnar dessutom om okunskap kring fenomenet - jag hävdar att bloggande egentligen (detta ord uttalas av många idag "ejenklien" se tidningen Språk, där vår värste språkliberal Fredrik Lindström skriver på sitt vanliga humoristiska och prestigeupplösande sätt om fenomenet) enklast kan definieras som en publiceringsform, det vill säga ett sätt att publicera texter på nätet som alla kan använda. Att många väljer att skriva om dagsaktuella frågor är vanligt, eller för den delen om mycket personliga frågor, men detta är inte alls tvingande för genren.

Jag väljer till exempel idag att skriva om Marcus Cato, min lärarkollega. Han sysslar med musik, har han en gång i förbigående talat om. Mycket mer än så har jag inte fått veta förrän han häromdagen skickar mig en länk till Adrian Recordings där jag kan höra honom spela ett riktigt snyggt pianostycke, komponerat av honom själv.

Intressant att få en ny pusselbit i den bild man skapar av en annan människa. Det kändes som en stor och viktig bit i just detta pussel. När pusselbitarna kommer i form av ett konstnärligt uttryck så ger det något bortom de gängse. Något djupt personligt.

Marcus publiceras ett år framöver, en gång i veckan, på Adrian Recordings. Varje onsdag ska man kunna gå in och lyssna på en ny låt. Denna veckas heter "Vasamuséet, spejar efter land".

I vårjakten på tussilago stöter jag på en padda. Tala om att vilja smälta in (paddan alltså).

 

Andra bloggar om: padda, Adrian Recordings, tidningen Språk, bloggar

Vår väg till arbetet är alltid densamma. Eftersom jag är i mitt livs trädfas så kan jag inte sluta att titta på trädkronors form och just nu hur träden ser ut när de närmar sig lövsprickningen.

Vi kör förbi några träd på väg till Polhemskolan, med orange skott i en anmärkningsvärd färg. Vackra. Vi kan inte riktigt förstå vad de kan vara för sort, spekulerar hit och dit. Till sist bestämmer jag mig för att skriva till stadsträdgårdsmästaren. Gjort. Han vidarebefordrar till någon som berättar att de träd vi har uppmärksammat kallas korallpilar och när jag ställer en följdfråga får jag snabbt svar av dendrolog (trädvetare) Peter Linder (jag visste inte vad en dendrolog är. Testar ordet på min kunnige kollega Lasse, som visst vet vad det är och dessutom lär mig ordet dendrokronologi).

Peter Linder arbetar med inventering av Lunds trädbestånd och berättade att korallpil finns på olika ställen i staden, planterade mellan 1950 och 1970. Han skickar mig en länk där jag kan se många av Lunds träd och vilken art det enskilda trädet är. Här kan jag bland annat se just de träd jag ursprungligen hade frågat om. Jag får också tips om lunchpromenader i vår i Lund, för oss i trädfasen.

Alla är inte i trädfasen. Henrik Kaffebrus, vars hemsida jag tipsar om i min länksida, är ständigt i fotofasen. Han tipsar om sin nya sida Proud Mother. Henriks foton på barn är något alldeles extra.

Och så vill jag tipsa om Alternativa modebloggen. Ja, här är det en annan femma (eller hundring) än i Elle. Förlösande.

Slutligen vill jag bjuda in er till mitt eget MÅLAT, förstås. Där finns bland annat:

 

SAMKVÄM OM VÅREN 

Något som gör mig riktigt förbaskad är de höga priserna på kollektivtrafiken. När jag någon gång i veckan inte samåker med Mats mellan Lund och Dalby får jag på bussen betala 27 kronor för en bussbiljett, minus 20% om jag har rabattkort. Då landar kostnaden på cirka 22 kronor för ett avstånd på cirka en mil. Är det rimligt? Inte konstigt att folk kör bil om de redan har en i garaget! För inte nog med att det kostar, det tar dessutom tid. För mig tar bussresan en 35 minuter, lägg till kanske en kvart för att ta mig till hållplatserna och jag har tillbringat en 50 minuter på väg hem.

Bussresans längd påverkas självklart av att bussen ska stanna och ta upp passagerare som ska betala (ja, så gör vi här nere i södra Sverige ännu ett tag!), fylla på kort etc. Bussen ska ut på vägen igen, väja för bilar, köa i rusningstid och göra annat trist på vår landsväg.

Vart vill jag komma? Jo, vi har här ett allmänt kommunikationsmedel utan valmöjlighet. Det är dyrt och det är långsamt. Inte speciellt miljövänligt. Varför används det? För at det inte finns alternativ och det finns folk som inte har råd eller vill ha bil.

För inte är det konstigt att vi föredrar att ta bilen när det går när vi tar oss in till våra arbetplatser på 20 minuter. Kostnaden för oss två är definitivt långt under de 44 kronor som det skulle bli på bussen för oss båda, hur dyr försäkring och skatt vi än har på bilen. 

Det är märkligt när nu alla är överens om att vi måsta dra ner på biltrafiken som en viktig del i försöket att stoppa miljöförstöringen, att de som tar beslut kring de allmänna kommunikationsmedlen inte gör ett drastiskt försök att få fler att välja dessa. Jag menar att man skulle kunna få många fler att välja bort bilen om alternativen var bättre.

En järnväg mellan Dalby och Lund vill jag ha (och på andra hållet med, två spår, det kan jag inte förneka). Snabbt och lätt och miljövänligt skulle vi kunna glida över slätten. Man skulle kunna få bort en del av lastbiltrafiken som är ett jätteproblem i sig genom att lägga över en del transporter på järnvägen. Tänk så mycket säkrare trafiken skulle kunna bli!

Visst, önsketänkande och en dyr dröm att förverkliga. Men en förändring måste komma i vårt sätt att resa. Att kunna ta sig ut ur staden är dock viktigt. För det är underbart att bo långt från vimlets yra, ha nära till träden, ängarna och den fria sikten. Detta blir mycket mer lockande om det finns en järnväg att ta sig dit med.

I DN kunde man för cirka en månad läsa att pendlandet med kollektivtrafik fördubblats sedan 1999. I ingressen är det dock pendlandet mellan Malmö och Lund som dras upp - via järnväg. Att resa mellan Malmö och Helsingborg, en sträcka på 6 mil, tar bara 45 minuter. Inte konstigt att det tågpendlandet lockar!

Jag letar efter en passande bild att illustrera min denna post. Några tusen bilder och inte en enda passar. Då får det bli något helt annat:

Med min nya dator fick jag ett program som heter Photo Booth. Man använder sig av datorns kamera och så kan man lägga på olika effekter. Den nedan heter färgpenna.

 

Andra bloggar om: Kollektivtrafik, buss, tåg, järnväg Lund-Dalby

Det sägs så mycket om bloggar, mycket av det är kritiskt. Jag kan delvis förstå varför eftersom några få bloggare med dåligt omdöme och mycket stora egon, får mycket uppmärksamhet. Inte nödvändigtvis positiv sådan, men det bryr de nog sig mindre om - de får på så sätt fler läsare.

För mig har bloggandet på JAHAJA varit en källa till stor glädje. Inte minst för att det efterhand har blivit så mycket mer samtal än jag först vågade hoppas på. Ja, jag vill till och med påstå att jag har fått några vänner genom mitt forum. Två vill jah nämna. Just det, Jah Hollis som bloggar kring dagsaktuella ämnen som engagerar honom eller annat som faller honom in, inte sällan musik. Han gör det rappt, roligt och spontant. Han gör det väl! Vi delar flera antipatier, har jag noterat, en är den mot det överdrivna, emellanåt LÖJLIGA inlånet av engelska ord, som när man på en sorts stughotell nära mig på skyltar berättar att man kan hyra "Cabins". Pretto? Pretto.

Vi delar även sympatier; jag kan nämna Dylan, Neil Young och whisky som några.

Men det tar väl ändå priset när Jah Hollis gör sig omaket att på min utställnings sista dag, ta sig dit för att titta, trots att det faktiskt knappast är riktigt på vägen. Med sådana bloggvänner behöver man nästan inte andra vänner …

Och så har vi Johan Selander i Stockholm med bloggen Öga och Öra som jag för ett samtal med kring lyrik och konst, vars haikudikter jag läser med stor behållning liksom hans initierade bloggposter om modern europeisk (mest) historia. Han har inspirerat mig att läsa Werner Aspenström som jag bara läst någon enstaka dikt av tidigare och det ser ut att bli en givande bekantskap.

Så kom inte och säg att bloggande nödvändigtvis är ytligt och egotrippat. Det finns en ömsesidighet i bloggandet när det är som bäst som är väldigt fin att uppleva.  

Och vad gäller att uppleva: Nu är det dags att leva upp! Jag vet att inte alla gråter av glädje så här års. För många är våren en svår årstid. Inte för mig. Jag kan gråta av lycka:

 

Andra bloggar om: Våren, bloggar, lyrik