JAHAJA. Forum.

Idag presenterar Sydsvenskan planerna för det nyss påbörjade utbyggnadsprojektet i Dalby. Det handlar om en avsevärd utbyggnad, totalt 320 bostäder. Det handlar då också, självklart, om nya dagis, skolor och kommer säkert innebära ett lyft på många sätt för Dalby även vad gäller övrig service.

Utbyggnadsprojektet har nu en egen hemsida, ett samarbetsprojekt mellan byggherrarna och Lunds kommun. Gå in där och titta om du är intresserad. Förhoppningen hos många av oss, även hos politiker (se Sydsvenskans artikel) är att järnvägen som har gått genom Dalby, ska komma att återuppstå. Om det blev av skulle alternativet att bo lantligt och jobba i stan, bli mindre problematiskt ur miljösynpunkt (läs gärna mitt tidigare inlägg Dyrt och långsamt att åka kollektivt). Just nu är det gamla järnvägsspåret delvis avstängt för oss vanliga dödliga eftersom man bygger en bro över den.

 

(Kolla skylten. Tack och lov att man också visar med en bildsymbol. Hur många yngre eller invandrade förstår vad obehörig är? Och verbformen "äga". Oj.)

Varför bo i Dalby då? För att det är så himla fint, helt enkelt. Förutom de delar av den gamla bykärnan (nu får ni tänka bort det riktigt tradiga Dalby centrum som jag skrivit om förut), däribland den kända kyrkan som man tar sig till i bussar från när och fjärran, har vi oerhört natursköna omgivningar med skog och öppet landskap med utsikt mot Romeleåsen. Många fina byar, runtikring. Man kan gå mellan Bonderup strax utanför Dalby, mot Önneslöv, och se denna fina dunge, kallad Svampen:

 

Frisk luft, men också nära till den mindre friska i Malmö (mycket bra väg dit) som man trots allt kan tänka sig att vistas i för allt vad Malmö har att erbjuda, och till lärda Lund om man är lagd eller anställd åt det hållet. Som vi.

Dalby inspirerar. Titta på mina akvareller och bilder i MÅLAT. Även kameran kommer fram här ibland, fast också när vi är ute och reser - titta i FOTAT:  

Andra bloggar om: Dalby, boidalby, natur, Malmö, Lund

Rakel Chukri skriver väl om nya tidningen Eco Queen i söndagens Sydsvenskan. Åsa Holmström som är chefredaktör för tidningen som kom ut med sitt första nummer för någon vecka sedan, sägar att syftet är att hjälpa läsaren "bli lite mer eco på ett lättsamt och lustfyllt sätt" och vara en tidning helt "utan tråkiga pekpinnar. Men full av härliga möjligheter". Jaja. Vad är att vara eco på ett mer lustfyllt sätt? Är ekologi en fråga om lust alls? Nej, knappast.

Men här handlar det om att stapla så många säljande ord som möjligt - eco (med "c", det ska vara globalt!), lust, lättsamt, utan pekpinnar. Jo, då säljer eco! Rätt äcklande tycker jag. Moralfrågor är aldrig lätta och lustfyllda. Ta ansvar för miljön är en sak, att kombinera det med onödig konsumtion är problematiskt. Varför hymla med det?

Andra bloggar om: Eco Queen, moral, miljön

I vårens tid och mitt livs uppvaknande vad gäller identifieringen av naturens olika särarter, kommer det för mig hur många av våra efternamn som är naturorienterade: Al, Aspenström, Boklund, Björkkvist, Berglund, Cederlöv, Ekman, Fågelberg, Hasselkvist, Hägglund, Isberg, Källman, Lindberg, Myrberg, NYGREN, Pil, Rosenlund, Sandberg, Tallgren, Uvesson, Vik, Åberg, Äppelkvist, Ölund. Och så vidare. Med olika stavningar, blandade efterled, i mångfald.

 

Mitt eget efternamn som enligt Kindo är nummer 120 i vanlighet i Sverige, och som 7280 andra delar med mig, hör till denna grupp. Nygren hör till de namn som blev vanliga på 1800-talet när det blev mode för den framväxande medelklassen att ta sig efternamn. Långt in på detta sekel var det främst adel, präster och borgare som hade ärftliga efternamn fast även hantverkare och andra personer som inte tillhörde allmogen kunde ha efternamn. Och så hade vi de kända soldatnamnen förstås.

Att heta Nygren är alltså inte helt ovanligt. Att heta Eva i förnamn är tyvärr heller inte ovanligt. Vad göra? Som ung flicka hade jag av någon anledning för mig att jag varken var tuff eller söt. Däremot var jag fräknig. Inom mig fanns en övertygelse att man faktiskt kunde vara både fräknig och söt. När jag stötte på en Pernilla som var både fräknig, söt och tuff, fick jag för mig att - hade jag bara hetat Pernilla så hade jag varit som hon. Jag minns min längtan efter hennes namn. Som skulle ge mig hennes egenskaper. Magin i namnet.  

Om inte mitt jag idag hade varit så förknippat inom mig med det namn jag har nu (fast mitt efternamn som ogift känns faktiskt lika mycket som mitt namn, trots att det har gått 27 år, halva mitt liv, sedan jag bytte) så hade jag ändrat till något helt annat namn.

Vilket? JAHAJA från Dalby. Vad annars? 

Andra bloggar om: Efternamn, naturen, Nygren, JAHAJA, namnmagi

Att flyga var en gång något som man sällan eller aldrig hade gjort förrän man var vuxen, om man som jag föddes på tidigt 50-tal. Min första flygresa gick till Köpenhamn från Bulltofta i Malmö, och var ett stort äventyr. Jag flög som 11-åring, 1963, till USA med mamma, pappa och bror, som jag tidigare berättat i JAHAJA, och det var ovanligt på den tiden.

Jag minns hur man räknade de flygresor man hade gjort (precis som man räknade de länder man hade varit i) och det var så spännande att komma till flygplatser och att gå ombord på ett plan.

Idag är hela den spänningen borta. Flygplatser är dåliga alternativ till centralstationer, och plan känns mest trånga och har dessutom mist mycket av den glamour som fanns kopplad till detta luftburna färdmedel, då man numera ofta får betala för maten på planet. För att inte tala om de långvariga säkerhetskontrollerna och vätskebegränsningen, etcetera.

Ja, ni känner alla till det. Vi har flugit många av oss, mer och mer, billigare och billigare. Svenskens längtan att komma ifrån detta land verkar oändlig. Vårt behov av att ta oss fram snabbt är också stort.

Se på mig: Att resa till Sundsvall härom dagen skulle ta tio timmar med tåg, att flyga tog två och en halv. Jag valde flyget, av bekvämlighet och för att spara tid. Skolan betalade 850 kronor för min resa - och sparade pengar jämfört med om jag hade valt tåget. Men vad får jag? Mer tid, visserligen, men också obekväm resa, förstörda trumhinnor, surt humör av detta. Och dåligt samvete.

För om det är något vi borde undvika idag så är det just inrikesflyg. Ofta är tågen både bekvämare och rätt snabba (dock inte till Sundsvall) och så mycket mindre farliga för miljön. Varför i all världen är det då så, att i dessa tider av annalkande miljökatastrof, så blir det inte billigare, utan dyrare att åka tåg med SJ? 

Det finns inte mycket som talar för flyg inom landet idag (utom då priset, vilket självklart inte kan bortses ifrån). Det skulle vara möjligheten, i så fall, att få se Skåne lide grann från ovan:

Rapsfälten är som finast nu, och det finns massor av dem i Skåne!

Andra bloggar om: Raps, Sundsvall, flyg, miljö, tåg, SJ

Det roligaste jag är med om här i Sundsvall händer inte på dyslexikonferensen jag besöker. Nej, det händer mellan varven. 

På lunchen sitter jag och pratar med en kollega från Härnösand i min egen ålder. Hon frågar var jag bor och när jag berättar att jag bor på hotell Baltic, säger hon glatt: "Jamen, då har du hur nära som helst till Casinot, ju. Där är dans på fredagkvällar". Jag börjar gapskratta och säger att jag undrar hur min man hade reagerat om jag ringde hem och sa att jag skulle gå på Casino Monopol och dansa. "Det kunde vara en bra överraskning", säger hon och jag inser att hon är avundsjuk på mig som har så nära till detta centrum för kontaktskapande. 

Efter en halvbra konferensdag går jag och shoppar i ett ödsligt Sundsvall. På Stadium står ett ställ med badbyxor för 49 kronor, varav hälften i färgen orange. Några unga killar kommer farande och börjar kolla. "Ta ett par av de orange" , säger försäljaren och flinar. "Jamen gör det" säger jag som inte kan låta bli att pedagogiskt slå ett slag för denna fina färg. "Va? Tror du jag får nåra hugg då?", säger killen som letar. Jag har på tungan att skoja och säga "kanske med mig" men avstår. Jag är ungefär dubbelt så gammal som han.

På torget står en ödslig korvkiosk i den vackra kvällssolen. När jag kommer fram för att köpa min kvällsmat, kommer snabbt en ung kille fram till mig. Bakom honom står de som visar sig vara kusinen från Sala, samt hans farbror. "Så fin dialekt du har", säger pojken. "Ja, skånska är så fint" säger flickan och ser drömmande ut. "Landskrona, vet du var det är", säger pojken. Han har hört talas om det, säger han. "Jag har ett ragg med en kille från Malmö", säger kusinen från Sala, som är 17 år. "Han säger att han ska flytta till Norrköping för att vara närmre mig." När jag påpekar att det inte är helt smart, säger hon "Nej, jag vet. Det är inte närmre från Norrköping till Sala. Dessutom vet jag inte om jag är intresserad."

De säger ju att folk är så heta på gröten söderut, på grund av värmen. Vad är då detta?  

 

Jag åker från ett soligt Lund klockan 11 och kommer till ett kallt Sundsvall några timmar senare. Tack och lov har jag läst väderprognosen som tyvärr stämmer - det är kallt och snön ligger fläckvis kvar på sluttningarna här uppe.

När jag har checkat in på mitt hotell tar jag en promenad i staden som jag besökte om sommaren för två år sedan. Då myllrade det av folk och vi tog en sväng i ett shoppande och livligt stadscentrum.

Nu är staden öde. Jag går runt och tittar och undrar om det är något speciellt på gång - för var är alla människor. "Är det ovanligt dött här just nu?" frågar jag mannen på Pressbyrån och får en lite sårad blick tillbaka. "Nä" kommer det lakoniskt. "Så här brukar det vara så här års".

På kvällen (den är lång här uppe) tar jag en promenad i en nu ännu mer övergiven stadskärna. Jag tar några bilder men måste sluta. Det är för kallt att ha kameran i hand utan handskar. Och nej, jag skojar ej.

Jag kollar runt lite i Sundsvalls tidnings webbupplaga när jag kommit in igen och druckit lite varmt te (jag förstår varför de har en varmvattenskokare på rummet).  Där kan man bland annat läsa om reumatikern som trots sin sjudom har cyklat till Sundsvall från Malmö. En sådan bedrift!

Vilja är det vi går på.  

Andra bloggar om: Sundsvall, reumatiker, kyla

Ett av de finaste utflyktsmålen så här års, om man bor i Malmös omgivningar, är Alnarpsparken. Från att tidigare ha varit skog, anlades här en park med början 1859. Man började med agronomkurser och sedan dess har Alnarp varit säte för utbildningar med liknande anknytning. På SLU i Alnarp bedrivs forskning och det finns fakulteter för landskapsplanering, trädgårds- och jordbruksvetenskap.

Parken är fantastisk just nu. Öppna ytor mellan de stora vackra ekarna och massor av andra vackra träd att beskåda. Titta i FOTAT, eller åk dit själv. Man kan ta tåget till Åkarp, man kan åka med Naturbussen (i sig värd en bloggpost, så gå in och kolla länken - detta är Sverige at one of its best) eller varför inte cykla ifrån Lund eller Malmö.  

Man anstränger sig att med skyltar visa upp och lära ut fast jag ofta tycker att skylt saknas på just det trädet jag undrar över. Här var dock skyltningen tydlig:

 

Om man sedan känner för det, kan man ta en tur till havet. Bjärred ligger nära eller Lomma. I Bjärred kan du gå ut på Långa bryggan, 570 m lång, ända ut till snygga kallbadhuset, ett populärt ställe för vinterbadare. Lomma är mycket charmigt i sina äldre delar och väl värt ett besök. Inte minst har jag hört att fiskboden där är något extra. Stranden där och även i Bjärred, är trist, men vad göra, när man bor i denna del av Skåne?

 

Andra bloggar om: Alnarp, utflyktsmål, Bjärred, Lomma

Cormac McCarthys roman The Road gör definitivt slut på min period som frustrerad läsare. Detta är den största läsupplevelse som jag har haft på mycket länge. Om du vill läsa min recension så finns den här.

Magisk realism har jag förstått är en genre eller stil som INTE passar mig. Kanske är det synd att så helt såga en genre. Men eftersom jag de senaste åren känt mig bortkommen, ja, just så, när jag har läst böcker som genrebestäms som magisk realism, drar jag slutsatsen att detta inte är min grej.

Kanske är det denna oförmåga som gör att jag vid en andra läsning i livet, som 55-åring, inte heller nu kan uppskatta Mästaren och Margarita av Bulgakov? Skolans Bokpolen, vår bokklubb för elever och anställda, anordnad av mig, håller just nu på med en läsning av denna kultförklarade klassiker. Och jag måste erkänna att jag bara med möda tar mig igenom den. Vad är det med mig?

Om du vill läsa fler än mig vad gäller The Road och McCarthy, så finns här ett axplock: Sydsvenskan, DN, Bokhora. Vill du se den omtalade intervjun gjord av Oprah Winfrey med den mycket sällan intervjuade författaren så finns den här.

Andra bloggar om: The Road, Vägen, Cormac McCarthy, Oprah

Till fots tar jag mig fram så mycket jag kan just nu. Till fots tittar jag, förundras över miraklet i naturen som överväldigar mig mer och mer för varje år.

 

Det är paradoxalt. Det som återkommer i övrigt i andra delar av livet gör mig inte mer och mer överväldigad, nej, snarare tvärtom. Men just naturens återkommande cykel, lyfter mig, gör att livet känns mer betydelsefullt. Gör det till en fest som jag verkligen är glad att jag är bjuden på.  

Till fots tar jag mig fram ibland med stavar, oftast med kameran. Till största del har mina promenadtimmar varit ensamma och detta är njutbart. Det är näring och läkning för själ och hjärta.

Men ofta har jag sällskap. Genom åren har många promenader tagits med man och barn, och ofta med vänner. Katarina är en. Vi tog fina rundor med våra stavar under en period efter att våra barn vuxit upp i samma område och utbytte tankar och delade lunk. Katarina formulerar fint en tanke kring naturen när vi nu på en promenad stöter på backsippor liksom utslängda i en backe: "Det finns i naturen en sådan fantastisk vacker oregelbundenhet i hur allt formas och placeras". Det är sant. Jag tror att det är ett skäl till att vi njuter så av naturen. Här är det inte tillrättalagt och ordnat av oss människan. Annat styr.

En annan vän, Birgitta, har jag tagit många promenader med de senaste 30 åren. Vi gick nyligen utmed spåret till Torna Hällestad. Helt plötsligt brister Birgitta ut: " Det luktar här som när jag var liten!". Och det som satt igång denna känsla är en rad balsampopplar som vi just passerat.

Inget kan som en doft sätta igång våra minnen, kanske speciellt de tidiga. En som i sin senaste bloggpost intresserar sig för hur vi minns är bloggaren bakom Igorstiger’s Weblog. Detta är en relativt nystartad blogg som har "Kulturkritik" som enda varudeklaration. Jag har med stort intresse läst de relativt få, men välskrivna och intresseväckande bloggposterna. Fint är också att läsa ur skrivbordsromanen som hittills har lagts ut i två avsnitt. Jag ser fram emot nästa.

Vem som ligger bakom Igorstiger’s Weblog? En annan tiger.

Andra bloggar om: Dalby, promenader, naturen, minnen, balsampopplar

En ny kortresa tar oss till Arken för att titta på deras utbyggda lokaler och se deras utställningar. Muséet är väldigt väl placerat nära vattnet strax söder om Köpenhamn och har denna gång både en utställning av Skagenmålarna och några mycket intressanta nutida konstnärer.

Och det blir dem jag tittar på med störst intresse eftersom vi har sett Skagens konstnärer på plats för några månader sedan. De kunde, de kunde verkligen måla, men i det ljus (i överförd bemärkelse) jag ser dem nu, och detta betonas också av konstpedagogerna bakom Arkenutställningen, ser jag också vilken idealiserad bild de gav, både av ortsbefolkningen och av sig själva. Men vackert är det!

Intressantare för mig blir att titta på den brittiske konstnären Damien Hirsts bilder (läs också DN) och kanske ännu mer Andreas Golders. I denne endast 29-årige Heidelberguppväxte ryss, finns både nytänkande, humor och bildkomposition som ofta känns säker och spännande. Hans bakgrund med en fot i en mer traditionell rysk konstbakgrund som sedan blandats med hans utbildning på en Berlins konsthögskola, skapar en oerhört intressant bildkonst. Hans bilder blir Arkenbesökets höjdpunkt för mig.

En del intressanta foton finns också att se, bland annat fastnar jag framför Keith Cottinghams fiktiva porträtt som är så oerhört suggestiva.

Från Arken är det inte mer än en halvtimmes resa till Køge, av mig mest känd för sin bukt (den vida, nästan halvcirkelformade bukt som ligger söder om Köpenhamn). Det visar sig att Køge kan vara värt en resa. En vacker stad som planerades och byggdes upp redan 1288 för att skapa ytterligare en hamn söder om Köpenhamn under en tid när handeln utvecklades snabbt i området. Och att det var en riktig stad syns på den bebyggelse som i stor utsträckning finns kvar, väl bevarad. Men även det nutida konsttänkandet släpps in, här ett utsmyckat granitblock utanför Køge kommuns förvaltning:

 

Dessutom är det ingen sovstad, nej, här händer det grejor. Man har till exempel en biograf, och just denna dag visar de filmen Kärlek i kolerans tid, en film som jag kan rekommendera, efter att ha sett den med dansk textning på Køge Bio. Inte en stor film, men en film med stämning.

Efter filmen går vi en promenad i den sena majkvällen. Koltrastar sjunger, även näktergalen. Träden glänser i sin nya grönska.

På morgonen, efter en natts sömn på vandrarhemmet i Køge (helt OK), går vi ytterligare en runda i den fina staden. "Odjurets fru fick aldrig sex" står det på Ekstra Bladets löpsedel. Man tror knappt att det är sant att en tidning kan sjunka så lågt. Som om detta var ytterligare ett brott han har begått. Vidrig journalistik.

På marknaden för Jakt och fritid kan vi läsa på en skylt att "Vegetarian är ett gammalt nordiskt ord för dålig jägare". Det var en helt ny kunskap för svenskläraren!

Vi lämnar Køge och kör på en vacker landsväg, kantad av ännu en trädart som vi inte känner till (fast Mats har åtminstone alltid en teori - jag har, snyft, aldrig, nästan aldrig, en susning …). Roskilde ligger nära till och vi tar en sväng i ett klämdagsfyllt centrum. Inte så tilltalande, faktiskt, som den mindre stad vi lämnat bakom oss. Dessutom kommer det ett ösregn och vi bestämmer oss för att köra hem. 65 minuter från parkeringen i Roskilde till den i Dalby! Var jag en gång negativ till bron så har det definitivt gått över.

När vi kommer hem läser vi om den hemska olyckan i Lund då en 23-årig ung kvinna blev överkörd mitt i centrala Lund utanför Katedralskolan. En buss på väg till Prag med sista året-elever, kom att bli det fordon som körde över kvinnan som genom ett fyllebråk hamnade på gatan. Om det är något man borde varna ungdomar för, så är det det råa supandet som gör att omdömet helt försvinner. Denna händelse traumatiserar inte bara den unga kvinnans familj, utan självklart också den stackars chauffören, ungdomarna på bussen och också dem som på något sätt orsakat olyckan. Oerhörda konsekvenser. Så onödiga.

Andra bloggar om: Arken, Køge, Roskilde, konst, Andreas Golder, olycka Lund