JAHAJA. Forum.

Den israeliske regissören Eran Riklis film Citronlunden (läs DN, SvD, Sydsvenskan om du vill ha andra bedömningar än min), går just nu på Kino i Lund. Sommartorka? Ja, i så fall bara i det torra medelhavsklimatet som filmen utspelar sig i, inte i biovärlden om man kan se denna film.

Det är en symbolmättad film med ett tydligt budskap: Den enskilde palestiniern är maktlös i förhållande till ockupationsmakten Israel. Men det är inte så enkelt som att alla israeler är onda och palestinier goda. Visserligen går Eran Riklis hårdast åt sina egna landsmän i filmen, totalt sett, men i stort är det ett porträttgalleri som känns trovärdigt.

Filmen handlar om änkan Salma som bor på Västbanken och Mira och hennes man försvarsministern (som framställs som en osympatisk person) som just har byggt och flyttat in i ett hus alldeles på andra sidan gränsen. På grund av säkerhetsskäl vill den israeliska militären hugga ned Salmas citronodling eftersom man anser att träden kan utgöra ett gömställe för terrorister.

Salmas kamp för att behålla sin rätt till sin citronlund, ärvd efter hennes far, är filmens huvudspår. Det finns paralleller av symbolisk valör mellan Salma och försvarsministerns hustru - båda är ensamma, den ena som änka, den ena som övergiven och bedragen ministerhustru. Båda har "hål i sina hjärtan" för att citera en av dem, av att barnen inte längre finns med dem. Båda har barn som har utvandrat till USA. Detta är något som i sig är både tragiskt och trovärdigt: hur många unga människor orka leva i den spänning som konflikten i området alstrar?

Jag upplevde filmen som ett starkt och personligt inlägg i debatten kring konflikten i Mellanöstern, med ett tydligt budskap. Jag tror att filmen med sitt klara symbolspråk (kanske näst intill övertydlig symbolik) kan klargöra de mänskliga pris som betalas hela tiden. På båda sidor. Porträttet av den starka och modiga Salma berörde mig djupt. Jag får mycket starka associationer till änkan i filmen Zorba, spelad av Irene Papas, och ser du filmen och såg Zorba då, så kommer du förstå vad jag menar.

Andra bloggar om: Citronlunden, Eran Riklis, Zorba

De första orden i Olle Adolphsons Österlenvisa kommer för mig när jag tänker på de två dagarna som vi just har vistats på Österlen, i synnerhet på området som kallas Haväng. Att använda STF-vandrarhemmet Skepparpsgården för logi är ett riktigt bra tips.

Den vasstakstäckta kringbyggda gården är en typisk Skånegård från förra seklets mitt. Den har flyttats från Ravlunda (hur fasen flyttar man gårdar? Har aldrig blivit klok på detta. Man har ju gjort samma sak med Knäbäckshusen. För det kan väl inte ha gjorts som man gjorde i den fantastiska boken/filmen The Shipping News, romanen av Annie Proulx som också har skrivit novellen Brokeback Mountain?) och är sedan 1952 (bra år, tycker jag) vandrarhem på denna extremt natursköna plats. Rummen är väldigt fräscha, frukosten utmärkt och värdarna trevliga, välinformerade och välkomnande. 

Första dagen går vi i kraftig blåst mot Vitemölla, närmsta byn söderut (titta i FOTAT). Det blåser hårt men vi går delvis i lä bakom skogen utmed stranden. Vitemölla är en sömnig liten fiskeby, med hamn med ett antal fiskebåtar, men förmodligen mest sommargäster. Allt är välskött och rosorna blommar. Vi vänder tillbaka genom skogen för att "aldrig gå samma väg två gånger", Mats filosofi som jag mer och mer själv kan anamma.

På kvällen åker vi till Friden vars pizzor vi hört talas om flera gånger. Inte så märkvärdiga, tycker vi, men stället ska ha väldigt fin Bed & Breakfast som vi gärna vill testa en annan gång. Friden ligger i, eller omringad av, en äppelodling och mycket mer österlenskt kan det väl knappast bli.

Nästa dag går vi norrut, över Ravlunda skjutfält där de nu inte skjuter förrän i augusti. Det är en paradisiskt landskap. Vi går i sol och blåst över de underbara havängarna och är nästan helt ensamma så långt ögat når - förutom de frigående hästarna och deras föl (igen: kolla i FOTAT, för tusan!). Något enstaka får, en ensam husvagn under ett träd. Det är ett nästan mytiskt landskap och när Mats och jag går grusvägen fram tänker jag på The Road, McCarthys fantastisk-hemska bok och då är detta så helt tvärtom. Men låt er inte avskräckas av det för boken är fantastisk.

Ja, den promenaden över ängen, med blommor, hästarna, fölen, solen och vinden. Vi njuter. Vi traskar på och vänder åter till Skepparpsvägen via stranden (FOTAT!!). Detta är ett berörande landskap. Det känns i hjärtat, det känns djupt som det genuina gör. Gott för själen.  

Titta på bilder i FOTAT, eller om du föredrar, målade bilder i MÅLAT, där jag lagt ut några nya akvareller.

Andra bloggar om: Haväng, Skepparpsgården, Österlen, akvareller, hästar

Jaha, just nu tänker jag att alla mina läsare från den gångna veckan har sett eller tänker se Before Sunrise och Before Sunset. För jag lever med den barnsliga föreställningen att de som läser min blogg faktiskt funderar på mina förslag. 

Men jag lever med flera barnsliga föreställningar. Och några av dem känner ni kanske igen. Den som kommer för mig först, är den om tunn choklads överlägsenhet över tjock. Ni som har varit med ett tag vet hur annorlunda det stora Marabouchokladen smakade jämfört med de små när de först kom (idag smakar all Marabouchoklad lika äckligt, oberoende av tjocklek. Någon har gjort något med receptet. Vi är många i min enorma bekantskapskrets som menar att det har gått utför med Marabousmaken, en gång världsbäst).

En annan är den felaktiga föreställningen att alla blir tjocka av att äta mycket, i varje fall när de har passerat ungdomen. Denna föreställning kom för mig när jag nyligen på ett hotell i Sundsvall satt mitt emot en visserligen yngre än jag, men ändå inte helt ung, kvinna, spenslig sort, som lassade i sig frukost i massor både dag och 1 och 2 och ändå, på lätta steg, tog sig därifrån till konferenslokalen där vi båda hade ärende. Avis på dig, Elisabeth, blev jag!

Att alla är lyckliga i hus med tända lampor. I varje fall teoretiskt, sedda utifrån. Konstig idé, va? Men när jag är ute och går och tittar in i hus med tända lampor, kan jag bara föreställa mig att människorna där är lyckliga. De går runt och myser och är snälla. Lite som Flickan med svavelstickorna kände. Fast våra utgångslägen är rätt olika. När jag däremot går runt i bostadsområden på dagtid och inga lampor är tända - då, ja då, kan jag mycket väl föreställa mig alla möjliga hemskheter därinne, våld, slagsmål, sura miner och ensamhetskänslor.

Varifrån kommer en sådan barnslig idé? Eller att det är synd om rödhåriga pojkar? Under många år började jag nästan gråta varje gång jag såg en rödhårig pojke.

När våra barn var små hade vi något som vi kallade Mysterieboken. Det är förlorad i någon av bokhyllorna men här bokförde vi sådana märkligheter som att det kan gå hål på huden på knät när man ramlar och slår sig, utan att det går hål på byxorna (hände mig själv en gång när någon lånade ut en cykel helt utan broms som jag sedan körde nerför en backe som slutade i en kaj …). 

Min pappa dog när jag var 16, efter att ha varit sjuk några år, och mina minnen av honom är från barndomen. Han var en sträng man som jag var rädd för. Men han hade en snäll panna. Blicken kunde skrämma, men pannan var bred, generös och slät. Här är en bild som säger något om detta. Den säger också något om pappas hårfäste.

Bemärk att för mig är barnslig inget negativt ord. Jag har stor användning av mina barnsliga föreställningar när jag målar. Men också, förstås, till exempel när jag handlar choklad.

Andra bloggar om: barnslig, choklad, pappa, föreställning, Before Sunrise, Before Sunset

Filmtips inför semestern: Before Sunrise och Before Sunset är två riktigt bra filmer, om man gillar att sjunka ner i bilder av ansikten, att lyssna på ord men också på tystnaden mellan replikerna. Att studera rörelsen framåt i en bekantskap som djupnar och engagerar en. Riktigt bra skådespel. Karaktärer som man kan gilla och tro på.

Before Sunrise, regisserad av Richard Linklater (1995), har en mycket sparsam yttre handling, om ett par som träffas på ett tåg på väg till Wien. Han (Ethan Hawke) ska ta ett plan hem till USA och hon (Julie Deply) är på väg till Paris efter att ha besökt sin ungerska mormor. De får kontakt och hon hoppar av tåget i Wien för att tillbringa en natt, before sunrise, med honom. Filmen visar deras kontaktskapande med varandra, via deras samtal, men också helt suveränt, i deras blickar, eller hemliga blickar. Min favoritscen från filmen fanns på Youtube så här får ni den (även om den kanske förstås bäst av de redan vunna):

Efter att ha sett filmen, som i och för sig har ett bra slut, känns det helt riktigt härligt, att se uppföljaren Before Sunset som gjordes nio år senare, med Deply, Hawke och Linklater som manusförfattare. Filmen är lika minimalistisk, och det är i sig bara så njutbart (i min värld). Om möjligt är denna film ännu bättre, eller låt oss säga: Den blir, tillsammans med första filmen, en oerhört tillfredsställande andra del i detta par filmer om detta par människor. Så välspelat. Så vältajmat. Så bra. Se dem! Här följer en favoritscen från Before Sunset:

Jag upptäcker min barndoms stad Malmö igen. Det finns bland annat massor med bra restauranger. En som jag verkligen rekommenderar är Gazpacho på Västergatan. Deras lunchbuffé är en höjdare och inte alls dyr med tanke på den höga kvalitén på maten.

Och gå därifrån över till Slottsparken. För där finner du bland annat Slottsträdgården som är väl värd ett besök. Trädgården som är öppet dygnet runt, har en ekologisk profil och är vacker och lärorik att besöka. John Taylor är trädgårdsmästare och vi fick igår, några stycken, en guidning av den pratglade engelsmannen som uppenbarligen älskar "sin" trädgård, som han dock stolt benämner en trädgård för alla.

Trädgården har funnits sedan 1997 men det var först 2004 som den kom att stå under Malmö stads ansvar, då John Taylor anställdes. Taylor har på senare tid varit mycket medial, bland annat i samband med att nya Linnéträdgården invigdes eller då cannabisplantor hittades i kommunens krukor på stan. "There’s no such thing as bad publicity" säger dock den frejdige trädgårdsmästaren, när vi besöker hans blomstrande paradis.

Om du ska besöka stället så kommer du, jag lovar, att hitta en oas i ett mer och mer hektiskt Malmö. Ta också en kopp kaffe i det fina kaféet alldeles intill.

Jag målar på, och ser fram emot en sommar då jag förhoppningsvis kommer hit tid och frid att måla och experimentera vidare.  

Igår invigdes Sub Rosa, en utställning gjord av konstnärer från Östra Grevies Folkhögskola, i Törnrosen som är ett av MKB:s bostadsområden i Rosengård.

Skälet till att jag var där var att jag via Sara Andreasson som tidigare figurerat i JAHAJA, fått förhandsinformation om projektet vars syfte har varit att skapa ett antal verk för just detta område, både permanenta och tillfälliga. Utställningen pågår 6-8 juni, så passa på att åka dit om du vill se de tillfälliga verken, förutom dem som kommer att bli kvar.

Projektet har kommit till på uppdrag av MKB men många fler har varit med och sponsrat och hjälpt till. Det dominerande arbetet har dock, förstås, gjorts av konstnärerna.

Ett av de roligaste och mest tankeväckande arbetena har gjorts av Sannah Salameh (tidigare här i JAHAJA i samband med utställning på Krapperups konsthalls vårutställning):

Neonskylten hänger så man mycket tydligt ser den när man kommer in i området och även från Amiralsgatan utanför. Den kommer att lysa i rosa och rött när ljusförhållandena kräver det och knyter med stor säkerhet an till de känslor man kan ha när man kommer från länder långt bort, till vårt samhälle. Home is where the heart is.

Ett annat roligt och tankeväckande verk, är detta skapat av Paulin Machada, Maya Hultmann och Hanna Ljungkvist. Här har man spänt upp linor mellan husen med en sorts platta dockor (jag tror att de föreställer konstnärerna själva). På dem kan man fästa meddelanden och skicka mellan husen. Nu kan man använda en gammal beprövad metod för kommunikation. När jag stod och tittade på linbanorna, såg jag en kvinna fästa ett brev i det kuvert på en docka som tillfälligt var "dockad" vid hennes balkong. Kommunikationen är igång!  

Carolin Hansson har startat ett interaktivt konstprojekt i bloggform, narare.net. Utspridda i Törnrosens område, finns ett femtiotal Narare-stenar. Var och en har en ingraverad internetadress som leder till en hemsida där man kan läsa om stenarnas historia.

Tanken är att stenarna så småningom ska flyttas från området och hamna på andra ställen i världen, men likt (fast på helt annat sätt ändå) brevduvor alltid kunna identifieras med hjälp av sina ingraverade adresser.

Vi blev proffsigt guidade genom utställningen med dess tretton konstverk av Sara. Det var en fantastiskt fin sak att göra på Nationaldagen, i strålande sol, i en multikulturell miljö som jag aldrig tidigare besökt.

Och det för mig över till något mindre roligt i det hela. Att förneka att segregationen i Malmö är ett problem tycker jag är förljuget. Förutom utställningens presentatör så lyckades alla tre huvudtalare, från MKB, Östra Grevie och Åsa Nacking från Lunds Konsthall, alla tre säga samma plattityd, om än på lite olika sätt: "Bilden av Rosengård som ett hemskt område med stora problem, är helt felaktig. Det ser man när man kommer hit till Törnrosen. Här är hur fint som helst". Alla tre sa samma sak, vilket får en att tänka flera saker: Ingen av dem fattar att yta inte är samma som innehåll. Konstverk och snygga fasader på hus, gör inte att segregation och känslor av utanförskap, problem i skolor och mellan olika grupper i ett område, försvinner. De tre talarna lyssnade dessutom inte på varandras tal utan talade helt kontaktlöst rakt ut i etern, bara för att få förmedla sina egna, som de säkert tycker, frigjorda och toleranta åsikter. Det kändes obehagligt att höra. Att så försöka sopa problem under mattan, är både naivt och kontraproduktivt.

Nej, Sub Rosa är ett fantastiskt projekt i arbetet för att  förbättra och höja stoltheten hos människorna i Törnrosen för deras bostadsområde. Men vi ska inte vara så naiva att vi tror att det därmed bara sopar bort de problem som finns där. Men Sub Rosa är ett bit i arbetet mot bättre förhållanden i invandrarsuburbia, en mycket viktig pusselbit. Och intressant konst väcker när den är som bäst, många bra tankar och i sin förlängning i bästa fall också möjlighet till förändring.
Andra bloggar om: Östra Grevie Folkhögskola, Rosengård, Törnrosen, Sara Andreasson, Sanna Salameh, Malmö

Jag har sett Terry Gilliams fantastiska film Brazil från 1985, och förundrats. En dystopisk komedi, det trodde jag knappt var möjligt. Men han gör det och som med hans övriga filmer, blir bildkompositioner, hans användning av färger, dräkter och otraditionellt berättande, en summa som gör filmen till något alldeles extra och eget.

Filmen handlar om den "lille" byråkraten, fast i ett fasansfullt monotont och grått arbete i ett likadant samhälle. Hans mor är rik och går på ständiga ansiktslyftningar (bara dessa scener gör filmen värld att ses) och i denna dystra framtids- eller alternativvärld, har inget hänt alls med könsrollerna, nästan tvärtom.

Men det finns en modig och annorlunda kvinna - Gilliam skapar en riktigt fin hjältinna i sin film - och för henne faller förstås hjälten i filmen. Se filmen, så får du veta hur det går. Och förbered dig på en sak: Detta är en överraskningarnas film.

Och så har jag läst Cilla Naumanns Vad ser du nu? Någon jag känner fick den av sin vuxna dotter. Och ur det perspektivet är det intressant att läsa den, för detta är en bok som bland annat handlar om hur barn ser på föräldrar (här modern). Men boken handlar över huvud taget om hur vi ser andra och hur det inte finns en sanning utan bara olika perspektiv. Fyra olika personer beskriver relationen till en femte, Anna. Vi får aldrig möta henne utan bara speglingarna och de är väldigt olika mellan de olika personerna. Ett intressant grepp som författaren tar, men kanske blir det lite väl mycket psykologiserande som inte känns trovärdigt. Jag tycker trots det att boken ger många intressanta tankar. Inte minns kring att vara förälder och barn. 

Det var härligt att bada i Stenbrottet utanför Dalby i fredags, igår och idag. I fredags var temperaturen 18,5 grader. Himlen har varit så här blå hela helgen och planen har som vanligt flugit över nejden. Och inte långt från detta stenbrott går kossorna och har det gott. Adam plåtade. Kopojke. M a o.