JAHAJA. Forum.

För en som ofta kämpar med sömnlöshet, känns Thomas Jönssons experimenterande med sömn, beskrivet i gårdagens Sydsvenskan som något helgalet. Om man ofta sover för lite, har svårt att somna, lider av sömnbrist, är lång och obruten sömn något att - ja, just det - drömma om. Om man dessutom har erfarit, som någon av alla som kommenterat reportaget om Thomas drar upp, den hackiga sömn man har när man har spädbarn, känns det likaså rätt märkligt. Men - det är väl just så det är: Thomas sover förmodligen väldigt gott normalt, har uppenbarligen inga spädbarn (men kan få med den flickvän som bland annat förväntas bli vinsten av den nya livsstilen med massor av nya verksamheter och prestationer).

Kanske är det min högre ålder. Kanske är det just de ovan beskrivna sömnproblemen som jag har. Men jag tycker: Varför i all världen experimentera med något som så uppenbarligen är en del av vår naturliga biologi? För mig känns detta lika onaturligt som plastikkirurgi, sådan som ska rätta till det osköna till skönt och som därigenom riskerar att döda det som är unikt.

Finns det något som är så skönt som att vakna efter en god natts OBRUTEN sömn? Ja, det finns annat. Så där snabbt tänker jag på: sex, bad, måla, leka med barn. Det finns mer. Men det är det som kommer för mig. Men som sagt, att sova gott är guld värt och är förutsättningen för allt det andra.  

Andra bloggar om: Thomas Jönsson, sömnproblem, sömn

Mamma Mia! Den är ju bra, åtminstone i filmvarianten! Ibland inser jag med någon sorts intellektuell rak höger,  hur begränsande det är med fördomar. Musikaler - nej, har jag alltid tänkt: det är inte min grej. Alltså, inga besök på musikalscener.

Men nu har vi alltså sett filmen, baserad på musikalen. Och det var riktigt kul! Ja, alltså inte hundra procent hela vägen men gott nog för en glad känsla efteråt och under tiden. En av de härligaste scenerna får ni ett smakprov på i Youtube nedan (kolla förresten in mannen vid pianot, det är Benny Andersson himself!):

Storyn är ju väldigt tunn. Alla som sett musikalen vet förstås detta redan men jag först nu: Björn och Benny tog ett gäng bra låtar och byggde Mamma Mia kring låtarna. Låtarna först, storyn sedan. Det märks, får jag säga.

Men: Det är charmigt, det är skickligt producerat, till och med rätt välsjunget ibland. Det är go i musiken, det är festligt att se Colin (Firth), den stele, mjukna till och sjunga. Meryl Streep kan både sjunga, dansa, och spela. Dessutom är hon Meryl Streep vilket i sig höjer värdet på hennes närvaro. Att Pierce Brosnan spelar förste älskare och är sitt vanliga hakfyrkantiga jag, kan man köpa. För även det får ett värde! Det är festligt att se 007 i denna skepnad. Stellan Skarsgård gör däremot inte så mycket för det hela, tycker jag.

Det gör å andra sidan de andra två kvinnorna som är med i den underbara kvinnogruppen Donna’s Dynamic Dynamoes: Donna (Meryl Streep) som är mor till den 20-åriga flickan som ska gifta sig, hade i sin ungdom en sånggrupp som kallades så (om detta är i enlighet med originalmusikalen har jag ingen aning om) och Donnas vänner spelas av Christine Baranski och Julie Walters med den äran: Riktigt, riktigt härligt. Jag som själv är över ungdomen tycker att det är underbart att se woman power, och inte bara girl power, gestaltas. Dessa tre medelålders kvinnor, väcker min beundran med sin spänst i både fysisk och mental bemärkelse och sin humor.

Så, av mig får Mamma Mia en 4. Svaga punkter finns, bland annat tycker jag scenen där Meryl Streep sjunger “The Winner Takes it All” är longish, dessutom gillar jag inte låten i sig. Men där är några nummer i filmen som är sprittande glada och roliga att se. De räcker långt!

Andra bloggar om: Mamma Mia, musikal, Meryl Streep, Abba

Allvarligt talat med Kristina Lugn - att lyssna på de programmen är det bästa tips jag kan ge för den som vill lyssna på allvarliga frågor som får allvarliga svar, kryddade med den humor, empati, den formuleringskonst och den medmänsklighet som är Kristina Lugns signum.

Programmen som gick i juni, går att lyssna på via datorn (klicka och du kommer direkt till den sida där du kan lyssna). Lugn talar om åldrande, om ångest, om ensamhet, kontaktlösthet, om närhet och avstånd. Hon är både personlig och medkännande och balanserar allt så väl så jag kan tänka mig att dessa program kommer att räknas till Sveriges Radios klassiker. Läs några av lyssnarreaktionerna så kommer du att förstå vad jag menar. Eller Expressen med Cecilia Hagen. Hon är inte pjåkig hon heller. Men min nya idol är Kristina Lugn.

Tack, Sarisen, för tipset! Alldeles, alldeles rätt. 

 
Antskog, Finland, en kväll i juli

Andra bloggar om: Kristina Lugn, Allvarligt talat, Sveriges Radio, P1

Jättetrappan utanför Domkyrkan vid Senatstorget i Helsingfors

Att resa till Finland är rätt bökigt för en skåning, i varje fall om man inte flyger. Om man tar bilen så ger det dock en möjlighet att, som vi just gjort, pausa på väg till Stockholm, passa på att göra en tur ut i Stockholms skärgård med Waxholmsbolaget,  gå på Moderna museet (och ta sig dit lätt, för när vi var i Stockholm strejkade bussarna!), och sedan ta färjan en sen eftermiddag till Helsingfors med största delen av resan över havet avklarad sovandes.

På däck sitter strax efter start ett hundratal passagerare med Lapin Kulta i handen, i solen. Det är ett väldigt glam och det märks att detta är något som många har varit med om förut. Korv säljs till ölen och en trubadur spelar. Stämningen är hög, hos ett antal snabbt med artificiell hjälp. Vi äter bra på båten, både till middag och frukost och anländer väl utsövda till Helsingfors.  

När vi går runt i staden (se FOTAT) drar Mats och jag som vanligt paralleller till tidigare besökta platser. Stockholm kommer för oss, men också Warszawa och Paris.

De vackra jugendhusen, järnvägsstationen, den fina saluhallen, är några av de vyer vi njuter av. Självklart också Senatstorget, Stockmanns varuhus, det anrika, Ateneum, konstmuséet. Vi tittar också på Kiasma, det häftiga muséet för nutidskonst.

Staden är lugn, trots att det är gott om både turister och andra på gatorna och folk i affärer är vänliga. Vi hör finska, vi hör ryska. Mycket lite svenska.

Men för mig blir den stora upplevelsen att se Tempelkyrkan, byggd 1969 och ritad av bröderna Timo och Tuomo Suomalainen, öppnad 1969. Mina foton kanske kan ge en bild av denna enastående byggnad som utvändigt kan ge associationer till en bunker men som invändigt är så oerhört vacker och med en alldeles enastående akustik.

Kyrkan ligger i en lugn del av staden omgiven av vackra jugendhus. Det ligger också nära vårt hotell Helka, ett hotell att rekommendera för den som ska till Helsingfors.

Efter två dagar i Helsingfors lämnar vi staden för att bese landsbygden. Vi kör västerut mot svenskbygden, tror vi. Men faktum är att det inte är många som talar svenska. I Ekenäs som är en söt liten ort västerut finns det dock faktiskt en del som spontant talar svenska med oss, och orten i sig är väl värd ett besök med sina gamla trähus och fina lilla hamn.

Vi kör därefter till Fiskars som vi har hört talas om av bekanta. Fiskars är en gammal bruksort, väl bevarad, som fått nytt liv genom att man har låtit konstnärer och affärsidkare hyra in sig på området. Fiskars Bruk grundades år 1649 och byggnaderna i bruket är från 1800-talet. Det är intressant att titta på som en hel bruksmiljö. Jag har ändå lite svårt för den exploatering som det innebär att lyfta fram och få besökare till dessa gamla miljöer. Visst inser jag  att det kan innebära möjligheter för ortens befolkning att försörja sig och hålla orten i gång. Men det är något i dessa artificiella miljöer, orter där det förut hamrades och tillverkades, där det nu mest handlas och komsumeras, som berör mig illa.

Vi har hittat ett B&B i Antskog som ska ligga norr om Fiskars. När vi kör och letar efter någonstans att äta så inser vi att fastän vi nu är i en del av Finland som bör vara hyfsat befolkad, så är det inte så. Det är så tomt så. Man får en aning om hur det kan se ut längre norrut, inåt landet. Förmodligen rätt likt Norrland!

Antskog, alltså. Inget metropol precis. Vi kör igenom byn på en sekund och missar nästan vårt ställe, inrymt i byns gamla skola.

Raisa och Torsten som driver Villa Taika, lämnade Helsingfors (hon och jag kommunicerar bara på engelska, som jag gör med nästintill alla finnar jag träffar) och en central lägenhet på 50 kvadrat, för att leva livet på landet i den flera hundra kvadratmeter stora skolan som de nu successivt har gjort om till bed and breakfast med sju rum.

Det är ett helmysigt ställe (se FOTAT) som varmt rekommenderas. Miljön är fantastisk, härliga rum och skog och total tystnad runtom kring. Antskog är också ett gammalt bruk med aktivitet till för en tjugo år sedan. Men nu bor det bara ett fåtal hushåll där, bland annat några konstnärer.

Frukosten äts vid ett lågt bord och vi tillbringar två timmar sittandes där, denna vår morgon i Villa Taika, tillsammans med en trevlig schweizisk familj, där sonen i familjen säger sig vara en stor vän och utövare av innebandy. Ett lite blygt finskt par sitter också med och äter. Det visar sig att mannen i detta par varit sjukgymnast åt finska VM-laget i innebandy. Det ena ger det andra och det blir svårt att slita sig från frukostbordet. Avresan skjuts upp och det blir en två timmar lång sittning. Men det är mötena som är resornas viktigaste krydda - och det är en ovanligt fin kryddblandning vi får med oss i minnesbanken (ja, jag vet att jag har dålig koll på metaforerna men what the hell).

Sista dagen är vi  i Åbo: En söt stad, lite fattigt på torget känns det som. Vi vandrar runt, talar återigen om hur lite svenska vi hör. Vi tittar på Åbo slott, vi tittar på Domkyrkan där tre par vigs under några timmar. Vi tittar på ån. Där man bor. Fast det heter Turku på finska, det vet ni va?

Vi funderar mycket över svenskans ställning i Finland. Man lär sig tydligen svenska i skolan från år 7, engelska från år 3. Vilket tror ni finsktalande ungdomar känner är mest användbart, med en befolkning i Finland på 5% som har svenska som modersmål, de flesta bosatta på västkusten? Svaret är givet, men jag blir ändå överraskad över situationen.

När jag kommer hem läser jag i Igorstiger’s weblog en kommentar av Sven-Erik Klinkmann som bor i Vasa och som uppenbarligen är väl insatt i svenskans ställning i Finland. Den är mer komplex än jag har förstått. Men är det inte just det resande handlar om? Att få de enkla bilderna av platser och fenomen att djupna, problematiseras och komma en inpå livet? Man lär så länge man reser. Som sagt var.

Till sist vill jag också påpeka att för den som är rädd för att åka båt och inte se land, kan jag rekommendera turen Åbo-Stockholm. Man kan hela tiden se öar – först Åbo skärgård, sedan Ålands och så knyts det fint an till Stockholms skärgård till sist.  Har man dessutom som vi hade, tur med vädret, så får man en underbar dag på sjön, det vi kallar havet.

Andra bloggar om: Finland, Helsingfors, resa, Fiskars, Finlandsbåten, finlandssvenska

Anders Paulruds roman Som vi älskade varandra (2007) har recenserats av flera. På bokens baksida citeras DN, Sydsvenskan och Svenska dagbladet, och att döma av de utsnitt som finns där är boken en höjdare. Läs dock också GP och Expressen. Och framför allt, läs mig i SETT&LÄST! Jag är kluven.

Jag har också lagt ut några nya akvareller i MÅLAT. Till min förvåning har jag börjat intressera mig för att måla blommor. Det är härligt att bli av med fördomar - även om de handlar om en själv!

 

Nästa bloggpost lär komma efter vår resa till Finland! Denna exotiska plats - fler svenskar har besökt Thailand och Indien än vårt grannland, verkar det som. Det ska bli spännande.  

Notera också i sidospalten: Nytt är Wordsmith, en fantastisk resurs för dem som gillar ord, särskilt engelska.  

Andra bloggar om: Som vi älskade varandra, Paulrud, akvareller, Finland

Ett av våra mål för sommaren är att se oss om i Skåne, lite runtikring, och att använda fötterna mycket i samband med detta. Senaste rundan går till Skånes nordöstra hörn, med avstamp några mil norr om Kristianstad. Vårt första mål blir Kjugekull som jag hade läst på om i det turistmaterial som finns kring området runt Ivösjön som kallas Humleslingan.

Kjugekull är en område med jättestora stenbumlingar, 75 miljoner år gamla, häftiga att bese och rena drömmen för klättrare som stället kryllar av. Dessa lägger madrasser på marken och försöker ta sig upp för de svåra väggarna. För oss räcker det att gå runt och titta på dem och att bese den fina utsikten från toppen. Kolla i FOTAT!

Därefter tar vi oss till det vackra slottet Bäckaskog. Nej, vi äter inte där fast det ska finnas en enastående bra restaurang där, det ligger en dyrare resa framöver i planeringen så lite håller vi i plånboken, men vi tittar på den underbara parken med dess fantastiska träd. En ljuvlig doft från blommande lindar ligger över parken just nu och humlorna surrar.  

Vi åker ut på Ivön (efter att ha varit i Bromölla som ju är Iföverkens ursprungsort) och det är en vacker och idyllisk ö ö, naturmässigt mycket påminnande om Blekinge, lite kuperat, massor med ek. Uppe på Ivö klack kan man se långt och man kan bese kaolinbrottet. Kaolin har tidigare brutits här, bland annat för användning till de toalettstolar och annat porslin som tillverkades på Iföverken. Till Ivön kommer man med gratis färja. Mysigt. Både färjan och gratiset.

På Ivöns camping äter vi glass. Två kulor i strut, ber vi om. Vi får fyra. Alla som ber om två, får fyra. Inte konstigt att det går utför med Sveriges ekonomi. Men mysfaktorn höjs för vår del.

Vånga vid Ivösjöns norra del är en söt liten by med hamn för kanoter och några segelbåtar. Här finns också skidbacke! En vacker plats som jag gärna hade tillbringat mer tid i.

Och Vånga ligger inte långt ifrån byn Oppmanna där vi ska tillbringa natten. Detta är en underbar trakt, mjuka kullar, fantastisk vegetation, stora ekar, lindar, mycket al (ja, ni som känner mig märker hur djupt ner i trädträsket jag håller på att ta mig), mycket bok. Riktigt, riktigt vackert. Jag tycker att ni ska åka dit. Kan ni inte det så kan ni titta på mina bilder i FOTAT. 

Vi sover över på Rosentorps B&B och det är Marianne som är vår värd. Hon bor på gården tillsammans med sin make, vars familj ägt gården i tre generationer. Det vackra, långa huset är från 1836 och rymmer många, många rum. Huset är från början byggt som sommarhus åt landshövdingen "på den tiden när det var fint att bo i denna trakten" berättar Marianne. För att använda de stora delar av huset som paret inte behöver, bedriver de rumsuthyrning som jag verkligen kan rekommendera. Mycket bra för de 500 kronor vi betalar för att bo i ett rymligt rum med dusch och TV (Mats upptäcker TV:n till sin stora glädje. Smolk i bägaren för honom denna dag har varit att han missar Wimbledonfinalen när vi far runtikring. Nu får han åtminstone se en del av den).

Innan dess har vi dock varit uppe på Vångaberget och tittat på granitbrytning, röd granit brytes här. Häftigt, kolla FOTAT och nedan:

 

Vi kör runt och tittar lite nästa dag, innan vi tar oss till badplats vid Råbelövssjön som jag tänker mig kan vara en bra badsjö (gillar namnet eftersom jag bodde nära en trevlig gata i Malmö som barn som hette Råbelövsgatan. Barndomsnostalgin går aldrig över!). Och här är det VARMT i vattnet! Säkert 22 grader och SÅ behagligt. Vi tar en promenad utmed sjön och sen i plurret igen. Sjöbad är underbart!

Torsebro: Har ni varit där? Det rekommenderas varmt. Underbar natur. Dessutom kan man bese Torsebro krutbruk som ingen av oss två hört talas om tidigare men som helt klart är värt att bese. Linné var här, kanske 80 år efter att krutbruket startade sin verksamhet och han förklarar på sitt pedagogiska vis i sin skånska resa, varför krutbruket ligger där det ligger. Jag är säker på att man skulle kunna bygga upp hur mycket ämnesöverskrivade kunskap som helst för elever och även vuxna, bara genom att följa i Linnés spår. Han var ett snille den mannen. Tydligen inte helt snäll mot sina medarbetare men en guldgruva för många andra och även oss nu.

Sedan börjar det regna och vi känner att vi har fått nock. Vi kör hemåt mot sydvästra delen av Skåne. Varje gång vi gör en resa så här i Sverige, så förundras jag över hur stora skiftningar det finns i naturen inom ett litet område. Men också över hur känsliga våra sinnen är för att märka dessa skiftningar i naturen, vad gäller höjdskillnader i landskapet, vegetation och också förstås, dialekter. Även detta kan kallas mångfald!  

Andra bloggar om: Nordöstra Skåne, Humleslingan, Linné, Oppmanna, Ivön, Torsebro, Skåne

När jag googlar på sannolikhet, faktiskt för att se hur sannolikt det är att det sker som jag beskrivit i min förra post, så kommer följande youtube-video upp som ett förslag. Detta är en fenomenalt skickligt genomförd monolog av geniet Tage Danielsson, från 1979. Titta, lyssna och njut! Timing, skärpa, satir, humor. En av våra vassaste.

Och fortfarande vet jag inget om sannolikheten. Bara vad som är sant - vi ÄR alla födda 2 juli.

Andra bloggar om: Sannolikhet, Tage Danielsson

2 juli har passerat, en speciell dag i mitt liv. Min mor, född 2 juli 1918, min syster född 2 juli 1940 och avliden 1999, och jag, född 2 juli 1952, har haft vår årliga dag. Sedan 1999 förmörkas dagen av att en av oss är borta. Men sannolikheten att en mor får två av sina fem barn på sin egen födelsedag, som min mor har, bör vara rätt liten. Jag frågade någon som var bra på sannolikhetslära om detta, och han var inte så imponerad av vår treklöver. Men vi tycker alla att det är rätt häftigt. Som barn var jag mindre förtjust - hade hellre haft en "egen" födelsedag, så ALL fokus kom på mig den dagen.

Igår var det dock rätt självklart att ljuset (det blev solen) riktades helt mot mamma som alltså uppnått den respektingivande åldern 90 år. Född i Budapest, i Sverige sedan 1939, har hon fortfarande en liten twist i dialekten som gör att man hör att hon inte har sitt ursprung här i landet. Hon bor själv i lägenhet och får hjälp med mediciner och lite annat av hemsjukvården i Helsingborg som vi bara kan berömma, berömma och åter berömma. Hennes kontaktperson Eva är en riktig pärla, likaså alla som hjälper mamma och den som säger något ont om svensk sjukvård ska betänka att det aldrig går att generalisera. Många, många, gör ett fantastiskt jobb.

Att ha en mamma som fortfarande, trots fysiska krämpor, lyckas glädja sig åt det goda i livet, sköta sin blommor, vattna sina pelargonier, notera ens senaste hårklippning, hålla koll på grannar, bekanta, barn och barnbarn, är uppmuntrande. Vi firade mamma på Pålsjö krog i strålande sol och åkte sedan till Mölle by the sea för att bara njuta av den finaste hamnen och hamnvyn i Skåne. Mammas 16 buketter som kommit med bud, fick placeras var det gick i lägenheten och mamma kommer säkert snitta rosor och vårda orkidéer för fullt framöver.

Och jag, jag befinner mig väl fortfarande i medelåldern. Någon frågade när medelåldern egentligen tar slut? Och vad heter nästa steg? Barndom, ungdom, vuxenhet, medelålder … ålderdom? Eller? Finns det något mellansteg? Nåja, jag är där jag är. 56 och en dag.

Andra bloggar om: ålder, Ungern, 1918, hemsjukvården, medelålder