JAHAJA. Forum.

Kolla, kolla, lyssna, lyssna! Glädje i kvadrat: Paul Simon tillsammans med den sydafrikanska vokalgruppen Ladysmith Black Mambazo:

Andra bloggar om: Paul Simon, Afrika, Ladysmith Black Mambazo

Nej, inte mot Polen. Och inte dyster-mulen. Det handlar om torsdagens nyhet i Sydsvenskan om att kor helst betar med mularna vända mot polerna. Visste ni det? Mats, min man, vet nog det, och ni som JAHAJA-läsare vet ju varför eftersom ni känner till hans GE-beroende. GE står för Google Earth, inget annat. Jag tror inte att Mats är ensam i sitt beroende. Nej, jag tror att vi snart kan se önskemål från allmänheten om att det bildas speciella kliniker för GE-beroende, kanske till och med en sorts metadon för GE-beroende - kartböcker? Likt, men mindre farligt.

Nej, nej, nej, där kom jag av mig. Artikeln i Sydsvenskan handlar ju alltså om att kossor helst betar så att de vänder rumpan mot en pol (syd- eller nord-) och mulen mot den andra. Och detta har alltså upptäckts via bilder utlagda i Google Earth! Rätt fantastiskt! Tänk er alla dessa kossor som går runt på vår jord med inbyggda kompasser! Samma gäller tydligen hjortar.

 

GE-fotograf?

På väg mot Helsingborg funderar jag igen över den hemska lastbilstrafiken som dominerar motorvägen när än på dygnet jag kör på den. Varför i all världen tar inte regeringen i denna heta och viktiga potatis, varför gör man inget åt alla dessa transporter på vägarna? De är energikrävande och när man läser om all mat som transporteras på våra vägar för att ätas i någon annan del av landet, ofta av gamla människor med extremt stora behov av näringsrik kost, så blir man mest förbannad. Grr! I Lund har de gamla protesterat och på så vis fått igenom en förändring.

Jahaja. Och så ska det bli fint väder i helgen. Jag ska gå ut och kolla på kossor (med kompassen med). Så det så.

Andra bloggar om: Mule, ko, Google Earth, Galleri Ping-Pong, konst

Vad gäller musikprägling, den musik som satt djupast spår hos mig, så får jag tänka mig tillbaka till 60-talet. Det kom för mig när jag såg på tisdagkvällens program, Sixties. Jag hävdar med bestämdhet, helt subjektivt, att något att det bästa som skapats i musikväg, som ger mig rysningar, fyller mig med respekt, är några av de låtar som gjordes tidigt av Simon & Garfunkel. Det finns säkert många som delar min åsikt, men det är nog framför allt så, att om man hört riktigt bra musik som betytt mycket för en i ungdomen, om den musiken stått för något mer än bara underhållning, om den fått en att växa, förstå vad musik kan ge, ja då blir spåren så djupa att de kan liknas de som sätts av kärlek.

Min bloggvän Liz1e tog sig en promenad nedför memory lane vad gäller 70-talet (Lizette är yngre än jag …). Men mitt hjärta finns främst i en del av musiken jag hörde i mina tonår. Och på så vis är jag sextiotalist.

Min bror Björn introducerade mig till mycket av det som satte spår, Peter Paul and Mary, Donovan, och som sagt, Simon & Garfunkel. Det var Anderssons musikhandel på Södra Förstadsgatan som var stället där dyrgriparna till skivor fanns.

När jag igår kväll hörde The Sound of Silence som låten faktiskt heter enligt Art Garfunkel som intervjuades (fast jag hellre hade hört på Paul Simon som är den större av de två, om än ej på höjden, kolla gärna här) så kände jag det jag ofta känner när jag hör den att detta är något av det bästa som gjorts i musikväg. Så unikt, så musikaliskt, vemodigt, välsjunget, allt. Ja.

När vi i familjen sommmaren 2002 var i Lucca, Toscana, för att fira min 50-årsdag (vi tillbringade några dagar på det enastående panget Villa Casanova med världens godaste mat och mest atmosfäriska miljö) fick vi se affischer om att Paul Simon skulle uppträda i staden. Biljetterna var mycket dyra och det gick inte för sig att köpa några. Man kunde dock, och det var vi ett tjog personer som insåg, mycket väl höra rubbet alldeles nära torget där konserten gick av stapeln. Man såg inte mycket men man hörde. Där stod vi lite mindre väl bemedlade fans, och njöt. Några tog en svängom till takterna som hördes från torget. Det var stort.  

Piazza del Mercato, finaste torget i Lucca 

Annat: Gillar ni Elvis, så kolla på detta. Tips från Adam.  

 

Andra bloggar om: Simon & Garfunkel, Lucca, musik, Elvis

Idag betalade jag för första gången i en kassa utan kassör på IKEA. Jag har aldrig varit med om detta förut och kände mig som kusinen från landet när jag insåg vad för sorts kö jag hamnat i. Nu var det hela mycket enkelt, man bara skannade av sin vara och betalade i en kortterminal. Bredvid stod en vänlig IKEA-soldat (såg hon ut som med sin raka rygg och uniformsliknande klädsel) och iakttog mitt beteende. Jag kände genast flygplatsångesten komma över mig.

Ja ni vet, det här att man ska checka in själv på flygplatser numera. Jag flyger inte tillräckligt ofta för att känna mig lugn på flygplatser, kan inte koden riktigt. Och de gånger jag har checkat in själv har det alltid varit strul, folk har köat för att få hjälp av någon PERSON (vilket får en att undra hur mycket personalkostnader man egentligen sparar. För det är väl det som är grejen?).

Och nu kan man alltså betala lika opersonligt som man checkar in. Var tar alla dessa människor vägen som förr hade alla dessa servicejobb? Jag kan se att jag snart kommer att skanna av även på ICA Tuna där jag handlar (ja, jag vet, jag vet att detta system finns i många större butiker redan).

Men allvarligt, hur kommer folk att sysselsättas när så många människo-utförda jobb försvinner och görs av maskiner? 

Lördagens superregn gjorde vissa glada! 

Arbetsmarknaden håller på att förändras radikalt. Ett känt tankescenario är ju att det så småningom inte kommer att vara givet att alla arbetar för sin inkomst, helt enkelt för att det inte kommer att finnas arbetsuppgifter för alla. Då får vi kanske ett nytt sorts klassamhälle, ett där överklassen är de som jobbar och de som inte har jobb kommer att ha lägre status. Som nu. Egentligen. Fast i större skala.

Andra bloggar om: arbete, arbetslöshet, IKEA, skanna, flygplats, resa, shoppa

Blixten har slagit ned i mitt liv. Usain Bolt - du är min nye idol! När jag såg dig springa, först 100 meter, sedan 200 meter, och sedan i stafetten, då kände jag att du, du har fått mig att få ett för mig sällsynt intresse för idrott.

Det är en sådan kick att se dina långa ben dra ut sig både snabbt och lugnt (hur fasen GÖR du?). Det är en kick att se din coola attityd, dina gester och benskakningar, ditt snack (se nedan) som vittnar om detta lugn men också dinhängivelse.

 

Men visst, det finns andra idrottare som jag fäst mig vid. Johan Wissman är en (se här till exempel). Kajsa Berqkvist en annan (JAHAJAs "förstasida" bygger på ett foto av Kajsa), och jag tycker både att Stefan Holm och Carolina Klüft är spännande att iaktta.

Inte minst tycker jag att det är kul att kolla på kroppar (se Johan Wissmantexten igen! Om ni visste hur många som googlar på Johan Wissman+kropp och hamnar i JAHAJA!), hur de är pragmatiskt tränade för den specifika sporten. Sedan älskar jag att kolla på alla dessa miner och gimmicks som de håller på med - Stefan H som drar i tröjan, vaggar på stegen innan han skjuter fart, Carolina fokuserar kropp och ansikte och vi minns Kajsa som liksom örfilade sig själv innan hon gack iväg. Ja, de är personligheter. Man känner respekt.

Andra bloggar om: Usain Bolt, Carolina Klüft, OS, kroppar, Johan Wissman

I DN kan man läsa om ny teknik som gör det möjligt att få se döda skådisar i nyinspelade filmer. Jag fattar inte riktigt vitsen med det. Man kan väl mycket hellre kolla på de gamla filmerna? Men när jag ser vilka stjärnor som nämns som kandidater, och ser att Cary Grant är en av dem så funderar jag lite mer på saken … och fortfarande känner jag likadant - jag vill hellre se denne charmige, SNYGGE, rolige, karismatiske man i någon av de filmer han var med i sin livstid. Ta till exempel Hitchcocks Notorious som han har huvudrollen i tillsammans med Ingrid Bergman, en annan av de stora som man tänker på i DN-artikeln. Filmen är en riktig rysare, en klassiker för dem som gillar sådana. Ingrid B är dessutom släkt med min make vilket höjer hennes värde ytterligare.

Marilyn Monroe är den som får flest röster när läsarna får välja vilka skådisar de helst vill se (mitt val blir förstås Cary). Jag har en alldeles speciell känsla för henne sedan jag läste Joyce Carol Oates bok Blonde, en roman som jag mycket, mycket varmt rekommenderar. Denna extremt produktiva författare har skrivit många mindre bra romaner. Att ha skrivit Blonde kompenserar dock för mycket.

 

Och så vill jag slå ett slag för svart pasta! Finns i en butik nära dig, förmodligen. Vi äter den gärna med musslor (men det blir snyggare bild med morötter). Smaskens! 

Några nya bloggbekanta: Alla smutsiga detaljer och Slow motion. Kolla in dem och se vad ni tycker, bloggosfären är minsann lika brokig som mänskligheten. Somt gillar man skarpt. Annat inte.

Andra bloggar om: bloggar, pasta, Marilyn, Cary Grant, Ingrid Bergman

En trist nyhet: Den fina butiken Klostret 5, som har funnits i fyra år i Dalby och på den tiden hunnit bli mitt favorit-stopp-ställe på mina lediga onsdagar, stänger inom alltför kort. Jag kan bara säga att Dalby blir en tristare by utan det urval av roliga och läckra varor som görs i urval av Monica Lärn, Klostrets butiksägare. Ni som vill handla innan butiken stängs kan göra det några veckor till. Butiken ligger mitt emot Gästis. Monica säljer festliga saker till barn, smycken, inredningsdetaljer och annat smått och gott.

Om ni gillar Paul Simon som jag gör så kolla på denna video med honom och Chevy Chase:

Go’, va?

Förresten: Missa inte Råfilms dokumentärfilmvisning på Kino i Lund! Jag var igår på premiären och filmerna håller hög kvalitet. Det är av olika typ och också längd, men fungerar väl tillsammans. Kul att se de sex filmerna som alltså visas i filmkollektivet Råfilms regi, ett produktionskollektiv som också är en ideell förening. Råfilm har funnits på Kulturmejeriet i Lund sedan år 2000 och det är duktiga och kreativa filmskapare med i gänget. Ge dem en publik och gå till Kino 21 eller 28 augusti. Även i september visas filmerna. Titta på Kinos hemsida.

Under många år i min barndom, fram till en ålder för hög för mig att nämna utan att skämmas, hade jag föreställningen att bebisar kom ut genom navelsträngen. Jag minns att jag brottades med bilden - hur kunde detta lilla hål vidgas så mycket? Jag tänkte och tänkte och en dag frågade jag storebror Björn "hur får man egentligen ut bebisen genom navelsträngen?". Björn såg väldigt generad ut (säkert också å mina vägnar) och förklarade att de kom ut "där nere".

 

Därifrån är vi alla komna

När jag läser om sjulingarna som föddes härom dagen i Egypten, kommer denna föreställning för mig. Ett band utav bebisar, som tränger sig genom navelsträngen, ut i det fria … En nästan biblisk bild (och sjutalet, dessutom). Men hur i all världen har hon kunnat bära så många kilo spädbarn? Jag läser i Svenska dagbladet att bebisarna vägde mellan två och tre kilo (vardera, tillagt efter Julias kluriga kommentar) när de föddes. Så där en 14-21 kilo har modern alltså burit i sin livmoder.

Och sedan kommer livet med de sju nyfödda efter födseln. Dessutom finns det tre syskon redan. Halleda!

Missa förresten inte möjigheten att se filmkollektivet Råfilms dokumentärfilmer på KINO. Detta kan göras vid fem tillfällen i augusti med början i morgon måndag, 18 augusti.  

Andra bloggar om: Egypten, barnslig, föda, Råfilm, Kino, dokumentär, sjuling

Känner ni igen det här: Ni sitter och pratar med någon jämnårig och konversationen hamna i valser som "Du, jag träffade han den där killen, vad hette han nu, som vi träffade där i Grekland på den ön vi var på senast, vad hette den nu, ja skit samma, men han den killen hade varit tillbaka på den ön, i huvudsta’n … ja, vad den nu hette …" etc. Patetiskt (när jag googlar på det ordet ser jag att Mrs Obama kallat sin make patetisk när hon menade empatisk. Jädrans skillnad). Och det finns INGET som så totalt avslöjar min högre ålder, varken rynkor, häng eller det faktum att jag mest blir trött av vin … som mitt sviktande minne. Det finns inget förmildrande i det. Det är bara så förbaskat trist. Känns som senare fasen av hjärnåldern för min del.

Något som kompenserar? Ja, man kan snacka om ökad erfarenhet, större självkänsla och självkännedom. Visst. Men det är ändå surt.

 

Järnladyn? Julia vilar på sina händer 

En som sannerligen inte lider av minnesproblem är Orientaliska mattvättens ägare. Jag har skrivit om detta förut. Oavsett om du lämnar in mattan till Göran som han heter, eller till hans mattvättarkompis, så har Göran sådan stenkoll, att så fort du stiger in genom dörren för att hämta den rena mattan, så går han direkt och plockar fram just din, även om det är en månad sedan du lämnade in den.

När jag var där sist och blev lika impad som jag blivit tidigare av hans förmåga att minnas både ansikte och matta, kom vi att tala om denna unika förmåga. Göran berättade att hans lärare i skolan hade ringt hem till hans hem för att be föräldrarna trycka på för att Göran skulle jobbade hårdare - han hade ju en sådan unik förmåga att lära in! Men Göran gillade inte skolan. När jag berättar att jag är lärare, får han det där bekymrade utseendet som jag har sett hos andra som ogillade skoltiden. Det dyker upp när jag avslöjar mitt yrke och väcker tydligen inte helt angenäma minnen. Jag kan förstå det. Trots mitt yrkesval. Jag menar, vad är lärare om inte före detta elever?

Minnet. En sådan märklig historia. Vi har på min skola något som kallas Robomemo, ett datorprogram som syftar till att träna upp arbetsminnet. Jag har testat det och oj, oj, vad jag blev trött. Att Robomemo förbättrar arbetsminnet, som en sorts hjärngympa, är något som man har konstaterat hos många (det har visat sig på dem som genomför träningen att 85% förbättrar sitt arbetsminne och upplever större förmåga till fokus).

Minnet, ja. Anders Sandberg, forskningschef på tankesmedjan Eudoxa samt doktor i beräkningsneurobiologi vid KTH, har skrivit en bra översikt över minnet och dess funktioner (han verkar ha gjort en oherrans massa annat i mer eller närliggande områden också) men hur mycket man än läser om det, så känns det som att minnet är något som är individuellt fungerande, varierande över tid och fas i livet  och något som vi dessutom inte styr över mer än till en del. När det kommer till minnet så kan väl ingen tveka över att det finns olika nivåer på vår medvetenhet. Jag menar, tänk bara på vad som kan komma upp i våra drömmar? Företeelser, känslor och människor kan dyka upp från det förgågna och vi inser plötsligt att det som har hänt tidigare i våra liv finns med oss, om än på ett omedvetet plan. 

Jag fascineras över vissa sorters minne. Tänk på mångas förmåga att minnas melodier! Du hör några toner, och helt plötsligt vecklas en hel melodi upp inom dig och du kan sjunga en låt som du inte var medveten om att du mindes. Eller att minnas ansikten, kroppsspråk. Eller lukter! Alla har en historia att berätta när man drar upp detta (men man kan också läsa om det i denna artikel). Alla verkar ha varit med om det. En doft som för en bak i tiden med en sekundsnabb tidsresa, tillbaka till farmors kök, kollots sovsal, osv.

Och tack och lov, den delen av hjärnan är helt intakt. Inget hjärnsläpp där än.

Andra bloggar om: Hjärnan, minnet, tänka, doft, musik

Mats har blivit förhäxad av Google Earth. Det kan ge repliker till frukosten som "I natt var jag i Buenos Aires!" "Och sen var jag i Rio de Janeiro!" kommer det därefter.

Denna fascinerande tjänst som ni måste bekanta er med om ni inte redan gjort det, har blivit hans natt-buddy sedan vi beställde våra biljetter till höstens resa till USA. När jag går och lägger mig (vi har haft, vi har, och kommer säkert alltid ha, olika dygnsrytm. Mats är nattmänniska, jag dag-) släpper han loss och besöker än den ena och än den andra platsen på jordklotet. Lärorikt är det också, det finns mycket information länkad att ta del av. Ikväll har vi tittat på Manhattan och kollat läget på vårt hotell …

Och så har jag med hjälp av den förträfflige dendrologen Peter Linder på Lunds kommun (kolla trädlänken här intill om du vill veta vilka träd som finns utmed Lunds gator) nu fått veta att den växt som jag fotograferat och lagt ut tidigare i JAHAJA. Forum är en blåsärt, på latin Colutea arborescen. Det är en frukt som osökt ger associationer:

 

Akvarell: Kysstäck frukt

Förresten: Om du vill titta på bilder på växter av olika slag så finns utmärkta Biopix med en enkel sökfunktion. Här kan du hitta foton på djur, träd och svampar och sidan är bara ett sådant fynd! Lägger den i min länkremsa här intill.

Till sist: Några nya målade bilder. Gjorda av mig. Just det, i MÅLAT.

Andra bloggar om: Akvarell, Google Earth, dendrolog, resa, Stenbrottet Dalby