JAHAJA. Forum.

Det måste vara tio år sedan vi var med på Kulturnatten i Lund senast. Vi tröttnade på chorizooset som låg över Lund under kvällen, och avsaknaden av annat som kompensation.

Årets kulturnatt blir en helt annan upplevelse för vår del. Eskil Fagerström skriver med viss nostalgi i dagens krönika om avsaknaden av korvdoft, och om svårigheten att hitta något spännande att kulturknutta sig med. Kanske gjorde han det klassiska felet - han hade ingen plan! För om man ska gå på Kulturnatten måste man ha läst in sig på programmet för att maxa utdelningen.

Vi började vår tur med att titta på skulpturträdgården utanför Skissernas Museum. Se här Bianca Maria Barmens fina skulptur i två delar:   

 

"Kommer ihåg att jag såg dig?" 

eller Annika Svenbros spännande skulpur som får mig att tänka på en favoritsaga av Astrid Lindgren som handlade om frön som gjorde att det växte dockor ur marken:

Skulpturparken utanför det fina Skissernas museum är en riktig pärla med verk av hög klass och med mycken lekfullhet. För att inte tala om muséet i sig som jag återkommer till.  

Nästa anhalt blev Erikshjälpens butik på Stora Södergatan där vi, förutom att vi köpte en svart cape för 55 kronor, tittade på en modeshow med personer i alla åldrar, som på ett övertygande sätt visade att man inte behöver vara rik för att vara vare sig chic eller cool till det yttre.

Stortorget: Bolonjazz. Tre musiker från Malmö spelade tillsammans med tre från Mali. Efter diskussion här på morgonen kommer vi fram till att jag inte bör lägga ut bilder på dem. Men tänk er: Afrikanskt gung blandat med jazzstuk. Det bara måste svänga! Och så gjorde även publiken.

På Winstrupsgatan 3 bjuder ABC, som är en hjälporganisation med tio år på nacken, på underhållning. Vi får bland annat se en skicklig jonglör på vad som för mig verkar vara ett livsfarligt uppdrag:

 

Hur vågar han?  

På väg tillbaka till bilen går vi ännu en gång in på Skissernas museum som är en favoritplats. Speciellt första rummet man kommer in i som är en blandning av tätt hängda målningar på väggarna och tätt placerade skupturer i olika storlek på golvet. Överdådet är uppfriskande och man kan stå en timme och bara se sig runt:

När vi står där och tittar hör vi musik inne från den större salen. En tacknämlig paus gör det möjligt för oss att smyga in. Här spelar man kammarmusik och ikväll bjuds Lundaborna på musik med Baltica Quartett från Greifswald som spelar tillsammans med den ekvilibristiska klarinettisten Annika Fischer. Det är stort att höra denna vackra musik så skönt framförd i dessa omgivningar. Om inte detta är en god kulturnatt så vet jag inte vilken som är det!

Det dröjer knappast tio år tills vi gör om detta!  

Andra bloggar om: Kulturnatten, kammarmusik, skulptur, Skissernas museum, Bolonjazz

För något år sedan var jag på en hälsoundersökning via jobbet. Allt var bara bra, blodtryck, kondis, matvanor - allt utom att jag äter för lite frukt. Jag är ingen fruktmänniska. Jag har vuxit upp med trädgårdsäpplen och trädgårdspäron (hårda, goda) och smaskiga plommon och kan egentligen fortfarande bara riktigt gilla den frukt jag kan plocka direkt från ett träd. Och det funkar inte hela året som ni vet.

Grönsaker däremot, är något jag måste ha varje dag i rå form. Morötter, avocado … och så tomater! Om de är goda och inte kylskåpskalla. Över huvud taget är det ett oskick med kylskåpskalla grönsaker vilket man mycket ofta får på restauranger och salladsbarer.  

 

Mats hemmaodlade växthustomater 

Det är lite lustigt med tomater för det nyttiga ämnet lykopen (ja, det heter så!) finns ännu mer i kokt och konserverad tomat, som krossad tomat, än i rå. Det är märkligt men gör att det är dubbelt skäl att äta tomater på det sätt som nästan, enligt mig, främst tar fram tomatens fulla arom, nämligen när den är stekt eller ugnsbakad. Det är så gott.

(Osökt får detta mig att tänka på filmen Fried Green Tomatoes (Stekta gröna tomater) från 1991. Den var bra, med den härliga Kathy Bates i en av huvudrollerna.)

Ännu finns några växthustomater kvar i Mats växthus. Men hösten håller på att ta ut sin rätt … och igår fick vi sätta på värmen.

En Bloody Mary kanske man skulle fixa sig? Det ska vara mycket lyckopen, oj, lykopen, i tomatjuice. Och vodkan värmer väl. Eller är det gin som man har i?

Andra bloggar om: tomat, Stekta gröna tomater, Bloody Mary, höst

Hörde på nyheterna att mårdhundar sprids till Sverige från Finland. Mårdhundarna fördes in i Ryssland på 1800-talet för att man skulle använda djurens päls (sjubb, säger wikipedia, men jag är inte säker på saken, kolla här). Djurets päls var också intressant för Stalin som satte pälshanteringen i större system (troligen inte helt på egen hand, nej) och nu finns det tydligen 1 miljon, jag upprepar, 1 miljon mårdhundar i Finland genom att de flyttat på sig västerut och är så duktiga på att fortplanta sig (gärna nio ungar i varje kull) och så tåliga och allätande. I Finland skjuter man av 100 000 djur varje år för att hålla nere antalet.

I Sverige finns nu en stor oro för att detta seglivade djur ska etablera sig i sådan mängd även i vårt land. Tydligen ogillar djuret kalla vintrar och det finns anledning att tro att de söker sig söderut även till vår del av landet. Ännu så länge siktas de mest i norra Sverige, med hjälp av värmekameror eftersom de är nattdjur.

Ruggigt, ruggigt, tycker jag. Jag har en riktig fobi för djur i stora horder. Minns hur skräcken växte i mig när man i skolan berättade om lämmeltåg. Men å andra sidan är jag heller inte förtjust i stora folkmassor. Jag trivs bäst i öppna landskap. Med god sikt. Och det är så sant som det är sagt.

 

En mer unik sort  

Andra bloggar om: Mårdhund, Finland, Sverige, folkhop

Daniel Sandström, ny chefredaktör på Sydsvenskan, skriver idag om ansvarsfrågan som aktualiseras i och med teknologin som till exempel möjliggör för The Pirate Bay att lägga ut obduktionsbilder på de mördade barnen i Arboga.  "Diskussionen som följt bevisar också att vi lever i en ny digital offentlighet som ofta saknar ansvariga utgivare", skriver han. Så sant, så sant. Och eftersom vi vill ha frihet att publicera, frihet att offentligt visa, frihet att ta del av det som visas och publiceras, eftersom de flesta av oss ogillar censur, blir kraven på etiskt tänkande och ansvar så mycket större i denna mediebrusande värld med massor av offentliggjord information. Kraven ökar på till exempel tidningarna. Många gånger tar tidningarna alldeles för dåligt ansvar och ser inte hur de faktiskt styr och förråar sina läsare genom att publicera sådant som borde förbli privat. De ger vad folk vill ha säger de.

Men varje individ i dagens samhälle måste rannsaka sig själv. Bestämma sig för om man vill eller inte vill, ta del av sådant som bör förbli privat. Varför gå in på en sida som visar bilder som de som nämns ovan? Vad kan det ge? Jag tror att den största utmaningen idag faktiskt ligger på individnivå. Vi måste bestämma oss för var våra egna gränser finns. Den etik Sandström skriver om är ett problem för honom som ansvarig för en stor tidning. Men den är ännu svårare för oss enskilda. För det är på individnivå som de många besluten ska fattas. Frestelserna är många och om man inte har en egen inre broms kan man få i sig mycket som inte är nyttigt för själen. Så tror jag.

En person som jag gillar mycket att lyssna på är Lotta Gröning. Hon gav sossarna några rejäla smockor igår kväll på Rapport då hon anklagade dem för att nu föra en politik som till största del är identisk med den de anklagat de borgerliga för att ha. Hon är rak och det är gott när det finns folk i de egna leden som har civilkurage nog att kritisera.  

En annan som jag gillar är Cleo och hennes foton. Jag länkar till henne så att ni får ta del av hennes speciella perspektiv på tillvaron.  

Ett annat perspektiv i det fina höstljuset 

Andra bloggar om: Censur, Daniel Sandström, etik, Lotta Gröning

Jag gnällde för ett tag sedan över att sommaren har varit hit-lös vad gäller böcker för min del. Inte sedan jag läste The Road av Cormac McCarthy har jag varit begravd i en riktigt bra bok.

Å andra sidan har det hänt istället med en platta, en CD. I samband med att jag såg programmet Sixties för några veckor sedan då det främst handlade om Simon & Garfunkel, insåg jag att jag saknade en av Paul Simons (kolla in den länken!) skivor, Surprise (2006). Det var Tommy Körberg som i TV-programmet talade om den med stor beundran.

Sedan skivan inhandlades av mig (99 kronor på Gleerups) har den spelats ett tjugotal gånger. Det är något av det mest kompletta och något av det bästa jag har hört. Likt Dylan, har Paul Simon en förmåga att få med sig de allra bästa musiker. Brian Eno har producerat skivan tillsammans med honom (Eno har gjort vad de kallar the sonic landscape!) och några av musikerna som deltar är trummisen Steve Gadd, basisten Pino Palladino, Robin diMaggio (trummor). Herbie Hancock finns med och i den underbara Wartime Prayers deltar Jessy Dixon Singers, fantastisk gospelkör. I den sista låten, härliga Father and Daughter, sjunger Adrian Simon, Paul Simons äldsta barn, "additional vocal". Förutom de suveräna arrangemangen, de allra bästa ljudmattor, så har vi Paul Simons lite vemodiga, dröjande, röst.

Av alla Youtubefilmer jag kan lägga in, väljer jag en där Paul Simon intervjuas om skivan Surprise. Översättningen är på portugisiska, tror jag att det är, men så vad?

Var dock försiktiga med att lyssna på musiken i era iPods. I varje fall när det åskar! 

Andra bloggar om: Paul Simon, Surprise, Brian Eno, Steve Gadd, åska, gospel

En annan sorts hattar hittade vi idag i skogen. Det var nog all time high för oss vad gäller svampfynd, åtminstone här i Skåne. Kantarell, Karl Johan, stolt fjällskivling och några andra mindre ädla sorter.

 

Vi gjorde en pastasås av svampen med vitt vin, grädde och parmesan. I pastan hade vi Mats hemodlade spenat. För att försäkra oss om att vi fick nog med mat, gjorde vi också en sallad med kokta rödbetor (odlade av Mats) och fetaost. Riktigt, riktigt gott. Och tillfredsställande med så mycket hemproducerat och egenplockat.

En fin söndag.  

Andra bloggar om: svamp, Skåne, hatt, rödbetssallad