JAHAJA. Forum.

De första som tog sig över Atlanten till Amerika var vikingarna på 1000-talet. Så vitt vi vet. Sedan gjorde Columbus ett tappert försök att nå Indien på en väg västerut. Som alla vet blev det lite fel. Jahaja. Tänkte Columbus. Det gäller att gilla läget. Som man säger. Så därför fick ursprungsbefolkningen i Nordamerika kallas indianer, allt på grund av Columbus misstag. Tacka fasen att de vill kallas Native Americans! Titta på detta tankeväckande avsnitt:

Sedan vet ni hur det gick. Nordamerika koloniserades under brutala omständigheterna, ursprungsbefolkningen trängdes undan eller utrotades. Till Nordamerika kom folk som flydde svält, religiös förföljelse, fängelsestraff. Eller kanske så kom de för att vaska guld.

Det finns ett stort antal filmer, romaner och dokumentärer kring detta flöde av människor västerut. En film som jag rekommenderar varmt om begäret efter guld, som ibland kan stå för något annat, är There Will Be Blood med Daniel Day-Lewis, en film som jag skrivit om i JAHAJA. Mycket stark film. Intressanta författare att läsa kring den brutala tid då folk strömmade till USA under 1800-talet är den amerikanske författaren Cormac McCarthy och irländske Joseph O’Connor. Den sistnämdes senaste bok läser jag just nu på engelska, Redemption Falls. Precis som McCarthy i hans Blood Meridian, beskrivs ett grymt och brutalt samhälle, där utmarken verkligen är laglös och människor helt offer för varandras välvilja. Man kan säga att detta är ett dokument över ett samhälle utan de kännetecken som vi normalt associerar med det begreppet. Intressant bok, något svår på engelska emellanåt.

Sist men verkligen inte minst vill jag nämna Barna Hedenhös upptäcker Amerika av Bertil Almqvist. Böckerna om "barna" har påverkat mig mycket och skänkt stor glädje. Heja dem. Läs dem, för er själva, era barn eller barnbarn eller andra. De är så underbara.

Jahaja. Vadan allt detta? Ja, ni som följer bloggen vet. Nej, det är inte för att jag ska över och tala med hästar som vi tar flyget till New York på lördag. Det är för att

1. Besöka New York. Titta uppåt, åka gul cab, kolla på MOMA, Applebutiken (mest Mats), Empire State Building, Brooklyn ….

2. Besöka Boston och släkt där.

3. Flyga till LA därifrån och hälsa på vänner som lovat guida oss.

4. Med bil köra till San Francisco utmed kusten och njuta av denna, tydligen, mycket vackra väg.

5. Vara i San Francisco några dagar för att se staden där jag varit en gång tidigare. Här bodde min äldsta syster som dog för nio år sedan. Vi ska träffa hennes vänner och jag säga riktigt adjö.

6. Flyga hem via Seattle för att ta den "kortare genvägen" över norra Kanada och Grönland.

Kan ni tänka er hur spännande detta är? Kanske inte fullt som för Columbus eller Leif Eriksson. Men dock. Och valet är nog ett givet samtalsämne, eller vad tror ni. Surt att dollarn är dyr. Men vadå, det är trots allt mötena och vyerna som är det viktiga när man reser. Åtminstone för mig.  

KOLLA NYA BILDER IFOTAT
Andra bloggar om: USA, Amerikaresa, indianer, Barna Hedenhös, litteratur, film, resor

Inför USA-resan köper vi en ny systemdigitalkamera. Min lilla trofasta Nikon Coolpix, liten och behändig, har varit suveränt bra. Dock är det kul att köpa en vassare kamera. Efter att ha rådgjort med olika personer, däribland Claes fotograf, och talat med proffs på Mattssons foto i Lund, kollat på nätet, etcetera, föll valet på en Nikon D60. Ja, att den känns bra i handen är inte lite viktigt det heller.

 

Söndag morgon: Nyköpt kamera fångar trädgårdens sista medelålders ros, i blötan.

Idag får man lätt bildskärpa för en rätt liten peng men det handlar också om färger, ljushantering, etc. Vi får se om ett år om vi är nöjda med vårt köp - eller kanske efter Amerikaresan.

 

Söndag 12 oktober vid Dalby hage. Perspektiv är allt (som jag brukar säga).

Det har varit lite dåligt med utlägg av bilder i JAHAJA i höst. Energin har gått till annat, bland annat förberedelsen för kanske den viktigaste resan vi gör tillsammans, Mats och jag. New York, Boston, LA, och bil till San Francisco.

 

Annan resenär: En verkligt glad lax. Fast lax är hon inte, hon är faktiskt kräfta (fy fan va dålig den var, jag skäms …) 

Andra bloggar om: Resa, Nikon D60, Dalby Hage, USA-resa

Jag har just varit på Kino, Lunds bästa biograf, och avnjutit Richard Strauss opera Salome, i direktsändning från The Metropolitan Opera i New York. Operan som är tät och utan några longörer, är väldigt intressant musikaliskt MEN oerhört krävande, speciellt för den som ska sjunga och spela Salomes roll. 

Detta görs här med bravur av finska Karita Mattila och jag bugar för hennes prestation! En sådan röst, en sådan volym! Opera kan vara SÅ tråkigt när det är dåligt. Detta var nog det proffsigaste jag har hört i operaväg occh all heder åt Mattila och även åt finske Juha Uusitalo som sjunger Jochanans roll (Johannes Döparen).

Att storyn är morbid och att Salome egentligen ska föreställa 16 år, medan Mattila snarare är 40, kan jag förlåta med  de sångprestationerna. Jag tyckte också att scentolkningarna var mycket lyckade, så även koreografin som spelar en viktig roll.  

Redan 2004 sjöng Mattila Salome på The Met och gör här en ny omgång av sin tolkning inför jublande publik, i New York kl 13 idag, vilket betyder i kväll i  Lund kl 19. Häftigt! I en nästan fullsatt salong på Kino.

Lyssna här på denna kraftröst:
  

Det är musik från tidigt 1900-tal. Inte ett dugg insmickrande. Mycket intressant. Jag rekommenderar detta sätt att uppleva opera - man får höra några av de främsta sångarna i världen och se dem i bildmässigt intressanta föreställningar, producerade för satellitsändningar över hela världen!

60 biografer i Sverige visar satellitsändningarna samtidigt i denna serie föreställningar som jag verkligen tycker att ni ska ta er till vid något tillfälle om ni kan. Kanske särskilt för den operaovana (som jag själv) blir detta ett bra sätt att få tillfälle att lära sig något om genren. Jag menar, är det inte bra med de bästa sångarna, den bästa bildregin och scenografin, när är det då bra?

Fast egentligen - nästa lördag är jag live i New York. Då kan jag gå till The Met! På riktigt!

Andra bloggar om: Opera, Salome, Richard Strauss, Kino, musik

Vad är egentligen att resa? Hur definierar vi en resa? Att jag reser när jag åker till jobbet är vi överens om eftersom jag kör eller åker bil, men när jag tar en promenad, om än lång, så är det ingen resa. Innebär resande att någon annan gör jobbet? Bilen, båten, flygplanet eller tåget? Man talar aldrig om cykelresor. Man tar en tur med cykeln. Man går en tur. Jahaja. Då är det kanske så. Men jag hävdar att man kan resa även till fots i bemärkelsen se sig om och få nya intryck. Min omvärldskunskap har de senaste åren snarare blivit inriktad på mikrokosmos än makrodito. Att promenera och se samma träd förändra utseende över året är inspirerande:

 

En än så länge ofärdig bild som ligger blöt på mitt arbetsbord! 

Jag kan iaktta djur, inte bara hästar nära Tant Surres barndomshemvist, utan också kossor som ser ut att ha det så himla bra:

 

"MÖTE"/"UTSUGEN OCH UTSUGARE"/"KOBENT" 

Utmed min finaste promenadväg för närvarande, finner man någon gång små stånd där den hungrige kan ta sig ett äpple:

 

"Betala nu eller nästa gång du går förbi" står det på skylten! 

Just nu har vi stegtävling på mitt jobb. Vi ska gå 10 000 steg per dag. Det är ingen större svårighet för mig men det sporrar en att ha "tvånget" att gå varje dag för att nå upp till detta snitt. Jag har i flera år tyckt att stegtävlingen som vi har på mitt jobb är lite larvig (är någon sorts antitävlingsperson, trist sort, faktiskt) men kan nu se att det faktiskt gör att man funderar över vikten att röra sig varje dag.  

Så jag ger mig ut på många småresor varje dag, till fots. Fast snart ska vi iväg på en resa som heter duga. Amerikaresan. Mer senare!  

Andra bloggar om: Resa. promenera, stegtävling, stegmätare, höst, Dalby

Kära Avocado!

Min första känsla för dig, Avocado, var att du var lite väl fet och otydlig i smaken. Så fel jag hade! Idag vet jag att det feta i dig inte bara är gott, utan också nyttigt.

När du visar dig i all din prakt, din gröna fina kropp, så vacker till formen, kommer jag att tänka på allt jag kan använda dig till:  

 

Avocado vilar i väntan på att uppnå mogen ålder 

Jag kan mosa ditt mjuka innanmäte, helt enkelt, och bara hälla på lite citron och vitlök, salt och peppar. Vill jag gå vidare med dig, kan jag, varför inte, röra ned lite fet yoghurt, som du trivs så bra med. Somliga säger att du också gillar kontakt med en aning lök - och så kan det säkert vara, du är öppen till sinnet.

Ibland lägger jag bara en röra av dig på ett stycke kött. Underbart. Andra gånger har jag klyvt dig, tagit ut kärnan och fyllt din hålighet med någon sorts kaviar och kanske lagt på gräddfil och citron - en klassisk bild av dig.

Jag känner folk som skivar ner bitar av ditt inre i sallader och låter dig samsas med nötter och kanske lite druvor. Ja, det finns kanske lika många sätt att förhålla sig till dig som det finns människor som mött dig?! 

Jag kan ibland önska att jag fick bara helt vilt ta mig en svängom med dig, kära Avocado. Lite som när du nyligen, när du trodde jag inte såg det, tog en snurr på ditt fat:

 

Avocado tar en svängom - i smyg! 

Nu måste jag sluta mitt brev. Förmodligen ses vi snart igen. Jag kan nämligen aldrig få nog av dig!

 
Eva JAHAJA Nygren

P.S. För er som vill ha recept kan jag rekommendera av Adam tidigare omtipsade Under valnötsträdet av Bergenström och Bergenström. På nätet finns massor av recept och JAHAJA tar också tacksamt emot sådana!

Andra bloggar om: Avocado, recept, grönsaker, vitaminer

En påminnelse om hur starkt förtryck religion kan utöva, av ett annat slag än vi oftast hör talas om idag. Det är ett perspektiv som filmen En förlorad värld ger oss. Filmen bygger på romanen Brideshead Revisited av författaren Evelyn Waugh och har av många av oss setts i den välrenommerade TV-serien med samma namn.

Filmen är också en film om hunger och längtan, lite på samma sätt som filmen The Talented Mr Ripley - en stark längtan till ett liv där skönhet och pengar finns i överflöd.

Familjen Flyte är en strängt katolsk familj med en homosexuell son som lever ett dekadent liv i Oxford. Där träffar han Charles Ryder som blir bedårad av honom och den värld han lever i. När Ryder kommer till Brideshead, adelsfamiljens anrika slott, blir han lika bedårad av detta som av dottern i familjen.

För mig som såg TV-serien för sådär en 25 år sedan känns denna film som en rätt blek variant. Jag tycker, precis som en av mina bloggbekanta misstänkte, att Jeremy Irons och Anthony Andrews verkligen inte överträffas i den förra filmatiseringen från 1981 av romanen som egentligen har ett rätt tunt stoff. Det är i tolkningen av storyn som det stora sker. Det händer inte stort i denna variant från 2008. Skådespelarprestationerna är inte minnesvärda. Speciellt Matthew Goode som ska axla den viktigaste rollen, Charles Ryder, är en besvikelse. Jag kan inte påstå att jag exakt minns Jeremy Irons tolkning av samma filmkaraktär när jag sitter där i fåtöljen, men jag vet att djupet i det som ska gestaltas inte kommer fram. Sorry!

Samtidigt tycker jag att filmatisering av Julian Jarrold bättre visar på konflikten i religiöst hänseende och kan på så vis faktiskt tillföra något i diskussionen kring alla sorters religiös fundamentalism.

Se här lite klipp ur TV-serien från -81:

Läs DN, SvD

Andra bloggar om: Film, En förlorad värld, Brideshead Revisited, Evelyn Waugh