Ni som vill ha den korta versionen: Resan var en riktig höjdare. Ni som vill ha den långa: Fortsätt läsa denna lite dagboksbetonade drapa. Bilderna, i massor, finns i stort antal i FOTAT.Här nedan kan ni se ett urval av dem, och ta del av en massa intryck.
Reklam för vad? Dagens osanning i varje fall!
New York, New York. Häftigt, stort, höghusat, väsnigt här och där. Vänligt, skrämmande, högt och lågt. Enastående spännande att se. Vi bor nära United Nations på 48th St, östra sidan. En adress som visar sig vara lika utmärkt som hotellet är dyrt. Det bästa med Helmsley Middletowne, vårt hotell, är läget, att det är tyst och att det finns ett badkar efter de långlånga promenader vi gör över Manhattan.
Bland annat går vi förstås till Times Square som bevakas bland andra av polis Coppola, se bilden ovan
Vi går i Central Park och det är söndag. En fin, solig dag med massor av människor som är ute och luftar sig i denna oas i höghusdjungeln. Första museet vi besöker är Metropolitan Museum of Art och om det är något jag inte fått nog av under våra dygn i NYC, så är det denna enastående jättebyggnad med sina fantastiska samlingar av antikt och antropologiskt unikt, konst, skulptur och allt. Fantastiskt fint visat. Jag är riktigt ledsen att tiden inte räckte till mer här. Missa inte detta om ni åker. Att gå utmed parken och titta på de fashionabla kvarteren är kul, likaså att se Apple Store, helt i glas. Häftigt, häftigt, och det tycker många fler än vi.
Empire State Building är ett måste. Jag var här 1963, som 11-åring och kan fortfarande ha mardrömmar om hissresan upp den gången. Denna gång är det inget märkvärdigt att resa upp de 86 våningarna som sådant. Däremot är säkerhetskontrollerna minutiösa. Det är det dock värt. Utsikten över Manhattan är både härlig och hemsk – ett sådant märkligt fenomen med denna stora betongö som är nästan lika hög som bred (nåja, nästan). Att se solen gå ner över New Jersey härifrån är stort. Stegräknaren som jag har på mig som deltagare i jobbets stegtävling står på 28 000 steg på kvällen. Lite matt är man!
Att se solen gå ner från 86:e våningen, Empire State Building
Nästa dag ser vi MoMA, Museum of Modern Art. Det går heller inte av för hackor! Vad ska jag säga? Jo, att se ett rum med Jacksons Pollocks främsta bilder, de Kooning, Andy Warhol, gör en lycklig. Mig i alla fall.
Times Square? Tårtbiten? Greenwich Village, Soho med cool shopping, Little Italy, Chinatown.
Chinatown. Mats plåtade
Allt är spännande. Och så går vi över Brooklynbron (byggd 1875) i strålande sol. Vi kommer in i Brooklyn Heights, ett område där både Walt Whitman och andra mer nutida författare (Auster är en) har valt att bo. Här vilar lugnet över området, riktigt långt från det vimlets yra som vi har lämnat på andra sidan bron. Det måste vara optimalt att bo här. Det är lugnt och ändå nära Manhattan. Några brandsoldater spelar boll på gatan, vi går in på ett kafé och tar en turkisk kaffe. Här skulle jag kunna bo! Vi äter på en liten restaurang där man serverar god mat med ett leende - några egyptiska bröder har stället, där är längre hemifrån för dem än oss, påpekar de. En vänlig stämning vilar över Brooklynhöjderna – den förmodligen både dyraste och mest populära delen av Brooklyn, som i sig är den fjärde största staden i USA!
En fin andra dag var det. Trötta men glada ben får vila i vårt aningen sunkiga hotellrum, på nionde våningen i ett 17-våningshus.
Vår tredje heldag i New York är vi trötta, sura och griniga till en början. Månne har jetlagen äntligen slagit till? Skam den som ger sig, dock. Ut på stan, mot Guggenheimmuséet som känns som ett måste för mig som hade min första (i varje fall enligt min personliga mytologi) konstupplevelse av dignitet här när jag var här som barn. Tyvärr är museet delvis avstängt så vi går en lite besviken sväng, tar en jättegod Soup of the day i kafeterian och drar (ja, det känns nästan så i benen!) vidare. Upp mot Harlem, ner till Riverside på västra Manhattan och så ett fruktansvärt skramligt tåg mot södra Manhattan.
Man väntar på tåg i ruffig tunnelbana
Vi går ner till en promenad som byggts utmed Manhattans sydvästra spets. Här är öppet ut mot vattnet, man ser Frihetsgudinnan och Ellis Island och det blåser en frisk vind. En båt seglar förbi med Obama på ena sidan av seglet, McCain på andra – att vända kappan efter vinden?
På kvällen går vi på The Oyster Bar på härliga Grand Central Station, även det i sig värt ett besök. Här äter vi en jättegod fiskmiddag och sedan ramlar vi i säng.
Och när detta skrivs sitter jag med Mats bredvid mig på Amtraks tåg mot Boston! Bekvämt och trevligt. Utanför blir trädens blad gulare och gulare – vi åker norrut! Boston – kallt, litet förhållandevis (vad är inte litet jämfört med staden vi just lämnat?) och i delar gammalt! Detta är staden för den historiskt intresserade för det var mycket som hände här, redan på 1600-talet var européer här. Det är spännande att se blandningen av gammalt och nytt och det har gjorts arkitektoniskt på ett lyckat sätt.
Boston, gammalt och nytt
Vi blir hämtade av min brorsdotter Sarahs man utan för Paul Reveres hus. Yoel, som han heter, kör oss till Swampscott norr om Boston där familjen bor i ett Villa Villerkullalikt hus med sina fem roliga och söta barn. Att bo i Swampscott är nästan som att bo i Sverige vad gäller skala, och husen och havet gör en påmind om Europa. Mycket vacker plats med hav, träd i gyllene färger och lugn. En priviligierad plats att bo på i detta extrema klassamhälle.
Sarah är en duktig illustratör – bland annat har hon illustrerat åt New York Times. Kolla in hennes sida! Och nu, ja, nu sitter vi på ett plan som tar oss till Los Angeles, änglarnas stad. Sex timmar tar flygturen tvärs över USA. Tre timmer ska vi sätta tillbaka klockan, förutom de sex vi flyttade den när resan började.
Jetlag, ja. Fy fan. Detta är egentligen inget för mig. Jag sover dåligt flera dagar efter vår ankomst, och då är den snällare varianten man får av att sätta tillbaka klockan, och ser med fasa fram emot den jetlag som kommer drabba mig när jag återvänder till Sverige (fast jag har köpt med mig melatonin hem, det hjälper sägs det)
Men jag njuter med! En sådan tripp! Amerikat! Massor av folk vi snackar med bryter, precis som vi. Folk är i stort vänliga, en av favoriterna är chauffören född i Haiti som körde oss till Penn Station för att ta tåget till Boston: ”Excuse me, may I ask you a personal question, are there colored people in your country?”. Han var fin. Det är mötena som gör resan till det där extra. Men nu var det visst mot Los Angeles vi var på väg:
Att ta sig till en adress i jättestaden LA är inte helt enkelt trots att vi har en beskrivning från internet. Vi får bromsa in vid en vägkant för att kolla kartan och genast stannar två polisbilar bakom oss. När jag går ut kommer en polis fram till mig och ser (ser jag rätt?) smått orolig ut och säger: ”Remain in the vehicle, mam!!” Wow, rädd för mig? Att jag ska dra pickadollan? Jag försöker förklara för honom att vi bara är helt lost och han fattar snabbt att denna medelålders kvinna snarare är ett fall av förvirring. Men när vi berättar om incidenten senare för vänner senare så skrattar de högt – tokiga svenskar som stannar på motorvägen – hade det velat sig illa hade polisen dragit vapen mot mig, så rädda är man i LA för skurkar. Jaja, allt är verkligen inte kul over there.
Slutligen hamnar vi hos vännerna i familjen Otis som vi tillbringar ett och ett halvt dygn med (se FOTAT). Vi bjuds pancakes till frukost och nypressad juice gjord på apelsinerna från trädgården. De både rara och söta barnen gör oss lika glada som sina föräldrar – titta bara på dem till exempel, utklädda inför Halloween!
Vi besöker ena dagen Gettymuséet, en varm rekommendation om ni kommer till LA. Bland annat ser vi en oerhört intressant utställning med foton från området, tagna på 1800-talet av Carlton Watkins. Här uppe på berget kan man se fantastisk konst och arkitektur, äta gott och billigt och gå runt och ha det förbaskat bra. Man ser smogen över staden på avstånd men slipper den där man är.
Vad mer välja att se när man är i LA, dessutom med en barnfamilj som man gärna vill också ska ha det skönt? Venice Beach är perfekt, och som ett fan av den senaste (så vitt jag vet) Romeo och Julia-filmatiseringen, vill jag gärna komma hit där inledningsscenen utspelas.
Gammal man vid Venice Beach
Här går kanaler, precis som i riktiga Venedig och utmed dem ligger fräcka hus, fula hus, snygga hus, konstiga hus, you name it. Förmodligen kostar de skjortan upphöjt till tre men att kolla kostar noll. Vi går ner till stranden och promenaden och DET är coolt. Solen skiner. Varmt!
Halloweenspex utanför hus i Venice Beach
Detta skrivs på klassiskt motell norr om LA, utmed Highway 1, på väg mot San Francisco. Den kända vägen är väl värd en körning utmed det i stort öde kustlandskapet. Det är sanslöst vackert och man kan, förutom att få se berg, hav, strand och vågor, få se sjöelefanter. Det är lite trafik när vi kör här och det är skönt med tanke på hur vägen slingrar sig emellanåt – ingen amerikansk 6-filig väg här, inte.
Surfare norr om LA
Utmed Highway 1
Att köra in i San-Francisco är hyfsat lätt för Mats som är chaufför på hela resan. Vi bor vid Union Square och det kan inte vara bättre. Solen skiner på oss även här men emellanåt sveper dimman ned över staden och då blir det kallt. Vi går runt, fast mest går vi UPP och ner. Uppet känns, det vill jag lova. Men sådana vyer! Man fattar att man gärna filmar här, här finns både vyer och fantastiskt fina hus. Lutningen! Att man byggt här alls!?
Faktum är att att stora delar av staden faktiskt klarade av jordbävningen och efterföljande branden 1906.
Det finns många tuffa, coola typer i stan. Inte minst häpnar man över de äldre coola. På bussen ser man piercad gråhårig dam, säkert har hon bott här sedan Haight Ashbury-tiden.
Mycket häftigt finns att köpa i Haight Ashbury
Vi går igenom dessa gamla hippiekvarter och det är rätt ruffigt, fast några har berättat för oss områdets gentrification, som man kallar det fenomen som man också kan se bland annat i Malmö - ruffiga områden köps upp och blir till för gentryn, borgarklassen (och gissa vem som då inte längre har råd att bo där?). Man ser många tiggare, inte bara här, utan i hela stan. Vi hör av folk vi talar med att man tydligt ser nedgången i ekonomin på gatorna, fler är ute och måste be om hjälp för att klara sig eller är hemlösa.
Ett sätt att uttrycka sina åsikter, eller dölja sin rost?
San Francisco är så vackert. Bron är underbar och folk är vänliga och tempot mindre högt än i New York, får jag en känsla av. Man springer runt med kaffemuggar överallt men snart är det ju så hemma också. Tack och lov för Starbucks – kaffet i Staterna sucks! Men alltså inte på Starbucks där man kan få sig vanligt "brewed" kaffe för en billig peng.
Ja, och så är det valet. Många deklarerar sin åsikt, speciellt de som ska rösta för Obama.
Mannen med den lustiga hatten; min bäste rese-pal
Det känns spännande att vara här under denna viktiga period. Jag sitter just nu på Seattles flygplats som är vår mellanlandning före nattflyget till Köpenhamn (långt där borta ser man snötäckta berg) och på teven talar Obama. Jag hoppas verkligen att han vinner, det ser mycket troligt ut nu. Men han har en mycket svår situation framför sig. Förväntningarna är enorma. Folk vill ha slut på kriget förstås, men också, få en lösning på den katastrofala ekonomiska situationen här som påverkar småfolks och mellanfolks ekonomi i hög grad. Dessa saker hänger självklart ihop ekonomiskt. Mycket att säga kring detta.
Låt oss hoppas att han kan göra något åt det som händer i detta spännande, paradoxala, vackra, fula, rika, fattiga, överraskande, mångsidiga, STORA, och såå häftiga land. Jag är helt förtjust och fascinerad. En bred, överliggande bild av landet, har delats upp i många små, olikartade. Ett väldigt spann. Wow. Som man säger. En sådan resa.
Klicka här för MÅLAT, FOTAT, SETT & LÄST
