JAHAJA. Forum.

Och så vill jag önska alla ett GOTT NYTT ÅR!

GOTT 

… är det med persikopaj:

Gå till butiken och köp en stor burk inlagda persikor (helst Del Monte) och minst två dl vispgrädde. Resten har du nog hemma.

Blanda 4 dl vetemjöl, en kvarts tesked bakpulver, en halv tesked salt, en halv dl socker och 100 gr margarin. Hacka samman. Fast numera kör jag med flytande margarin. Det blir bra.

Tryck ut röran i en pajform med löstagbara kanter. Tryck uppåt VÄGGARNA!

Låt saften i burken med persikor rinna av. Lägg persikorna på pajdegen och häll över en halv till en dl socker som du blandat med kanel (en tesked). Baka detta 15 min i 225 grader.

Under tiden har du vispat två dl vispgrädde och blandat två ägggulor däri. Häll i en aning socker och kanel också.

Du tar ut kakan ur ugnen och häller över “gräddgulan”. Sedan gräddas kakan ytterligare 25-30 min. Observera att grädden lätt blir svart så du kan behöva lägga över folie en del av tiden. Detta är en kaka som alla som fått den hos oss har gillat. Den lätta sältan i pajbotten är en del av charmen. Tack Birgitta som gav mig receptet för sådär 20 år sedan!

NYTT

Och så har jag lagt ut ett antal nya målningar i JAHAJA Målat. Flera av dem har förnärvarandefavoritfärger. Så kan det bli. Titta gärna och jag är tacksam för respons!

Den andra bilden som ser ut så här …

…den undrar jag över. Hur ser andra på den? För den bygger på en dröm: 

Och så är jag i ett hus. Det kan vara vårt nuvarande hus, jo, det är det. Jag går runt på nedervåningen, det är natt. Jag är rädd. Utanför går någon runt i mörkret kring vårt hus och skottar snö. Det är en person som skottar bort snön från husets grund, frilägger den från snö. Jag går från rum till rum och tittar ut genom fönstren och ser hur personen därute jobbar tyst i den mörka natten. Det är något skrämmande med det hela. Men jag förstår i drömmen att det är bra att snön försvinner. Så småningom vaknar jag. Drömmen ligger kvar inom mig. Betydelsefull.

ÅR 

Jag gillar idén med nyårslöfte om jag har en bra idé. Flera år har jag haft som nyårslöfte att göra något åt mitt korta tålamod. Och se - efter sådär tio år så har det hänt något!! Flegman har nått även mig. Nä. Nu tramsade jag igen. Jag har faktiskt blivit mindre otålig. Det är bra.

Nytt nyårslöfte. Att inte vara rädd för att visa vem jag är. Jag gör det i mina bilder faktiskt. Men inte alltid annars. Och så, ett smyglöfte, jag vet inte om jag kommer att klara det - att en dag gå ut med mina stövlar som jag har i två färger, röda och svarta, och ha en röd på ena foten, och en svart på andra. Och jag ska göra det i mitt yrke!! Kommer jag att våga? Du som läser JAHAJA nästa år kommer att få veta … 

Andra bloggar om: Akvarell, gott nytt år, nyårslöfte, tålamod

Han linkar genom köket och slår med viss möda upp en kopp kaffe. Oj. Hu. Det värker. Sätter sig. Stönar. Två matcher tennis på söndagsförmiddagen har satt sina spår.

- Kanske ska du tänka på att du inte är någon ungdom längre? Nä. Nähä.

Min tennisberoende make spelar tennis så fort tillfälle ges. Det är si och så med vinsterna. Det drabbar honom säkert på något sätt men han är en tapper förlorare, en seg jäkel.

Jag brukar säga om mig själv att jag inte har någon tävlingsinstinkt, att det gör att jag föredrar solo gymträning och dito stavgång. Kanske sanningen snarare är att jag har för svårt att bli slagen? 

Manga-tennis, det finns.  The Prince of Tennis är en ny bekantskap för mig och efter mötet med mangabilder på Louisiana nyligen så känns tekniken mer tillgänglig för mig.

Men allt går så fort! Jag är en sådan som bäst gillar långsamma serier. Typ Bamse. Eller varför inte Alfons Åberg. Det är grejer, det.

Jag har lite svårt för alla dessa vackra varelse i mangaserierna, även om jag kan se att det är ett skickligt hantverk. Det är lite som skillnaden mellan amerikanska skådisar och svenska. Fast vi har en bit att gå, ännu så länge är det mest män i svenska filmer som får vara otraditionellt sköna - ta Rolf Lassgård. Kvinnorna ska alltid vara näst intill perfekta fysiskt. Eller har jag fel?

Andra bloggar om: Tennis, The Prince of Tennis, manga, Alfons Åberg, Bamse

Vi har just besökt en nära anhörig som är sjuk i en demenssjukdom. Hon bor på ett specialanpassat boende som både är vackert utrustat och välplanerat arkitektoniskt. Inga farliga trösklar som kan fälla en vimsig, eventuellt rollatorstödjande gamling. Möblerna är nordiskt ljusa och smäckra, säkerligen inköpta för massor med tusenlappar. Det finns också äldre möbler i samlingsrummet för att de gamla ska känna sig som hemma, det finns även, hör och häpna, en docka sittandes i den gamla soffan, för att de ska kunna kela med den om de så vill. Allt är så fint, så fint. Så.

Men. Vi stiger in i hennes rum, hennes hem i sitt nuvarande liv. Här luktar det urin. På toaletten ligger tre kissiga blöjor i papperskorgen och stinker, golvet är kladdigt av denna gamla kvinnas läckage. På skåpen har man satt lås eftersom den gamla damen har en vilja att gömma sina illaluktande kissiga blöjor i dessa. En rätt dyster miljö.

Jag förstår att det är svårt att sköta dementa på ett sätt som inte innebär något som utifrån kan se ut som kränkningar. Arbetstiden är begränsad, likaså orken och tålamodet. Men värdighet, detta högtravande begrepp, värdigheten som jag talar om, den handlar inte bara om den gamlas självrespekt, jag talar heller inte bara om oss som besöker henne. Nej, det handlar också om den värdighet man känner när man gör ett bra jobb. Det handlar också om dem som jobbar med de gamla. Det är heller inte värdigt dem, att utföra sitt arbete med ett sådant resultat.

Jag tycker att man ska kunna gå in till vilken person som helst som bor på något av våra olika sorters äldreboenden, när som helst, och kunna finna dem i ett anständigt skick, så som vi själva skulle vilja ha det. Kvinnan i min berättelse betalar faktiskt lite mer än hela sin pension varje månad för att bo, äta och bli omhändertagen, i kommunens regi. Jag tycker att det är upprörande att det läggs mer energi i kommunens organisation på att göra boendena snygga, än att se till att personalen gör tillvaron för de gamla, ja, återigen, värdig.

Att lönen bör höjas för folk som arbetar med gamla på basnivå, i det dagliga omhändertagandet, är en självklarhet. Men sedan måste man på ledningsnivå också på alla vis markera, att bara för att man arbetar med människor som inte längre kan bli arga, ställa krav och heller inte själva är produktiva, så ska man inte svika dem på deras sista ressträcka.

Gamla ska vårdas med värdighet, säger regeringen. Vi får se om det blir mer än ord.  

 

Gammalt löv är också vackert.  

Andra bloggar om: Äldreomsorg, demensboende, vård, respekt, värdighet

 

Höstens blad förmultnar. Men snart kommer det nya!

Andra bloggar om: Löv, jul, tomtar, asfalt, foto

Romanen Sammankomsten, The Gathering på originalspråket, är en bok som jag nu har lagt ifrån mig och som har lämnat starka känslor efter sig. Boken är skriven av irländska Ann Enright och fick Bookerpriset 2007. Om du vill läsa min recension så klicka här. Vill du läsa DN, SvD, så gör det. Har du istället lust att lyssna på en underbar, sorglig irländsk ballad som spelar en roll i romanen så gå in här i fönstret och njut av välsång i Hard Times Come Again No More:

Andra bloggar om: Ann Enright, Sammankomsten, The Gathering, Irland

 

Björken väntar på ljus och vår

I det svaga vinterljuset går jag ut för att känna in vår lugna by, efter en stundom omskakande vecka. Långt från vimlets yra, den tinnitusretande arbetsmiljön, efter en natts god sömn - äntligen, som någon sa, kan jag njuta av det som märkligt nog har en charm. Det låga, tunna ljuset. Lars Tunbjörk som Sydsvenskan har en intressant artikel om idag, men av någon anledning inte lagt ut på nätet, blir aldrig klok på deras principer kring detta, har som ingen annan i sina foton fångat det tungsinne som ligger över den svenska folksjälen, SÅ präglad enligt min tro, av vårt förbannade klimat. Som man på något vis måste älska. Eller hata. Förhålla sig till, heter det visst idag.

 

Jag stannar utanför polisens kontor

Vad är det med dem? Har de dåligt självförtroende? Är det Jante som varit framme? Varför får man en känsla av att det är myndigheten ENTRÉ som huserar här med något som heter Polisen som inhyrd? Tala om konstiga proportioner!

 

Jag är barnsligt förtjust i speglingar

Det blir liksom two-in-one, två för priset av en. En sådan fantastisk affär, så här i jultid … 

 

Går ner för att kolla hur det går med det stora byggprojektet bo i Dalby. Det finns en väg! Bra början. Det finns träd som stöttas artificiellt för att så småningom komma att nå samma stabilitet som den äldre vegetationen (se i bakgrunden den lokalt välkända dungen "Svampen"). Det kan bli fint här, om än blåsigt.

 

Något liknande en adventsljusstake, fångar min blick

Eller är det en förminskad Chanukkastake? Ingen vet.

                  

JAHAJA!? Mitt bloggprogram, Blogsome, erbjuder tydligen ytterligare redskap för att förmedla känslor, upptäckar jag efter två och ett halvt års användning av programmet.  Nej, jag är inte siamesisk tvilling, men jag applåderar alla, även enhörande, till och med djävulen och så ja, sådär kanske det känns om man är nervös. Hoppas att gumbarna syns, även av er!

Andra bloggar om: Dalby, jul, Chanukka, Lars Tunbjörk, jordskalv

Vaknade med ett ryck i morse, enligt väckarklockan 06.23. Kör sopbilen, som jag hör brumma utanför, på vårt hus? Vad är det för tryck som får huset att skaka? Att ett jordskalv skulle vara orsaken faller inte mig in - Julia som är i San Francisco är mer trolig som offer för sådant.

Läser i Sydsvenskan att detta är det mest omfattande skalvet på hundra år. Jag hoppas att ingen blev skadad och att vårt hus står kvar när vi kommer hem. Efterskalv väntas …

Den nu 70-årige Per Kirkeby får för tredje gången visa sina tavlor och skulpturer på Louisiana. Ingången till muséet döljs av en av hans massiva skulpturer vilket blir som en utmärkt aperitif till utställningen med hans konst som är mycket kraftfull.

Jag har alltid tänkt på honom som konstnären som arbetar så intressant med gult och gult får jag se en del av på denna utställning. Det är bland annat många riktigt stora dukar som kräver många meters avstånd för att man ska kunna ta in dem i sin helhet och långa stunders kontemplation för att man ska kunna se dem, riktigt se dem.

Detta är en emotionell konst. För att njuta handlar det om att ge sig hän, lägga intellektet åt sidan. Då kan man gripas av stora känslor, kanske just dem som tavlorna är utlopp för. Vad vet jag? 

På detta superpedagogiska museum finns förstås en film att se om konstnären, här en intervju gjord på plats. Per Kirkeby framträder som en mycket uppriktig och okonstlad person, långt från den intellektualiserande konceptkonstnären. Detta till trots kan han redogöra för mycket intellektuella tankegångar bakom sina tavlor men också för de ensamhetskänslor som stundom gett upphov till dystra färgpaletter i bilderna.

Men det är i det rum där det finns fyra stora dukar som domineras av gult och rött som jag fastnar. Jag skiner upp inombords av ljuset och kraften i färgen. 

Mangautställningen är också intressant även om jag har mycket större startsträcka när jag ska ta in denna typ av konst. Jag sätter mig bland några unga personer som läser de frikostigt ditsatta mangapocketböckerna och försöker läsa. Serier har aldrig varit min grej. Jag tar mig med svårighet genom några sidor och inser - jag är en antingen text eller bild-människa. Alltså frustreras jag av denna blandning av bild och ord som serier utgör. Men det handlar om ovana!!!!! 

Och så har vi den intressanta fotografen Eve Sussman vars arrangerade foton är mycket suggestiva och intressanta. När man tagit sig igenom dessa tre utställningar är man trött. Blir man någonsin så tungt trött som när man går på museum?

För att avsluta dagen har vi bokat bord på TBone i Malmö, en köttrestaurang på Davidshallsgatan. Jag kan verkligen rekommendera stället om ni någon gång känner ett sug efter rött kött. För även om det inte är bra för miljön, så är det riktigt, riktigt gott någon enstaka gång.

Och allt detta för att fira Westfaliska freden. Sa någon. Nära mig. Inga namn. Inga namn.  

Andra bloggar om: Per Kirkeby, Louisiana, köttrestaurang, Manga, Eve Sussman

Mats till trots, min dyrkan är Dylansk. Att ha kommit över biljetter till hans konsert i Malmö 28 mars känns gott (tack, Jah, för att du tipsade), och det blir tredje livetillfället för mig. Men på platta har jag hört honom tusen, sinom tusen gånger. Inte allt är bra men mycket är suveränt, bara så suveränt. Att ha både den poetiska och musikaliska gåvan i den utsträckning han har, är exceptionellt. Eller som det skrevs i samband med att han, tillsammans med fantastiske violinisten Isaac Stern, fick Polarpriset 2000:

Bob Dylans förmåga att sammansmälta poesi, harmoni och melodi till en meningsfull - ofta provokativ - helhet har fängslat människor i alla åldersgrupper från de flesta kulturer och länder i världen. Genom sitt anspråkslösa men övertygande musikaliska uttryckssätt har han visat en imponerande förmåga att ifrågasätta de starkaste politiska krafterna, bekämpa alla former av fördomar och ge de svagare i samhället ett orubbligt stöd. Även de som inte delar hans åsikter har funnit det omöjligt att argumentera mot Bob Dylans musikaliska och poetiska briljans.

 

Såg ni honom när han tog emot Polarpriset? Det är etsat på min näthinna, tolkat, säkert tolkat, genom min inre bild av Dylan: Jag ser en blyg man som knappt vågar eller VILL (rätt obstinat typ) titta upp när han ska ta emot priset. Man kan dock se att han är stolt och glad. Han vaggar lite med kroppen och slänger runt lederna.

Rörlig på alla vis. Like a rolling stone. 

Till sist: Kolla in detta om du är Dylan-fan! Du kan också läsa här om Pulitzerprisomnämnandet som Dylan fick i våras, en ovanlig hedersbetygelse i den rätt traditionella Pulitzervärlden. Priset togs emot av Dylans son, Jesse, filmregissör.

Andra bloggar om: Bob Dylan, Polarpriset, blyg, självbild

När Mats och jag talar om att det 9 december är 30 år sedan vi träffades så far journalisten eller Fan i honom och han säger, ”Du menar 30-åriga kriget?!”. Jag vet att han inte menar att det har varit ett trettioårigt krig, men han KAN bara inte låta bli att göra dessa ständiga ordassociationer, som journalist och som person med rätt rak kontakt med sin lite råa humor (ursäkta, Mats!).

Men hans register av komplimanger, för sådana har jag fått ibland, är också rätt, låt säga, speciellt. En gång sade han med beundran: ”Du ser ut som en gammal indian!”. Jag tror jag var sådär 35. En annan gång: ”Mmm, du luktar bensin!!”.

För att ni inte ska tro att han är en konstig typ, eller jag en masochist, så får jag förtydliga: Hans raka och ärliga sida har varit en källa till trygghet för mig. Han ljuger dåligt och sällan. Han tycker mycket illa om det förkonstlade och uppskattar ett gott skratt. Han är enormt allmänbildad och tycks minnas allt han lärde sig i skolan (till skillnad från en annan, jag, som varken minns eller lärde mig). Han är en ömsint man med ett gott hjärta.

Trettio år. Inte bara fred, ah nä. Men rätt mycket fred, en del krig men också goda fredsavtal och perioder av eld-upphör. Många skratt. Många fina stunder. Två fina produkter som nu går i sina egna spår.

Jag känner mig lyckligt lottad.

I sjunde himlen 

Andra bloggar om: 30-åriga kriget, kärlek, Mats Nygren