JAHAJA. Forum.

Igår kväll var Matofilm, vår egen månatliga arbetsplatsunderhållning, på bio och såg Mammut, eller Mammoth som den heter på engelska. Den var ingen höjdare. Heller inget bottennapp, men för mycket Babel-wannabe, utan Babels fina subtilitet och skickliga berättande. En tung film som inte har någon rörlighet i berättandet. Läs mer om vad jag tycker här. Det får bli en svag 3:a. Sydsvenskan Svd

Dessutom stör jag mig på fenomenet produktplacering – den form av reklam som gör att vi på ett utsätts för reklam i filmer genom att coca-colaflaskor eller annat, placeras så i filmen att vi ska indoktrineras att köpa varan! I denna film förekommer som så ofta idag, det fina bitna äpplet på Macdatorns skärm så att det ska gå in i våra hjärnor, Michelle Williams som har en av de kvinnliga huvudrollerna, går med täckjacka med märket The North Face, etc. Jag gillade nog Moodysson bättre när det var mindre Hollywood över honom och detta sätt att föra fram å ena sidan, väldigt moraliserande idéer, bland annat kring konsumtionssamhället, krockar lätt med användningen av denna form av reklam. 

Andra bloggar om: Mammoth, Mammut, Lukas Moodysson, produktplacering

Att få operabesök i födelsedagspresent - det gjorde mig glad då, sen inför, och framför allt medan. Föreställningen Julia och jag hörde och såg igår i Malmö av Verdis La Traviata, gick inte av för hackor. Violetta som har den viktigaste rollen, sjöngs med bravur av Kelly Kaduce. Men grejen var, att inte bara kunde hon sjunga, hon kunde dessutom spela. Faktum är att jag blev rörd till tårar i slutscenen. Precis som Julia Roberts i Pretty Woman …

Lite La Traviata och mycket Hollywood!

Kelly Kaduce, som dessutom är en riktig snygging, lyfte föreställningen till en nivå som jag aldrig har varit med om i Malmö. Det fanns andra fina inslag, kort balett som var lyckad, stundtals lyckad dekor och mycket fin ljussättning. Men framför allt: Kaduces sång när hon framför de så vackra ariorna i denna kända opera med sitt fina italienska stuk.

Opera är bäst live, det får jag nog säga. I varje fall när det når den klass gårdagkvällens föreställning hade. Det var nästan fullsatt och sångarna fick stående ovationer. Kul när det blir så bra. Kul att vara med om. Och så är Malmö Opera, som den heter idag, så himla vacker invändigt. Bara det!   

Andra bloggar om: La Traviata, Malmö Opera, Pretty woman

Glucks underbara opera Orfeus och Eurydice från 1762, kom till Kino live ikväll från The Metropolitan i New York. Ni skulle varit där (ja, kanske några av er VAR där, för det var knökat fullt!). En radikal uppsättning vad gäller koreografi (modern är bara förnamnet), mycket snygg scenografi och så har vi RÖSTERNA!! För här var det strålande prestationer, framför allt av Stephanie Blythe, mezzosopran, som sjöng Orfeus roll, ursprungligen skriven för en kastratröst.  

Tack och lov finns inte kastratsångare att uppbringa men det behövs inte - Stephanie Blythes röst har volymen, registret, nerven som krävs (Orfeus kan också sjungas av en manlig sångare, okastrerad, en så kallade kontratenor). Hennes prestation fick stående ovationer från Metpubliken igår ikväll. Men på Kino satt vi still.

För att se och höra opera på detta sätt är lite märkligt. Man är med i så måtto att man hör den faktiska föreställningen i realtid, men tillhör inte åhörarna på plats. En effekt blir ju till exempel, att när de, där i New York, applåderar en aria, så sitter vi på Kino tysta, inga applåder (i varje fall inte igår). För varför applådera när sångarna ändå inte kan höra? Och det känns konstigt och inte helt bra.

Trots detta kommer jag säkerligen göra om detta. Att höra de mest kvalificerade operasångarna i världen är värt det negativa. Det är så nära den stora operaupplevelsen man kan komma, om man inte kan vara på plats. Kul också att sitta på ett fullsatt Kino bland andra entusiaster. Så prova det, om du gillar opera!

Ett annat Metropolitan är det kända muséet i New York, som vi besökte i höstas. En bild jag tog där har gett upphov till arbetet nedan. Att få komma dit igen står högt på min önskelista.  

 

Metrowood. En kvinna i trä, fotad, bearbetad i fotoprogram, monterad, med mera.

Jag har lagt ut lite nya bilder, akvarell och fotoarbeten. Titta gärna på dem!  

Att lyssna till Obamas installationstal idag var en lättnad för den som hade oroat sig för retoriska svulstigheter. Det var ett allvarsamt tal med få utflykter till den blomstrande metaforiken (texten finns här, också klipp).

We remain a young nation, but in the words of Scripture, the time has come to set aside childish things, så träffande uttryckte han saken. En ung nation som måste sluta leva ansvarslöst, både vad gäller ekonomi och energianvändning. Att se till att dra ut trupperna ur Irak och låta unga människor skapa sig liv i annan verksamhet än krigsindustrins.

Andra favoritrader: For we know that our patchwork heritage is a strength, not a weakness. We are a nation of Christians and Muslims, Jews and Hindus — and non-believers. Just det. Inte alla är troende, tack för att du nämnde det, Obama. Det amerikanska lapptäcket ÄR en styrka, dessutom. 

Mer senare, förmodligen. Det blir nog mycket snack om detta tal. Men det var en fantastisk sak att se och höra  uppslutningen idag i Washington, och se alla rörda människor med så stor förhoppning om förändring. Men det är ingen lek. Det är allvar. Det syntes att Barack Hussein Obama ser det så.  

Andra bloggar om: Barack Obama, installationstal, Washington

En bit in i Matteo Garones film Gomorra slås jag av tanken: Herregud, vad har jag sett av Italien mer än det vackra: Det överväldigande San Gimingnano får stå som representation för detta. Jag lämnar biografen skakad, skakande.

Denna starka film som bygger på Savianos berättelse med samma namn, är en obönhörlig skildring, ypperligt, mästerligt spelad i alla roller, som sätter ens bild av Italien, det sköna, i gungning. Vi får beskrivet ett samhälle där man lever helt i ögonblicket, där avrättningarna duggar tätt och laglösheten är total. Nej, laglöshet är inte rätt ord. Det finns lagar men de är inte statens utan camorrans.

Vi följer fem personkonstellationer i deras möten med camorran. Flera av dem slutar olyckligt men några inte. Men det handlar om människor som ofta, i varje fall de unga, är chanslösa från början. I fattiga miljöer, där arbetslösheten är utbredd, camorrans tradition är gammal och fruktad och tanken på alternativ kanske nästan något som aldrig kommer upp alls.

Det är primitivitet ställd mot modernitet - detta högciviliserade land, Italien, under renässansen föregångare i Europa för konst och vetenskap. Nu? Hur civiliserat är det? Och deras miljöer, moderna visst, men fula: hyreshus som är skabbiga och kärlekslöst förvaltade, mycket annorlunda än tornen i San Gimignano.

Ja. Vad ska jag säga? Jag tycker att det är en viktig film att se. Den säger något om ett Europa som tycker sig så förträffligt, EU som sparsamt väljer in de länder som kan visa sig dugliga på olika sätt. Och på dess bakgator finns sådana här fenomen. Som camorran. Som Gomorra.  

DN, Svd, Sydsvenskan

Andra bloggar om: Gomorra

I ett försök att tvinga bort mitt virus ur kroppen tar jag en kort promenad, sent, när solen är på väg ner (tack och lov att min åldrade mamma inte är medveten om detta, hon tror stenhårt på liggaisängenkuren, ingen annan).

Utanför det vackra gamla huset vid Dalby elhandel står jättekastanjen, ett praktexemplar som är minst lika vackert avlövat. När jag ser på kastanjen, får jag den där känslan igen. Kontakt.

Jag går vidare hemåt. Promenaden kurerar inte, men ger upphov till tankar:

 

Som jag har sagt tidigare:
Träden talar till mig.

Idag kastade en stor kastanj påståenden mot mig!
”Det finns något gömt i mina förgreningar,
Ett mönster i min stam,
En skatt i min krona.”

Jag vandrar vidare,
Händerna djupt i fickorna,
Rådbråkad av dessa gåtor.

I januarisolens sneda strålar
Står i en trädgård
En en.
Tagen gisslan.
Av juleljusen.
 

 

 Nytändning. Snart är våren här! Det gamla eklövet vilar i spirande grönska.

Jag vill till sist också tipsa om en ny blogg. På Bloggtoppen där jag kan se hur många besökare min blogg har, tipsar man om andra bloggar som kan intressera mig, baserat, förmodar jag, på det jag skriver om. Ofta finns Bodil Malmstens blogg med och Kulturbloggen. Nu senast tipsades det om 365 saker du kan göra som jag tycker är en riktigt kul blogg med ett ämne varje dag. Roligt skriven och positiv i tonen. Många tänkvärda idéer även om de är framställda på ett humoristiskt sätt.  

Andra bloggar om: träd, kastanj, Dalby, vår, ek, dikt, 365 saker att göra!, bloggar

Det är något mycket speciellt med att vara sängliggande, bedridden som engelsmännen säger, på grund av sjukdom. Förutom att det är rätt jävligt att ha feber och må dåligt som jag gör nu i något outgrundligt virus, så blir det liksom så tyst och lite dött. Men det har också någon sorts tjusning att träda ut ur det dagliga livets hets och slammer och bara vara i sig och sin kropp (som varker, som vi säger här i Skåne).

Tidningen blir läst till grunden. Jag läser familjesidan med stort intresse och häpnar, som ofta när jag har tid att läsa dessa texter, hur väldigt olika vi blir ihågkomna av anhöriga och arbetskamrater efter vår död. Ibland blir man så rörd så rörd, ibland chockad över sakligheten i texterna som tycks vittna om stort avstånd mellan den som skrivit och den det skrivs om.

 

Sedan tittar jag på dödsannonserna där man idag kan se ett otal sorters symboler - bilar, båtar, bollar, duvor, något enstaka kors. Det har hänt mycket på den fronten de senaste tio åren. Går det mode i det också?

Själv har mina planer kring mitt efterliv begränsats till att jag anmält mig till donationsregistret, inspirerad av en ung person som höll en övertygande argumentation kring detta. Det känns bra.

Fast tills vidare vill jag gärna att organen mina funkar som de ska i min levande kropp. Tack. 

Andra bloggar om: Sjukdom, dödsannonser, donationsregistret, organdonation

Som vän av det lite skeva, kan jag ofta känna att människans vana vid symmetri nästan kan liknas vid en sorts tyranni (jaja, lite starkt ord men vad gör man inte för effekten?). Symmetrin styr över oss så till den milda grad att vi svårligen kan tänka oss att gå ut klädda i asymmetriskt färgade eller skurna kläder. Jag menar, hur ser det ut om man går ut med byxor med ett rött och ett blått ben? Har skor i olika färger? En vit tennisstrumpa på ena foten och en grå kostymsocka på den andra. Symmetrin i klädseln har förstås att göra med att kroppen är symmetrisk - i varje fall vill vi att den ska vara det.

Det har visat sig att när människor bedömer skönhet, om man visar bilder på ansikten, så är det de mest symmetriska ansiktena som anses vara vackra. Nu vet ju alla att skönhet är mycket mer än det man ser på en tvådimensionell bild, men dock. Både människor och djur är förutom något enstaka undantag, regelbundna i sina kroppar, vilket väl är anledning till att vi ser fysisk symmetri som något skönt och eftersträvansvärt.

Men se på naturen. Se på en svamp, ett träd, speciellt så här års när de är kala. Titta på deras sköna asymmetri. Det är njutbart. Länge var ju symmetrin förhärskande inom parkkulturen enligt fransk stil som man kan se exempel på bland annat i Versaille men tack och lov övergavs denna för en mer naturlig parkstil, den som ofta kallas engelsk.

Naturen är som vackrast när den inte är för tuktad. Kanske borde vi människor också våga visa oss i mindre tuktat skick.

Och kanske gäller det inte bara det yttre. Det sanna är inte alltid det mest harmoniska.

 

Skeva men sköna pilar i ny färgtappning 

Andra bloggar om: symmetri, asymmetri, skönhet, inre skönhet, Bjärred

Jag har fått tillbringa dagen i ryggläge. Efter några kalla dagar i Amsterdam och vadenue’ som gör ryggen kass, kom jag igår iväg till käre kiropraktor Tomas, normalt räddaren i ryggnöden. Så icke denna gång. Jag lämnade kliniken med ännu mer smärta och idag kunde jag svårligen ta mig ur sängen. Ryggskott kallas det. Ont gör det, vad det än är.

Men - det gav mig tid att läsa ut julklappsboken Öken av Nobelpristagaren Le Clézio. Det var fint, det är en bok som bör läsas med koncentration och i långa svep. Det är en verkligt vacker och rörande roman. Om du vill ta del av mina tankar kring den, så klicka här eller här (för ambivalenta!).  

Jag kan kolla på amaryllisen som inte fattar att julen är slut! 

Andra bloggar om: Recension Öken, Le Clézio, ryggskott, kiropraktor

Amsterdam kan helt klart vara värt några dagars besök. Vi har just tillbringat två dygn i den vackra, välbevarade gamla staden, med sina smala hus (när husen byggdes betalade man fastighetsskatt i förhållande till husets bredd) och alla sina kanaler. Det är trivsamt att gå omkring på de smala gatorna, inte heller fel att besöka Rijksmuseum, trots att det för närvarande är delvis avstängt för reparation. Så det blir inte så mycket Rembrandts som jag hade hoppats. Men det finns alternativ:

 

I det lilla landet där det är trångt för människor och djur 

Man kan också besöka det hus där Rembrandt bodde under många år. Det är spännande att se ett "helt" 1600-talshus och den miljö där den hårt arbetande yrkesmålaren höll till med familj och lärjungar och där han sålde sina tavlor. Titta gärna i FOTAT.

Staden känns mysig med de låga (ja, jämfört med New York, till exempel!) husen och allt vattnet, husbåtarna och spårvagnarna inte minst! Man har ett välutvecklat spårvagnsnät med täta turer och det får mig att undra som gammal Malmöbo varför i all världen man la ner spårvagnarna där? 

Vi äter god mat, första kvällen indonesisk rijsttaffel, andra argentinsk biff. Mycket gott. Amsterdam är restaurangtätt och det finns alla länders mat här.

Men hotellet vi bodde på - varning för det! Hem Annex hotell, åk INTE dit. Vi betalar 1800 kronor för två nätter på detta hotell som ligger 10 minuters spårväg från centrum, vilket i sig är ett aber, men å andra sidan kan man åka spårväg dit. Men rummen, oj. Oj. Små, små, minsta vandrarhemsstorleken. Och dass där man knappt kan sitta på toan. Kolla själva i FOTAT om ni inte tror mig. Nåja. Värdsligt.

På det stora hela blir det trevliga dagar. Men jag kan inte låta bli att fundera mycket över den nederländska drogpolitiken. Jag är motsatsen till drogliberal - vad heter det? I varje fall, ni fattar. Jag har sett under några års arbete inom psykiatrin, även om det inte var som behandlare, de hemska effekter långvarigt haschmissbruk kan leda till och jag tycker inte att hasch och marihuana ska vara lagligt. Men i Amsterdam ser du coffeeshops överallt. De måste ligga minst 450 meter från skolor har man just beslutat, från år 2011 (!!) så man försöker vara lite restriktiv men kaféerna där du kan köpa hasch och cannabis finns i mängder med myndigheternas goda minne. De ligger ofta på smågator men i övrigt är de en normal och vanlig del i stadsbilden. Det samma gäller för övrigt prostitution, lika obegripligt tycker jag. Häpnadsväckande.

Jag har vuxit upp i ett hem där den dominerande röstens, min fars, var odelat positiv vad gällde Amsterdam. Detta hade att göra med Amsterdams generösa inställning mot judar som flydde undan progromerna i Östeuropa under sent 1800-tal. Den generösa attityden har funnits även mot andra religiösa grupper. Engelska kristna, tillhörande en icke-statskyrklig kristen grupp, sökte sin tillflykt i Nederländerna. Attityden mot homosexuella är också traditionellt accepterande.

Men den generösa attityden mot oliktänkande är inte helt enkel. Vi ser detta i den låtgå-inställning som man har till droger och prostitution som handlar om rent pragmatism - låt folk göra vad de vill. Det har också förekommit uppseendeväckande mord på personer som har haft kontroversiella åsikter i detta liberala land - Theo van Gogh och Pim Fortyun.

Så det är inget okomplicerat samhälle. Men hur det än är, kan det vara värt ett besök. Och om du inte kan resa, så kan du alltid som alternativ, läsa Ian McEwans roman Amsterdam. Det är grejer. Det med.

Andra bloggar om: Amsterdam, droger, drogpolitik, prostitution, liberalism, pragmatism