JAHAJA. Forum.

Visste ni att om man plötsligt dör och inte har gjort känt via Donationsregistret eller anhörig hur man ställer sig till att ens organ används för donation, så kan de komma att användas för detta även om det inte har varit ens vilja? För sedan Transplantionslagen gick igenom 1995 så fungerar det så: 

3 § Biologiskt material avsett för transplantation eller annat medicinskt ändamål får tas från en avliden människa om denne har medgett det eller det på annat sätt kan utredas att åtgärden skulle stå i överensstämmelse med den avlidnes inställning.
   I annat fall än som avses i första stycket får biologiskt material tas, om inte den avlidne har skriftligen motsatt sig ett sådant ingrepp eller uttalat sig mot det eller det av annat skäl finns anledning att anta att ingreppet skulle strida mot den avlidnes inställning. (Min markering.)

Det handlar idag alltså om att aktivt ta ställning i denna fråga: Om du vill att dina organ ska kunna användas för donation så anmäl detta till Donationsregistret. Om inte, så anmäl också detta: Annars — se ovan! Detta lärde jag mig igår av en ung person som kan mycket om saken. Tack, Emma!

Annat organiskt: På stationen i Lund igår. Står och väntar på att toan ska bli ledig tillsammans med en annan figur. Det kostar 5 kronor att använda stället. De två toorna blir lediga nästan samtidigt och båda de föregående toalettbesökarna släpper in oss som kommer efter så att vi ska slippa betala! Här är ett läge där alla är hyggliga mot varandra: Vi vill samtliga så gärna snuva kommunen på några kronor.

 

Gul talar till mig (och nej, det är INTE en association till stationshändelsen!!)

Andra bloggar om: Donation, transplantation, gul, Lunds centralstation

Att skriva om Förlovningen överlämnar jag åt andra. Annat rör sig i mitt huvud:

Jag grips av lätt panik när jag har sett sista avsnittet av första säsongens The Wire. Min kollega som lånat mig serien får den ljusa och förlösande idén att låna mig säsong nummer två. Där är jag nu. Fast i The Wire-träsket. Igen.

Under en lång period var jag fast i en annan serie: Spanarna på Hill Street eller Hill Street Blues, en poliserie som spelades in och visades på 80-talet och som var det decenniets The Wire för mig (om du vill läsa om hur serien var uppbyggd, berättades och utvecklades, så finns bra information här) Serien handlade om ett underbemannat polisdistrikt, lett av Captain Furillo som spelades av Daniel J Travanti. Han var en, förstås, snygg man, skarp, orädd, lätt alkoholiserad och med stort patos.

Arbetet fördelades, och så inleddes varje avsnitt, av Sgt Phil Esterhaus, av alla, tror jag som såg serien, en mycket älskad figur. Michael Conrad som skådisen hette, (rätt lik Rolle Stoltz för övrigt) som hade ett lustigt lite snett eller hängande ena öga, dog under seriens produktion och sedan var inget riktigt sig likt.

Esterhaus dirigerade arbetet på polisstationen, ofta hårt och utan krusiduller men sedan avslutades dragningen alltid med repliken: "Hey, let’s be careful out there!" (om du är sugen på fler citat från serien så finns de här). Det visades en stor omsorg och insikt om hur farligt arbetet faktiskt var. Men det var också roligt och mycket, mycket spännande.

Vi såg serien så gott det nu gick med en liten Adam och senare Julia, ibland igång på kvällarna. Det var en unik serie, producerad av Steven Bochco och Michael Kozoll. Samma slags välgjorda, minnesvärda berättelser fanns här, med personligheter som verkligen kom en nära. Mycket på samma sätt som med The Wire.

Vad gäller förlovningen: När jag ringer min gamla mor idag, efter en hetsig dag på jobbet, utbrister hon: "Oh, jag är så glad, Victoria och Daniel har förlovat sig. De ska gifta sig nästa sommar." Det är en sann glädje hon känner och jag med henne. Kanske är det hennes The Wire?

 

Andra bloggar om: The Wire, Hill Street Blues, förlovningen

Jag läser Inger Frimanssons självbiografiska roman Ligga som ett O. Frimansson, som mest blivit känd för sina deckare, har här skrivit en bok om sin barndom och uppväxt. Barnperspektivet är övertygande och jag blir dessutom starkt påmind om att även små barn, trots att de i de goda fallen är omgärdade både av föräldrar, syskon och lekkamrater, ändå kan uppleva stor ensamhet. Inte bara i Frimanssons fall, utan för att de egna inre upplevelserna från start är just ensamma. Man kan säga att vi från det vi föds tränas i att hantera våra inre upplevelser på egen hand och att det är i den processen vi utvecklas som individer.

Men Frimansson visar också på det svåra i att vara ensam som liten. Känslan av rädsla, för döden, allt som kan tas ifrån en, allt det okända. Eftersom hon beskriver barnets känslor inifrån, blir känslan av det lilla barnets mycket personliga upplevelser så stark.

Som förälder blir jag påmind om allt det jag inte delat med mina barn. Att barn lever med en inre värld som verkligen är deras egen, bara deras egen, och detta från dag 1. Jag kan också minnas min egen rädsla som barn när starka känslor slog emot mig och jag måste hantera dem själv. Jag minns stämningen, känslan, om än inte alltid vad som utlöste den.

Barnets perspektiv inifrån är svårt att gestalta på ett övertygande sätt. Frimansson gör det utifrån egna upplevelser. Åsa Linderborg gör detsamma på ett enastående och mycket rörande sätt i sin Mig äger ingen.

Syskonskapet kan göra något unikt med barndomen. Gemenskap, delad glädje. Och annat …

En kollega till mig som tipsat mig om fantastiska The Wire, som för övrigt ger diverse raffinerat levererade perspektiv på alla och envar i serien, HAN, ja, han, som var med i början av meningen, har startat en blogg som heter Panikljus. Där kan ni läsa om hans åsikter om till exempel Will Ferrell som han älskar. Men också om annat, musik, litteratur. Faktum är att vi har rätt lika intressen. Om än utifrån lätt skilda perspektiv.  

Andra bloggar om: Perspektiv, Åsa Linderborg, Inger Frimansson, Will Ferrell, syskon

Förväntat lag, Wester och Syrén, vann finalen i På spåret ikväll i en match som var sådär rolig - kanske delvis för att jag kunde så ytterst lite om det som frågorna rörde sig kring. Årtalet klarade jag som så ofta men i övrigt var det Mats som kunde alla (konstiga, nördiga) detaljerna (vad är en bal på slottet, eller SURT sa räven om rönnbären. Bär figurerade för övrigt i programmet).

Nä. Kuligast var det denna säsongen när de där två skrikiga galningarna Filip och Fredrik var med. De var så fel från början, första gången de deltog, hade någon sorts dumskalleattityder som visade sig delvis vara bara fasader. Kul. Kul när folk kommer in på oväntad arena.

Och nu ska Oldsberg damma av Här har du ditt liv. Kan inte komma på en enda vars liv jag skulle vilja få presenterat som Lasse H gjorde det då. Tiderna har förändrats, jag med och TV också. Men vi får se. Kanske kan han. Han kan, kanske.

Vintern kom vecka 8! 

Andra bloggar om: Johan Wester. Lisa Syrén, På spåret, Ingvar Oldsberg, Här har du ditt liv

Nej, den passerar inte mitt viktigaste test: Jag känner inget behov av att se om den här filmen. Den är välgjord, välfotad, noggranhet finns runt detaljer i miljöerna. Men den biter inte tag i mig. Kate Winslet och Leonardo DiCaprio spelar väl men inte tillräckligt väl och känsligt för de långa bildsekvenser som filmen innehåller.

Revolutionary Road av Sam Mendes (mycket känd för sin film American Beauty som jag däremot gärna ser om och som är en film med mycket kraft) är dock, får jag säga till de inblandades försvar, en svår historia att berätta.  För det handlar om  ett äktenskap som går åt pipan och det finns ingen egentligen som mer bär skulden än den andra parten. Det bara inte funkar. Och det blir mycket sorgligt. Sorgen känns när vi går ut men ingen riktigt stark känsla för de psykologiska spåren fram till det dystra slutet.

Något saknas i tyngd i gestaltandet av det som leder fram till katastrofen. Kanske kan ana det någon kritiker skrivit, att boken som så ofta, är bättre. Det krävs många ord för att beskriva det långsamma förfallet i en relation. Det är svårt att fixa på två timmar film. Men det handlar också om något i ansiktena. Kate Winslet är fin, vackert tärd och tömd, väl uttryckande både vrede och den hopplösa tomhet som nämns i filmen. Men hon är inte bra nog! Ett snäpp bättre är DiCaprio, tycker jag som dock har en lättare roll att ta sig an. Michael Shannon som spelar en sanningsägande psykpatient, är en av de intressantaste personerna i filmen.

Jag blir flera gånger påmind om American Beauty. Det finns många likheter. Tempot, de långsamma glidningarna med kameran, samhällskritiken och en rätt desillusionerad syn på människan.

Men ännu mer tänker jag på Todd Hayes Far From Heaven och vidunderliga Julianne Moore i denna. Här är en skådis som kan hålla åskådaren bunden i minuter utan att man tröttnar. Winslet har inte samma känslighet, långt ifrån, i varje fall inte i denna roll.

Viss besvikelse alltså. Läs DN, Sydsvenskan eller Svenskan. JAHAJA har inte mer att komma med än detta. En 3+.  

Andra bloggar om: Revolutionary Road, Sam Mendes, Julianne Moore, film

Serien The Wire som utspelar sig i Baltimore, underhåller mig på kvällarna. Eller underhåller - antyder det att det bara är ett ytligt upplevande? För i så fall ger den mer. Bubbs (hans verkliga namn är Bubbles, tala om verklighet och fiktion!), informatören i serien, en heroinberoende svart kille med samvete, ger mig många tankar och varma känslor. Bilderna av de fattiga barnen i The Estates, höghusområdet, barn som används som springschasar åt langarna, de stora grabbarna som är högre upp i denna mördande näringskedja, blir kvar inom mig när jag har matat ut DVD-skivan ur den lilla vita. Detta är samhällskritik med patos. Förutom att det är roligt, spännande och välgjort.

De fattiga, ofta övergivna barnen, med hopplöshet i blicken, utan vuxna förebilder att tala om. Hur ska framtiden se ut för dem? På Rapport såg jag häromdagen ett reportage om fattiga i Washington DC. Människorna i reportaget påminner mig starkt om det jag har sett i The Wire. Städerna är grannstäder och har liknande problem. Stora grupper fattiga, mestadels svarta, utan arbete, sjukförsäkring och hopp om ett rimligt liv. Är detta värdigt? Åka till Amerika och bli rik, sa man när jag var liten. Nåja, även då fanns det fattiga i USA. Kanske har medierna och även fiktionen, blivit bättre på att porträttera verkligheten i det som kallas världens rikaste land.

 

Den senaste akvarellen. Min inre verklighet. 

Andra bloggar om: The Wire, Baltimore, Washington DC, verklighet, fiktion, Rapport

En weekend borta, med snö och sol, med bra övernattning och många fina synintryck. Det är grejor det. 

Mitt februarilov inleds med en kort resa österut, till Österlen där det är garanterat vackert (se alla bilder här). Sommarens besök vid Haväng har gett mersmak och jag har bokat B&B vid Ravlunda by. Efter promenad utmed kusten vid Vitemölla, kör vi till Rosenlunds Bed and Breakfast där Anita och Claes har ett fint ställe som även Sydsvenskan tipsat om. Natten tillbringas i fint och stilrent rum med god komfort, men först efter att vi ätit en god middag på Brösarps Gästis, också väl värt ett besök. Mycket god mat och trevlig service.

 

Rosenlunds B&B, strax utanför Ravlunda By, Österlen, Skåne, Sverige, Världen. 

Rosenlund ligger fantastiskt vackert placerat cirka fem kilometer från havet med underbar utsikt åt alla håll. Vi har tur med vädret, solen lyser över de vita fälten och träden är till hälften vita - mot söder kala och mot norr snötäckta. Ingen vind över vidden gör promenaden till en njutning.

Vi tar bilen ner till Skepparpsgården där vi bodde förra sommaren över en natt. Här ligger Haväng, en av det underbaraste platser jag besökt. Titta gärna på övriga bilder här. Det är en berörande plats med havet, kullarna och den strandens långa sträckning. Solen skiner över de isiga stenarna på stranden. Det är smör i solen. Som Mats säger.

 

Tall vid Verkeån, Haväng. Ensamt. Starkt.

 

Detta är inte en manet. Ishöljd sten har förlorat sin dräkt. 

Vi besöker goda vänner i Bertilstorp, Britta och Morgan. Morgan gör riktigt fin keramik, se här nedan. Eller här (hemsidan är under utveckling). Eller här. 

Dessa fröjder för ögat är Morgans verk! 

Jag kommer hem med sol i sinnet efter det myckna ljusintaget, god sömn och möte med trevliga vänner. En god början på mitt februarilov.  

Andra bloggar om: Rosenlund B&B, Haväng, Morgans keramik, Österlen, Brösarps gästis, Ravlunda

Igår kväll. Mats och jag i soffan med På spåret på skärmen framför oss. Vi klarar oss rätt bra med vår gemensamma kunskap, min egen överraskar (åtminstone mig själv) genom att den är så selektivt god, Mats mer gedigen. Men jag fattar snabbare än de tävlande att det är Åland det handlar om i första resan.

Så småningom hamnar man i Sydafrika och det ska spelas ett musikmedley med sånger som har sjungits av två personer födda i Sydafrika. Redan innan det börjar så fattar vi förstås att Miriam Makeba måste bli en av dem.

Och visst är det så - visst är Makeba den ena. Den andra - mmm, säger jag, det är Paul Jones. Va? Säger Mats. Jo, han som hade snygga kindben. Säger jag. Va? Säger Mats. Betänk att jag var 16-17 år när denna musik spelades. Jag kollade på killar. Karlar.

Vi kommer på att det är gruppen Manfred Mann och jag envisas med att sångaren heter Paul Jones. Inget av lagen kommer på denna idé utan det ena lagets Manfred Mann accepteras som fullgott svar. Paul Jones nämns inte alls!! Dåligt, dåligt. På spåret AV spåret! Manfred Mann, som gav gruppen dess namn var keyboardist i gruppen, inte sångare. HAN föddes i Sydafrika.

Lyssna på Paul Jones fina, i ytterheten, lätt spräckta röst. Kolla kindbenen. Ja, så gott det går. Och lyssna på övriga Manfred Mann-musiken. Ni som inte hade turen att vara med på 60-talet.

Andra bloggar om: På spåret, Manfred Mann, Paul Jones, Miriam Makeba

Jag kan inte minnas att det hänt oss - vi kommer till bian och biljetterna är slut! Efter en rätt kass middag på thaiställe som ska prövas som variant till stamstället Halong, går vi till biografen för att se Revolutionary Road. UTSÅLD blinkar skärmen när det nästan är vår tur. Tror aldrig att jag varit med om detta. Vanligare är att vi sitter i biografer med många lediga platser.

Vad har hänt? Är det de indirekta uppmaningarna att konsumera mera som räntesänkningen ger som får så många att så gå på bio en torsdag 18.20?  Eller är det rent av att det är en film som faktiskt gillas? För ryktet sprider sig snabbt - när vi såg Mammut, fem dagar efter premiären, var det i knappt halvfull salong.

Tack och lov har kollega Niklas lånat mig första säsongen av The Wire! Den omtalade dramaserien som jag nu har 757 minuter av, varav jag igår sett 120 är riktigt, riktigt bra. Välspelad, trovärdig, cool och spännande. Bra manus, vilket jag uppskattar och lagom tempo, något annat som jag gillar.  

Så det är bara att slå sig ner vid den lilla vita, placera godiset med lagom avstånd, i lagom mängd, och köra igång. Revolutionary Road går flera kvällar.

 

Andra bloggar om: The Wire, bio, Revolutionary Road, godis, utsålt

Äntligen kommer en dag med sol. Äntligen kan man känna att något djupt nergrävt inom en, halas upp genom mörka innanmäten för att bli synligt i ljuset. Kanske själen? Nej, säg inte att det är hormonellt bara. För förmodligen är det så. Men det känns så STORT! Färgen kommer tillbaka till livet!

 

Julia får glädjefnatt på stranden. Adam plåtade. 

Vi har turligt nog planerat in en tur till Falsterbo. Av något mystiskt skäl så är de här orterna med typ bland de dyraste villorna i Sverige, mycket, mycket vackert belägna. Underligt.

Jag har en speciell relation till Falsterbo. Som barn, på 50-talet, tillbringade vi många sommardagar där, i väntan på pappa som spelade golf på golfbanan intill. Han var en så kallad golfoholic. Ni kan räkna ut vad det är. Ibland kunde vi ta tåget ner till Falsterbo, från Södervärn, och jag minns än de enkla träsätena och känslan av att vara på väg till vårt badparadis med korgar med badkläder och den gröna plåtlådan med smörgåsar. Ni vet, en sådan med hyllor. En liten läderfläpp som man stängde med.

Numera åker vi till Falsterbo någon gång på sommaren, för de underbara baden och den långa vackra stranden. Men kanske ännu finare är att komma dit, som i går, när det inte är badsäsong. Havet ligger öppet och vilt framför en, stranden är lång och endast ett fåtal fotgängare går där. Det är ett underbart ljus där, klar, fin luft. Och massor, massor med ljus.  

 

Ett moln utan byxor.

En blogg-buddy, Slow motion, tipsade generöst om en artikel i DN igår som handlar om bloggande som fenomen. Artikeln har sin grund i en nyhet om någon som gjort en undersökning av så kallat dagboksbloggande, alltså människor som publicerar i bloggosfären sådant som normalt får (eller kanske bör) stanna i byrålådan. Sådant bloggande känns rätt främmande för mig. Ett individualistiskt projekt, kallar Janina Weitner som gjort undersökningen, denna sorts skrivande.

Jag tycker att ordet projekt borde läggas i träda för sådär 50 år framåt. Slitet, slitet. Tacka vet jag ord som ljus. Färg. Hav. Sommar. Vind. Kärlek. Nähä. Mat?

Andra bloggar om: Falsterbo, vår, Janina Weitner, bloggande