JAHAJA. Forum.

Ja, det vete katten. Musikaliskt var upplevelsen i Göteborg för två och ett halvt år sedan större, en mer varierad konsert. Ljudmässigt bättre. Bättre band även om gårdagens musiker hade sina stora stunder. Men då, i Göteborg, var han liten som en myra för oss som satt långt, långt ifrån. Igår kväll  satt vi bättre men inte nära nog! Jag hade velat ha honom inom några meter, och även musikerna, så som vi en gång för sisådär 20 år sedan hade honom på Mölleplatsen. Det blir lite anonymt när man inte kan urskilja ansiktsdrag och kroppsspråk.

Musikaliskt bjöds vi på en samling nytolkningar jämfört med originalen av många klassiker, allt från All Along the Watchtower, Just Like a Woman,  Like a Rolling Stone (då gick det glädje genom den rätt tama och lugna publiken som vi var del av) till Blowin’ in the Wind som sista låt. Någon enstaka låt kände jag inte igen. Musikaliskt var det bitvis ösigt och intressant och Bobs munspel är suveränt, säg inget annat, så även hans röst som är i full kraft trots hans ålder.

Blowin’ in the Wind framfördes med humor, gung och en härlig distans till det klassiska originalet. Här citerar jag gärna Håkan Engström i dagens Sydsvenskan om Dylan som "en man som vägrar bli en levande jukebox". Det är just det som är grejen med Dylan. Han har en unik musikalisk integritet och självkänsla. Hans tendens att alltid gå sin individualistiska väg har lett honom in på vägar där det blir nytt, spännande och överraskande, om och om igen. 

Det kändes dock som att ljudtekniken inte riktigt klaffade. Trummorna fick alldeles för stort utrymme i ljudbilden, tycker jag. Bobs mikrofon kunde varit bättre. Engström skriver att Dylans frasering var fin. Så uppfattade inte jag den, men det kändes mest som ett tekniskt problem.

Trots detta: Det är stort att se någon man beundrar så mycket på riktigt. Bob Dylan är 67 år. Det gäller att passa på. A never ending tour? Knappast, vare sig för honom eller oss. Men an ongoing story är det helt klart. Bob Dylan, du är min idol.

The Never Ending Tour fortsätter

Andra bloggar om: Bob Dylan Malmö, Never Ending Tour, idol

Igår hade jag ett imaginärt samtal med någon som gillar musik men kanske inte just den musik jag gillar. På gymet hade jag nämligen lyssnat på Queen och som vanligt nästan fallit i gråt när jag hörde Freddie Mercury sjunga. I mitt imaginära samtal sa jag till någon att "man kan tycka att Queens musik är sentimental och bombastisk men man måste ändå hålla med om att det är bra". Samtalspartnern var en av de personer jag talar om musik med som ogillar Mercurys speciella sångstil.

Men jag blir påmind om ett tillfälle på min arbetsplats när jag frågade några kolleger varför egentligen U2 anses vara så bra. "Vad är bra med dom egentligen?" sa jag. Jag fick en blick från en kollega som blev lite bestört men sedan försökte resonera med mig kring det befängda i att säga så om en grupp som är så enormt populär. Han är filosofilärare och klarade detta galant. Jag kände mig lite dum efteråt. Numera tänker jag om U2 att de är trista men bra. I mångas öron.

Ja, suck igen, suck. Det är svårt med konsterna. Det är det subjektiva som styr. Det är skönt med konsterna. Det är det subjektiva som styr. Alla gillar inte samma musik, konst, litteratur. Själv gillar jag ofta musik som anses sentimental av vissa, eller enkel. Men jag gillar att bli förförd av det enkla!

 

Katten gillar mig. Jag gillar inte katten.

Många gillar Dylan, men andra ogillar honom även om de inser vad han har betytt för det senaste halvseklets musik. Om ni är intresserade av att läsa om Dylans privatliv, så finns det stoff om det här. Men det vete katten om det stämmer, det som står där. Mannen är en gåta men hans musik förklarar gåtor. Enligt mitt subjektiva vetande.

Andra bloggar om: Bob Dylan, musiksmak, Dylan Malmö

På lördag ska vi på Dylankonsert! I DN skriver Malena Rydell om sitt möte med Dylan i Stockholm, på ett personligt och levande sätt. Läs här. Jag beundrar en skribent som vågar bryta mot konventionerna och skriva som, ja, som jag själv skulle vilja skriva, helt enkelt. Exempel, jag citerar:

När han tackar sin publik och presenterar bandet står han nogsamt vänd i profil mot publiken. Till och med då han klinkar loss så pass att de spetsiga bootsen liksom ofrivlilligt dras ut mot folkhavet har han kroppen kvar i samma bortvända position. Det ser ut som om han håller på att vrida av sig själv på mitten, som en snurrad polkagris.

Snyggt, va? Och väl iakttaget.  

Så här skriver SvD.

Just like a cat 

Andra bloggar om: Bob Dylan Berns, Bob Dylan Malmö

Åh, käre Bubbles (min favoritkaraktär spelad av Andre Royo i serien som blivit som ett beroende för mig). Ett sådant övertramp vad gäller trovärdighet man gör i första avsnittet av tredje säsongen av The Wire. Du och din kompis stjäl metall för att få pengar till ert mångåriga beroende av heroin. Ni blir fråntagna era byxor som pant när ni råkar köra in er kundvagn med metall i en gangsters bil. I nästa scen ser man er byxlösa, barbenta. Roligt, ja, men också tokigt, för du, efter alla år av nedbrytande heroinberoende, ja, du, du har ben som en sprinter!! Ni vet, såna där lår som har samma utbuktning bakåt som framåt och den buktningen är avsevärd. Och underbenen är starka, det syns, fast jag ser dig på min lilla datorskärm och liten i bilden. Du må se medtagen ut i fejset, med smink som gör att du både ser tärd ut och eventuellt angripen av Aids eller något annat elakt. Men dina ben avslöjar dig: Du är skådis med extremt starka ben. Trovärdigheten brister här.

Suck. Jag har förr skrivit om kroppar. En gång om Johan Wissmans. Om jag gillar muskler? Kanske, men inte bara. Det finns annat att notera i kroppar. Idag var det en fin bild i Sydsvenskan på Michelle Obama. Den officiella bilden på henne, att användas i just sådana sammanhang, har nu publicerats. Se här. Jag blev oerhört förtjust när jag såg den. Hon ser väldigt glad ut och - framför allt, hennes sätt att stå, med lätt utskjuten höft, är avspänd. Hon ser stolt och självsäker ut. Som om hon är någon. Ingen Jante där, inte. Ingen lilla frun.

Jag läser i amerikanska tidningar att det väckt bestörtning i vissa kretsar, att hon visar upp sina muskulösa armar. Bra, Michelle säger jag, att du väljer ett nytt sätt att presentera The First Lady. Anpassa dig inte till den sortens värderingar. Kör med din egen självkänslas omdöme. Den verkar duga mycket bra.  

Andra bloggar om: Bubbles, The Wire, Andre Royo, Johan Wissman, Michelle Obama

Tal om ondska och onda människor är något som jag värjer mig emot. Begreppet ondska, vad är det? Det tycks mig som en slags konstruktion, som Gud, faktiskt. Något vi använder oss av för att vi hamnar bortom orden i vår ansträngning att förstå världen. Gud, som en metafor för det vi inte förstår. Onskan som ett ord att förklara när människor beter sig på ett sätt som slår hål på våra föreställningar om medmänsklighet, tabun, som sätt att upprätthålla civilisation, ondskan som ett ord för att ge uttryck för det hos människan som vi helt enkelt inte kan förklara.

Man kan försöka analysera det vi kallar ondska genom samhälleliga strukturer, ideologier, maktordning. Man kan, och här befinner jag mig nog oftast, göra försök till psykologiska förklaringar.

 

Men ibland så räcker ingen ansträngning till. Ingen av de ovan nämnda, heller inga semantiska. Fritzl. Vi frågar oss alla, hur är en sådan långvarig, varande i decennier, misshandel av de allra närmaste, möjlig? Sjuk? Hur blir man så sjuk?

Jag förstår det inte. Det är bortom förståelse för mig. Bortom ord.  

Andra bloggar om: Fritzl, ondska, Gud

Att Malena Ernman vann i lördags tycker jag är riktigt kul. Förutom att hon sjunger helt fantastiskt, är hon snygg som få, har humor och självdistans, och har vågat ge sig in i schlagervärlden för att hon tycker det är kul. Både modigt och självständigt gjort.

Jag går lite i spinn när jag hör hennes låt, för mina associationer går direkt till filmen Femte Elementet (av Luc Besson) och den fantastiska Diva. Det är blandningen av klassiskt och modernt som ger associationen förmodar jag. Har ni inte sett filmen så gör! Den är häftig och härlig och vacker.

 

Om ni inte vill se filmen kan ni gå in och titta på några nya bilder som jag har gjort. Klicka HÄR! 

Andra bloggar om: Malena Erdman, schlagerfestivalen, opera, Femte elementet, akvarell

 

Skånsk vår för en vecka sedan!  

Min bild av den skånska våren kom, tack och lov, på skam idag! Solen sken en aning, ingen blåst över slätten! OCH, sådär en 7-8 grader plus. Vännen Birgitta och jag tog en lång promenad genom ett Lund fyllt av shoppare, ja, kanske finns det en chans trots allt, för Lunds innerstadshandel att överleva. En dag som denna när solen skiner och många är ute, känns det småskaliga i Lund väldigt sympatiskt.

Vi går genom centrum upp till Klotet, Lunds fina världsbutik. Affären ligger lite "off" shoppingstråken men har förmodligen å andra sidan inte de chockerande höga hyrorna som annars är typiska för Lund. Korsar man gatan, så går man in i Botaniska trädgården. Och den bara måste man älska.

Vi går och vi pratar. Vi pratar och vi går. Birgitta är mina bästa vän och promenadvän sedan många år. Jag hoppas att vi kommer att gå oss genom många år till. Hon guidar mig i Lund, jag henne i Dalby. Och så guidar vi varandra genom den andras värld. Fint. Två fina flugor i en smäll.  

Andra bloggar om: Våren, SMHI, promenad, Lunds innerstad, Klotet, Botaniska trädgården

Jag är rätt måttligt intresserad av god mat. När jag lagar mat till Mats och mig är det inga stora överraskningar. God mat, men inte någon stor tankemöda bakom. Jag brukar säga att jag är bra på att laga mat snabbt - när vi kommer hem båda och jag är mycket hungrig, tar jag mig an matlagningen för att det ska gå fort. Det kan jag.

Mats lagar ofta intressantare mat och njuter ofantligt mycket mer än jag av den. Om vi går ut och äter är jag mest intresserad av hur serveringspersonalen beter sig, om de ger ett trivsamt och avspänt anslag, och mindre om maten är super-duper. Rätt enkel på så vis. Inga vassa smaklökar. När vi går på Halong med jobbets Matofilm så tar jag nästan alltid nr 56, anka med stark vitlökssås. Inget större behov av variation. En mindre revolution har skett mitt liv alldeles nyligen då jag övergått från två marmeladsmörgåsar (röd marmelad) till frukost, till en med ost och en med marmelad. Så matkonservativ är jag.

Kanske just på grund av detta känner jag förtjusning när andra kan beskriva smakupplevelser med inlevelse, på ett sätt så att jag kan känna den andres förtjusning (sann empatisk anda …). Till exempel skrev Slow häromdagen om fänkål. Det var lyriskt på något sätt i all sin enkelhet. Min son har nyligen talat om just fänkål på samma sätt. Niklas skriver med förtjusning om sin goda couscoussallad och Lizette om kokosdrömmar. Alla smutsiga har också förmåga att överföra smaksinnenas glädje och Jah, ja han kan han med, speciellt vad gäller whiskylökarna.

Men jag kan bli väldigt fascinerad av enstaka matvaror. Som quinoa, till exempel, en relativt ny vara i svenska butiker. Kolla här vad du kan göra med det!

Så nu blir det mest quinoa här i huset. Nej, då är jag mer för nya sinnliga kompositioner i andra världar. När jag kommer in i vardagsrummet så har en kudde hamnat över en annan på ett nytt sätt som gör det hela så vansinnigt snyggt och de nya färgkombinationerna så intressanta. Sånt gör mig upphetsad.

Eller, när jag får en fin bland-CD av ovannämnde son och jag hör låten Allt jag gillar upphör och nästan faller i gråt när jag hör denna rätt banala och nostalgiska text med Emil Jensens fina, ljusa och konstlösa röst. Sånt gillar mina sinnen.

Mat, sinnen, quinoa, Emil Jensen, Allt jag gillar upphör, bloggar

Säger man att kvinnodagen inte behövs så har man fel. Det är så mycket som behöver                     
göras inom jämlikhetsträvandets område än och kvinnodagen är ett bra sätt att internationellt           
fokusera på detta eftersom kvinnors situation i många andra länder är så mycket sämre än här i Sverige.

MEN, inte desto mindre är det viktigt att titta på det som kan göras här i vår egen värld. I skolan: hur behandlar vi kvinnliga elever jämfört med manliga på grund av deras kön? I våra familjer, i vår egen syn på dem omkring oss.  Hur ska vi kunna bli MÄNNISKOR för varandra?

På många sätt har dagens unga kvinnor det svårare än vi hade det. Ja, det har blivit en Backlash!
Det var så glasklart för oss, med orättvisor och ojämlikthet. Sedan visade det sig hur svårt och
tungrott det var att vända på skutan, inte minst vad gäller de privata värderingarna. Nu står många
unga kvinnor med en känsla att förändringen MÅSTE till men känner också att det ska vara i deras tid. 

Att vara kvinna är också härligt på många vis, värt att fira. Det finns en gemenskap mellan kvinnor som jag inte är säker på finns bland män. En gemenskap som bygger på kvinnogenerationers känsla av att hjälper vi inte varandra så vem gör det då. Sen är det en annan fin sak: Våra kroppar som är förvaringskärl, om vi får och vill vara med om det, för kommande generationer och deras tidiga föda. Det är en del av kvinndomen det med. Grattis till oss idag!

 
Kvinndom 

Andra bloggar om: Internationella kvinnodagen, Faludi, kvinnor, konst

 Ja, så var det snart dags igen! Ni är alla välkomna, på vernissage eller senare besök:

 

 

Andra bloggar om: Veberöd, Eva Nygren, akvarell, vernissage, bibliotek, konst i Skåne