Jag har alltid känt mig utanför seriernas värld. När andra läste först Kalle Anka, senare Asterix och Tintin, så fattade jag inte riktigt grejen. Detsamma gällde tecknad film. Det var aldrig en hit med mig. Nåja,  jag får ju erkänna att Barna Hedenhös satte djupa spår, mycket djupa. När jag tänker på just de teckande figurerna och vad jag lärde mig via Hedenhösböckerna så inser jag att jag nog haft ett ben inne i den världen trots allt.

Likaså var jag en stor vän av Illustrerade klassiker. Jag minns speciellt Ringaren i Notre Dame som gjorde stort intryck på mig i sin tecknade form, och även Gamla testamentet, hör och häpna.

Nu (eller sedan länge, men jag är sen på det) sker det mycket i serievärlden. Malmö har en serieskola som är populär och mycket svår att ta sig in på och många som går där eller har gått där har förmågan att i syntesen mellan bild och ord, bild och budskap, med kraft överföra tankegångar som är viktiga, roliga och skarpa. 

Det feministiska innehållet finns hos många, ofta parat med en självironisk släng åt de egna kvinnorollerna. Här finns det anledning att nämna Liv Strömquist vars arbeten ni ska ta er en tittoläs på om ni inte har gjort det. Hennes Hundra procent fett är just nu vårens bok i Bokpolen, min skolas bokklubb för alla på skolan.  

En annan är Sara Hansson som man bland annat kan läsa om här. Hennes teckningar är varierade i stil vilket jag uppskattar. Hon har en skicklighet i handlaget, drivet, som en som tecknat mycket. Mycket humor i denna bild, som får mig att tänka allt möjligt. Det lilla påminner om det stora:

 

Sara Hansson Separationsångest 

eller denna:

 

Sara Hansson 

Det finns många väldigt duktiga serietecknare att nämna, säkert, jag känner bara till några få. Jan Bielicki är väldigt driven och detsamma gäller Lina Neidestam, väl värda att bekanta sig med.

Så jag kanske, trots allt, inte är så helt utanför seriernas värld? Jag älskar när jag blir av med fördomar. Speciellt de fördomarna jag har om mig själv …

Om du vill läsa mer om serietecknare i Malmö, så läs här. 

Andra bloggar om: Sara Hansson, Liv Strömquist, Jan Bielicki, Lina Neidestam, serier, Barna Hedenhös

Almsjukan går hårt fram i underbara Dalby söderskog (Dalby hage oftast kallad). Man kommer att få fälla många träd framöver, upplyses man om när man går in i detta naturtempel som skänker så många Lundabor och andra, stora naturupplevelser med sina underbara träd, blommor och hästar ute på hagen. Idag var vi där. Se!

 

Så här vackert är det på många ställen i Sverige just nu. Det gäller att fånga dagen! 

 

Nästan högtidligt … 

 

Bildbevis: Boken har slagit ut, den lever! 

 

Fällt träd fungerar som bakgrund för bakåtlutade vitsippor …. 

 

Åt alla och envar sina egna associationer.  

 

Död alm får ny funktion 

Bäddat för oss alla 

Vi pratade en kollega och jag, om det på något sätt både underbara och hemska i denna explosion i naturen som man vet så snabbt tar slut. Ja, kanske är jag dyster (vadå, jag dyster?) men när den känslan dyker upp så vet jag vad som kurerar: Ut! Ut! Ut! Det är bara att njuta och passa på. Att nua. Har jag myntat ett ord? Vi får se.

Andra bloggar om: Dalby, Dalby Hage, Dalby söderskog, almsjuka

Farao, han drömde han. Först kom sju goda år, sedan sju magra. Uppenbarligen är vi på väg in i en period med mycket mer begränsade resurser, inte minst i den offentliga sektorn. Hur medlen ska fördelas, var det ska sparas, kan alla ha olika åsikter om. Vi tenderar nog att se den egna verksamheten som viktig. Säkert är jag inte unik i detta.

Men ni måste väl hålla med om att det man kan läsa om som händer i Perstorp verkligen är att gå för långt. Att bara ge förstaklickare undervisning fyra dagar i veckan av besparingsskäl känns både fel och nästan patetiskt. Det är som att man inte har fattat att om det är någon gång under skoltiden som kontinuitet är viktig, så är det under de första åren, speciellt under år 1. Så tummen ner för det förslaget. Det skolan ger i början av skoltiden är ofta det som är allra, allra viktigast. 

En allvarlig historia. Ryggsäcken har vuxit fast!  

Annars? Solen skiner på som om den inte kunde annat. Eller snarare, molnen har gått i exil, lösts upp för att, som de känns nu, aldrig mer ha en chans. Det är nog som vår vän Lars säger: Det som är nu, det tror vi många gånger varar för alltid. Så visst kommer solen fortsätta lysa som den gjort nu i en månad eller nåt?  

Fast en annan tankegång man hör mycket är: "Oj, nu blir sommaren helt körd, för nu har vi fått så mycket sol så det räcker inte över sommaren." Tja. Lite dum tanke men såna är vi människor. Lite dumma och körda.

Till sist vill jag slå ett slag för en angelägenhet som Mats tipsat mig om: Kampen mot malaria, en sjukdom som dödar två barn per minut i Afrika, förs bland annat via en via en kampanj som drivs av Läkare utan gränser. Läs här. Vi kan alla hjälpa till!

Andra bloggar om: Skolan, Perstorp, solen, våren, ryggsäckar, malaria, läkare utan gränser

Innan jag föddes 1952 fanns det fyra barn i vår familj. 1949 letade mina föräldrar efter ett hembiträde. De fann Hans. Jo, just så hette han. Till och med en så modern företeelse som wikipedia gör en felaktig beskrivning av hembiträde just i detta fall, där det sägs att denna sorts arbete utfördes av flicka eller kvinna. Hans arbetade i vårt hem fram till 1950.

Några år senare började Hans Krondahl som han heter, på Konstfacks textillinje efter att ha gått på Skånska målarskolan (mer i intervjun) och arbetade sedan på olika sätt inom textilkonst för att så småningom bli landets första professor i ämnet vid Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs Universitet 1988.

På Waldemarsudde har man just kunnat se Hans verk under några veckor och 28 maj öppnar en utställning i Malmö. En bok har getts ut om hans arbete och han har får stort erkännande på många sätt.

Idag är Hans 80 år. Men för mig: När jag hör talas om denne Hans igen efter många år så kommer en bild för mig. Hans står vid vår grind (för mig är vår grind bilden för mitt barndomshem) och pappa står bredvid. Hans ser ut som en fattig konstnär har fått se ut i min inre värld, en bild formad av historier kring denne specielle unge man som kom till oss som 20-åring, för att mycket otypiskt för sin tid, ägna sig åt barnpassning och städning i tandläkarhemmet. När jag ser Hans för mig (för jag har ju inte träffat honom, bara skapat en bild genom historier jag har hört) så är han en ung kille som så fruktansvärt gärna vill gå på Konstfack men inga pengar har. Kanske pappa kunde hjälpa?  Det är lite synd om honom i min inre, skapade minnesbild, för han vill så gärna bli konstnär men har ont om pengar. Han har dåliga kläder, fryser nog, har inga strumpor och är tragisk. I min inre skapade bild.

Pappa var mäkta stolt över att vi hade haft Hans som hembiträde. Jag tror att under åren då jag hörde talas om Hans och hans resa i flera bemärkelser, från Bertilstorp till Konstfack och vidare (då med vårt hem i Malmö som en mellanstation), så blev bilden mer och mer en som en saga. "Sagan vävs på sanningens varp" skriver Hans till mig och citerar Fritiof Nilsson Piraten, när jag mailar honom en förfrågan om jag kan skriva om honom i JAHAJA. Piraten hade rätt, så är det verkligen. Det är sant och det är saga. Framför allt är det så mycket mer. Men det är fint att få kontakt med det förflutna på detta vis. Även om det är en konstruktion.

Om du vill se en intervju med Hans så titta här. Bilder av hans textilkonst finns här. Och apropå bilder - han kan han, Hans!!

Andra bloggar om: Hans Krondahl, Malmö konstmuseum, hembiträde, inre bilder, Konstfack

Jag tycker verkligen att det är kul att blogga men det beror mycket på att jag vet att jag har ett antal läsare. En del berättar att de följer bloggen genom att kommentera (tack, ni!), andra på annat sätt. Som bloggare får man respektera att det finns ett rätt stort antal människor som inte vill kommentera eftersom de vill förbli anonyma på internet. Det viktiga för mig är att få någon sorts respons. 

Filmen nedan gjorde jag för ett bra tag sedan, en eftermiddag när jag kom hem från jobbet, var trött men fnissig. Jo, det var strax efter att jag köpt min nya MacBook med det fina programmet Photo Booth som man kan filma sig själv direkt i datorn, mycket fräckt. Filmen har legat på vänt i bloggarkivet, helt enkelt för att jag kände att den är FÖR knasig. Men, vadå, jag är som jag är! So here we go! 

Förmodligen borde man skriva om viktigare saker, typ domen i Målet. Jag gjorde just en röstning i DN och såg att jag hör till minoriteten som tycker att domen är riktig. Varför tycker jag så? Jo, för att man måste, tror jag, gå den vägen för att få fram en annan syn på hur upphovsrätt ska behandlas enligt lag. Killarna kommer, tror jag, få ändrad dom när man går vidare. Och vi måste se till att skydda alla dem, oss, som sysslar med skapande arbete, så att det blir rimlig ersättning. Viktigt är att finna nya vägar. Ibland sker det genom hårda bud. Jag ser inte dessa killar som några hjältar. Hjältarna är väl snarare de som jobbar hårt med musik, film, bildkonst, och får lite eller ingen ersättning. Den tiden är förbi, tror jag, när folk är beredda att betala 170 kronor för en CD, likadant för en film. Men vad istället? Hur ska distributionen ske? Vem ska ha pengarna? Granskning behövs, men också ett erkännande av att kulturarbetares arbete ska värderas och ge rimlig ersättning.

Andra bloggar om: Kejsarens nya kläder, Pirate Bay, knas

Ni som följer min blogg vet att ett kriterium för en höjdarfilm för mig är att jag kan tänka mig att se om filmen direkt. Detta gäller faktiskt också böcker, och några böcker har gjort detta för mig. En var Coetzees Waiting for the Barbarians, en annan The Tattooed Girl av J.C Oates, och nu hände det med en helt annan sorts bok nämligen Karin Johannissons Melankoliska rum, tidigare nämnd här i JAHAJA. Om du vill läsa min recension av boken så gå hit.

Jag har också lagt ut nya bilder i FOTAT, till exempel denna på Mats när han hoppar hopprep (vi hittade ett hopprep i bilen som hade använts vid transport av soffa till tippen. Det var sådär en 40-50 år sedan vi hoppade hopprep).

 

Inga hopplösa fall! Katarina och Lars vispar rep, Mats hoppar, vig som en … ja, vad? Hind?

För vi besökte igår, med vännerna Katarina och Lars, Drakamöllans naturreservat nära Brösarp på Österlen, ett ställe som verkligen är värt att komma och återkomma till. Här togs många bilder i den för dagen mycket märkliga dimman: Vi reste från soligt Dalby in i en San-Franciscolik dimma som var riktigt magisk.

 

Mycket att se, hedar, blommor, kossor, sällsynta insekter, dimma och mycket som vi säkert missade 

Och nu är påsklovet slut. Det har nästan känts som ett sommarlov med det fantastiska väder det har varit. Vad månde bli efter detta? Säkert kommer det snö snart. Bakslag får man räkna med. Eller Backlash för att vara litta modern.

Och så måste jag få lägga till denna länk till DN. Med tanke på var jag tappade min mobil för någon vecka sedan. Nu går jag runt med en tickande bomb i fickan … om än tvättad …

Andra bloggar om: Recension Melankoliska rum, Karin Johannisson, Drakamöllan, foto

I det vackra vädret på långfredagen tar vi oss ut på en liten konstrunda till Häckeberga slott där Malmöbaserade Galleri Final visar ett antal olika konstnärers verk.

 

Natur och kultur 

Rätt lite väcker stort intresse hos mig, kanske också beroende på den stora publiktillströmningen som gör det svårt att koncentrera sig. Men fotografierna av Joakim Strömholm är spännande, lite rörande är att se en ung Ulf Lundell från 1969, på nästan pricken en ung Dylan. Tala om identifikation!

Ännu mer spännande är Angelica Julners foton (den enda kvinnliga konstnären i utställningen vilket känns märkligt. Det är inte som att det skulle behövas kvotering, kvinnliga konstnärer finns det gott om). Det är iscensatta foton, något som har kommit att intressera mig mer och mer (se gärna på Susanna Hesselbergs foton också, länken finns vid sidan). Angelica Julners foton är intressanta och suggestiva, humoristiska och varma.

Och så går vi förstås en promenad i den vackra omgivningen, ett böljande skogslandskap med träd som lutar sig ut över den fina Häckebergasjön. Grodorna leker … 

 

Samkväm om våren … 

Lördagen blir det bilresa till favoritstället Louisiana, över den vackra bron med himmel och hav i olika skira blåa färger, ljus, rymd och ofattbar vår. 

Vi sätter oss utanför muséet med medhavd lunch (det är lite mindre roligt att luncha köpt på stället, med en kurs där vi betalar en och halv krona för varje dansk. Krona, alltså). Vi sitter och tittar över till Sverige, till Ven och vackra Glumslövs backar. Utsikten är fantastiskt fin från denna plats som ligger högt placerad och överhuvud taget är Louisiana en karamell i vår region.

Denna gång kommer vi för att se Max Ernst (DN, Sydsvenskan) (wikipedia ger också bra avstamp om man vill lära sig om honom)  en konstnär som jag själv mest har associerat med surrealismen. Detta visar sig vara en ytterst snäv bild av honom. Vi ser bilder som är mycket mindre figurativa än surrealisternas och högst experimentella tekniskt. Han drar sig inte för att använda sig av tekniker som är delvis automatiska och man kan se här en parallell till dagens syn på konst som mindre hantverksinriktad och mer idémässig. Många av bilderna är mycket spännande och vackra, speciellt de gjorde med så kallad frottageteknik, som det kallas, som Ernst använde. Gnuggteknik, ni vet! Lägg en krona under ett papper och måla ovanpå så det underliggandes konturer framträder! Använd annat, annat papper, duk, andra föremål, och vi kan alla bli nyernstar!

 

Fotografen smyger bakom och plåtar en mänsklig treklöver vid Häckebergasjön  

Och så har då Säsong 3 av The Wire tyvärr setts färdigt. Jag känner mig tom, övergiven, ledsen, arg, besviken, kränkt …. nä, men så trist, att den är slut. Jag tyckte den var lite svag till en början, den här sist sedda säsongen, men den tog sig: Jag tänker på de två rivaliserande gangstarna Avon och Stringer Bell, som smyger kring varandra i en komplicerad konflikt som på ett skickligt sätt aldrig blir helt lagd på bordet,  jag blir påmind om  Shakespeares svekteman, jag tänker på den vackre Omar, poetisk och märkligt mild och med en moral som satt i sitt sammanhang känns djupt känd. Det är välkomponerade bilder med mycket svärta. Det är vackra bilder med skuggor, och kroppar, svart och vitt, gyllene kvinnokroppar. Fotografiskt sett är detta kanske den vackraste säsongen. Den får nog bli en Säsong 4 med. Jag är svårt biten.

Andra bloggar om: Häckeberga, Galleri Final, Louisiana, Max Ernst, The Wire, Säsong 3

Jag tar med min mamma, snart 91, i bilen till Pålsjö skog. Vi tar ut rollatorn ur bilen och mamma går med sina fortfarande långa, om än lite skakiga kliv, den korta biten in i skogen. Målet är att titta på vitsipporna.

Och vi blir inte besvikna. Marken är täckt av mattor av vitsippor, blandade med svalört. Bokarna står ännu bara, men vackra i sina blanka stammar med talande former, ofta kluvna, slingrande sig om varandra. Marken är täckt av rostbruna löv och genom detta tar sig de nya blommorna upp. "Fantastiskt", säger mamma, "att blommorna kan ta sig upp genom allt det". Fantastiskt med människan, som har en ständigt förnybar förmåga att glädja sig när tillfälle ges.

Körsbärträd utmed min egen vandringsled. Körsbär? Etymologi?

Vädret ska bli fortsatt fint under påsk. Man tackar och tar emot. Den svenska våren, när den är som nu, är oslagbart rörande och glädjande. Ut med oss! Det vackraste just nu finns nog inte i konstrundornas och bibliotekens lokaler, utan i naturen. I synerna, i fågelkvittret och i solljuset.

Andra bloggar om: Pålsjöskog, våren, vitsippor, svalört, konstrundan

Om du vill se min utställning på Veberöds bibliotek dagarna som kommer så gäller idag onsdag vanliga öppettider, enligt vernissagekortet: Öppet 13-19. I morgon, skärtorsag är det öppet 10-16, med påskpyssel (!!) fram till 14. Helgdagarna är det stängt. Men sedan pågår utställningen fram till 7 maj. Så stressa inte! Eller vad är det Emil Jensen säger? 

 

En omfamnande fåtölj står inbjudande och väntar på tom tomt i Dalby. Slå dig ner!  

Andra bloggar om: Utställning, Veberöd, Eva Nygren, Emil Jensen

Mats vill se den brasilianska filmen Birdwatchers av Marco Bechis (se SvD, DN med en utmärkt recension av en annan Eva) och vi går iväg till Kino för att se den. Tack, Kino som låter en se film som börjar på anvisad tid, utan reklam före!

Filmen handlar om en grupp indianer i Brasilien som bosätter sig på mark som är före detta regnskog, nu uppodlad, där deras förfäder tidigare har bott. Här hamnar de i konflikt med markägaren och de olika kulturerna kolliderar på olika sätt. Flera spår av exploatering, dels av regnskogen, dels av urinvånarna och deras kulturer, gestaltas så det ger mig ett pang i magen. Jag blir djupt berörd av de enorma klyftor som görs synliga mellan de vithyade markägarna som "kom hit för 60 år sedan" och de spillror av den stam guaraní-kaiowa­indianer som filmen handlar om.

Bilden av indianerna är mångfacetterad, med deras olika behov och deras längtan, deras kluvna känslor inför den egna kulturen och längtan till den andra, den västerländska. Skildringen är stark av den totala solidaritet som krävs i gruppen, vilken kan tyckas dogmatisk och auktoritär men som säkert har varit nödvändig för att möjliggöra någon sorts överlevnad av den ursprungliga livsstilen.

Tydligtvis är indianerna amatörskådespelarna men inte vitingarna. Lite taffligt spel känns det emellan åt som men med läsningen av Melankoliska rum i mig, passar detta fint. För jag tänker mycket just nu på hur kulturellt betingade våra känslouttryck är. Så det känns rätt att ansiktena inte rycker Susanne Bierskt, att man i kommunikationen indianerna  emellan inte går in på detaljer eller ens pratar mycket alls. Man samtalar på sätt som inte stämmer med min kultur. Man målar sig i sorg, man ryter eller ylar av vrede eller frustration. Ansiktena är ofta nollställda.

Abrísio da Silva Pedro, som spelar den unge Osvaldo, är den som berör mig mest. Han har förmåga att se in i framtiden och ska läras upp till shaman. Han har kontakt med dödens ande och slutscenen är för mig en fullträff berättartekniskt och vad gäller att sammanfatta filmens budskap. Denna indianstam är utrotningshotad men inte utdöd. Se filmen och förstå vad jag menar!

Andra bloggar om: Birdwatchers, Marco Bechis, guaraní-kaiowaindianer, film, recension