Inre bilder
Innan jag föddes 1952 fanns det fyra barn i vår familj. 1949 letade mina föräldrar efter ett hembiträde. De fann Hans. Jo, just så hette han. Till och med en så modern företeelse som wikipedia gör en felaktig beskrivning av hembiträde just i detta fall, där det sägs att denna sorts arbete utfördes av flicka eller kvinna. Hans arbetade i vårt hem fram till 1950.
Några år senare började Hans Krondahl som han heter, på Konstfacks textillinje efter att ha gått på Skånska målarskolan (mer i intervjun) och arbetade sedan på olika sätt inom textilkonst för att så småningom bli landets första professor i ämnet vid Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs Universitet 1988.
På Waldemarsudde har man just kunnat se Hans verk under några veckor och 28 maj öppnar en utställning i Malmö. En bok har getts ut om hans arbete och han har får stort erkännande på många sätt.
Idag är Hans 80 år. Men för mig: När jag hör talas om denne Hans igen efter många år så kommer en bild för mig. Hans står vid vår grind (för mig är vår grind bilden för mitt barndomshem) och pappa står bredvid. Hans ser ut som en fattig konstnär har fått se ut i min inre värld, en bild formad av historier kring denne specielle unge man som kom till oss som 20-åring, för att mycket otypiskt för sin tid, ägna sig åt barnpassning och städning i tandläkarhemmet. När jag ser Hans för mig (för jag har ju inte träffat honom, bara skapat en bild genom historier jag har hört) så är han en ung kille som så fruktansvärt gärna vill gå på Konstfack men inga pengar har. Kanske pappa kunde hjälpa? Det är lite synd om honom i min inre, skapade minnesbild, för han vill så gärna bli konstnär men har ont om pengar. Han har dåliga kläder, fryser nog, har inga strumpor och är tragisk. I min inre skapade bild.
Pappa var mäkta stolt över att vi hade haft Hans som hembiträde. Jag tror att under åren då jag hörde talas om Hans och hans resa i flera bemärkelser, från Bertilstorp till Konstfack och vidare (då med vårt hem i Malmö som en mellanstation), så blev bilden mer och mer en som en saga. "Sagan vävs på sanningens varp" skriver Hans till mig och citerar Fritiof Nilsson Piraten, när jag mailar honom en förfrågan om jag kan skriva om honom i JAHAJA. Piraten hade rätt, så är det verkligen. Det är sant och det är saga. Framför allt är det så mycket mer. Men det är fint att få kontakt med det förflutna på detta vis. Även om det är en konstruktion.
Om du vill se en intervju med Hans så titta här. Bilder av hans textilkonst finns här. Och apropå bilder - han kan han, Hans!!
Andra bloggar om: Hans Krondahl, Malmö konstmuseum, hembiträde, inre bilder, Konstfack
Klicka här för MÅLAT, FOTAT, SETT & LÄST
en fantastisk berättelse och en fantastisk konstnär. hela Jonas familj inkl. ena svägerskan har gått på HDK för övrigt, så han har kanske satt sina spår även i mitt liv (något långsökt, men ändå:))
Comment by Liz1e — 23 Apr 2009 @ 21:17
Oj, så härligt. Det visste jag inte!
Comment by Evan — 23 Apr 2009 @ 21:41
Rörande fint. Världen är allt bra liten.
Comment by slowmotion — 23 Apr 2009 @ 22:35
Ja, det är rörande. Jag känner att det förflutna gör sig gällande på mer än ett sätt just nu. Rekonstruktion av det förflutna. Och det kan bli på många sätt och göras om och om igen. Idag träffade jag någon som jag inte träffat på 50 år, tror jag. Vi pratade om våra familjer, hur de hade sett ut i den andras ögon. Mycket spännande. Fint när sådana möten blir av!
Comment by Evan — 24 Apr 2009 @ 21:30
Oj, vilken historia. Har han någon levnadstecknare? Om inte borde du skriva hans biografi Eva!
Comment by Niklas — 25 Apr 2009 @ 11:08
Niklas, jag vet inte om han är intresserad av det. Men man kanske borde börja teckna liv istället för bilder … Nej, jag kör nog på med bildmediet!
Comment by Evan — 25 Apr 2009 @ 18:47