JAHAJA. Forum.

Jag har en tendens att fenomenisera. Kanske någon därute gör det också. Att se saker och ting som fenomen, det som är nytt eller svårgripbart. En sådan sak har för mig varit explosionen av vuxenserier som har kommit de sista XX åren (jag har ingen aning om tidsspannet!). Fenomenet vuxenserier med allvarligt innehåll om än med humoristiskt stuk ibland. Ofta producerad av unga kvinnor. Det har varit ett fenomen för mig så som det man inte riktigt ser annat än utifrån kan vara. Det kan vara bra med visst fenomeniserande. Då kan man upptäcka strukturer.

Men bäst är, i min tankevärld, att tränga in i fenomenen och avfenomenisera dem. Alltså, lära känna de inneboende delarna. Då - faller hela fenomenet på något sätt i bitar och det som tillblir är de ingående delarna, i detta fallet de individuella stilarna och deras skapare.

Jag har bekantat mig med Sara Granérs produktion genom att läsa hennes Det är ju bara lite aids. Det är bara så bra. Roligt-sorgligt-paradoxalt. Jag associerar ibland till Jan Stenmarck fast hans stoff är dystrare, ger mig mer obehagssmäll i magen. Sara gör så fantastiskt fina bilder också, innehållsrika. Hennes svingar går på alla möjliga håll och det uppskattar jag mycket.

 

Bild ur Sara Granérs "Det är ju bara lite aids"

Åsa Grennvall är en annan som kommit ut ur fenomenet. Det är inte värst sådär i början är den boken som jag har läst och blivit mycket tagen av. Inte minst tycker jag att det är spännande att hon i två av de serienoveller som ingår i boken beskriver mäns perspektiv. Hennes bilder är enkla men övertygande och det finns ett allvar hos henne som gör att jag gärna vill läsa mer. Sjunde våningen verkar då att vara ett givet val, av det jag läst mig till.

 

Högre än sjunde våningen. En av mina egna favoritbilder, tagen vid Prästaskogen

Vådan av att fenomenisera tycker jag är tydlig i Per Svenssons ovanligt kategoriska text i dagens Sydsvenskan. Denne annars ofta så kloke skribent drar här ett helt fenomen (!) över en kam och ser inte de individuella bloggarnas uttryck. Han fenomeniserar.

Solig söndag till er alla!

Andra bloggar om: Sara Granér, Åsa Grennvall, serier, himlen

Det ser ut som att den högintressanta ESS-anläggningen kommer att förläggas till Lund. Miljörörelsen har uttryckt oro för projektet: Ett skäl har varit den eventuella användningen av kvicksilver. Igår sades det att det inte kommer bli kvicksilver som kommer att användas. I vilket fall som helst är det en noggrann miljöprövning som kommer att göras inför bygget som beräknas påbörjas 2012.

Jag tycker att det känns väldigt spännande att denna idé förverkligas i Sverige, och i Skåne. Regionen är som en magnet (!) just nu, som verkar dra till sig allt möjligt intressant och det är bra för arbetsmarknaden här. Men det är också bra för av andra skäl eftersom de områden som man i förlängningen kommer att forska kring är mat, miljö, material (tänk om vi kan hitta nya material som är mer miljövänliga, för att inte tala om bränslen) och medicin. Det behövs ny forskning och i en värld med fler och fler människor så kan bara en sådan sak som tanken på att finna människobränsle, föda för en världsbefolkning som vi på sikt inte har mat till, kännas som en ytterst angelägen sak.  

Och så ska vi snart välja till EU-parlamentet, fast bara en tredjedel av oss, som det ser ut just nu. Väldigt synd tycker jag. Vissa frågor kan bäst lösas i det EU som vi, vare sig vi vill det eller ej, tillhör. Själv tycker jag att miljöfrågan är viktigast i ett europeiskt perspektiv och kommer därför lägga min röst på Miljöpartiet.

Fast ikväll så ska jag titta på Schyffert på play-teve, något som jag har fått rekommenderat från flera håll. Fantastiskt bra att kunna se på det program man vill se - när man vill. Snart kan vi hutta (hotta?) ut teven.

Andra bloggar om: ESS Lund, EU-valet, Henrik Schyffert, play-kanalen

Piratenpriset går i år till Torgny Lindgren, i mitt tycke ett alldeles utmärkt val. I vår bokhylla står tio böcker med hans namn på. De har varit källor till skratt, allvar, eftertänksamhet. Till en känsla av att här är en författare som ser livet i vid bemärkelse. Till en känsla av att här är en som förstår livets komplexitet och att den komplexitetet involverar alla, små som stora, framgångsrika som mindre så. Lärda och icke-lärda. Torgny Lindgren är en sann humanist som i sitt skrivande vittnar om sin ödmjukhet inför människan i stort, inte minst dem som finns vid samhällets utkant.

 

Bild från Torna Hällestads utkant - råg med råg i ryggen 

Jag träffade faktiskt Torgny Lindgren en gång i Uppsala när jag var på kurs. Jag fick tillfälle att prata med honom några minuter och det kändes att det var en människa intresserad av människor som jag samtalade med. Det är ett fint minne för mig.  

Trots att han skriver om Norrland och dess miljöer, känns stoffet inte alls främmande för en skåning som jag själv, med helt osvensk bakgrund. Och just det är så fenomenalt. Han väljer en pölsaomgivning och lyckas göra den allmängiltig som scen. Hans värld befolkas av människor som är halta och lytta, alektiska, fattiga, oskolade. Och man känner igen sig!  Så här ges motiveringen till priset: ”För en berättarkonst, där det Höga och det Låga, det Breda och det Smala sitter till bords tillsammans och skålar med varandra – allt i Piratens anda." Sant, så sant. Fast vad vet jag. Jag har aldrig läst Piraten. Det borde jag nog. Men jag har sett hans gravsten på Ravlunda kyrkogård. Den är fin. Både gården och stenen.

Nej, det blir inte så mycket läst just nu. Men fotat och målat, en del. Och så mött: Min syster besökte Sverige och fick tillsammans med gamla mor och mig möta en gammal bekanting från sådär 50 år sedan. Se på oss och annat i FOTAT, bland annat dagsfärska bilder från Torna Hällestad och Prästaskogen. I MÅLAT några nya målade bilder.  

Andra bloggar om: Torgny Lindgren, Piratenpriset, Piraten, Ravlunda, Torna Hällestad, Prästaskogen

Någon som arbetar på en tidnings kulturredaktion rådde mig att specialisera skrivandet i JAHAJA kring vissa ämnen. Så har det nog blivit till stor del, inte på grund av någon djupare strategisk planering, utan snarare av intresse. The Wire är ett sådant.

Som ni vet som läser JAHAJA regelbundet så är jag nu inne på säsong 4 av denna kritikerrosade serie. Varje säsong har ett övergripande ämne och denna säsongs är borgmästarvalet. Men dessutom följer vi maktkampen kring droghandeln i Baltimore, den före detta polisen Prez nya karriär som lärare, och inte minst, hans elevers tillvaro i och utanför skolan. Det är så intressant.

Ja, faktiskt, intressant! Inte spännande egentligen, för det handlar oftast inte om att serveras upplösningar eller lösningar. Nej, snarare följer vi med på vägen i denna fiktiva värld med så övertygande spel, foto, regi, att man inte kan annat än tro att det måste vara sant.

Bubbles, min favoritkaraktär, narkomanen med gott hjärta, råkar ofta illa ut. Jag tror att han blir mer och mer försvagad fysiskt av sitt missbruk och sitt hårda liv. Han har behov av att ta hand om, vårda. Hans skyddslingar kan råka illa ut eller svika honom, och då lider Bubbles. Då lider jag.

Prez, polisen som inte kan hantera sitt skjutvapen, var ingen hit som polis. Som lärare för ghettobarnen lever han upp. Han inser att han måste hitta pedagogiska vägar som ungarna kan känna igen sig i och låter dem spela tärning och på så vis lära sig sannolikhet och matte.  

Sedan har han ett gott hjärta han med. En av eleverna, Duquan, har föräldrar som säljer allt som pojken får av välvilliga som vill hjälpa den stackars killen, alltid illa klädd och smutsig. Då ordnar Prez så att Dukie kan byta i skolan till rena kläder och duscha. Skolan blir hans hem och läraren som hans förälder.

Jag läste i Jah Hollis blogg om en film han hade sett igår och som gett anledning till eftertanke. Man kan lära sig mycket av fiktionen (säger jag, trots mitt tidigare inlägg).  Så säkerligen kommer jag att se säsong 5 också. De första tre säsongerna fick jag låna av kollegan Niklas. 4:an har jag köpte på nätet. För säsong 5 funderar jag att välja Lovefilm. Känner ni till det konceptet, någon?

Andra bloggar om: The Wire, Prez, Lovefilm

Det var ett tag sedan jag läste en roman som gjorde riktigt, riktigt starkt intryck på mig. Melankoliska rum var en höjdare och fick mig att tänka att kanske jag kommit till en fas i livet då fiktionen intresserar mig mindre? Jag har märkt hos många att ju äldre de blir desto mer vänds deras läsintresse till andra genrer än skönlitteraturen: ofta till självbiografier, biografier eller essäer.

Två romaner har jag dock läst den senaste månaden. Kerstin Norborgs Kommer aldrig att få veta om hon hör. Det är en vacker och sorgsen berättelse om känslan av förlust. En liten flicka blir bortlämnad för att bli uppfostrad av släktingar när hennes mor är döende och fadern förlorar greppet om tillvaron. Denna flicka från Lund (i sig roligt med de bekanta miljöerna) försöker återskapa sin familjs historia och på så sätt också hitta sin egen botten i tillvaron. Det är en fin berättelse som trots det inte lämnar något riktig känsla av djup efter sig.

Sedan har jag läst Torgny Lindgrens Dorés bibel. För dem som har läst ur Torgny Lindgrens rika produktion så är det härligt att åter få lov att vara i hans ständigt lika överraskande och innerliga värld. Huvudpersonen kan inte läsa, det vill säga, han har fått skolning men inte lyckats lära sig. Det kallas alexi. För, mig, en svensklärare som dessutom arbetar mycket med dyslektiker och vars käraste bisyssla finns i bildskapandet, är Dorés bibel intressant läsning. Romanen ställer bland annat frågan huruvida verkligen språket kan förmedla allt. Huvudpersonens mor hävdar bestämt att det är så: "Då man läser blir allting förklarat." Eller "Skriften återger hela verkligheten." Så säger hon. Bestämda utsagor.

Men för den alektiske (så bör det väl heta?) är det istället bilderna, speciellt bilderna i hans barndoms Dorés bibel,  som innehåller allt han behöver veta. Det är här verkligheten visar sig för honom och han läser (inte bara läser, han återskapar dem själv dessutom) bilderna nära. Lindgrens sätt att beskriva i ord, hur huvudpersonen så att säga läser bild, är oerhört skickligt genomfört (metaforen läsa en bild säger för övrigt mycket om vår tids syn på text som den mest avancerade typen av kommunikation. Är vi kanske på väg bort från den?) . Jag uppskattar mycket Lindgrens sätt att i sina texter referera till både musik och bild och gång på gång peka på människans behov av ett flertal uttryckssätt där text bara är ett.

Boken känns dock rätt ojämn, kanske läggs för många spår ut som Lindgren vill ta sig an. Några gånger upplever jag den också som lite sökt, lite för konstifik-ierad, lite manieristisk.

Jag lägger ut ett bispår: Musiken ger mycket. Flera bilder jag har målat har tillkommit med en låt i bakhuvudet. När jag nyligen försökte mig på att blanda till min egen akvarellfärg, likt den skicklige akvarellisten Emil Nolde, och satt där med en intensiv färg i blandkoppen (se nedan) så kom Flyga igen för mig. Lyssna på Mästerkatten här. Titta på mig här:

Våga flyga igen 

Somligt gör starkare intryck på en än annat. Det beror på. Det kan vara en fas man är i, det kan vara något som stör en i verket. Det går upp och ner det är med upplevandet. Ibland upplever man mest yta. Ibland blir det djupt, så djupt.  

 

Andra bloggar om: Kerstin Norborg, Dorés bibel, Torgny Lindgren, Mästerkatten, Emil Nolde

Att lågenergilampor innehåller kvicksilver visste jag. Men att de är så farliga att handha när de går sönder att man måste utrymma rummet i en halvtimme (för att inte tala om hur man måste skydda små barn), det hade jag ingen aning om förrän en kollega berättade detta. Hon hade lyssnat på programmet Plånboken som du kan höra här om du vill veta mer om detta. Jag blev obehagligt överraskad över att miljötänkande kan leda till ett mycket allvarligare miljöproblem om du inte är försiktig.

 

Det gäller som vanligt att ha perspektiv 

Annars är det mycket The Wire här igen sedan säsong 4 ramlade ner i brevlådan. Den är S Å bra!!!! Den här säsongen handlar mycket om skolan. Ett sådant elände, fattiga skolor med elever som ser skolan nästan som en tillflykt från hem där de inte får någon hjälp eller där föräldrarna missbrukar, till klasser där de andra eleverna har liknande problem. Och tappra lärare och ledare som gör vad de kan. Jag tycker serien är helt oslagbar. Bilderna är oerhört starka emellanåt och jag kan bära med mig bilden av framför allt barnen, länge, länge.

Andra bloggar om: Lågenergilampor, fara, Plånboken, The Wire

Tji fick vi. Tanken var att efter besök på specialbutiken Racketshopen, Mats tennismecca i Malmö och Drewex, mitt konstnärsmaterialsmecca i samma stad, ta oss till Alnarsparken för att ta en titt på träden där så här i maj.

Men regnet öste ner, så efter att ha besökt Systembolaget vid Värnhem blev det istället ett studiebesök på det som kallas Entré.

Smaken är onekligen olika men kan någon tycka att den byggnaden är en inbjudande fasad när man kör in i Malmö? En stor grå låda, mycket lik en lagerlokal, med en i mitt tycke ful och dåligt färgsatt skylt där namnet entré står att se i ett riktigt oinspirerat och ointressant typsnitt.  

Tanken från början var bland annat att ge infarten till Malmö ett vackrare blickfång än det dystra som funnits tidigare. Med det tycker jag att man misslyckats totalt och kapitalt. Och apropå kapital - detta är verkligen ett kapitalets centrum. Jag frågar mig: Behöver vi ännu fler ställen där folk går runt och tittar i butiker utan originalitet, fler Lindex, fler KappAhl? Det roligaste i Entré är restaurangvåningen på plan 2 där man kan få mat av många olika slag, från många olika länder. Mångkulturellt som Malmö.

Men i övrigt: Ett riktigt, riktigt, dåligt alternativ till Alnarpsparken.  

 

Mats tar sig ett snack med Bob. Han är mycket förstående när Mats berättar om sina tjikänslor 

Andra bloggar om: Alnarpsparken, Entré, Bob Dylan, tji, kapitalet

När jag tar min sedvanliga onsdagspromenad i och kring Dalby så fylls jag nästan av stolthet. Över denna vackra by på höjden (allt är relativt, i Skåne kallas det höjd. När jag letar efter lämplig länk om Dalby ser jag att vi, ni ser, lokalpatrioten har vaknat, nu finns med i engelska wikipedia, här). Historien om Dalby kan man läsa här men man kan annars bara ta och gå runt och titta på byn och dess omgivningar och njuta av de starka färgerna och dofterna som naturen bjuder på just nu.

 

Ni ser hur tungt det är för bussen att ta sig uppför backen!

Stolthet förresten - vad är det och när accepteras det? Ja, Jante dirigerar ju, som alla vet, oss bort från stolthet över de egna prestationerna. Hemlandsstolthet är inte helt OK i vårt land. I länder där man har fått kämpa för att få behålla sitt område eller bland grupper som har fått och får kämpa för sin nationella identitet, ser man annorlunda på stolthet över det egna landet och språket. Och jag tror att många av oss inte känner någon större stolthet över att vi är svenskar, däremot värnar många starkt om språket. Det är rätt intressant tycker jag. Det är mer tillåtet.

Allt detta ordande för att visa några bilder från Dalby om våren.  

 

Från Dalby kan vi titta mot den inte fullt så gamla kyrkan i Lund, även kallad Domkyrkan. Dalby kyrka är dock äldre!

Läste förresten i gårdagens tidning en kort artikel som är mycket tankeväckande. I all hysteri, medieskapade hysterin som artikelförfattaren skriver, kring svininfluensan, glömmer vi bort de verkligt allvarliga pandemierna. 5 500 människor dör varje dag i aids. Sedan sjukdomen upptäcktes 1982 har ofattbara 25 miljoner dött i sjukdomen! Det finns dessutom ungefär lika många som har diagnosen. Fast inte här. Inte i vårt närområde. De finns långt ifrån Dalby.

Det är viktigt att ha perspektiv på saker och ting. Men också glädjas åt nuet! Se ovan.

Andra bloggar om: Dalby, raps, onsdag, pandemi, aids, hiv

Missa inte den fantastiska serien In Treatment som börjar idag på svt och som man kommer kunna följa varje dag i veckan klockan 19. Söndag eftermiddag kommer föregående veckans avsnitt att sändas i en följd.

Jag rekommenderar verkligen denna kritikerrosade serie med eftertryck. Förutom att den är oerhört skickligt spelad, framför allt av Gabriel Byrne som är den terapeut vars arbete vi följer, men även hans fyra patientkonstellationer och hans egen terapeut som vi får lära känna på fredagarna, så är den fenomenalt sparsamt berättad i så måtto att vi bjuds egentligen bara in i ett terapirum och så får vi följa det som sker mellan terapeut och patient via det som sägs, via ansikten, kroppsspråk och inte minst, i tystnader mellan det sagda. Det är en bedrift att med skenbart så små medel skapa spänning och intresse.

Jag tror inte att man behöver vara specifikt intresserad av samtalsterapi för att följa serien och dess människoöden. Att människor samtalar och utvecklas, ibland till och med läker, via samtal, är något de flesta av oss känner till. Att det dialogiska mellanmänskliga kan vara både stort och smärtsamt är något vi nog alla erfarit. 

Om man har funderingar kring hur det går till i ett terapirum så tror jag att man här kan få en aning. Och om man inte funderar så kan man se ändå. För detta är riktigt, riktigt bra. Min varmaste rekommendation - förutom The Wire som är en helt annan historia (jag har nu beställt säsong 4, så illa är det). Men som sagt: Kolla på In Treatment!
 

Förra våren skrev jag om en utställning på Krapperups konsthall. Idag har vi åter varit där, för att se en utställning där Sara Andreasson och Sannah Salameh som jag skrev om då, nu visar nya bilder tillsammans med tre andra konstnärer.

Utställningen som man kan läsa om i HD, blandar bildkonst med keramikkonst. Det är roligt att se olika konstarter men dessutom har bildkonstnärerna som ställer ut mycket olika stilar och stämningar i sina bilder. Vi tittade speciellt på Saras bilder och de har en stämning av gåtfullhet med sina låga perspektiv och mycket medvetet gjorda beskärningar.

 

Saras bilder är tekniskt genomarbetade och noggrant planerade och just denna exakthet får en att undra vad som utelämnats. Mycket spännande.

Sannahs bilder är häftiga i färg och form, grövre, eller till och med övertydliga i uttrycket och jag tyckte speciellt mycket om denna med sin lite klassiska stillebenkomposition men alternativa vinkling och färgsättning.

 

Sedan tittade vi på Bente Brosböl Hansens keramik som är något av det mest hantverksskickliga jag har sett i denna konstart. Bente är från början krukmakare och har drejat i 30 år och det märks, det vill jag lova. Något exempel:

Denna eleganta vas har alltså handdrejats och sedan ornamenterats. Oerhört skickligt och väl avvägd kombination mellan klassiskt och modernt. Eller se här:

 

Eller denna vackra burk med lock. Bente är en rutinerad och van utställare. Hon berättar för mig att hon har 30 års erfarenhet av drejning och har säkert skapat sig ett namn genom sin färdighet. Hon är ett säkert kort för stiftelsen Krapperup som ordnar med utställningen. Därför är det kul att man även satsar på yngre förmågor. Dessa unga två, Sara Andreasson och Sannah Salameh, kommer vi säkert se mer av framöver.

Utställningen pågår till 7 juni så gör dig en tur dit! Det är en underbar trakt, prunkande grön just nu och om du snabbar dig så kan du också glädja dig och nästan bländas av de nu så gula fälten. Tala om att livet blir i färg som Mats säger när våren kommer!  

Och så har ju Anna Odell kommit med sin hett efterfrågade förklaring till sin kupp (läs också idag i Sydsvenskan där Konstfacks rektor intervjuats) mot psykvården. Som säkert många av oss anat, fanns det ett högst personligt motiv bakom. Jag känner inte mer för hennes aktion, trots detta. Tvärtom, på sätt och vis. Jag kan tycka att det känns som ett sätt att både exploatera sig själv och psykvården när man använder sig av denna sorts gester. En annan aspekt på det hela är att många i Annas klass går miste om medieutrymme eftersom så mycket lampa riktas mot just henne och hennes arbete. Andra konstnärer på Konstfack har säkert mycket intressant och också nydanande att komma med även om det inte bygger på att skapa raseri i psykvården och bland psykiatripatienter, eller att få kvällspressens rubriker.

Andra bloggar om: Krapperups konsthall, Sara Andreasson, Sannah Salameh, Anna Odell, Konstfack