JAHAJA. Forum.

Ibland läser man en bok, eller ser en film, eller ett konstverk, hör en låt, en symfoni, och undrar: Hur kom honhan på den idén? Hur fasen? Verket i sig rymmer en gåta till upphovspersonens inre. Så känns det för mig när jag tänker på Marlen Haushofers Väggen, som jag nyligen läst, ivrigt påjagad av en ung kollega. Tack för det, Peter. JAHAJA-läsare: se vad jag tycker här. Boken kostar 20 kr på Bokus - lika mycket som ett lösnummer av vår morgontidning. Jämförelsen behöver nog inte förklaras.

Väggen av Eva Nygren - se mina bilder här

Inte bara Haushofer inspirerade till bilden ovan. Så även Nolde, både färgmässigt och motivmässigt. Men framför allt tekniskt. Jag har nu provat på att göra mina egna akvarellfärger med pigment och gummi arabicum som bindemedel. En sådan fjutt det blir på färgen.  

Snart börjar vår stora födelsedagsvecka. Först fyller mamma, min äldsta syster och jag den andra juli. Undrar hur det kändes för mamma när hon återigen, på sin födelsedag, fick åka iväg till BB? Och min storasyster - att få dela födelsedag med EN TILL! Våra barn, Adam och Julia, är födda 3 respektive 8 juli. Det blir mycket kalasande! Detta år i Blekinge där vi ska tillbringa en vecka i Karlshamn. Jag hoppas stort på att slippa undan en i år mycket besvärlig gräspollenallergi. Dalby är nog ett av de sämsta ställen man kan bo i med den sortens problem. "Bosätt dig på en ö på sommaren" sa allergidoktorn till mig en gång.

Med oss tar vi The Wire, första säsongen, som Mats nu äntligen tar sig in i och som jag får se om. Yes; det var det jag visste - den duger att se mer än en gång.  

Andra bloggar om: Marlen Haushofer, Väggen, recension, födelsedagar, höstbrunst, juli, The Wire

Jag vill slå ett slag för Banksy och Lytsy. Eller snarare två slag:

 

Banksy och Lytsy: Bara skenbart lika 

Banksy kom in i mitt liv i New York. Vi såg den här på en husvägg och någon påpekade för oss att "den är gjord av Banksy!"

 

Ja, det var bara att googla på och upptäcka denne fenomenale konstnär vars identitet det råder viss osäkerhet kring, i varje fall enligt Expressen och också DN, så kan man tvivla? Nåja, titta på hans (eller är det en hon?) bilder, kolla på filmsnutten, den säger mycket (det finns massor mer på youtube) . Banksy, whoever the person may be, is a genius!

Och så var det Lytsy. Hon heter Anna i förnamn och hon skriver om sin psykoanalys i boken Fru Freud och jag (läs gärna också Cecilia Nelsons mer positiva recension i GP, läs också här i DN om boken). Det är en bok som framför allt bör intressera dem som är nyfikna på hur psykoanalys upplevs inifrån analysandperspektivet (analysanden är patienten hos en psykoanalytiker). Ur det perspektivet är boken unik eftersom den delger detta med detaljer som är intressanta att ta del av.

Boken är utgiven på Normal förlag, ett mindre förlag som i denna roman gett ut en mycket speciell (jag använder INTE ordet speciell i betydelsen konstig, som många tycks göra) text som jag misstänker har mycket självbiografisk bakgrund. Och namnet Anna Lytsy: Jag fick faktiskt maila författaren och fråga henne om det var en pseudonym. Jag menar, skriva om Ana-lys och heta Anna Lytsy. Hahaha, svarade Anna, nej, så heter hon bara. Ren och skär tillfällighet.

Förutom ett intressant innehåll så är boken VACKER! Det gillar jag!  

Andra bloggar om: Banksy, Anna Lytsy, konst, litteratur

Mål nummer 1 var Noldemuséet vid Neukirchen i nordligaste Tyskland, en resa på sådär 40 mil från oss. På köpet fick vi Sylt, Römö och Ribe.

Min färgidol vad gäller akvarell är Emil Nolde. Hans sätt att ösa på färg gör mig minst sagt upphetsad (av ett slag) och upplyft. Hans produktion inkluderade även olja, krita och grafik. Grafiken brann i stort upp när engelsmännen bombade Berlin. Oljorna ger jag inte mycket för, de jag har sett. Men akvarellerna … 

 

Mest kända är hans akvarellmålningar av blommor från den egna trädgården där mättnaden i färgerna gör blommorna rättvisa. Men det finns många fina porträtt av honom också (se mer i FOTAT) och en hel del fantastiska, suggestiva landskapsbilder.

Noldes förbjöds av nazisterna helt att måla (all konst som klassades som expressionistisk förbjöds). Han gjorde då en samling bilder i mindre storlek som han kallade "omålade bilder". De var små bilder som han lätt kunde gömma. Trots att hans människosyn i varje fall före Hitler hade rasisistiska inslag så ansågs hans bilder provokativa och konfiskerades under Hitlereran.

Trakten runt Seebüll som Noldes hem heter och där muséet är förlagt, är så skön att man förstår att Nolde ständigt längtade tillbaka dit efter vintrar som han tillbringade i Berlin. Det är flackt, vinden ligger hård över det gröna landskapet och man ser de fina halmtakstäckta husen på långt håll. Titta i FOTAT!

Sylt ligger nära här. Man tar tåget ut och har man tur kan man ta en smygbild på en medpassagerare:  

 

Att fota mellan stolarna … 

Det är tyskarnas semesterparadis och faktum är att tyska är det enda vi hör! Inte några turister från andra länder på denna ö som mest består av en oerhört lång strand, från norr till söder 35 km. Ganska fantastisk. Man sitter i små dubbelstolar på stranden, med tak och sidor vilket säger något om vinden som vanligtvis viner härute. Men man vänjer väl sig (det sista mest för allitterationens skull). Kolla i FOTAT; fattaru? 

Och sedan norrut till Römö, en dansk ö med mycket, mycket sand och ebb och flod. Helt säkert ett eldorado för biologer av olika slag, ornitologer, botaniker med flera. Men också för dem som vill ha stora ytor att göra grejor på (FOTAT).

På slutet klämmer vi in ett besök i vackra Ribe som vi sett förut. Men här slår man gärna sig ner vid en gatuservering i denna Danmarks äldsta stad med en mycket stor gammal stadskärna som de boende säkert är mycket stolta över.

När vi kommer hem hör vi att situationen inte är bättre alls i Iran. Stort och hemskt. Vi har fått betala mer än 11 kronor för euron på vår resa och 1,50 för de danska kronorna. Smått och retfullt. Så är det.

Och jag läser boken Väggen av Haushofer, en bok som präglar mig starkt. Mer en annan gång.  

Andra bloggar om: Emil Nolde, Väggen av Haushofer, Ribe, Römö, Sylt

Ja, så har man blivit med Spotify. Sent omsider får jag tillgång till massor med strömmad musik, lagligt. Det är ett stort utbud, i varje fall om man som jag, är en måttlig musiklyssnare sedan min hörsel blivit nedsatt och reagerat med tinnitus. Så i små portioner lyssnar jag och bekantar mig med ny musik. Det finns massor att hämta. Eller snarare, att låna.

Annars är det klassisk midsommartid för mig i Dalby. Gräset blommar för fullt och lever jävel med mig och det känns bra mycket skönare för ögon, hals och näsa att hålla sig inomhus, trots medikamenter av olika slag. Midsommartid.

Vi lämnar ofta bygden vid denna tid, inte minst för att midsommar aldrig varit en stor hit för oss (kantänka att ovanstående problem bidragit till denna känsla). Så också i år: I morgon kör vi till nordligaste Tyskland för att bland annat besöka Emil Nolde-muséet. Noldes akvareller har varit en förebild för mig sedan jag såg dem lajv för sådär en fem år sedan. Han gjorde själv färgblandningar med riklig mängd pigment vilket delvis är förklaringen till de lysande färgerna i hans enastående akvareller.

Senare i sommar ska jag på Gerlesborskolan och gå en kurs i collageteknik som intresserar mig mycket. Dagens arbete:

 

Ut ur skuggan efter en lång tid i den.  

Andra bloggar om: Spotify, gräsallergi, Gerlesborgskolan, Emil Nolde, akvarell, collage

Sommarlov! Hur firar vi det? Jo, middag på Ha long och bio därefter. Det blir filmen Duplicity som fått goda recensioner av Michael Tapper i Sydsvenskan (DN ger 3, Svenskan bara 3 av 6). Jag tycker att det är en rätt kul film att börja sommarlovet med, speciellt som man på Filmstaden får möjlighet att för en tia extra köpa rabattkort för tre månader att se filmer till halva priset under veckan (inte för att mina filmbesök så ofta blir på Filmstaden men ändå).

Det är en film om lager på lager av dubbelspel, välspelat och med gott manus av regissören Tony Gilroy. Det är underhållande i två timmar, lite klurigt som ett pussel men inget jag längtar efter att se om. Som underhållning känns den klart välvald. Men hur smal ska Julia Roberts bli? Hon har i intervjuer medgett sin av många år i filmvärlden, förvridna syn på vad som är nyttig vikt. Trots det ser hon lite ut att ha tappat perspektivet - det är en mycket smal skönhet vi ser i dubbelspelet med/mot mycket Clive Owen.

Jag gillar att filmen är har flera lager och överraskningar. Jag gillar också den tematiska musiken. Jag gillar det lekfulla i filmen, en sorts oförarglig komedi (fast jag mest småler, får jag säga) på ett klassiskt filmtema. Inledningsscenen i ultrarapid mellan Tom Wilkinson och Paul Giamatti är riktigt överraskande och ger en härligt anslag till filmen. 3+, minst. Från JAHAJA.
 

Andra bloggar om: Duplicity

Vi bor så fint så. Allt jag begär är ett hav intill. Lite klippor skulle också sitta fint och kanske något berg i bakgrunden. Annars är det bra som det är. Här i Dalby.

Man talar om att eventuellt göra en sjö och camping på Skryllegården nära oss, dit jag tar mig två gånger i veckan för att tänja på musklerna, inte minst det stora hjärtmuskeln. Nja. Tänker jag. Ett hav vill jag ha.

Det är en dröm sedan många år jag har. Att bo vid havet i ett hus. Gärna vid ett berg. Huset ska ha fönster åt alla håll. Det ska fläkta fint igenom det, en lagom bris med mild temperatur. På natten faller det regn och solen går upp över ett våtglänsande landskap. Vid horisonten syns en liten båt. Kanske är det Den gamle, han med havet, som sitter däri? 

 

Det är stilla. Man hör vågorna slå mot stranden. Det är både oändlighet och nu.  

Andra bloggar om: Hav, Den gamle och havet, Skryllegården

Jag går in på Jah Hollis blogg och av en tillfällighet faller min blick på en av många kommentarer under en post som handlar om att lägga ut foton i svart-vitt. Kommentaren ger länken till fotograf Anders Petersen, som till namnet åtminstone, fram till dess varit obekant för mig.

Jag går in på Petersens sida och tittar på foton som är oerhört starka men också påträngande i sin mångfald närbilder på utslagna, missbrukare, gamla med mycket åldrade kroppar. Ledsna, övergivna, någon gång lyckliga ansikten. Krumma, utfläkta. Nakna.

Christer Strömholm vars elev Petersen varit är en klar association för mig. Hans bilder föredrar jag framför Petersens, men släktskapet i motivvalen är tydligt. Petersen är bland annat känd för Waitsfans - en av hans bilder utgör omslag på plattan Rain Dogs.

Jag går in under fliken film (välj "current") på Petersens sida. Där kan man, visar det sig, se en intervju med Petersen från i mars i år. Kanske tar den upp emot trekvart att se. Det är långsamt. Oerhört intressant. Något av Kaspar Hauser i Werner Herzogs film över honom vilket förmodligen har att göra med att han talar eftertänksamt och med en sorts distans till språket som gör att det som sägs får en väldig tyngd. Eftertryck. Filmen är gjord med en kamera rakt framför honom och den flyttas inte. Det ger en känsla av att man faktiskt har honom rakt mitt emot sig.  

Han säger mycket som intresserar mig och som känns som det kommer från mycket eftertanke: "Christer lärde mig att utan att ta ansvar för den längtan vi bär inombords kan vi inte ha någon relation till andra människor." Eller kring hur han jobbar med sina foton: "Om du inte ger så får du inget tillbaka." Han berättar om Nan Goldin, en internationellt erkänd fotograf, som väljer ut ett antal av hans bilder till en utställning. " Jag kände att hon såg mig när hon valde." Och då kan jag tänka att ibland är det först när andra ser oss som vi ser oss själva. Deras sätt att definiera oss blir ett klargörande för oss kring vem vi verkligen är. Det har hänt mig.

 

Livet är inte svartvitt. Det finns också grått.  

På Nationaldagen åker vi iväg till Malmö för att på Malmö konstmuseum se utställningen med Hans Krondahls verk. Jag har tidigare skrivit om Hans här i JAHAJA och hans koppling till min familj. Idag var det därför spännande att se hans skapade verk i urval.

Det är en speciell konstart, textilkonsten. Färgerna blir annorlunda, ytan mer levande än i det målade. Ändå associerar vi ofta till målad konst när vi går högst uppe på konstmuseet och tittar. Bilder som Tystnaden, Vintermanöver och den mer i klassisk textilstil (förlåt mig Hans, kanske har jag helt fel) gjorda Tropisk morgon. Fantastiskt vackra! Tygtrycken, Galopp och Spefåglar är de jag fastnar för, kanske för att jag känner till dem men och för att de är så vackra. Undrar just om de trycks än?

Jag älskar lokalerna där uppe på museet men varför är det så illa belyst längst in? Visserligen finns det inget naturligt ljus där, men lampljus kan man väl ösa på med? Eller är det för att skydda verken?

Vackra bilder. Mycket speciell och noggrann färgpalett, levandegjord i de mångskiftande garnerna som textilbilderna ibland är framställda med. Men också tygstycken, guldtråd.

Den inre bilden jag hade av Hans har helt plötsligt förändrats när jag går ner för trapporna, förbi Cronqvists skulpturflicka och så småningom ut på gården där man står helt plötsligt på Malmöhus slotts innergård. Den inre bilden av den magre unge mannen med drömmarna har plötsligt bytts ut mot något helt annat: Av en personlighet som uttrycker sig i färg och form så intensivt och så talande att vi som tittar på verken blir delaktiga i hans vackra inre värld. Mina inre bilder av Hans blir hans. Och jag skojar inte.

Utställningen pågår till 16 augusti. Gör er ett besök ditt om ni kommer till Malmö i sommar. Kanske kan ni som vi också få bli åskådare till hur Malmögässen dominerar trafiken - på väg bort från slottet blir vi tvungna att bromsa för ett gäng gässhuliganer som lojt tågar fram över vägen. Det är vår takt som gäller här, säger de. De skojar inte, de heller.  

Andra bloggar om: Hans Krondahl, gäss, Malmö konstmuseum, Malmöhus slott