JAHAJA. Forum.

På kursen som jag nyligen deltog i, var som jag skrivit tidigare, 19 av 20 deltagare kvinnor. Det kan man fundera över. Av de 19 kvinnorna var majoriteten 50 eller över. Det finns säkert flera skäl till detta - några givna är att många av oss först nu, i en senare fas i livet, när eventuella barn vuxit upp och lämnat hemmet, fått tid och inre ro för att skapa. Att barn som lämnar hemmet och ens beskydd också lämnar ett rum inom en som behöver fyllas med lite annat möblemang. Andra skäl kan vara mer pengar över med högre lön. Ett tredje, inte minst - mindre livstid kvar: jag vill göra saker nu. Nua.

Vi pratar på kvällarna, dessa fina dagar på Gerlesborg, bland annat om det ålderstypiska för oss kvinnor i 50-60-åldersåldern. Det handlar om gamla anhöriga, det handlar om arbetet, att känna sig ung inuti men inte ha samma kraft kvar. På vissa sätt är det en svår ålder, de fysiska förändringar man går igenom i klimakteriet är mer eller mindre påträngande och besvärliga och ger känslomässiga genklanger.

 

Sent ljus 

Några jämnåriga kvinnor som jag har talat med de sista åren vittnar om bemötanden i arbetslivet som visar på en nedlåtande syn på kvinnor i medelåldern. Jag har själv mött det någon gång - att vi på grund av vår ålder och vårt kön associeras med några av de uttryck som klimakteriet kan ge och att dessa uttryck är löjeväckande och ofta källor till öppet hån. Detta gör mig riktigt arg.

Kvinnor går igenom de olika fysiska förändringarna, alla kopplade på något vis till fortplantningen. Den första mensen, sedan graviditet, småbarnströtthet, alla dessa uttryck är OK. Men klimakterium - fy för käringen.

I gårdagens Sydsvenskan ger Nina Halling oss en del tankar som delvis berör mitt ämne. Det handlar om kvinnors hälsa och forskningen kring den. När jag läser hennes intressanta text så tänker jag på min egen åldersgrupp som jag kan känna är någon sorts lågstatusgrupp i vissa avseenden. Det finns många sätt att nedvärdera: folkgrupp, åldersgrupp, kön, sexuell läggning. Nu i Pride-tider vill jag slå ett slag för min egen kvinnliga åldersgrupp: Vi hukar oss inte, vi stolta medelålders kvinnor. Ni får ta oss med vallningar och erfarenhet, fysisk skörhet och mental kraft, rynkad hud och tänjbar tolerans. Så är det. Det ryms mycket i oss. Stolta ska vi vara.

Andra bloggar om: Kvinnohälsa, klimakterium, medelålders, fördomar, Pride

Att bara jag skulle åka till Bohuslän på kurs, utan att Mats hade någon del av kakan, är aldrig på tal. En gammal Bohuslän-fan som min make, ser varje chans att få se det landskapet som en lycka. Därför tar vi bilen upp till Heestrand några dagar före kursens början och tillbringar tiden där med att bland annat besöka Valön och Vitlycke museum med dess hällristningar (se FOTAT).

 

Kolla sånt bus! Jag såg den här figuren uppe på klippan på avstånd och med teleobjektivets hjälp avslöjades skämtet - en skulptur i sten uppe på klippan i Heestrand! 

Bohuslän är härligt men det är så in i bänken mycket folk på vissa platser. Fjällbacka och Grebbestad är äckligt exploaterade orter. Nej, tacka vet jag de lite mindre platserna, Bovallsstrand är fint och ligger dessutom nära det som var slutmålet för resan för min del, nämligen Gerlesborgsskolan.

Jag har hört talas om den här skolan av konstfolk, bildlärare och andra, och de får alla får något längtansfullt i blicken när de talar om stället.  Jag förstår varför nu. Det är en stor ekonomisk satsning att gå en kurs här – 6 300 kronor för fyra dagar betalar jag då jag lagt ett tillägg för enkelrum. Men för de pengarna får jag i detta fallet, en oerhört väl genomförd kurs i Claudia Theels regi, fantastiskt god mat, vackra, vackra omgivningar (se FOTAT). Och – något som inte köps för pengar – ett gäng underbara kurskamrater med glöd i blicken och fokus i gärningen.

Claudia ger oss varje morgon uppgifter som vi genomför på vårt eget sätt. Hon går runt och tittar och kommenterar insiktsfullt och inkännande, kan man säga. Hennes blick är säker. Varje dag har vi en genomgång av fem av kursdeltagarnas arbeten (vi är tjugo på kursen vilket jag kan tycka är i mesta laget) och dessa genomgångar är lika lärorika för oss åhörare som för dem som visar sina bilder. Det uppstår intressanta samtal.

 

Claudia demonstrerar praktiskt hur man kan jobba med collage, här med foton och penna

Mat serveras på bestämda tider (bara det!), det finns kaffe under dagen, kakor, frukt. Man tittar ut genom fönstren och ser de vackra klipporna, vattnet.

Till sista dagen har Claudia förberett en genomgång av collagetekniken genom tiderna, från Picasso och Braque framåt. Spännande. Vi gör före avresa ett sista besök i materialbutiken som i sig är något att hetsa upp sig över. Jag köper mer av det fantastiska bibelpappret som är suveränt segt, tunt och spännande att jobba med. Under de senaste åren har jag lärt mig mycket om papper. Starkt papper kommer inte från träd, det kommer från linne eller bomull.

Produktivt, ja. Titta i MÅLAT. Inspirerande, ja, kolossalt. Jag vill gärna till Gerlesborgsskolan igen, gärna en annan kurs med Claudia. En besjälad lärare med integritet. Kan det vara bättre?

 

Min egen favorit från dagarna på Gerlesborgsskolan. I Paradisets lustgård

En sak kan dock: Aldrig mer åker jag från Gerlesborg kollektivt med den packning man har när man varit på konstkurs. Fyra bussar till Göteborg. Inte kul. Men allt det andra var. Stenkul.

Andra bloggar om: Gerlesborgsskolan, Claudia Theel, bibelpapper, kollektivtrafik Bohuslän

Klockan är strax nio på kvällen. Jag är på kurs på Gerlesborgsskolan, närmare bestämt collagekurs i den vackra bohuslänska skärgården. Omkring mig i ateljén där jag just nu sitter, befinner sig sex av mina kurskamrater - i fokuserat arbete! Jag tittar på. Och bloggar. 

Dock har jag, liksom de andra, varit i aktivt och hårt arbete sedan jag kom hit i fredags. Det är en mycket professionellt ledd kurs av konstnär Claudia Theel, som lotsar oss fram genom collagevattnet (ännu en av mina dåliga metaforer!) för att sakta men säkert göra oss bekväma och också modiga i denna härliga konstform.

 

Mitt arbetsbord igår kväll. Ofärdiga arbeten, bitar av papper och tyg, klister, trasor … Organiserat kaos

Vi är en grupp på tjugo personer (bara EN man!!! Varför, varför, varför) som betalat många tusenlappar för att gå denna kurs. Och till vilken vinning? Jo, glädjen att lära sig uttrycka sig just SÅ som man vill och på nya sätt. Att våga. Jag ser omkring mig ansikten som uttrycker det mitt eget förmodligen uttrycker: Fokus. Glädje. Allvar.

Och jag känner sådan gemenskap.

Mer senare!  

Andra bloggar om: Gerlesborgsskolan, Claudia Theel, collage, lördagkväll

Som ett collage har sommarlovet blivit. Resor till olika ställen, besök av vänner och släktingar, djupdykningar in i skåp och lådor på jakt efter Ordning och Reda. För Mats del också målning stående uppe på hög byggställning - en verksamhet som jag helst undviker att åse, likt strutsen som stoppar ner huvudet i sanden. Bilköp (se fotat), läsning, tittande på någon dålig film (Benjamin Buttons otroliga liv - rekommenderas INTE!!) och en bra (se förra bloggposten).

Nu väntar som nästa händelse en resa till Bohuslän med besök i Heestrand i norra Bohuslän, inte långt från Gerlesborgsskolan där jag ska gå en kurs i just det ja, collageteknik! 

Inspirerad av tekniken har jag varit länge och i sommar har två collage blivit till. Ett är redan visat, här är senaste:

 

En klyftig eller Ge dig aldrig - förrän det är dags 

Jag gillar verkligen detta sätt att jobba: Lite Kajsa Warg, man tager vad man haver. Bilden ovan är en återvunnen äldre bild jag gjort som kommit till ny och alternativ användning med nya tankar. Så kan det gå!  

Andra bloggar om: Collage, Gerlesborgsskolan, Heestrand, Kajsa Warg

I ett Lund där biograferna inte alls tycks lida av någon sommartorka går vi och ser Woody Allens senaste, Whatever works (DN, Svd, Sydsvenskan). Det är en solig och lättsam Woody som låter sin som vanligt dystre och misantropiske hjälte (i denna film kallad Boris) leverera skarpa repliker som handlar om att visa hur meningslöst livet egentligen är och hur smart han själv är.

Boris har sitt lilla hak dit han går och snackar med sina vänner (både Seinfeld och filmen Smoke kommer för mig, kanske inte minst för den positiva andan). En ung tjej, Melody, från södra USA, med alla attribut som klichébilden av en sydstatstjej i amerikanska filmer brukar ha, stark dialekt, söt, smådum, har varit med i diverse skönhetstävlingar av lokalt slag, får bo hos Boris i några dagar, vilka blir många. Hennes mor, även hon grovt porträtterad, söker upp dottern då maken lämnar henne och så är det en omtumlande relationskarusell som dras igång på ett alldeles galet fast delvis förutsägbart sätt.

Trots att det känns mycket pratigt till en början, trots att det är klichéer som radas upp efter varandra, trots det så är det roligt och intelligent. Det är vad jag skulle kalla teaterregi som så ofta hos Allen, scener med kameran rakt framifrån och inte många närbilder. Detta i sig gör hans filmer till onetimers för mig - de lämnar ingen önskan att se om, de har sin stund i stunden så att säga. Men det är roliga 90 minuter.

Jag kan dock skänka en tanke till alla dem som lever frivilligt eller ofrivilligt i ensamhet och inte i relationer, att det är tråkigt att så mycket film handlar om att hitta någon att leva med och därmed hitta lyckan. Men budskapet i filmen är trots detta gott: Det är kanske inte där vi tror att lyckan finns som vi till sist hittar den. Den finns där det funkar: Whatever works.

Andra bloggar om: Whatever works, Woody Allen, bio Lund

Jag har tagit mig igenom en tegelsten. En boktegelsten. Skriven av Dennis Lehane som förutom att han till exempel har skrivit Mystic River som filmen med samma namn bygger på (både bok och film är bra, men framför allt filmen), så är han också en av de mer omtalade manusförfattarna till The Wire. 

Romanen jag läst heter The Given Day (på svenska Ett land i gryningen) och handlar om Boston ungefär vid slutet av första världskriget. Vi får följa en svart och en vit ung man och deras öden. Det binds samman med ett porträtt av den store baseballspelaren Babe Ruth.

Lehane är en skicklig berättare och skapar en stämning som finns kvar efter att sista sidan är läst - även med Mystic River upplevde jag detta. Det handlar om situationen i Bostonpolisen som den ene huvudkaraktären arbetar inom, Danny. Det handlar om situationen för svarta och vitas vid den tiden helt öppna diskriminering av dem: Luther, de andre unge mannen representerar detta. Det handlar om fackförbund, det handlar som vanligt om kärlek. Det handlar om kriget, fattigdom, spanska sjukan. Våld.

Jag tycker att boken känns lätt seg om än intressant. En någorlunda trovärdig historisk roman är nästan alltid, i varje fall för mig, ett bra sätt att få kunskap om det förgångna. Amerikansk historia intresserar mig mycket. Boken blir på så vis en tegelsten där jag vänder blad med lätthet, fast mot slutet med viss otålighet.

Karaktärerna i boken tycker jag dock inte är så spännande. Jo, kanske den svarte killen Luther, som lämnar sin gravida hustru Lila för att skapa sig ett liv i Boston undan de gangstrar som jagar honom. Det känns dock lite platt i porträtten och jag stör mig på alla dessa män som får så mycket fokus - Lehane är rätt grabbig.  

Detsamma kan man inte säga om Malmöbandet Klas-Ingelaz, världens enda queer-dansband, som de kallar sig. I DN idag kan du läsa om dem. De spelar dansbandmusik men har helt andra budskap i sina texter än i traditionella dansband. De är duktiga, roliga och påminner en om hur mycket olika sorters musik associeras med olika sorters människosyn. Detta ställer de på huvudet. Upp och ner.

Att bryta upp genrer, blanda genrer, ligger det i tiden? Vissa påstår det. Jag tror inte att det är så. Jag tror att kultur alltid har fungerat på det viset - att provocera, försöka vända på perspektiv, driva framåt, prova nytt. Att driva fram förändringar i samhället.

Andra bloggar om: Klas-Ingelaz, Dennis Lehane, Mystic River, historia

Idag har vi gjort vår årliga (den är väl årlig om man gör den andra året?) promenad från Dalby in till Lund. Sådär 15 km på tre timmar. Varför?

För det är kul! Kul att se det som bara ses swischa förbi annars, på väg till jobbet. Få se andra perspektiv och komma naturen nära.

Att Skåne som är så tättbefolkat kan vara så tomt på sina småvägar! 

Det gäller att ha bra skor, rejält med vatten och något att prata om. Allt det hade vi idag, dessutom sol (kanske lite väl mycket) och underbara vyer (titta gärna i FOTAT).

Att komma till fots in i Lund är en kick i år, likaväl som förra året. När vi kommer till Mårtenstorget och slår oss ner på en bänk för att vila, ser jag att jag har fått ett sms från en vän och granne: "Har ni hört talas om de där moderna plåtmaskinerna som man kan sitta i och som rullar på hjul ända till Lund? Jättebekvämt!" Det är inte förrän en stund senare, när Mats och jag fått in en av restaurang Stortorgets härliga hamburgare, som jag fattar: Anna-Lena har kört förbi oss med bil under den korta sträcka vi gått utmed landsvägen mellan Lund och Dalby. Poäng till henne!  

Skatfjäder funnen utanför Östervångskolan. Naturen ger bästa färgmixen

Naturen ger färgupplevelser året runt. Nu kunde vi titta på korn, havre, himmel, ja även asfalt. Apropå färger så kan jag åter tipsa om Hans Krondahls utställning på Malmö konstmuseum som Sydsvenskan äntligen fattat att de måste uppmärksamma. En mer ingående artikel om hans arbete finns här (och också viss kritik av hur man ställer ut hans arbete - utställningsteknik är något som kräver fingertoppskänsla).

Jahaja. Då dröjer det kanske ett år till nästa gång man vandrar in i Lund, äter en god middag och sedan tar bussen hem till Dalby. Man ska ju inte överanvända gångbara koncept. Eller?

Andra bloggar om: Dalby, långpromenad, Hans Krondahl, Stortorget

Jag har blivit kär. Kär i en hund. Man kan faktiskt vara kär i mer än en, speciellt om den andre är en hund.

 

Lava - hunden i mitt liv (just nu …) 

Vi möttes på Hästholmen i slutet av juni och jag har tänkt mycket på dig sedan dess. Dina vackra färger, ditt glada och lekfulla humör, din kärlek till havsbad (ett av många intressen du tycks dela med mig), din vakna blick och ditt goda uppförande, som dock, tack och lov (och även här tycks vi ha något gemensamt) någon gång inte riktigt räckte till när din egen lust blev större.

Jag tog tack och lov några bilder på dig som blev användbara när jag skulle måla av dig. När jag satt och tittade, helt fascinerad, på ett foto av dig, så jag i ditt ögas spegling huset där du bor. Och också fotografen, jag själv, Mats och Lasse som är din husse. Som man säger. Undrar hur vi ser ut inifrån dig? Det är något som tål att tänka på. Men en sak är säker: Lava, I love you!   

 

Andra bloggar om: Kärlek, hund, Hästholmen, syn, ögon

"Det är nästan inte normalt" säger mamma när hon berättar om hur fängslad hon är av serien In Treatment, vars sista avsnitt i första säsongen, sändes på TV igår. Jag som ser serien för andra gången kan återigen konstatera att det nyanserade skådespelet, de i stort trovärdiga karaktärerna med deras spännande psykologiska resor i terapirummet med terapeuten Paul Weston, verkligen skapar en starkt fängslande dramatisk serie - mamma är högst normal i sin reaktion. Karaktärerna är varierade, lätt stereotypa men ändå trovärdiga. Att terapin så att säga går för fort för att vara sann är en sak som man får ha överseende med. Det funkar trots allt.

Fantastisk hur man med skenbart enkla medel kan skapa dramatik. Hur man med hjälp av förstås ett övertygande manus, med tystnader, kroppspråk och alla andra verktyg som ingår i skickliga skådespelares verktygslåda, kan lyckas få åskådaren att fångas. Mamma och jag, 91 och 57, är båda helt i In Treatments bojor.  

När sista avsnittet presenterades igår kväll fick vi veta att säsong som just nu går i USA, nästa år kommer att visas i Sverige. Jag ser fram emot det redan!

Av de personer som kommer till terapeuten Pauls terapirum så är det som engagerar mig mest tonåriga Sophie. Kanske beror det på att jag varit ung flicka och på något sätt fortfarande är kvar där (är vi inte på något sätt, hur gamla vi än blir, mest kvar i en viss ålder? Vet ni vad jag menar?). Kanske är det för att jag i mitt arbete så mycket träffar unga människor. Kanske är det för att den nu 20-åriga Mia Wasikowoska spelar så övertygande och känsligt. Hur Paul förhåller sig till denna unga kvinna, jämnårig med hans egen dotter, är också underbart att se.

Har du inte sett serien så gör det, den finns också på DVD. Men In Treatment är inte action. Det är lågmält, långsamt. Det är kammarspel där du får njuta av de långa bildsekvenserna. Det är det bästa jag vet i filmväg.  
Andra bloggar om: In treatment, Mia Wasikovska, kammarspel, tonåring

På sajten Nittonde stolen hittar jag en blänkare om Regina Spektors låt Eet från hennes senaste album (se videon nedan).

Jag inser att jag hört musik av henne tidigare men inte registrerat hennes namn. Hon blir snabbt en favorit (tack och lov att man har sommarlov och kan fördjupa sig i saker och ting på studs!) och via Spotify kan jag lyssna mig igenom hennes repertoar och få grepp om hennes produktion.

Man hör hennes klassiska pianoskolning (lyssna till exempel på Aprés moi som bör dyka upp på ett klick om du har Spotify), men också hennes rösts register är något som hon gärna visar upp - ibland blir det för mycket Regina Spektor över Regina Spektor. Men ofta gillar jag henne. En favorit är Hotel song.

Nyligen kom alltså en ny platta. Far heter den. Läs DN:s Malena Rydell som gillar skivan. Och jag gillar Malena. Regina kommer jag nog lyssna in mig på mycket - och tack Karolina för Spotify - jag har också via Spotify kunnat lyssna på Dr John som Jah Hollis skrev så fint om i en kommentar här i JAHAJA.

Ett annat skäl att jag gillar Regina Spektor är att hon påminner mig om Ika i Rutan. Ni som hade småbarn för sådär 20 år sedan minns henne nog.  Har man sett henne så glöms hon inte. Det är något med utseendet hos Regina som får mig att tänka på Ika och då tackar jag youtube som ger mig möjlighet att kolla in denna underbara artist, som gjorde barnens tevetittande till ett stort nöje för både dem och oss. Och härligt att få se henne och hennes kompis Åke igen:

Andra bloggar om: Regina Spektor, Far, musik, Ika i Rutan, Spotify, youtube