JAHAJA. Forum.

Hösten är här. Det känns när jag går till bussen på morgonen - varför tog jag inte strumpor på mig? Kvällarna är mörkare och det känns naturligt att hålla sig inne. Det är inget jag sörjer, tycker om stilla kvällsverksamhet.

Den här årstiden fastnar alltid mina ögon på annonser för pennskrin och pennor. Jag ramlar ner i nostalgiträsket och minns skolstarter för sådär 50 år sedan. Ångestfyllt, förväntansfullt. Och i det goda finns inköp av pennor, pennskrin och omslagspapper. Etiketter att sätta på böckerna. Man skulle klä böckerna riktigt fint, alla kanter skulle täckas (det fanns en fuskvariant men den tog man bara till om man hade bråttom). Rutigt papper minns jag att jag hade. Etiketter med röd kant:

Räkning

Eva Salomonsson, klass 1b 

Skolväskan var också viktig. Den skulle se ut på ett visst sätt. Detta var före de förståndiga ryggsäckarnas tid. Man hade väskan på axeln. Och så gympapåsen som alltid luktade unket. Längesedan.

 

Nostalgin tär. En B-dag kan jag se mig så här. Tack och lov finns det också A-dagar.

Hösten bjuder på ny bokutgivning. Några som är på väg och på gång är flera av de serietecknare i Malmö som jag skrivit om tidigare. Läs gärna DN:s artikel här - Malmö är staden där det händer i Sverige just nu, helt klart.  

Andra bloggar om: Höst, skolstart, serietecknare, Serieskolan, Sara Hansson, Nanna Johansson

Jag tar en promenad denna vackra sensommarlördag, bort till kullarna nära Torna Hällestad där tant Surre växte upp. Här går hästarna och betar på den stora ängen och ser ut att ha det  gott.

Två hästar står bredvid varandra, kanske barn och förälder att döma av storleken. De ser ut av vara djupt försjunkna i ett samtal. Inget hörs förstås. För de talar ju inte som vi. Men visst pratar hästar med varandra, eller kommunicerar om ni så vill.

- Du ska veta att när jag var ung så var den här ängen ännu grönare. Och mycket större.

- Jaja.

- Nu bara styckar de av och har sig, människorna brer ut sig och tror snart att det är de som härskar på jorden.

- Men lägg av, ni vuxna ska alltid måla hästfan på väggen. Hur skulle de kunna härska på jorden med sina ynkliga människohjärnor? Dessutom har de ju bara två ben och är helt beroende av kläder. Hur tror du att de skulle överleva? Men det var inte det vi skulle prata om utan du skulle ju berätta om den där kvinnan som kunde tala vårt språk. Hon verkade rätt OK. För en människa.

- Hmm, ja. För en människa. Där går förresten en! Där borta, hon den tvåbenta med hår bara på huvet! Oh, Himmelska Gnägg - ser du!! Hon måste till och med stödja sig på stavar när hon går. Ynkliga varelse.

Andra bloggar om: Hästar, kommunikation, Tant Surre, Torna Hällestad

Den siste av de tre legendariska Kennedybröderna, Ted Kennedy, har avlidit. Jag hör nyheten i bilen, det är ekot 12.30 och just ordet legendarisk användes flitigt i inslaget.

Det är rimligt. Ordet legendarisk är inte värderande, utan pekar på att det var känd person, om vilken det finns en massa historier, rykten, en del säkert sanna, en del fiktiva. För så var det med familjen Kennedy. Det fanns en verklighet som var svår att få kläm på och spekulationerna var många, och så fanns det som en sagovärld som spanns omkring dem. John F Kennedy som mördades på öppen gata 1963, var mytomspunnen. Hans vackra familj, hustru och barn likaså. Robert som sköts några år senare följde samma öde. Att alla tre bröderna såg ut som filmstjärnor spelade säkert en viktig roll i det hela.

Min syn på John F Kennedy, över vars förfärliga död min mor grät, då man på teve, lite som med 11 september, om och om fick se skotten träffa honom, och senare genom åren igen och igen, ja min syn på honom reviderades starkt över åren. Mamma grät när han blev skjuten, pappa, folkpartist och liberal, tyckte också att han var en bra karl vars död han sörjde (jag var sådär 10 år när Kennedy höll sitt berömda tal i Berlin så mina föräldrars syn präglade mig säkert starkt och jag minns det väl).

Efterhand som tiden gick så kom andra saker fram om honom, mycket som pekade på en hänsynslöshet, och min egen syn på saker och ting blev mer min egen och mindre mina föräldrars. Joyce Carol Oates porträtt av John F i Blonde om Marilyn Monroe var något som gav mig en annan vinkling på min bild av president Kennedy. Annat som kommit fram om honom genom åren har fått bilden att djupna och ändras. Att Kennedyklanen har varit extremt mäktig och inflytelserik kan man se i hur diverse skumheter som begåtts av dem blivit mörklagda.

Trots detta kan man inte bortse från den väldiga betydelse dessa tre män haft för USA:s politik och bilden av landet ute i världen.  Och det som kvarstår i bilden av dem är också en påtaglig kraftfullhet i de politiska handlingarna, som när den nu avlidne Ted stod upp och uttalade sitt stöd för Barack Obama, eller hans envisa arbete för en allmän sjukförsäkring i USA. Ted Kennedy var en skicklig retoriker, en förmåga av mycket stor betydelse i amerikansk politik, som faktiskt förs mycket mer i offentlighetens ljus än i Sverige. Som på en scen.

Kanske är det lite så jag sörjer den sister broderns död, som en beundrad skådis. Men jag kan också se att amerikansk politik och den amerikanska senaten mist en viktig och oerhört drivande senator när den 77-årige Edward Kennedy nu har dött. USA behöver goda politiker som driver viktiga frågor. Nu finns det en mindre som stödjer Obama. Det är ett stöd han verkligen behöver. Se på Fox News som låter rasister fritt uttala sitt hat för den nye presidenten - han lever farligt, Obama.

Andra bloggar om: Ted Kennedy, Kennedyklanen, Fox News, Barack Obama

Ett rätt märkligt uttryck egentligen - lika som bär. Jag menar vilket lingon är det andra likt, om man tittar efter ordentligt?

 

Lingon i juli 

Man talar också om att lika barn leka bäst. Det betyder att människor med liknande bakgrund, intressen och åsikter har lättare att komma överens. Så kan det vara, just l ä t t. Men är det alltid bra och utvecklande?

Allt detta för att komma till kärnan i tanken jag vill förmedla: Mats och jag är på vissa sätt olika som bär, och olika barn som leker rätt bra ändå.

Jag är ingen risktagare. Jag planerar i förväg, har svårt när jag inte har kontroll över saker. När vi ska ut och resa så säger Mats "vi hittar logi, vi behöver inte boka i förväg". Sånt är nästan otänkbart för mig. Tänk om vi inte hittar något och tvingas sova i bilen, vilket jag vet att jag inte kommer kunna och så blir jag helt slut och så blir nästa dag helt förstörd och så bråkar vi och så blir semestern förstörd och så vet man ju hur det blir sen …

Att jag inte gillar att ta risker visar sig nog också i, om jag ska vara självrannsakande, att jag ogillar tävlingar, tävlingssporter. Mats däremot, spelar tennis sedan många år. Han vinner inte alls så ofta. Men han fortsätter ändå. Det hade jag inte fixat. Jag hade lagt av i sådan motvind.

Nu är han ute och seglar. I sin ungdom och även i början av vår bekantskap så var segling Mats kanske käraste tidsfördriv. Vi ägde en liten segelbåt med ett annat par under några år. Jag var med ute någon gång men vid ett tillfälle var det riktigt läskigt, det blåste riktigt hårt. Jag var säker på att jag skulle dö. Det som nog dog var min lust för segling i framtiden.

Just denna helg har Mats hyrt en båt i Blekinge skärgård och han har med sig våra vuxna barn. Igår när jag talade med honom från någonstans utanför Karlskrona sa han att han kände sig rätt rostig. Han har nog inte seglat mer än en gång på 25 år. Han har blivit lika mycket äldre sedan dess. Men lusten för äventyr finns kvar. Att utsätta sig, ta risker. 

Min olike man är trots detta den jag helst vill dela ris med. Ja, som i lingonris. Ris och ros.  

Andra bloggar om: Segling, bär, Blekinge, skärgård

Nej, jag tycker inte att John Ajvide Lindqvists senaste roman Människohamn håller måttet. Hans genombrottsroman, Låt den rätte komma in, grep tag i mig rejält, trots min skepsis mot vampyrgenren. Den här romanen börjar bra, fortsätter rätt bra, men blir efterhand lite småtråkig och jag får säga att bara jag med en viss svårighet tar mig fram till slutet som känns väl konstifikt.

Styrkan hos författaren finns i hans förmåga att teckna levande porträtt av mångsidiga människor, med alla deras tillkortakommanden, deras icke-perfekta yttren, deras svagheter och styrkor. Han kan också på ett makalöst sätt illustrera längtan efter kärlek och ett mycket starkt stråk av vemod går genom Människohamn, så starkt att boken trots allt lämnar ett märke efter sig inom mig, en påtaglig stämning. Lindqvists tecknande av en faders längtan efter sitt försvunna barn, en fullkomligt förtärande längtan, är mycket rörande.

Jag gillar också hans porträtt av den gamle Simon och hans Anna-Greta. Gamlingar som älskar varandra och som med viss möda men mycken glädje, lyckas ha sex med varandra på äldre dagar. 

Också hans musikaliska referenser, i denna boken mycket till gruppen The Smiths. Även skönlitteratur finner man referenser till, och till myter, inte minst den om Orfeus som hämtar sin älskade Euridike från dödsriket.

För boken handlar om Anders vars dotter Maja spårlöst försvinner och hans starka längtan efter att återse henne. Det tomrum som uppstår inom honom när hon försvinner är på väg att helt dränka honom när han som en sista gest återvänder till den plats där försvinnandet skett. Till skärgården.

 

På andra sidan Sverige, i Bohuslän, men säkerligen kunde det också hända här … 

Det är i Stockholms skärgård som dramat utspelar sig, liksom i Klas Östergrens häftiga dystopi Orkanpartyt som jag skrivit om tidigare. En suggestiv miljö som jag kan säga nog stundom kommer ge mig rätt obehagliga associationer i framtiden.

Miljön är spännande, havet är starkt, känslorna är starka, ja det romantiska anslaget är påtagligt. Visst funkar det, men som ofta med det som typiska för den epoken, med dess överdrivna känsloyttringar och besjälade natur, fokus på den ensamma människan, så blir det för mycket. Ett varv, minst, för mycket, drar John Ajvide åt sin känsloskruv. Det blir skruvat och risken blir att man tappar fattningen …

Läs DN, SvD, Göteborgsposten, Nittonde stolen.

Andra bloggar om: John Ajvide Lindqvist, Människohamn, Låt den rätte komma in, romantiken, litteratur, vampyrer, Stockholms skärgård

Det här är en historia som behöver berättas: För en månad sedan gick vi och tittade på en bil att köpa. Vi bestämde oss för att köpa en Golf som vi gillade, ett år på nacken, fin färg och speciellt jag gillar temperamentet den bilen har. Vi var på två olika ställen och tittade på bilar och båda bilförsäljarna (stora kedjor, Toyota och Volkswagen) erbjöd oss 10 000 kr för vår bil från 2000 som gått 23 000 mil. Väldigt lite tyckte vi för vår trotjänare, men den hade ju, som bilförsäljarna påtalade, gått många mil. Vi ville heller inte ha besväret att sälja den själva. Trots det var vi rätt överraskade över hur lite vi fick för vår Avensis men vi är inga förhandlare någon av oss så vi drev inte frågan.

Nåväl: Idag när jag kommer ut från biblioteket i Dalby så ser jag en likadan bil stå där vid biblan i Dalby, en exakt likadan bil som den vi sålt. Och när jag kommer närmre så ser jag - det ÄR vår gamla bil. Hmm, tänker jag, Mats skulle nog bli ledsen och han såg den (han har inte varit så euforisk som jag över den hetsiga Golfen). En kvinna kommer fram till mig och ser frågande ut: "Är det din bil", frågar jag. "Ja, jag köpte den för en vecka sedan, den är jättebra". Jag berättar för henne att det är vår gamla bil och känner hur modet redan sjunker innan jag ställer frågan: "Får jag fråga hur mycket du gav för den?" Ni kommer tro att jag ljuger: 34 000 kronor. 24 000 kronor mer än vi fick för den, mer än tre gånger mer. Lurad blev hon som köpte, lurade blev vi. Man kan använda andra ord för det, men så känns det. Vem som får vinsten vet jag inte. Jag glömde fråga var hon köpte bilen. För jag tappade hakan, målföret och förlorade oskulden. Höll jag på att säga. Men det sista var inte sant.

Vad säger ni?  

Andra bloggar om: begagnad bil, Volkswagen Lund, Toyota Lund, pris för begagnade bilar

Kolla och lyssna på den nederländske kommentatorn (man häpnar som vanligt över hur mycket man förstår av det språket): Blixten Usain Bolt från Jamaica springer som på lek in i mål, med nytt rekord och stolthet åt sin fattiga nation.

Andra bloggar om: Usain Bolt, Jamaica, världsrekord, blixten

Jag förstår inte ståhejet kring paret Andhorils användning av psedonymen Lars Kepler. Att författare använder pseudonymer, eller pen names, det begrepp som ofta används på engelska när man talar om litterära pseudonymer, är en företeelse som funnits med länge, av olika skäl. För mig som intresserat mig mycket för brittisk 1800-talslitteratur, finns förstås George Eliot (pseudonym för Mary Ann Evans) och systrarna Brontë nära i medvetandet.

Alla dessa kvinnliga författare skrev under pseudonym för att bli publicerade alls, ELLER för att bli tagna på allvar. Andra författare har haft andra syften för sina pseudonymer, Romain Gary för att se om han skulle kunna nå framgång även när han publicerade sig under okänt namn, Ruth Rendell använder sig av pseudonymen Barbara Vine när hon skriver en viss sorts romaner, Mark Twain är ett annat känt exempel på en öppen pseudonym där ingen gåta döljs bakom namnet, Bo Baldersson en annan mer gåtfull.

Fenomenet är alltså inte nytt. Jag förstår inte varför man ska moralisera över det paret Andhoril och Bonniers gör,  såvida man inte tycker att bokutgivning och bokskrivande ska vara rent idealistiska sysselsättningar vilket känns aningen naivt. På radio sa Jan Guillou häromdagen att det är "rent svindleri" att göra som Bonniers och Andhoril gör. Va? Hur blåögd får man vara? Alla vet väl att bokbranschen är ute efter att tjäna pengar. Guillou svarade när intervjuaren frågade om inte alla författare vill tjäna pengar, att författare vill bli LÄSTA först och främst. Såklart. Men klirr i kassan gör livet lättare för en författare. Och det har ju Guillou ingen anledning att oroa sig över. Att Alexandra och Alexander Andhoril vill tjäna mycket pengar - ja, det fenomenet är inte nytt inom kultursfären. Titta på filmbranschen. Titta på kriminalromangenren. Etcetera.

En annan viktigare sak, däremot, är hur boken är som litteratur. Det lät härligt när paret Andhoril berättade om sitt skrivande och hur de hade kunnat jobba tillsammans med texten. Men Lotta Olsson i DN sågar romanen Hypnotisören rätt rejält även om hon erkänner dess spänningsfaktor, Magnus Persson i Svd vänder sig liksom Lotta O mot det våldsamma i boken som han upplever som spekulativt. Detta tycker jag är en viktig debatt att föra - hur utnyttjar författare och bokförlag våra rädslor för våld, övergrepp mot barn. Jag känner verkligen ingen lust att läsa boken när jag läser recensenterna jag nyss nämnt.

Fast det slår mig att litteraturen nog alltid, till och från, haft våldet som stoff. Se på Odyssén av Homeros, författad för nästan 3000 år sedan. Här går det våldsamt till, som till exempel när Odysseus och hans män ska ta kål på cyklopen Polyfemos.

 

Från ett kärl daterat cirka 600 före Kristus, Polyfemos får en påle i ögat! Hämtad i wikipedia, sökord Odyssén

För det kanske det är här avgörandet fälls, i tankarna och känslan kring litteraturen vi läser. Det vi gillar, det som ger någon sorts igenkännande, förståelse, ja äkta spänning - det är bra litteratur. Och det vi tycker är bra litteratur ger oss mindre intresse för moralen kring bokens tillkomst - vi ger oss hän till upplevelsen. Verket först. Alltså.

Andra bloggar om: Hypnotisören, Andhoril, Brontë, Mary Ann Evans, Romain Gary, Jan Guillou, moral, Odyssén

Vissa saker förstår jag först i samtal. Visst kommer först då. Slow skriver om tankar kring ordet isbergsteknik i en av mina tidigare bloggposter, hur det väcker känslor av starka, forcerande krafter. Begreppet kopplas oftast till Hemingways stil och är en liknelse som  handlar om att isberget är så mycket större än det man faktiskt ser - under ytan finns det mesta. Men som Slow säger, det handlar också om att i isberget finns det något våldsamt. Detta gick först upp för mig i mitt virtuella samtal med Slow.

 

Osökt association till Den gamle och havet, om man har läst den 

Och så har vi Peter, en annan samtalspartner. Vi talade om romanen Människohamn av John Ajvide Lindqvist som jag läser just nu (läs en riktigt fin recension här i bloggen Nittonde stolen som jag rekommenderar varmt), och hur författaren på något så skickligt sätt lyckas skapa en känsla av vemod och annalkande fara. "Ja, jag läste bara början men det där om havtornen var så fint" säger Peter. Boken inleds med en betraktelse över havtornsbuskens utbredning och också tillbakagång på ön där bokens drama utspelas. Det är först när jag talar med Peter och ser hans förtjusning över detta korta stycke som jag inser styckets betydelse - boken handlar om något ont som är svårutrotat. Det är likadant med havtornen på ön som ondskan: "Så står den i strandkanten och bidar sin tid. Under de smala, silkesgröna bladen, finns taggar. Stora taggar."

I samtal med,  går det upp saker för mig. Perspektiven blir fler och jag går ut ur min vanliga bubbla. När man börjar en spänningsroman som den av John Ajvide, är det lätt att bara snabbt ta sig igenom det man läser NU, för att man vill till SEN, när det häftiga kommer (det är väl också ett sätt att komma snabbt till, och också förbi, det man vet kommer vara skrämmande).

Man kan faktiskt vara mer eller mindre bra på att nua, även när man läser, inser jag. Vara där man är i texten och inte kasta långa linor framåt.  

Vilket får mig att tänka på ordet framåtanda - ett sådant märkligt ord, i varje fall för en nuare. Men det tankegången får redas ut en annan gång.

Andra bloggar om: Nua, Hemingway, John Ajvide Lindqvist, Människohamn, isbergsteknik, Nittonde stolen

En fin sommar kan ge långtgående goda effekter, större än dem man kan uppleva i nuet. En sorts fjärilseffekt. Jag känner mig nöjd, mycket nöjd, med min sommar. Blandat väder, inte alltför många överheta dagar, blandad sysselsättning, både plikter och nöjen. Fina möten.

 

Fjäril plåtad på Hallands väderö 

Sista turen denna sommar tar oss till Båstad till att börja med. Jag tillbringade en semester där med min familj när jag var barn.  Då var platsen mindre exploaterad men även då var tennisen förstås huvudsaken. När jag kommer dit idag ser jag hur fantastiskt vackert orten är belägen nedanför Hallandsåsen.

På väg till vår nattlogi besöker vi återigen Glimminge plantering som vi för vår del upptäckte förra året (se FOTAT). Detta är en rent paradisisk plats. Stilla och med en lång strandäng som man kunde dö för, som de säger over there, men som jag hellre skulle vilja leva vid. 

Vi övernattar på Spångagårdens B&B strax utanför Förslöv, mitt på Bjärehalvön. Där bor vi vackert och rymligt (titta i FOTAT) och får fin frukost nästa dag. Med tjejen som jobbar där diskuterar vi de olika kulturer som råder i badorterna på halvön - den öppet vräkiga i Båstad, den lågmält dyra i Torekov med folk som går ner till bryggan och badar i badrock. Det är skarpa iakttagelser av någon som befunnit sig på plats länge!

Och så kommer sedan det som motiverat hela turen - att komma till Hallands väderö. Förra året tillbringade vi sista semesterdagen med underbara bad på ön, och faktiskt, historien upprepar sig: Solen strålar, det är samma kristallklara vatten och sköna natur. Någon sorts svenskt medelhavsnatur, med avbetade ekar istället för olivträd. Har ni inte varit på Hallands väderö så åk dit. Båten tar en 20 minuter och man kan lätt gå över ön till fyren.

Så allt som allt: En fin sommar. Låt oss hoppas att vingslagen tar mig långt igenom vintermånaderna.

Andra bloggar om: sommar, fjärilseffekt, Kattvik, Hallands väderö, Båstad, Glimminge plantering