JAHAJA. Forum.

Två sorters sylt har jag gjort i år, plommon och vinbär. De fina sviskonplommonen, blå-lila, ger en underbar sylt när den spetsas med kanel. Dessutom ger den mig minnen rakt tillbaka till barndomen, till sylten vi kokte hemma, alltid för tunn men underbar i smaken. Att hålla kvar sylten på mackan tränade upp balanssinnet. Vinbär ger en sylt med kraftig smak och syrlighet och är ett säkert kort. Inga tillsatser behövs för att få fram den distinkta smaken.

I morse stod jag och funderade över varför plommonsylten som jag skulle bre på min morgonmacka var så mörk? Så brukar den inte se ut. Först när jag tittade på burkens lock och såg att det stod "Svarta vinbär 2009" insåg jag att jag i två veckor ätit svartvinbärsmarmelad i tron att det var plommonmarmelad.

Förklaringen till detta kan finnas i det faktum att sedan jag fick S K I T -virus 2009 haft en förändrad smakupplevelse som gör att många smaker täcks över av en besk. Allting som inte smakar mycket starkt, har en besk bismak som gör att finliret, vilket man ju kan säga att smakupplevelse bör vara, nu är noll-lir. Det är en effekt av den sjuka som doktorn inte kan förklara.

 

Höstfynd med kraftig beska 

En arbetskamrat förlorade förmågan att uppleva smaker, annat än sött och salt, efter en cykelolycka. Det verkar inte kul. Det finns annat i livet som gör honom glad. Men han har helt klart förlorat ett av sina glädjeämnen i livet. Själv är jag inte en stor mat - och drycknjutare men det är lite trist med denna mainstream-beska som jag upplever vid matbordet. Ge mig den goda smaken tillbaka!  

Andra bloggar om: svamp, smak, vinbärssylt, plommonsylt

Perspektiv är ett av mina favoritämnen. Hur vi ser olika på saker beroende på ålder, erfarenhet, bakgrund. Men också på rent fysiskt perspektiv - titta på din bostad ur en ny vinkel, gå ner på knäna och se på någon du känner väl ur ett barns perspektiv och nya men lika sanna perspektiv uppdagas.

 

"Vad glor du på? Tycker du att min matskål är konstig?" 

Perspektiv tänker man också över när man blir sjuk som jag har varit nu. Helt plötsligt blir den fysiska hälsan det helt dominerande viktiga och det som upptar ens tankar helt och hållet. Alla dagsnyheter förlorar sitt intresse och behovet att till exempel bilda sig för bildandets egen skull blir rätt ointressant. De känslomässiga klurigheterna som drabbar mig annars försvinner eller blir sekundära. Allt blir oviktigt utom att få den sjuka kroppen frisk. Den är någon sorts pragmatism som råder som är biologiskt helt snillrik och tack och lov för det.

När man sedan blir frisk och har hälsan så blir man så tacksam för att man har den. Hälsan alltså. Det är en nyttig erfarenhet även om jag hellre hade varit utan den i och för sig. Jag tänker förstås mycket på den vård jag har fått som har varit omhändertagande och professionell (och jag skänker en tacksam tanke åt det faktum att jag bor i rätt kommun - Lund, en hemsk men tyvärr bevisad orättvisa råder i vårt land) TROTS att man inte har en aning om vad som varit med mig. S K I T - virus 2009. Så kallar jag det.

Men nu jäklar. Nu ska det bli andra bullar. Nu ska jag tänka på mer själ än kropp. För nu har jag hälsan!  

Andra bloggar om: perspektiv, vara sjuk, ha hälsan, orättvisor i vården

Funderar ni över vad ni ska laga till middag i helgen? Hur vore det med en löksoppa, gjord på mörad purjolök. En purjolök som handmörats utgör den absolut bästa basen för en lyckad soppa. Jag ger er två varianter på mörningsprocessen, den första är en repris som gått här tidigare i JAHAJA, den andra är relativt ny och bygger på användning av helt hemodlade produkter. Kanske är den andra något mer oraffinerad i anslaget men det kompenseras av att allt är närproducerat och framtaget under garanterat schyssta förhållanden. Inga djur har kommit till skada.

Här följer den andra

Andra bloggar om: Löksoppa, leek spin, närproducerat

Jag skrev i förra veckan om hur jag kände mig som i en transithall i väntan på att få veta vad som har gjort att jag har varit så sjuk. Nu ser det ut som att jag kanske aldrig kommer att få veta vad som har varit fel. Jag har testats för olika virus och annat och man har inte hittat något. Lite mer testande kommer det att bli men doktorn som ansvarar för min utredning säger att det kan hända att jag aldrig kommer att få veta vad som orsakade extrem frossa och hög feber, samt mycket förhöjda levervärden. Så i ekvationen fortsätter X att vara en okänd faktor. Men någon sorts glädje känner jag, sänka och blodbild är bra och man ska fortsätta kolla mina levervärden.

 

Ett leende, med viss tvekan 

Jag har försetts med underhållning, bland annat har jag sett filmen Blindness som trots att Julianne Moore var med, inte gav mig någon riktigt stor upplevelse. Sedan har jag sett Spike Lees Do the Right Thing som jag tyckte var väldigt spännande, häftig, intressant och bildmässigt läcker. Så livet som sjukskriven har sina ljuspunkter även om jag bra mycket hellre hade varit arbetsför. I nästa vecka, hoppas jag. Tills dess ler jag ett lite skevt leende … 

Andra bloggar om: Sjuk, okänd infektion, Blindness, Spike Lee, Do the Right Thing

Idag firas det judiska nyåret, Rosh Ha’shana. Jag har inte firat helgen på många år men har fina minnen från helger firade i mitt föräldrahem och även från andra ställen. Bland annat är en fin tradition att man äter äpple med honung - för att få ett sött och runt år!

Det judiska året, just nu 5769 men från ikväll ett år till, anger tiden sedan människans skapelse (om man läser Ha’aretz, Israels bästa dagstidning med den mest kritiska hållningen, också den dagstidning som flitigast citeras i svensk press, så ser man den judiska tidsangivelsen på sidhuvudet). Det är lite svårt att få detta att passa med Darwin men det finns ju i alla religioner ett symboliskt berättande som man får acceptera om man är anhängare. Och det är jag inte, jag är inte troende, men tycker att det är fascinerande.

Så jag tar mig en bit äpple med honung. Hoppas på ett sött och runt år.  

I senaste numret av Judisk krönika som är den enda konkreta kontakt jag har med judiskt liv i Sverige, har man i nyårsnumret som kom i dagarna, en intervju med Leonard Cohen, 75 år på måndag (till födelsedagen kommer Ebba Forsbergs skiva med Cohencovers).

Namnet Cohen ger många en association till judisk identitet men inom judendomen är det dessutom något som ger en speciell betydelse åt personen - en som heter Cohen är i rakt nedstigande led släkt med Aron, Moses bror. Man har både speciella rättigheter och skyldigheter inom det judiska livet, i synagogan och utanför.

Leonard Cohen har brottats mycket med sin judiska identitet, och även sökt sig till andra andliga vägar, framför allt till zenbuddismen. Han är en sökare.

I artikeln nämnd ovan säger Cohen så här angående sitt förhållande till religion i en intervju med tidskriften Aside: Vi uppfattar en vilja bakom allt, och vi är också medvetna om vår egen vilja - det är avståndet mellan de båda viljorna som skapar det mysterium som vi kallar religion. Det är ett försök att förena vår egen vilja med en annan vilja, som vi inte riktigt kan definiera men som vi uppfattar som stark och närvarande. Det är avståndet mellan de två viljorna som skapar så stora svårigheter. Intressant tankegång tycker jag. Själv brukar jag definiera religion så här: Religion är en metafor för det vi inte förstår.

Andra bloggar om: Rosh Ha’shana, judendom, Leonard Cohen, Judisk krönika

Jag befinner mig i någon sorts transit - mellan en diagnos och i väntan på en annan. Jag väntar på besked som ska ge klarhet i en oklar infektions ursprung.

Det är inte något kul sätt att använda tid. Men även transithallen kan ge en den känslan. Man sitter och väntar, kollar på folk och känner sig allmänt irriterad och frustrerad över att ens restid förlängs i detta passiva tillstånd. Och samtidigt lite anspänd, man vill ju inte missa nästa flyg.

Transithallar har en speciell atmosfär. Jag brukar sitta och fundera  vart alla är på väg. I höstas när vi var i USA, tillbringade vi några timmar på Seattles flygplats i väntan på ett flyg som skulle ta oss till Köpenhamn. Transithallen där befolkades den dagen av många resenärer med annat utseende än de vi sett på avreseorten San Francisco. Här fanns det folk från Hawaii, Alaska och många kanadensare. Och några skandinaver som likt oss tog den korta rutten över Nordamerika och Grönland.

 

Jag är mer för svart eller vitt. Inte så mycket för det gråa - förutom färgen, som jag verkligen tycker har många dimensioner. Men kanske är det också så med det gråa i livet? Kanske är jag för nyanslös, för intriktad på antingen eller? 

Jag är i ett transitrum som inte medger så många inspektioner av intressanta ansikten. Istället läser jag och ser på film. Jag har just läst ut den hyllade Vi, de drunknade av Carsten Jensen, en bok på 700 sidor. Det är en fin och gripande bok, speciellt till en början. Jag gillar hur den är skriven, Jensen tar sig an ett tema eller ett ämne i taget och det har han placerat i en viss tidsperiod - boken utspelar sig mellan 1842 och fram till 1945. En stor del av boken har sitt scen på havet men vi får också titta in i både de rika och de fattigas hem i den lilla fiskebyn Marstal som är bokens centrum.

Det är bok som jag rekommenderar varmt - jag gillar nästan alltid historiska romaner som lär mig något. Här får jag lära mig något om dansk historia på ett gripande och engagerande sätt berättad genom porträtt av intressanta personer. Jag kan tänka mig att någon som seglar eller har bättre kunskap än jag om havet kanske dock har ännu större utdelning av boken.

Och eventuellt kunde de 700 sidorna kortats ned till färre. Inte för att det egentligen blir tråkigt, Jensen kan berätta en historia och hålla tempo. Nej, mer att när jag har läst ut boken så känns det som det var bättre i början. Och det är lite synd.

Trots detta, ska vi, som så många andra som läst boken, nästa sommar besöka Marstal. Man blir sugen och det är inte långt dit.

Så ut ur min transithall kom jag på så vis!  

Andra bloggar om: Transit, transithall, Vi, de drunknade, Carsten Jensen, okar infektion

När jag nu fått fastställt att jag inte har varit sjuk i svininfluensa och börjar känna mig lite bättre igen efter nio dagars feber, då kommer all möjlig lust tillbaka. Jag har som jag skrivit innan, haft stor glädje av Svt Play och ser fascinerat serien True Blood om än med stunder med stängda ögon (ja, ni vet sådana gallerfingrar framför ögonen så man både kan se och inte se). Jag har nämligen svårt för det där med vampyrbett och blod som rinner ur munnen.

Men det är inte det vampyriska som är behållningen med den serien! Nej, det är de fina karaktärerna, miljöerna och skådisarna (fast det ser ut som annat i bilden nedan).

Samme Alan Ball som gjorde Six Feet Under har gjort denna serie och jag är rätt svårt biten, ja, rätt ord här. Kanske dock inte som med The Wire-viruset som fortfarande härjar i mig svårt, om jag ska fortsätta mina lätt omtöcknade metaforer. Nej, kanske inte så men väldigt bra.

Serien utspelar sig i Louisiana i en fattig miljö. Precis som i Six Feet Under finns en moderlig person i centrum, men huvudrollen har Sookie Stackhouse, spelad av Anna Paquin som ju slog igenom i den fantastiska filmen Pianot där hon hade fått rollen som dotter till huvudrollsinnehavaren (Holly Hunter), i en konkurrens på 5000 sökanden. Jane Campion hade av en händelse fått ögonen på Paquin som följde med ett äldre syskon som sökte rollen. Näsa för talang måste Campion ha, för i Pianot är visserligen dotterns roll en biroll men den görs med sådan bravur att man inte glömmer den och henne.

Så - Sookie spelar en ung kvinna som jobbar i en bar. Hon kan höra vad andra tänker men så möter hon en vampyr och hans tankar kan hon inte höra vilket hon tycker är väldigt skönt. Annat är nog också skönt med honom … Det låter corny men det är så mycket mer i serien - slängar åt hur nästan vilken grupp som helst kan komma till tals bara de har goda talespersoner - här vampyrer - och själva miljöerna med de gamla sydstatshusen ställda mot ny fattigdom.

Min favoritkaraktär är Tara spelad av Rutina Wesley. En ung svart tjej, med skinn på näsan och talets gåva. Hon är hur läcker som helst. Kaxig. Se serien - och blir det läskigt, så kör med gallret. Alexander Skarsgård är tydligen med i serien men honom har jag ännu inte stött på, däremot njutit av musiken, gjord av Nathan Barr - introt till serien är en njutning bara den.

När jag ser seriens tredje avsnitt och imponeras av Anna Paquins spel så slår det mig att det kan vara kul att se om Pianot som jag inte sett på några år. 11 år är Anna Paquin här. Hon spelar en rätt normalt stygg flicka, egensinnig som sin mor, rädd att förlora henne och hennes kärlek och med ett rörligt inre. En spännande roll att börja sitt skådespelarliv med. Och med sådan framgång.

Så jag tar det piano. Det var ungefär vad doktorn sa. Fast med andra ord.    

Andra bloggar om: True Blood, Anna Paquin, Pianot, Jane Campion, ta det piano

Om jag inte talade med folk tror jag att jag skulle vara väldigt mycket dummare eller mycket mer insiktslös. Det händer mig så ofta att jag i samtal förstår saker - genom saker som jag själv säger. Jag öppnar munnen och säger något och vips! kommer det en insikt ur munnen på mig. Den har genererats av samtalet och samspelet med min medtalare.

Jag pratade med min systerson om spikmattan som jag köpte i juni och har haft väldigt mycket glädje av. Han undrade hur den hjälper och då sa jag att, förutom att jag känner att jag slappnar av väldigt när jag ligger på den, så kan jag samtidigt känna hur spänd jag till exempel är i armar och händer (den matta jag har täcker bara ryggen). Och då sa det PLING i skallen så insåg jag att det är ju just för att jag blir så avspänd i ryggen som jag inser hur spänd jag är på andra ställen. Vilket så att säga bevisar spikmattans effekt. Åtminstone för mig.

Men ännu mer så bevisar detta för mig att det faktiskt är nästan nödvändigt för mig att orda högt och i samspråk med någon, för att viss förståelse ska komma. Så är det kanske mer eller mindre för alla i och för sig. Tack och lov inte alltid för mig (kan ni tänka er ett sådant saligt pratande det skulle kunna bli?). Konstigt. Eller mänskligt.

 

Samtal 

Ja, senast jag låg på min spikmatta är mer än en vecka sedan. Och snart en vecka sedan jag blev sjuk. Idag har jag testats för svininfluensa eftersom den penicillinkur jag fått inte tar skruv. Det görs genom att de kör runt en borste i näsan på en - typ en sådan som man har till flaskor, fast mycket, mycket, MYCKET mindre. På min vårdcentral hade man ont om dessa provredskap, de har helt enkelt gått åt så jag fick känna mig hedrad (eller nåt. Sjuk?) att jag fick en använd på mig.

Om jag skulle ha svininfluensa så bör jag skapa rubriker, jag har bara ett av de symptom man brukar ha: feber. Vi får se.

Andra bloggar om: Spikmatta, samtal, förståelse, svininfluensa, test svininfluensa

Jag kommer att tänka på en historia jag hörde en gång: A young man went to his girlfriend’s house to visit. Her father opened the door when the young man arrived and said, "I’m sorry, you can’t see my daughter, she’s in bed with tonsillitis". "Ah", shouted the young lover, "she promised me she would be faithful and now she’s in bed with some damned Greek!?".

Jag har en annan -itis som sängkamrat just nu och det är inte kul. Kul är heller inte somt bemötande man får i sjukvården. I fredags när jag hade haft frossa i en timme och skyhög feber, ringde jag sjukvårdsrådgivningen. Jag pratade med en noggrann sköterska som försökte utröna vad som var min sjukdom. Vi var båda överens om att det knappast är influensa eftersom jag som enda symtom hade hög feber. Hon bad mig ringa min vårdcentral eftersom hon absolut tyckte att jag behövde träffa en läkare. På min vårdcentral sa man: "Feber kan man få och det tar några dagar. Det är egenvård som gäller. Skönt för dig att det är helg nu". Jag fick en stark känsla av att jag inte var välkommen i dessa influensatider för jag kunde ju smitta ner någon. Men var ska man gå när man är dålig om inte till sin vårdcentral?

Lördag ringde jag sjukvårdsrådgivningen igen efter att vid exakt samma tidpunkt, kl 14, ha fått ett nytt anfall av frossa, där tre täcken och värmedyna inte kunde få mina tänder att sluta skallra. Sjuksköterskan sa att "du måste träffa en doktor" och så kom jag till jourcentralen lördag kväll och fick träffa en läkare som konstaterade en misstänkt njurbäckeninflammation som ger just mycket hög feber (och en del annat, varav ömmande rygg, eller njurar, var något jag missat, säkerligen för att jag mådde så dåligt och dessutom har en rygg som nästan alltid ömmar).

Nu tror jag att jag är på bättringsvägen. Men det känns obehagligt att inte bli tagen på allvar när man ringer till "sin" vårdcentral. Man bygger upp en känsla av falsk trygghet hos människor med koncept som familjeläkare och tillhörighet till en viss vårdcentral, som sedan spräcks när man inte blir emottagen när man behöver det. 

Jag vet, jag vet, att det är lätt att klaga. Men det känns som att det är svårare och svårare att komma till vård när man behöver den. Jag satt i en timme i fredags eftermiddags och använda all min retorik för att få komma till en läkare som skulle kunna ta till exempel en sänka. Hur klarar sig folk som är mindre ihärdiga eller vana eller har kraft att argumentera för sin sak?

Det finns något som heter doktorsguiden.se där man kan gå in och se rankningar av nästan hälften av de läkare som är verksamma i Sverige och också själv göra bedömningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den grejen. Visst är det bra att man kan se vad andra har tyckt om en viss läkare, framför allt kan man se vilka som fått urusla resultat. Men annars - de flesta är inte bedömda av mer än högst 10 patienter, många bara av 2-3. Dessutom finns det ingen garanti att de som bedömt verkligen har varit hos läkaren. Sjukvården granskas ju väldigt, med HSAN-anmälningar och skriverier i tidningar. Det måste vara tungt för de inblandade. Vad jag efterfrågar är egentligen större tillgänglighet, och OK, också i vissa fall, större kompetens. Men det får gå utanför JAHAJA-sfären.

I sjukdomstider tackar jag Svt för deras Play-kanaler, där jag kan titta på nyheter när jag orkar och också titta på nya serier, som den välgjorda True Blood (på gränsen till för obehaglig för mig men verkligen välgjord) och igår kväll Cranford (BBC has done it again), en engelsk serie, helt underbart rolig och mänsklig och välspelad, med stoff från romaner av Elisabeth Gaskell! Det händer 1842 i en liten by i England, järnvägen är helt ny som påfund, kvinnor får inte gå på begravningar och man är delvis så glad att man inte lever då men också förtrollad av den närhet som det lilla livet i en liten ort, kan ge invånarna.

Och så håller jag på att drunkna i en riktigt fin bok: Vi de, drunknade av Carsten Jensen. Mer senare. 

Andra bloggar om: sjukvårdsrådgivningen, sjukvården, True Blood, Cranford, Svt Play, doktorsguiden, Vi, de drunknade

Matofilm börjar höstsäsongen med att se Tarantinos Inglourious Basterds som har fått blandade recensioner. Läs DN, läs Svd och Sydsvenskan. Men läs framför allt JAHAJA! Jag är imponerad och skakad.

Andra bloggar om: Inglourious basterds, Tarantino, hämnd, andra världskriget