JAHAJA. Forum.

Jag var sjuk. Det vet de som vet det. De första två veckornas sjuklön betalar arbetsgivaren. Därefter Försäkringskassan. Det visste inte jag. Det är bra det, jag har tack och lov inte varit hemma mer än två veckor sedan 1992, visade sig. För när jag skulle få betalt för vecka 3 denna gång - ja, då gick allting så mycket långsammare är när min arbetsgivare skulle betala.

Först kom ett brev från Försäkringskassan där jag uppmanades att berätta vad jag har i årslön. Två veckor senare kom ett brev där det stod att om jag inte inom en vecka skickade ett läkarintyg för veckan jag hade varit sjuk så skulle man tolka det som att jag inte ville ha någon sjuklön. Här var det snabba ryck och jag undrade om det krävdes tankeläsning av mig - såvitt jag visste hade ingen tidigare bett mig skicka in något läkarintyg.

Jag skickade in kopia på läkarintyget och trodde att nu får jag väl snart de där pengarna för vecka 3 av min sjukskrivning. Anä, icke sa Nicke. Nu har jag nämligen fått ett nytt brev, skrivet sex veckor efter att min sjukskrivning avslutats. Där står:

Vi har tagit emot dina underlag och ska nu utreda om du uppfyller alla villkor för att ha rätt till sjukpenning och vilken inkomst din ersättning ska beräknas på. — På grund av utredningen kan det ta mer än 30 dagar innan du får ett beslut.  

Alltså, kanske är det för att jag är ovan. Eller är det för att jag inte riktigt är inne i det byråkratiska. Men ska man behöva vänta eventuellt mer än 30 dagar på ett beslut om att man kan få sjukpenning alls, speciellt som arbetsgivaren utan att blinka har tagit emot både sjukanmälan och sjukintyg och gett mig sjuklön snabbt och tveklöst. Varför ska det vara så mycket svårare och krångligare när Försäkringskassan gör samma sak? Varför blir jag plötsligt ett utredningsfall? Och mer än 30 dagar - vi är inne i mitten av december då, två månader efter min sjukskrivnings slut nästan. För min del handlar det om en veckas lön och jag fixar det ekonomiskt, no doubt för att tala The Wire-iska istället för byråkratiska. Men ändå. Va fasen?????? Byråkrati, byråkrati, självändamål? 

Brevet är undertecknat Med vänlig hälsning. Det tvivlar jag inte på.  

 

Hibiscusträd i Lissabon, blommar om hösten 

Andra bloggar om: Försäkringskassan, sjukpenning, utredning, byråkrati, Lissabon

Man får göra vad man vill när man är på semester, inte sant? För det är liksom grejen, att göra det man tycker är kul, det är det som är semester.

Så när Mats och jag, på vår tredje dag i Lissabon, återvänder till hotellet efter en svettig, fuktig och varm dag på stan, så bestämmer vi oss för att stanna kvar där och chilla som ungdomarna säger – i vårt fall läsa, kolla på kasst CNN och också i mitt fall påbörja min bloggpost om vår resa till Lissabon. Vi är för trötta för att gå ut på stan och lyssna på Fadomusik som så många har rått oss.

Varför Lissabon? Några kolleger och vänner och även bror Björn, fick något drömmande och förtjust i blicken när vi berättade att vi funderade över att åka hit några dagar. Någon talade om Fadomusiken, en annan om det fina Gülbenkianmuseet, en tredje hade en fräck väska härifrån (det har jag också nu Anna), en annan hade läst Saramago (jag såg filmen. "Blindheten" blev för tung som bok för mig …).

 

Man ser mycket kakel på de gamla husen och detta var nog det vackraste jag såg

Fadomusik blev vi utan som sagt (men vi har en CD vi har fått av Sarisen, en av Lissabonentusiasterna). Men å andra sidan vi har sett mycket, mycket vackert. Det är en backig stad med överraskande vyer här och där, när man minst anar det. Muséer finns det gott om och vi väljer ett – kanske staden främsta, den som visar den samling som armeniern Calouste Gülbenkian byggde upp när han med mycket stor framgång hade gjort oljeaffärer som gjorde honom till en av världens rikaste personer. Se på mina bilder!

Här får jag nästan samma kick som jag fick på Metropolitan i New York för exakt ett år sedan. De föremål som visas och som i vissa fall är kanske 4 000 år gamla, berör mig starkt och för mig i kontakt med det som var då.

Vi tittar på borgen Castelo de Sao Jorge, vi tittar på det sköna och överdådiga Belem, på fortet vid vattnet. Vi tittar på de olika stadsdelarna i det gamla Lissabon, många fattiga men ack så vackra. Kolla bilderna.

Vi sitter på restaurang och äter en riktigt god pasta med havsfrukter av allehanda sorter och bredvid oss sitter ett par: Vad är det för språk de talar? Holländska, nej, flamländska, ja. Det framkommer när Mats frågar. De har också suttit och undrat var vi kommer ifrån. De berättar om de vackra bergen i norra Portugal  som de just besökt (hon är anställd av ett företag som säljer ”walking tours”, bland annat i Sverige) och jag blir sugen på mer Portugal.  

Vi känner oss mycket trygga i denna storstad på kullar vid floden Tejo. Här samsas svarta och vita portugiser och det verkar som,  i varje fall för våra otränade ögon, att de svarta inte har någon generellt lägre ställning. Vi ser flera ”mixed couples”. Vi funderar över integration, hur man lyckas med den och hur det kan vara här i Portugal. På kvällen läser jag en bra artikel av Nalin Pekgul som jag tycker är så rätt och sann och viktig vad gäller svensk integrationspolitik. Läs den!).

Men Portugal är fattigt och det märks i stan. Det är fattigt i många av de kvarter vi besöker. Vi ser många utslagna, ett antal uteliggare och tiggarna är flera. Det värker i en när man ser dem.

 

En duktig musiker som showar för turisterna som äter fisk under solskydd 

Vi tar oss fram med spårvagn, buss och väldigt fin metro. Det är rent och tyst i tunnelbanan, mycket finare än i Stockholm. Man satsar uppenbarligen på allmänna kommunikationer.

Människorna är lite försiktiga i kontakten men vänliga. Det känns bra att vara här, tryggt. Och det är så himla vackert! Kulligt och många både pampigt-imponerande och mysigt-imponerande ställen.  Man blir ofta påmind om landets omväxlande historia, med moriskt styre under några hundra år, med dess sjöfart och sina upptäcksresande. Man tänker på kolonierna förstås, på det lustiga språket, så svårt att förstå när man hör det, så mycket lättare när man läser.

Men – oj – det är SÅÅÅ varmt och fuktigt. Trots att Mats läst på att det ska vara 20-25 grader så har jag inte riktigt insett vad det innebär, trots fyra år i Israels klimat (för 35 år sedan, minnet sviker väl). Mina fötter tål inte värmen och redan dag 1 är blåsorna på tårna ett faktum. Trist med ömmande fötter. Men jag vet att det snart kommer vara glömt. Minnen från resor inkluderar aldrig skoskav, i varje fall inte mina. Jag minns mest det goda. Och det blir massor från denna resa.

Andra bloggar om: Lissabon, resa Lissabon, Fado, skoskav, integration, Portugals historia

Jag befinner mig i någon sorts transit - mellan en diagnos och i väntan på en annan. Jag väntar på besked som ska ge klarhet i en oklar infektions ursprung.

Det är inte något kul sätt att använda tid. Men även transithallen kan ge en den känslan. Man sitter och väntar, kollar på folk och känner sig allmänt irriterad och frustrerad över att ens restid förlängs i detta passiva tillstånd. Och samtidigt lite anspänd, man vill ju inte missa nästa flyg.

Transithallar har en speciell atmosfär. Jag brukar sitta och fundera  vart alla är på väg. I höstas när vi var i USA, tillbringade vi några timmar på Seattles flygplats i väntan på ett flyg som skulle ta oss till Köpenhamn. Transithallen där befolkades den dagen av många resenärer med annat utseende än de vi sett på avreseorten San Francisco. Här fanns det folk från Hawaii, Alaska och många kanadensare. Och några skandinaver som likt oss tog den korta rutten över Nordamerika och Grönland.

 

Jag är mer för svart eller vitt. Inte så mycket för det gråa - förutom färgen, som jag verkligen tycker har många dimensioner. Men kanske är det också så med det gråa i livet? Kanske är jag för nyanslös, för intriktad på antingen eller? 

Jag är i ett transitrum som inte medger så många inspektioner av intressanta ansikten. Istället läser jag och ser på film. Jag har just läst ut den hyllade Vi, de drunknade av Carsten Jensen, en bok på 700 sidor. Det är en fin och gripande bok, speciellt till en början. Jag gillar hur den är skriven, Jensen tar sig an ett tema eller ett ämne i taget och det har han placerat i en viss tidsperiod - boken utspelar sig mellan 1842 och fram till 1945. En stor del av boken har sitt scen på havet men vi får också titta in i både de rika och de fattigas hem i den lilla fiskebyn Marstal som är bokens centrum.

Det är bok som jag rekommenderar varmt - jag gillar nästan alltid historiska romaner som lär mig något. Här får jag lära mig något om dansk historia på ett gripande och engagerande sätt berättad genom porträtt av intressanta personer. Jag kan tänka mig att någon som seglar eller har bättre kunskap än jag om havet kanske dock har ännu större utdelning av boken.

Och eventuellt kunde de 700 sidorna kortats ned till färre. Inte för att det egentligen blir tråkigt, Jensen kan berätta en historia och hålla tempo. Nej, mer att när jag har läst ut boken så känns det som det var bättre i början. Och det är lite synd.

Trots detta, ska vi, som så många andra som läst boken, nästa sommar besöka Marstal. Man blir sugen och det är inte långt dit.

Så ut ur min transithall kom jag på så vis!  

Andra bloggar om: Transit, transithall, Vi, de drunknade, Carsten Jensen, okar infektion

Matofilm börjar höstsäsongen med att se Tarantinos Inglourious Basterds som har fått blandade recensioner. Läs DN, läs Svd och Sydsvenskan. Men läs framför allt JAHAJA! Jag är imponerad och skakad.

Andra bloggar om: Inglourious basterds, Tarantino, hämnd, andra världskriget

Jag tar en promenad denna vackra sensommarlördag, bort till kullarna nära Torna Hällestad där tant Surre växte upp. Här går hästarna och betar på den stora ängen och ser ut att ha det  gott.

Två hästar står bredvid varandra, kanske barn och förälder att döma av storleken. De ser ut av vara djupt försjunkna i ett samtal. Inget hörs förstås. För de talar ju inte som vi. Men visst pratar hästar med varandra, eller kommunicerar om ni så vill.

- Du ska veta att när jag var ung så var den här ängen ännu grönare. Och mycket större.

- Jaja.

- Nu bara styckar de av och har sig, människorna brer ut sig och tror snart att det är de som härskar på jorden.

- Men lägg av, ni vuxna ska alltid måla hästfan på väggen. Hur skulle de kunna härska på jorden med sina ynkliga människohjärnor? Dessutom har de ju bara två ben och är helt beroende av kläder. Hur tror du att de skulle överleva? Men det var inte det vi skulle prata om utan du skulle ju berätta om den där kvinnan som kunde tala vårt språk. Hon verkade rätt OK. För en människa.

- Hmm, ja. För en människa. Där går förresten en! Där borta, hon den tvåbenta med hår bara på huvet! Oh, Himmelska Gnägg - ser du!! Hon måste till och med stödja sig på stavar när hon går. Ynkliga varelse.

Andra bloggar om: Hästar, kommunikation, Tant Surre, Torna Hällestad

Den siste av de tre legendariska Kennedybröderna, Ted Kennedy, har avlidit. Jag hör nyheten i bilen, det är ekot 12.30 och just ordet legendarisk användes flitigt i inslaget.

Det är rimligt. Ordet legendarisk är inte värderande, utan pekar på att det var känd person, om vilken det finns en massa historier, rykten, en del säkert sanna, en del fiktiva. För så var det med familjen Kennedy. Det fanns en verklighet som var svår att få kläm på och spekulationerna var många, och så fanns det som en sagovärld som spanns omkring dem. John F Kennedy som mördades på öppen gata 1963, var mytomspunnen. Hans vackra familj, hustru och barn likaså. Robert som sköts några år senare följde samma öde. Att alla tre bröderna såg ut som filmstjärnor spelade säkert en viktig roll i det hela.

Min syn på John F Kennedy, över vars förfärliga död min mor grät, då man på teve, lite som med 11 september, om och om fick se skotten träffa honom, och senare genom åren igen och igen, ja min syn på honom reviderades starkt över åren. Mamma grät när han blev skjuten, pappa, folkpartist och liberal, tyckte också att han var en bra karl vars död han sörjde (jag var sådär 10 år när Kennedy höll sitt berömda tal i Berlin så mina föräldrars syn präglade mig säkert starkt och jag minns det väl).

Efterhand som tiden gick så kom andra saker fram om honom, mycket som pekade på en hänsynslöshet, och min egen syn på saker och ting blev mer min egen och mindre mina föräldrars. Joyce Carol Oates porträtt av John F i Blonde om Marilyn Monroe var något som gav mig en annan vinkling på min bild av president Kennedy. Annat som kommit fram om honom genom åren har fått bilden att djupna och ändras. Att Kennedyklanen har varit extremt mäktig och inflytelserik kan man se i hur diverse skumheter som begåtts av dem blivit mörklagda.

Trots detta kan man inte bortse från den väldiga betydelse dessa tre män haft för USA:s politik och bilden av landet ute i världen.  Och det som kvarstår i bilden av dem är också en påtaglig kraftfullhet i de politiska handlingarna, som när den nu avlidne Ted stod upp och uttalade sitt stöd för Barack Obama, eller hans envisa arbete för en allmän sjukförsäkring i USA. Ted Kennedy var en skicklig retoriker, en förmåga av mycket stor betydelse i amerikansk politik, som faktiskt förs mycket mer i offentlighetens ljus än i Sverige. Som på en scen.

Kanske är det lite så jag sörjer den sister broderns död, som en beundrad skådis. Men jag kan också se att amerikansk politik och den amerikanska senaten mist en viktig och oerhört drivande senator när den 77-årige Edward Kennedy nu har dött. USA behöver goda politiker som driver viktiga frågor. Nu finns det en mindre som stödjer Obama. Det är ett stöd han verkligen behöver. Se på Fox News som låter rasister fritt uttala sitt hat för den nye presidenten - han lever farligt, Obama.

Andra bloggar om: Ted Kennedy, Kennedyklanen, Fox News, Barack Obama

Kolla och lyssna på den nederländske kommentatorn (man häpnar som vanligt över hur mycket man förstår av det språket): Blixten Usain Bolt från Jamaica springer som på lek in i mål, med nytt rekord och stolthet åt sin fattiga nation.

Andra bloggar om: Usain Bolt, Jamaica, världsrekord, blixten

En fin sommar kan ge långtgående goda effekter, större än dem man kan uppleva i nuet. En sorts fjärilseffekt. Jag känner mig nöjd, mycket nöjd, med min sommar. Blandat väder, inte alltför många överheta dagar, blandad sysselsättning, både plikter och nöjen. Fina möten.

 

Fjäril plåtad på Hallands väderö 

Sista turen denna sommar tar oss till Båstad till att börja med. Jag tillbringade en semester där med min familj när jag var barn.  Då var platsen mindre exploaterad men även då var tennisen förstås huvudsaken. När jag kommer dit idag ser jag hur fantastiskt vackert orten är belägen nedanför Hallandsåsen.

På väg till vår nattlogi besöker vi återigen Glimminge plantering som vi för vår del upptäckte förra året (se FOTAT). Detta är en rent paradisisk plats. Stilla och med en lång strandäng som man kunde dö för, som de säger over there, men som jag hellre skulle vilja leva vid. 

Vi övernattar på Spångagårdens B&B strax utanför Förslöv, mitt på Bjärehalvön. Där bor vi vackert och rymligt (titta i FOTAT) och får fin frukost nästa dag. Med tjejen som jobbar där diskuterar vi de olika kulturer som råder i badorterna på halvön - den öppet vräkiga i Båstad, den lågmält dyra i Torekov med folk som går ner till bryggan och badar i badrock. Det är skarpa iakttagelser av någon som befunnit sig på plats länge!

Och så kommer sedan det som motiverat hela turen - att komma till Hallands väderö. Förra året tillbringade vi sista semesterdagen med underbara bad på ön, och faktiskt, historien upprepar sig: Solen strålar, det är samma kristallklara vatten och sköna natur. Någon sorts svenskt medelhavsnatur, med avbetade ekar istället för olivträd. Har ni inte varit på Hallands väderö så åk dit. Båten tar en 20 minuter och man kan lätt gå över ön till fyren.

Så allt som allt: En fin sommar. Låt oss hoppas att vingslagen tar mig långt igenom vintermånaderna.

Andra bloggar om: sommar, fjärilseffekt, Kattvik, Hallands väderö, Båstad, Glimminge plantering

Att bara jag skulle åka till Bohuslän på kurs, utan att Mats hade någon del av kakan, är aldrig på tal. En gammal Bohuslän-fan som min make, ser varje chans att få se det landskapet som en lycka. Därför tar vi bilen upp till Heestrand några dagar före kursens början och tillbringar tiden där med att bland annat besöka Valön och Vitlycke museum med dess hällristningar (se FOTAT).

 

Kolla sånt bus! Jag såg den här figuren uppe på klippan på avstånd och med teleobjektivets hjälp avslöjades skämtet - en skulptur i sten uppe på klippan i Heestrand! 

Bohuslän är härligt men det är så in i bänken mycket folk på vissa platser. Fjällbacka och Grebbestad är äckligt exploaterade orter. Nej, tacka vet jag de lite mindre platserna, Bovallsstrand är fint och ligger dessutom nära det som var slutmålet för resan för min del, nämligen Gerlesborgsskolan.

Jag har hört talas om den här skolan av konstfolk, bildlärare och andra, och de får alla får något längtansfullt i blicken när de talar om stället.  Jag förstår varför nu. Det är en stor ekonomisk satsning att gå en kurs här – 6 300 kronor för fyra dagar betalar jag då jag lagt ett tillägg för enkelrum. Men för de pengarna får jag i detta fallet, en oerhört väl genomförd kurs i Claudia Theels regi, fantastiskt god mat, vackra, vackra omgivningar (se FOTAT). Och – något som inte köps för pengar – ett gäng underbara kurskamrater med glöd i blicken och fokus i gärningen.

Claudia ger oss varje morgon uppgifter som vi genomför på vårt eget sätt. Hon går runt och tittar och kommenterar insiktsfullt och inkännande, kan man säga. Hennes blick är säker. Varje dag har vi en genomgång av fem av kursdeltagarnas arbeten (vi är tjugo på kursen vilket jag kan tycka är i mesta laget) och dessa genomgångar är lika lärorika för oss åhörare som för dem som visar sina bilder. Det uppstår intressanta samtal.

 

Claudia demonstrerar praktiskt hur man kan jobba med collage, här med foton och penna

Mat serveras på bestämda tider (bara det!), det finns kaffe under dagen, kakor, frukt. Man tittar ut genom fönstren och ser de vackra klipporna, vattnet.

Till sista dagen har Claudia förberett en genomgång av collagetekniken genom tiderna, från Picasso och Braque framåt. Spännande. Vi gör före avresa ett sista besök i materialbutiken som i sig är något att hetsa upp sig över. Jag köper mer av det fantastiska bibelpappret som är suveränt segt, tunt och spännande att jobba med. Under de senaste åren har jag lärt mig mycket om papper. Starkt papper kommer inte från träd, det kommer från linne eller bomull.

Produktivt, ja. Titta i MÅLAT. Inspirerande, ja, kolossalt. Jag vill gärna till Gerlesborgsskolan igen, gärna en annan kurs med Claudia. En besjälad lärare med integritet. Kan det vara bättre?

 

Min egen favorit från dagarna på Gerlesborgsskolan. I Paradisets lustgård

En sak kan dock: Aldrig mer åker jag från Gerlesborg kollektivt med den packning man har när man varit på konstkurs. Fyra bussar till Göteborg. Inte kul. Men allt det andra var. Stenkul.

Andra bloggar om: Gerlesborgsskolan, Claudia Theel, bibelpapper, kollektivtrafik Bohuslän

Jag har blivit kär. Kär i en hund. Man kan faktiskt vara kär i mer än en, speciellt om den andre är en hund.

 

Lava - hunden i mitt liv (just nu …) 

Vi möttes på Hästholmen i slutet av juni och jag har tänkt mycket på dig sedan dess. Dina vackra färger, ditt glada och lekfulla humör, din kärlek till havsbad (ett av många intressen du tycks dela med mig), din vakna blick och ditt goda uppförande, som dock, tack och lov (och även här tycks vi ha något gemensamt) någon gång inte riktigt räckte till när din egen lust blev större.

Jag tog tack och lov några bilder på dig som blev användbara när jag skulle måla av dig. När jag satt och tittade, helt fascinerad, på ett foto av dig, så jag i ditt ögas spegling huset där du bor. Och också fotografen, jag själv, Mats och Lasse som är din husse. Som man säger. Undrar hur vi ser ut inifrån dig? Det är något som tål att tänka på. Men en sak är säker: Lava, I love you!   

 

Andra bloggar om: Kärlek, hund, Hästholmen, syn, ögon