JAHAJA. Forum.

Det finns mycket som jag tycker att alla borde. Alltså ett välmenat borde, inte ett måste-borde. Nej, jag menar mer så, till exempel,  att alla borde besöka Alhambra för det är så fantastiskt. Alla borde prova den svarta pastan och gärna med en musselsås. Alla borde se The Wire. Alla borde läsa Vägen av Cormac McCarthy och Väggen av Marlen Haushofer och så borde alla se Till världens ände av Wim Wenders. Alla som hör dåligt borde som jag testa hörapparat för att känna glädjen av att åter höra, i mitt fall, de förlorade konsonanterna som gjorde att mycket blev missförstått eller ohört.  

Alla borde bojkotta Vellinge kommun, åtminstone de grupper som visat en sällsynt hjärtlöshet vad gäller inställningen till plågade ungdomar som har flytt elände och vill få ett mänskligt liv (detta är dock inte den enda kommun som säger nej till att hjälpa till).

Alla borde prova yoga. Jag har gjort det nu fyra gånger och det är fantastiskt! Man når en kapacitet som man inte visste att man hade. Jag tänjer muskler, böjer leder, gör grejer med kroppen som jag inte klarat av på många år. Och jag blir rörd. Konstigt? Nej, det är spänningar som släpper i kroppen som gör att man känner både sorg och glädje. Och avspänning. Riktigt gott en ledig lördag.

Till sist: Alla borde titta på mina senaste bilder som nu ligger här. Fast följer ni bloggen har ni sett dem tidigare. Borde ha.

Andra bloggar om: Alhambra, Vellinge kommun, Wim Wenders, The Road, Väggen, yoga

I natt reste Mats och jag till Japan.

Vi sitter i ett litet plan som glider med visst brum över den skånska slätten. Vi är på väg till Japan i ett flygplan som är specialinrett. Istället för de vanliga raderna med säten finns det här ett sjukhusrum med en patient med dropp. Visserligen bakom ett draperi men vi ser det, Mats och jag där vi sitter i några av de enstaka vanliga platser som finns ombord. 

Man hör skrik från någon som inte mår bra, har ångest, tänker jag. Själv sitter jag där och undrar om det är tryggt att flyga med detta lilla privata flygbolag, ända till Japan. Dessutom är själva planet som sagt litet och jag känner mig mer och mer orolig för hur resan ska gå.

Plötsligt upptäcker jag att jag har glömt kameran hemma. Genom mitt huvud far bilder av alla de potentiella foton jag skulle tagit i Japan, spännande ansikten, färger, möten av linjer fångade av min lins. Jag blir alldeles ifrån mig. "Mats, jag har glömt kameran, vi måste hämta den!". Mats säger att jag ska bara ta det lugnt, i Japan finns det massor med billiga kameror och vi kan köpa en ny där. "Nej, jag måste ha den vanliga kameran", säger jag och går fram till piloten och frågar om han inte kan landa så vi kan hämta min kamera. Det vill han inte men när han berättar att man ska hämta ytterligare en passagerare i Bromölla, tigger jag och ber att de ska låta mig gå av där och snabbt ta mig till Dalby för att hämta min kamera.

Jag minns inte hur det slutade. Kanske vaknade jag.  

 

Besök gärna Psykologifabriken, nu omskriven i Svd. 

Andra bloggar om: Drömmar, Psykologifabriken, Dalby, Japan, Bromölla, kamera

Jag hittar via något jag läser i Sydsvenskan, hemsidan Psykologifabriken som bland annat jobbar med ett projekt där man via youtubeklipp vill illustrera olika känslor. På sidan läser jag bland annat om varför vi ger dricks, också när maten vi har beställt dyrt visar sig vara dåligt tillagad. Titta in på sidan och kolla klippet från Tarantinos Reservoir Dogs - som utmärkt illustrerar Tarantinos skicklighet i något som man ofta glömmer bort vad gäller hans särprägel och som gör en del av oss till hans fans: De skickligt gjorda hoppen mellan illustrationer av människors primitiva våldsamhet, och, som i den här scenen, människors resonerande samtalsförmåga, också mellan oliktänkande. Samtal. De regisserar Tarantino oerhört väl.

Möte mellan oliktänkande

Men det här med dricks är skumt. Visst, det är något kulturellt, något som knyts till själva restaurangbesöket för många av oss. För mig är det så att om jag inte dricksar är det en markering av att jag är riktigt, riktigt, missnöjd.

Det som är ännu konstigare med restaurangbesök är dock, tänker jag, att vi så sällan klagar över maten eller begär in annan mat när den inte är bra. Vi har väl alla varit på restauranger där maten inte varit god alls, eller inte hållit måttet enligt beskrivningen på matsedeln. Men hur ofta säger man till? Jag vet inte om jag någonsin har gjort det. Och det slår mig att det faktiskt inte bara handlar om mig själv och min rädsla för att  bråka och göra mig otrevlig. Nej, det handlar också om att inte vilja ställa till bråk så att man förstör för andra gäster på restaurangen. För det ska vara trevligt när man är på restaurang. Det är liksom det som är grejen. I varje fall när det inte handlar om det vanliga lunchrestaurangbesöket.

Man är en mes. Jag är en mes. Jag ska börja klaga på restauranger när maten inte håller måttet. "Det här var inte alls gott." "Jag är besviken och sur, hungrig och förbannad." Detta är nog något jag får jobba med. Kanske kan det bli mitt nya nyårslöfte när jag nu kört med nyårslöftet "ska se till att ha mer tålamod" i flera år utan framgång.

Andra bloggar om: Dricks, Tarantino, Reservoir Dogs, Psykologifabriken, restaurangmat

Ett rätt märkligt uttryck egentligen - lika som bär. Jag menar vilket lingon är det andra likt, om man tittar efter ordentligt?

 

Lingon i juli 

Man talar också om att lika barn leka bäst. Det betyder att människor med liknande bakgrund, intressen och åsikter har lättare att komma överens. Så kan det vara, just l ä t t. Men är det alltid bra och utvecklande?

Allt detta för att komma till kärnan i tanken jag vill förmedla: Mats och jag är på vissa sätt olika som bär, och olika barn som leker rätt bra ändå.

Jag är ingen risktagare. Jag planerar i förväg, har svårt när jag inte har kontroll över saker. När vi ska ut och resa så säger Mats "vi hittar logi, vi behöver inte boka i förväg". Sånt är nästan otänkbart för mig. Tänk om vi inte hittar något och tvingas sova i bilen, vilket jag vet att jag inte kommer kunna och så blir jag helt slut och så blir nästa dag helt förstörd och så bråkar vi och så blir semestern förstörd och så vet man ju hur det blir sen …

Att jag inte gillar att ta risker visar sig nog också i, om jag ska vara självrannsakande, att jag ogillar tävlingar, tävlingssporter. Mats däremot, spelar tennis sedan många år. Han vinner inte alls så ofta. Men han fortsätter ändå. Det hade jag inte fixat. Jag hade lagt av i sådan motvind.

Nu är han ute och seglar. I sin ungdom och även i början av vår bekantskap så var segling Mats kanske käraste tidsfördriv. Vi ägde en liten segelbåt med ett annat par under några år. Jag var med ute någon gång men vid ett tillfälle var det riktigt läskigt, det blåste riktigt hårt. Jag var säker på att jag skulle dö. Det som nog dog var min lust för segling i framtiden.

Just denna helg har Mats hyrt en båt i Blekinge skärgård och han har med sig våra vuxna barn. Igår när jag talade med honom från någonstans utanför Karlskrona sa han att han kände sig rätt rostig. Han har nog inte seglat mer än en gång på 25 år. Han har blivit lika mycket äldre sedan dess. Men lusten för äventyr finns kvar. Att utsätta sig, ta risker. 

Min olike man är trots detta den jag helst vill dela ris med. Ja, som i lingonris. Ris och ros.  

Andra bloggar om: Segling, bär, Blekinge, skärgård

Jag har blivit kär. Kär i en hund. Man kan faktiskt vara kär i mer än en, speciellt om den andre är en hund.

 

Lava - hunden i mitt liv (just nu …) 

Vi möttes på Hästholmen i slutet av juni och jag har tänkt mycket på dig sedan dess. Dina vackra färger, ditt glada och lekfulla humör, din kärlek till havsbad (ett av många intressen du tycks dela med mig), din vakna blick och ditt goda uppförande, som dock, tack och lov (och även här tycks vi ha något gemensamt) någon gång inte riktigt räckte till när din egen lust blev större.

Jag tog tack och lov några bilder på dig som blev användbara när jag skulle måla av dig. När jag satt och tittade, helt fascinerad, på ett foto av dig, så jag i ditt ögas spegling huset där du bor. Och också fotografen, jag själv, Mats och Lasse som är din husse. Som man säger. Undrar hur vi ser ut inifrån dig? Det är något som tål att tänka på. Men en sak är säker: Lava, I love you!   

 

Andra bloggar om: Kärlek, hund, Hästholmen, syn, ögon

Jag har en tendens att fenomenisera. Kanske någon därute gör det också. Att se saker och ting som fenomen, det som är nytt eller svårgripbart. En sådan sak har för mig varit explosionen av vuxenserier som har kommit de sista XX åren (jag har ingen aning om tidsspannet!). Fenomenet vuxenserier med allvarligt innehåll om än med humoristiskt stuk ibland. Ofta producerad av unga kvinnor. Det har varit ett fenomen för mig så som det man inte riktigt ser annat än utifrån kan vara. Det kan vara bra med visst fenomeniserande. Då kan man upptäcka strukturer.

Men bäst är, i min tankevärld, att tränga in i fenomenen och avfenomenisera dem. Alltså, lära känna de inneboende delarna. Då - faller hela fenomenet på något sätt i bitar och det som tillblir är de ingående delarna, i detta fallet de individuella stilarna och deras skapare.

Jag har bekantat mig med Sara Granérs produktion genom att läsa hennes Det är ju bara lite aids. Det är bara så bra. Roligt-sorgligt-paradoxalt. Jag associerar ibland till Jan Stenmarck fast hans stoff är dystrare, ger mig mer obehagssmäll i magen. Sara gör så fantastiskt fina bilder också, innehållsrika. Hennes svingar går på alla möjliga håll och det uppskattar jag mycket.

 

Bild ur Sara Granérs "Det är ju bara lite aids"

Åsa Grennvall är en annan som kommit ut ur fenomenet. Det är inte värst sådär i början är den boken som jag har läst och blivit mycket tagen av. Inte minst tycker jag att det är spännande att hon i två av de serienoveller som ingår i boken beskriver mäns perspektiv. Hennes bilder är enkla men övertygande och det finns ett allvar hos henne som gör att jag gärna vill läsa mer. Sjunde våningen verkar då att vara ett givet val, av det jag läst mig till.

 

Högre än sjunde våningen. En av mina egna favoritbilder, tagen vid Prästaskogen

Vådan av att fenomenisera tycker jag är tydlig i Per Svenssons ovanligt kategoriska text i dagens Sydsvenskan. Denne annars ofta så kloke skribent drar här ett helt fenomen (!) över en kam och ser inte de individuella bloggarnas uttryck. Han fenomeniserar.

Solig söndag till er alla!

Andra bloggar om: Sara Granér, Åsa Grennvall, serier, himlen

Det var ett tag sedan jag läste en roman som gjorde riktigt, riktigt starkt intryck på mig. Melankoliska rum var en höjdare och fick mig att tänka att kanske jag kommit till en fas i livet då fiktionen intresserar mig mindre? Jag har märkt hos många att ju äldre de blir desto mer vänds deras läsintresse till andra genrer än skönlitteraturen: ofta till självbiografier, biografier eller essäer.

Två romaner har jag dock läst den senaste månaden. Kerstin Norborgs Kommer aldrig att få veta om hon hör. Det är en vacker och sorgsen berättelse om känslan av förlust. En liten flicka blir bortlämnad för att bli uppfostrad av släktingar när hennes mor är döende och fadern förlorar greppet om tillvaron. Denna flicka från Lund (i sig roligt med de bekanta miljöerna) försöker återskapa sin familjs historia och på så sätt också hitta sin egen botten i tillvaron. Det är en fin berättelse som trots det inte lämnar något riktig känsla av djup efter sig.

Sedan har jag läst Torgny Lindgrens Dorés bibel. För dem som har läst ur Torgny Lindgrens rika produktion så är det härligt att åter få lov att vara i hans ständigt lika överraskande och innerliga värld. Huvudpersonen kan inte läsa, det vill säga, han har fått skolning men inte lyckats lära sig. Det kallas alexi. För, mig, en svensklärare som dessutom arbetar mycket med dyslektiker och vars käraste bisyssla finns i bildskapandet, är Dorés bibel intressant läsning. Romanen ställer bland annat frågan huruvida verkligen språket kan förmedla allt. Huvudpersonens mor hävdar bestämt att det är så: "Då man läser blir allting förklarat." Eller "Skriften återger hela verkligheten." Så säger hon. Bestämda utsagor.

Men för den alektiske (så bör det väl heta?) är det istället bilderna, speciellt bilderna i hans barndoms Dorés bibel,  som innehåller allt han behöver veta. Det är här verkligheten visar sig för honom och han läser (inte bara läser, han återskapar dem själv dessutom) bilderna nära. Lindgrens sätt att beskriva i ord, hur huvudpersonen så att säga läser bild, är oerhört skickligt genomfört (metaforen läsa en bild säger för övrigt mycket om vår tids syn på text som den mest avancerade typen av kommunikation. Är vi kanske på väg bort från den?) . Jag uppskattar mycket Lindgrens sätt att i sina texter referera till både musik och bild och gång på gång peka på människans behov av ett flertal uttryckssätt där text bara är ett.

Boken känns dock rätt ojämn, kanske läggs för många spår ut som Lindgren vill ta sig an. Några gånger upplever jag den också som lite sökt, lite för konstifik-ierad, lite manieristisk.

Jag lägger ut ett bispår: Musiken ger mycket. Flera bilder jag har målat har tillkommit med en låt i bakhuvudet. När jag nyligen försökte mig på att blanda till min egen akvarellfärg, likt den skicklige akvarellisten Emil Nolde, och satt där med en intensiv färg i blandkoppen (se nedan) så kom Flyga igen för mig. Lyssna på Mästerkatten här. Titta på mig här:

Våga flyga igen 

Somligt gör starkare intryck på en än annat. Det beror på. Det kan vara en fas man är i, det kan vara något som stör en i verket. Det går upp och ner det är med upplevandet. Ibland upplever man mest yta. Ibland blir det djupt, så djupt.  

 

Andra bloggar om: Kerstin Norborg, Dorés bibel, Torgny Lindgren, Mästerkatten, Emil Nolde

Många av talen på första maj hade fokus på framtiden. Detta trots min reklam för att man ska nua.

Om JAHAJA hade talat hade det kanske handlat om ett framtida Dalby. Ett Dalby där luften fortsatt är ren, träden vansinnigt gröna och skönt asymmetriska. Ett Dalby där man bor för att man gillar att bo i naturen.

Men eftersom man äntligen har fattat att 1. bilismen måste minska och 2. att Skånetrafiken och dess bussar, priser och tillgänglighet inte är något bra alternativ i jämförelse med bilen så har vi äntligen fått TÅG till Lund och Malmö. Vi har också en järnväg som tar oss österut till Simrishamn, för bussen till Sjöbo finns inte längre, naj, naj, järnväg är det som gäller där. Och så vidare mot Simrishamn. Etcetera. Öster om Eden (aka Dalby) finns det också mycket att se!

I Dalby har man RIVIT DALBY CENTRUM (ja, jag skriker, ingen lyssnar ju annars!) och byggt ett annat. Man har också upplåtit lokaler (ja, jag vill inte säga vilka för då känner någon sig hotad att jag ska komma och köra ut dem) till diverse K-aktiviteter. Kultur och andra kuligheter.

En av dem drivs av mig. Jag säljer vackra saker, kanske tavlor, jag säljer biljetter till den lokala biografen som finns i ett av de K-märkta husen, som alltså är alternativt K-märkta. Jag säljer en del böcker, just nu känns det mest som att Barna Hedenhös kommer att finnas men förmodligen också någon annan. Min systers keramik kommer att finnas till salu och den kommer att vara så rolig och smågalen som vanligt. Jag kommer att sälja the eller te, kaffe från vanlig kaffekokare och så någon sorts supergod choklad. Men helst bara en sort, jag tänker att vi har en övertro till valmöjligheter. Bättre att jag bestämmer åt er. Ja, suck. Rik kommer jag nog inte bli men kanske glad.  

Det finns så mycket fint där jag bor. Kastanjer, popplar. Gullvivor, rådjur. Koltrastar. Barn.

Jag drömmer på.  

 

Adam fångade den gulliga vivan. Digitalt i Måryd 

Andra bloggar om: Framtiden, nua, Dalby, bio Dalby, Dalby centrum, gullviva

Jag tycker verkligen att det är kul att blogga men det beror mycket på att jag vet att jag har ett antal läsare. En del berättar att de följer bloggen genom att kommentera (tack, ni!), andra på annat sätt. Som bloggare får man respektera att det finns ett rätt stort antal människor som inte vill kommentera eftersom de vill förbli anonyma på internet. Det viktiga för mig är att få någon sorts respons. 

Filmen nedan gjorde jag för ett bra tag sedan, en eftermiddag när jag kom hem från jobbet, var trött men fnissig. Jo, det var strax efter att jag köpt min nya MacBook med det fina programmet Photo Booth som man kan filma sig själv direkt i datorn, mycket fräckt. Filmen har legat på vänt i bloggarkivet, helt enkelt för att jag kände att den är FÖR knasig. Men, vadå, jag är som jag är! So here we go! 

Förmodligen borde man skriva om viktigare saker, typ domen i Målet. Jag gjorde just en röstning i DN och såg att jag hör till minoriteten som tycker att domen är riktig. Varför tycker jag så? Jo, för att man måste, tror jag, gå den vägen för att få fram en annan syn på hur upphovsrätt ska behandlas enligt lag. Killarna kommer, tror jag, få ändrad dom när man går vidare. Och vi måste se till att skydda alla dem, oss, som sysslar med skapande arbete, så att det blir rimlig ersättning. Viktigt är att finna nya vägar. Ibland sker det genom hårda bud. Jag ser inte dessa killar som några hjältar. Hjältarna är väl snarare de som jobbar hårt med musik, film, bildkonst, och får lite eller ingen ersättning. Den tiden är förbi, tror jag, när folk är beredda att betala 170 kronor för en CD, likadant för en film. Men vad istället? Hur ska distributionen ske? Vem ska ha pengarna? Granskning behövs, men också ett erkännande av att kulturarbetares arbete ska värderas och ge rimlig ersättning.

Andra bloggar om: Kejsarens nya kläder, Pirate Bay, knas

Tal om ondska och onda människor är något som jag värjer mig emot. Begreppet ondska, vad är det? Det tycks mig som en slags konstruktion, som Gud, faktiskt. Något vi använder oss av för att vi hamnar bortom orden i vår ansträngning att förstå världen. Gud, som en metafor för det vi inte förstår. Onskan som ett ord att förklara när människor beter sig på ett sätt som slår hål på våra föreställningar om medmänsklighet, tabun, som sätt att upprätthålla civilisation, ondskan som ett ord för att ge uttryck för det hos människan som vi helt enkelt inte kan förklara.

Man kan försöka analysera det vi kallar ondska genom samhälleliga strukturer, ideologier, maktordning. Man kan, och här befinner jag mig nog oftast, göra försök till psykologiska förklaringar.

 

Men ibland så räcker ingen ansträngning till. Ingen av de ovan nämnda, heller inga semantiska. Fritzl. Vi frågar oss alla, hur är en sådan långvarig, varande i decennier, misshandel av de allra närmaste, möjlig? Sjuk? Hur blir man så sjuk?

Jag förstår det inte. Det är bortom förståelse för mig. Bortom ord.  

Andra bloggar om: Fritzl, ondska, Gud