JAHAJA. Forum.

Vad är egentligen att resa? Hur definierar vi en resa? Att jag reser när jag åker till jobbet är vi överens om eftersom jag kör eller åker bil, men när jag tar en promenad, om än lång, så är det ingen resa. Innebär resande att någon annan gör jobbet? Bilen, båten, flygplanet eller tåget? Man talar aldrig om cykelresor. Man tar en tur med cykeln. Man går en tur. Jahaja. Då är det kanske så. Men jag hävdar att man kan resa även till fots i bemärkelsen se sig om och få nya intryck. Min omvärldskunskap har de senaste åren snarare blivit inriktad på mikrokosmos än makrodito. Att promenera och se samma träd förändra utseende över året är inspirerande:

En än så länge ofärdig bild som ligger blöt på mitt arbetsbord! 

Jag kan iaktta djur, inte bara hästar nära Tant Surres barndomshemvist, utan också kossor som ser ut att ha det så himla bra:

"MÖTE"/"UTSUGEN OCH UTSUGARE"/"KOBENT" 

Utmed min finaste promenadväg för närvarande, finner man någon gång små stånd där den hungrige kan ta sig ett äpple:

"Betala nu eller nästa gång du går förbi" står det på skylten! 

Just nu har vi stegtävling på mitt jobb. Vi ska gå 10 000 steg per dag. Det är ingen större svårighet för mig men det sporrar en att ha "tvånget" att gå varje dag för att nå upp till detta snitt. Jag har i flera år tyckt att stegtävlingen som vi har på mitt jobb är lite larvig (är någon sorts antitävlingsperson, trist sort, faktiskt) men kan nu se att det faktiskt gör att man funderar över vikten att röra sig varje dag.  

Så jag ger mig ut på många småresor varje dag, till fots. Fast snart ska vi iväg på en resa som heter duga. Amerikaresan. Mer senare!  

När våra barn var små brukade jag berätta för dem om Tant Surre. Hon bodde i Bokskogen, utanför Malmö, men i en del där det var få eller inga motionärer och folk i rörelse. Tant Surre brukade ha på sig flygarmössa eftersom hon tog sig fram i ett litet flygplan och hon var mycket aktiv som person och räddade djur och människor ur knipor. Jag brukade berätta om henne för Adam och Julia när de bad om det. Ofta hade det inte hänt något speciellt i hennes liv, men då kunde barnen knyta an till något jag tidigare berättat och fråga om hur det hade gått med ditt eller datt.

Tant Surre föll i min glömska. Men nyligen frågade Julia mig hur det var med Tant Surre och trots att det gått kanske 15-20 år sedan jag berättade om henne så kunde jag plocka upp lite spår ur minnet och berätta om hennes nuvarande liv.

Idag är hon mycket gammal, 104 år. Hon bor fortfarande i Bokskogen men i ett kollektiv där man har ordnat med några bostäder för just gamla. Hon kan inte flyga längre (licensen fråntogs henne för tio år sedan till hennes stora sorg) men hon gör lite annat som kanske inte många 104-åringar gör, i den mån de finns alls.

Eftersom hon är så gammal känns det som hög tid att teckna ner hennes historia. Detta är ett försök.

Om Tant Surre finns? Eftersom ingen skulle höja på ögonbrynen om jag sa till exempel "Det finns tendenser till försök att kartlägga äldres behov av sagor" så kan väl påståendet "Tant Surre finns" inte heller vara så omskakande. Tant Surre finns.

 

En annan sorts hattar hittade vi idag i skogen. Det var nog all time high för oss vad gäller svampfynd, åtminstone här i Skåne. Kantarell, Karl Johan, stolt fjällskivling och några andra mindre ädla sorter.

Vi gjorde en pastasås av svampen med vitt vin, grädde och parmesan. I pastan hade vi Mats hemodlade spenat. För att försäkra oss om att vi fick nog med mat, gjorde vi också en sallad med kokta rödbetor (odlade av Mats) och fetaost. Riktigt, riktigt gott. Och tillfredsställande med så mycket hemproducerat och egenplockat.

En fin söndag.  

Nu har vi gjort det: Vandrat till fots till Lund från Dalby! Det tog tre timmar och gav en vacker promenad - ända tills man kom fram till Linero. Nåja, belöningen blev en middag på Glorias (mindre god, faktiskt, men hungern kryddar rätt väl ändå). Att göra denna promenad var en av föresatserna för sommaren: vi skulle prova att gå den väg vi så många gånger kört och någon gång cyklat till våra arbeten. Det var en alldeles speciell känsla att komma gående in mot Mårtenstorget ända hemifrån!

Billebjer framför oss 

Annars har sommaren varit full med allehanda sysslor. En sak som blir gjord varje sommar är att hemmets ägodelar ses över med skarpare ögon än under arbetsåret. En matta vi har som är ljus, har blivit funnen för smutsig. Tack och lov då att Orientaliska mattvätten finns! Denna fina firma finns (jaja, jag vet) faktiskt i Östra hamnen (en sådan existerar också!) i Malmö, och jag kan bara varmt rekommendera detta trevliga och prisvärda etablissemang.

Och så har jag suttit med min mor som ju är 90 år och behöver en del hjälp i hemmet sedan hon fallit och fått en fraktur. Men hör ni, vad säger ni om att Helsingborgs kommun erbjuder 14, ja 14, olika leverantörer av hemservice till sina brukare!? Mamma hade fått ett kuvert hem med papper som skulle fyllas i om hemservice (det många kallar hemtjänst). Döm om min förvåning, förfäran och frustration, när jag inser att jag måste välja mellan över tio olika firmor som ska hjälpa mamma att handla och tvätta två timmar i veckan. Jag menar, kan ni tänka er att man får hem ett kuvert som 90-åring där det ligger 14 presentationer av företag som vill att du ska välja just dem för detta uppdrag? Som 56-åring känner jag att detta är för tungt (och väljer kommunens egen direkt). Detta är väl ändå ett exempel på när den fria konkurrensens heliga ko snarare blir en ängsligt råmande kossa (är osäker på den bilden. Ni får klaga om den är för kass). Muh!

Andra bloggar om: Hemservice, vandring, Billebjer, Lund, Dalby

Jag upptäcker min barndoms stad Malmö igen. Det finns bland annat massor med bra restauranger. En som jag verkligen rekommenderar är Gazpacho på Västergatan. Deras lunchbuffé är en höjdare och inte alls dyr med tanke på den höga kvalitén på maten.

Och gå därifrån över till Slottsparken. För där finner du bland annat Slottsträdgården som är väl värd ett besök. Trädgården som är öppet dygnet runt, har en ekologisk profil och är vacker och lärorik att besöka. John Taylor är trädgårdsmästare och vi fick igår, några stycken, en guidning av den pratglade engelsmannen som uppenbarligen älskar "sin" trädgård, som han dock stolt benämner en trädgård för alla.

Trädgården har funnits sedan 1997 men det var först 2004 som den kom att stå under Malmö stads ansvar, då John Taylor anställdes. Taylor har på senare tid varit mycket medial, bland annat i samband med att nya Linnéträdgården invigdes eller då cannabisplantor hittades i kommunens krukor på stan. "There’s no such thing as bad publicity" säger dock den frejdige trädgårdsmästaren, när vi besöker hans blomstrande paradis.

Om du ska besöka stället så kommer du, jag lovar, att hitta en oas i ett mer och mer hektiskt Malmö. Ta också en kopp kaffe i det fina kaféet alldeles intill.

Jag målar på, och ser fram emot en sommar då jag förhoppningsvis kommer hit tid och frid att måla och experimentera vidare.  

Jag har sett Terry Gilliams fantastiska film Brazil från 1985, och förundrats. En dystopisk komedi, det trodde jag knappt var möjligt. Men han gör det och som med hans övriga filmer, blir bildkompositioner, hans användning av färger, dräkter och otraditionellt berättande, en summa som gör filmen till något alldeles extra och eget.

Filmen handlar om den "lille" byråkraten, fast i ett fasansfullt monotont och grått arbete i ett likadant samhälle. Hans mor är rik och går på ständiga ansiktslyftningar (bara dessa scener gör filmen värld att ses) och i denna dystra framtids- eller alternativvärld, har inget hänt alls med könsrollerna, nästan tvärtom.

Men det finns en modig och annorlunda kvinna - Gilliam skapar en riktigt fin hjältinna i sin film - och för henne faller förstås hjälten i filmen. Se filmen, så får du veta hur det går. Och förbered dig på en sak: Detta är en överraskningarnas film.

Och så har jag läst Cilla Naumanns Vad ser du nu? Någon jag känner fick den av sin vuxna dotter. Och ur det perspektivet är det intressant att läsa den, för detta är en bok som bland annat handlar om hur barn ser på föräldrar (här modern). Men boken handlar över huvud taget om hur vi ser andra och hur det inte finns en sanning utan bara olika perspektiv. Fyra olika personer beskriver relationen till en femte, Anna. Vi får aldrig möta henne utan bara speglingarna och de är väldigt olika mellan de olika personerna. Ett intressant grepp som författaren tar, men kanske blir det lite väl mycket psykologiserande som inte känns trovärdigt. Jag tycker trots det att boken ger många intressanta tankar. Inte minns kring att vara förälder och barn. 

Det var härligt att bada i Stenbrottet utanför Dalby i fredags, igår och idag. I fredags var temperaturen 18,5 grader. Himlen har varit så här blå hela helgen och planen har som vanligt flugit över nejden. Och inte långt från detta stenbrott går kossorna och har det gott. Adam plåtade. Kopojke. M a o.

Idag presenterar Sydsvenskan planerna för det nyss påbörjade utbyggnadsprojektet i Dalby. Det handlar om en avsevärd utbyggnad, totalt 320 bostäder. Det handlar då också, självklart, om nya dagis, skolor och kommer säkert innebära ett lyft på många sätt för Dalby även vad gäller övrig service.

Utbyggnadsprojektet har nu en egen hemsida, ett samarbetsprojekt mellan byggherrarna och Lunds kommun. Gå in där och titta om du är intresserad. Förhoppningen hos många av oss, även hos politiker (se Sydsvenskans artikel) är att järnvägen som har gått genom Dalby, ska komma att återuppstå. Om det blev av skulle alternativet att bo lantligt och jobba i stan, bli mindre problematiskt ur miljösynpunkt (läs gärna mitt tidigare inlägg Dyrt och långsamt att åka kollektivt). Just nu är det gamla järnvägsspåret delvis avstängt för oss vanliga dödliga eftersom man bygger en bro över den.

(Kolla skylten. Tack och lov att man också visar med en bildsymbol. Hur många yngre eller invandrade förstår vad obehörig är? Och verbformen "äga". Oj.)

Varför bo i Dalby då? För att det är så himla fint, helt enkelt. Förutom de delar av den gamla bykärnan (nu får ni tänka bort det riktigt tradiga Dalby centrum som jag skrivit om förut), däribland den kända kyrkan som man tar sig till i bussar från när och fjärran, har vi oerhört natursköna omgivningar med skog och öppet landskap med utsikt mot Romeleåsen. Många fina byar, runtikring. Man kan gå mellan Bonderup strax utanför Dalby, mot Önneslöv, och se denna fina dunge, kallad Svampen:

Frisk luft, men också nära till den mindre friska i Malmö (mycket bra väg dit) som man trots allt kan tänka sig att vistas i för allt vad Malmö har att erbjuda, och till lärda Lund om man är lagd eller anställd åt det hållet. Som vi.

Dalby inspirerar. Titta på mina akvareller och bilder i MÅLAT. Även kameran kommer fram här ibland, fast också när vi är ute och reser - titta i FOTAT:  

Ett av de finaste utflyktsmålen så här års, om man bor i Malmös omgivningar, är Alnarpsparken. Från att tidigare ha varit skog, anlades här en park med början 1859. Man började med agronomkurser och sedan dess har Alnarp varit säte för utbildningar med liknande anknytning. På SLU i Alnarp bedrivs forskning och det finns fakulteter för landskapsplanering, trädgårds- och jordbruksvetenskap.

Parken är fantastisk just nu. Öppna ytor mellan de stora vackra ekarna och massor av andra vackra träd att beskåda. Titta i FOTAT, eller åk dit själv. Man kan ta tåget till Åkarp, man kan åka med Naturbussen (i sig värd en bloggpost, så gå in och kolla länken - detta är Sverige at one of its best) eller varför inte cykla ifrån Lund eller Malmö.  

Man anstränger sig att med skyltar visa upp och lära ut fast jag ofta tycker att skylt saknas på just det trädet jag undrar över. Här var dock skyltningen tydlig:

Om man sedan känner för det, kan man ta en tur till havet. Bjärred ligger nära eller Lomma. I Bjärred kan du gå ut på Långa bryggan, 570 m lång, ända ut till snygga kallbadhuset, ett populärt ställe för vinterbadare. Lomma är mycket charmigt i sina äldre delar och väl värt ett besök. Inte minst har jag hört att fiskboden där är något extra. Stranden där och även i Bjärred, är trist, men vad göra, när man bor i denna del av Skåne?

Till fots tar jag mig fram så mycket jag kan just nu. Till fots tittar jag, förundras över miraklet i naturen som överväldigar mig mer och mer för varje år.

Det är paradoxalt. Det som återkommer i övrigt i andra delar av livet gör mig inte mer och mer överväldigad, nej, snarare tvärtom. Men just naturens återkommande cykel, lyfter mig, gör att livet känns mer betydelsefullt. Gör det till en fest som jag verkligen är glad att jag är bjuden på.  

Till fots tar jag mig fram ibland med stavar, oftast med kameran. Till största del har mina promenadtimmar varit ensamma och detta är njutbart. Det är näring och läkning för själ och hjärta.

Men ofta har jag sällskap. Genom åren har många promenader tagits med man och barn, och ofta med vänner. Katarina är en. Vi tog fina rundor med våra stavar under en period efter att våra barn vuxit upp i samma område och utbytte tankar och delade lunk. Katarina formulerar fint en tanke kring naturen när vi nu på en promenad stöter på backsippor liksom utslängda i en backe: "Det finns i naturen en sådan fantastisk vacker oregelbundenhet i hur allt formas och placeras". Det är sant. Jag tror att det är ett skäl till att vi njuter så av naturen. Här är det inte tillrättalagt och ordnat av oss människan. Annat styr.

En annan vän, Birgitta, har jag tagit många promenader med de senaste 30 åren. Vi gick nyligen utmed spåret till Torna Hällestad. Helt plötsligt brister Birgitta ut: " Det luktar här som när jag var liten!". Och det som satt igång denna känsla är en rad balsampopplar som vi just passerat.

Inget kan som en doft sätta igång våra minnen, kanske speciellt de tidiga. En som i sin senaste bloggpost intresserar sig för hur vi minns är bloggaren bakom Igorstiger’s Weblog. Detta är en relativt nystartad blogg som har "Kulturkritik" som enda varudeklaration. Jag har med stort intresse läst de relativt få, men välskrivna och intresseväckande bloggposterna. Fint är också att läsa ur skrivbordsromanen som hittills har lagts ut i två avsnitt. Jag ser fram emot nästa.

Vem som ligger bakom Igorstiger’s Weblog? En annan tiger.

Om man skulle ha alternativa sökord för att hitta till hästen som begrepp i min hjärna skulle det kunna bli "skönhet", "integritet", "Gullivers resor" och "allergi".

Att hästar är vackra djur är det väl ingen som har avvikande tankar kring. Fantastiska färger, spelande muskler, graciösa. Och så ser de ut som de har integritet - don’t fuck with me, fast på ett vänligt sätt (kanske en bra definition av integritet?).

Ända sedan jag läste Gullivers resor (först som Illustrerad klassiker, jag kommer aldrig glömma några av de bilderna) och skildringen av Gullivers besök i houyhnhnmernas land, där de intelligenta, civiliserade och styrande varelserna är hästarna, de "djuriska" och otämjda varelserna de människoliknande yahooerna, har jag känt någon sorts respekt för hästar. Därav Gullivers resor.

Allergi - behöver jag säga mer? Jag och hästar - jo, på avstånd, gärna. Men tyvärr, inte nära.  

Jag har tagit en del bilder på hästar (se FOTAT) och nu också målat.  

Dressed for success 

När jag tittar på bilder som jag har målat känner jag ofta en sorts djup igenkännande: just det är jag, just det kan jag uttrycka bara i färg och form. Ibland är igenkännandet så starkt att jag  känner en överväldigande känsla av förlösning, av att ha fått släppa ut eller ha gestaltat något mycket djup känt.

När jag tittar på hästbilden känner jag bara delvis igen mig. Den känns otypisk och jag ser något som jag inte visste jag hade i mig. Det gör att jag känner viss ambivalens. Men kanske någon av er gillar den?

Men hästar fascinerar. Jag läser nu, påverkad av Johan Selander (Öga och Öra) Werner Aspenströms samlade dikter. Så här skriver Aspenström:

HÄSTEN

Åskan brakar och bråkar sig fram över Hälsinglands skogar,

fäller en blixt än här, än där,

och dödar i förbifarten en apelkastad häst,

som ingen stalldräng längre rider på och ingen minns

och ingen sörjer - utom källan,

i vilken den doppade sin varma mule

och rörde om bland stjärnorna, som fastnat i evigheten

högt över Hälsinglands skogar.  

Ur diktsamlingen "Trappan" (1964) 

Det hade räckt med denna dikt för att väcka min respekt och förtjusning för Aspenström. Men det finns så mycket mer…