JAHAJA. Forum.

En fin sommar kan ge långtgående goda effekter, större än dem man kan uppleva i nuet. En sorts fjärilseffekt. Jag känner mig nöjd, mycket nöjd, med min sommar. Blandat väder, inte alltför många överheta dagar, blandad sysselsättning, både plikter och nöjen. Fina möten.

 

Fjäril plåtad på Hallands väderö 

Sista turen denna sommar tar oss till Båstad till att börja med. Jag tillbringade en semester där med min familj när jag var barn.  Då var platsen mindre exploaterad men även då var tennisen förstås huvudsaken. När jag kommer dit idag ser jag hur fantastiskt vackert orten är belägen nedanför Hallandsåsen.

På väg till vår nattlogi besöker vi återigen Glimminge plantering som vi för vår del upptäckte förra året (se FOTAT). Detta är en rent paradisisk plats. Stilla och med en lång strandäng som man kunde dö för, som de säger over there, men som jag hellre skulle vilja leva vid. 

Vi övernattar på Spångagårdens B&B strax utanför Förslöv, mitt på Bjärehalvön. Där bor vi vackert och rymligt (titta i FOTAT) och får fin frukost nästa dag. Med tjejen som jobbar där diskuterar vi de olika kulturer som råder i badorterna på halvön - den öppet vräkiga i Båstad, den lågmält dyra i Torekov med folk som går ner till bryggan och badar i badrock. Det är skarpa iakttagelser av någon som befunnit sig på plats länge!

Och så kommer sedan det som motiverat hela turen - att komma till Hallands väderö. Förra året tillbringade vi sista semesterdagen med underbara bad på ön, och faktiskt, historien upprepar sig: Solen strålar, det är samma kristallklara vatten och sköna natur. Någon sorts svenskt medelhavsnatur, med avbetade ekar istället för olivträd. Har ni inte varit på Hallands väderö så åk dit. Båten tar en 20 minuter och man kan lätt gå över ön till fyren.

Så allt som allt: En fin sommar. Låt oss hoppas att vingslagen tar mig långt igenom vintermånaderna.

Andra bloggar om: sommar, fjärilseffekt, Kattvik, Hallands väderö, Båstad, Glimminge plantering

Idag har vi gjort vår årliga (den är väl årlig om man gör den andra året?) promenad från Dalby in till Lund. Sådär 15 km på tre timmar. Varför?

För det är kul! Kul att se det som bara ses swischa förbi annars, på väg till jobbet. Få se andra perspektiv och komma naturen nära.

Att Skåne som är så tättbefolkat kan vara så tomt på sina småvägar! 

Det gäller att ha bra skor, rejält med vatten och något att prata om. Allt det hade vi idag, dessutom sol (kanske lite väl mycket) och underbara vyer (titta gärna i FOTAT).

Att komma till fots in i Lund är en kick i år, likaväl som förra året. När vi kommer till Mårtenstorget och slår oss ner på en bänk för att vila, ser jag att jag har fått ett sms från en vän och granne: "Har ni hört talas om de där moderna plåtmaskinerna som man kan sitta i och som rullar på hjul ända till Lund? Jättebekvämt!" Det är inte förrän en stund senare, när Mats och jag fått in en av restaurang Stortorgets härliga hamburgare, som jag fattar: Anna-Lena har kört förbi oss med bil under den korta sträcka vi gått utmed landsvägen mellan Lund och Dalby. Poäng till henne!  

Skatfjäder funnen utanför Östervångskolan. Naturen ger bästa färgmixen

Naturen ger färgupplevelser året runt. Nu kunde vi titta på korn, havre, himmel, ja även asfalt. Apropå färger så kan jag åter tipsa om Hans Krondahls utställning på Malmö konstmuseum som Sydsvenskan äntligen fattat att de måste uppmärksamma. En mer ingående artikel om hans arbete finns här (och också viss kritik av hur man ställer ut hans arbete - utställningsteknik är något som kräver fingertoppskänsla).

Jahaja. Då dröjer det kanske ett år till nästa gång man vandrar in i Lund, äter en god middag och sedan tar bussen hem till Dalby. Man ska ju inte överanvända gångbara koncept. Eller?

Andra bloggar om: Dalby, långpromenad, Hans Krondahl, Stortorget

Vi bor så fint så. Allt jag begär är ett hav intill. Lite klippor skulle också sitta fint och kanske något berg i bakgrunden. Annars är det bra som det är. Här i Dalby.

Man talar om att eventuellt göra en sjö och camping på Skryllegården nära oss, dit jag tar mig två gånger i veckan för att tänja på musklerna, inte minst det stora hjärtmuskeln. Nja. Tänker jag. Ett hav vill jag ha.

Det är en dröm sedan många år jag har. Att bo vid havet i ett hus. Gärna vid ett berg. Huset ska ha fönster åt alla håll. Det ska fläkta fint igenom det, en lagom bris med mild temperatur. På natten faller det regn och solen går upp över ett våtglänsande landskap. Vid horisonten syns en liten båt. Kanske är det Den gamle, han med havet, som sitter däri? 

 

Det är stilla. Man hör vågorna slå mot stranden. Det är både oändlighet och nu.  

Andra bloggar om: Hav, Den gamle och havet, Skryllegården

Piratenpriset går i år till Torgny Lindgren, i mitt tycke ett alldeles utmärkt val. I vår bokhylla står tio böcker med hans namn på. De har varit källor till skratt, allvar, eftertänksamhet. Till en känsla av att här är en författare som ser livet i vid bemärkelse. Till en känsla av att här är en som förstår livets komplexitet och att den komplexitetet involverar alla, små som stora, framgångsrika som mindre så. Lärda och icke-lärda. Torgny Lindgren är en sann humanist som i sitt skrivande vittnar om sin ödmjukhet inför människan i stort, inte minst dem som finns vid samhällets utkant.

 

Bild från Torna Hällestads utkant - råg med råg i ryggen 

Jag träffade faktiskt Torgny Lindgren en gång i Uppsala när jag var på kurs. Jag fick tillfälle att prata med honom några minuter och det kändes att det var en människa intresserad av människor som jag samtalade med. Det är ett fint minne för mig.  

Trots att han skriver om Norrland och dess miljöer, känns stoffet inte alls främmande för en skåning som jag själv, med helt osvensk bakgrund. Och just det är så fenomenalt. Han väljer en pölsaomgivning och lyckas göra den allmängiltig som scen. Hans värld befolkas av människor som är halta och lytta, alektiska, fattiga, oskolade. Och man känner igen sig!  Så här ges motiveringen till priset: ”För en berättarkonst, där det Höga och det Låga, det Breda och det Smala sitter till bords tillsammans och skålar med varandra – allt i Piratens anda." Sant, så sant. Fast vad vet jag. Jag har aldrig läst Piraten. Det borde jag nog. Men jag har sett hans gravsten på Ravlunda kyrkogård. Den är fin. Både gården och stenen.

Nej, det blir inte så mycket läst just nu. Men fotat och målat, en del. Och så mött: Min syster besökte Sverige och fick tillsammans med gamla mor och mig möta en gammal bekanting från sådär 50 år sedan. Se på oss och annat i FOTAT, bland annat dagsfärska bilder från Torna Hällestad och Prästaskogen. I MÅLAT några nya målade bilder.  

Andra bloggar om: Torgny Lindgren, Piratenpriset, Piraten, Ravlunda, Torna Hällestad, Prästaskogen

Almsjukan går hårt fram i underbara Dalby söderskog (Dalby hage oftast kallad). Man kommer att få fälla många träd framöver, upplyses man om när man går in i detta naturtempel som skänker så många Lundabor och andra, stora naturupplevelser med sina underbara träd, blommor och hästar ute på hagen. Idag var vi där. Se!

 

Så här vackert är det på många ställen i Sverige just nu. Det gäller att fånga dagen! 

 

Nästan högtidligt … 

 

Bildbevis: Boken har slagit ut, den lever! 

 

Fällt träd fungerar som bakgrund för bakåtlutade vitsippor …. 

 

Åt alla och envar sina egna associationer.  

 

Död alm får ny funktion 

Bäddat för oss alla 

Vi pratade en kollega och jag, om det på något sätt både underbara och hemska i denna explosion i naturen som man vet så snabbt tar slut. Ja, kanske är jag dyster (vadå, jag dyster?) men när den känslan dyker upp så vet jag vad som kurerar: Ut! Ut! Ut! Det är bara att njuta och passa på. Att nua. Har jag myntat ett ord? Vi får se.

Andra bloggar om: Dalby, Dalby Hage, Dalby söderskog, almsjuka

Ni som följer min blogg vet att ett kriterium för en höjdarfilm för mig är att jag kan tänka mig att se om filmen direkt. Detta gäller faktiskt också böcker, och några böcker har gjort detta för mig. En var Coetzees Waiting for the Barbarians, en annan The Tattooed Girl av J.C Oates, och nu hände det med en helt annan sorts bok nämligen Karin Johannissons Melankoliska rum, tidigare nämnd här i JAHAJA. Om du vill läsa min recension av boken så gå hit.

Jag har också lagt ut nya bilder i FOTAT, till exempel denna på Mats när han hoppar hopprep (vi hittade ett hopprep i bilen som hade använts vid transport av soffa till tippen. Det var sådär en 40-50 år sedan vi hoppade hopprep).

 

Inga hopplösa fall! Katarina och Lars vispar rep, Mats hoppar, vig som en … ja, vad? Hind?

För vi besökte igår, med vännerna Katarina och Lars, Drakamöllans naturreservat nära Brösarp på Österlen, ett ställe som verkligen är värt att komma och återkomma till. Här togs många bilder i den för dagen mycket märkliga dimman: Vi reste från soligt Dalby in i en San-Franciscolik dimma som var riktigt magisk.

 

Mycket att se, hedar, blommor, kossor, sällsynta insekter, dimma och mycket som vi säkert missade 

Och nu är påsklovet slut. Det har nästan känts som ett sommarlov med det fantastiska väder det har varit. Vad månde bli efter detta? Säkert kommer det snö snart. Bakslag får man räkna med. Eller Backlash för att vara litta modern.

Och så måste jag få lägga till denna länk till DN. Med tanke på var jag tappade min mobil för någon vecka sedan. Nu går jag runt med en tickande bomb i fickan … om än tvättad …

Andra bloggar om: Recension Melankoliska rum, Karin Johannisson, Drakamöllan, foto

I det vackra vädret på långfredagen tar vi oss ut på en liten konstrunda till Häckeberga slott där Malmöbaserade Galleri Final visar ett antal olika konstnärers verk.

 

Natur och kultur 

Rätt lite väcker stort intresse hos mig, kanske också beroende på den stora publiktillströmningen som gör det svårt att koncentrera sig. Men fotografierna av Joakim Strömholm är spännande, lite rörande är att se en ung Ulf Lundell från 1969, på nästan pricken en ung Dylan. Tala om identifikation!

Ännu mer spännande är Angelica Julners foton (den enda kvinnliga konstnären i utställningen vilket känns märkligt. Det är inte som att det skulle behövas kvotering, kvinnliga konstnärer finns det gott om). Det är iscensatta foton, något som har kommit att intressera mig mer och mer (se gärna på Susanna Hesselbergs foton också, länken finns vid sidan). Angelica Julners foton är intressanta och suggestiva, humoristiska och varma.

Och så går vi förstås en promenad i den vackra omgivningen, ett böljande skogslandskap med träd som lutar sig ut över den fina Häckebergasjön. Grodorna leker … 

 

Samkväm om våren … 

Lördagen blir det bilresa till favoritstället Louisiana, över den vackra bron med himmel och hav i olika skira blåa färger, ljus, rymd och ofattbar vår. 

Vi sätter oss utanför muséet med medhavd lunch (det är lite mindre roligt att luncha köpt på stället, med en kurs där vi betalar en och halv krona för varje dansk. Krona, alltså). Vi sitter och tittar över till Sverige, till Ven och vackra Glumslövs backar. Utsikten är fantastiskt fin från denna plats som ligger högt placerad och överhuvud taget är Louisiana en karamell i vår region.

Denna gång kommer vi för att se Max Ernst (DN, Sydsvenskan) (wikipedia ger också bra avstamp om man vill lära sig om honom)  en konstnär som jag själv mest har associerat med surrealismen. Detta visar sig vara en ytterst snäv bild av honom. Vi ser bilder som är mycket mindre figurativa än surrealisternas och högst experimentella tekniskt. Han drar sig inte för att använda sig av tekniker som är delvis automatiska och man kan se här en parallell till dagens syn på konst som mindre hantverksinriktad och mer idémässig. Många av bilderna är mycket spännande och vackra, speciellt de gjorde med så kallad frottageteknik, som det kallas, som Ernst använde. Gnuggteknik, ni vet! Lägg en krona under ett papper och måla ovanpå så det underliggandes konturer framträder! Använd annat, annat papper, duk, andra föremål, och vi kan alla bli nyernstar!

 

Fotografen smyger bakom och plåtar en mänsklig treklöver vid Häckebergasjön  

Och så har då Säsong 3 av The Wire tyvärr setts färdigt. Jag känner mig tom, övergiven, ledsen, arg, besviken, kränkt …. nä, men så trist, att den är slut. Jag tyckte den var lite svag till en början, den här sist sedda säsongen, men den tog sig: Jag tänker på de två rivaliserande gangstarna Avon och Stringer Bell, som smyger kring varandra i en komplicerad konflikt som på ett skickligt sätt aldrig blir helt lagd på bordet,  jag blir påmind om  Shakespeares svekteman, jag tänker på den vackre Omar, poetisk och märkligt mild och med en moral som satt i sitt sammanhang känns djupt känd. Det är välkomponerade bilder med mycket svärta. Det är vackra bilder med skuggor, och kroppar, svart och vitt, gyllene kvinnokroppar. Fotografiskt sett är detta kanske den vackraste säsongen. Den får nog bli en Säsong 4 med. Jag är svårt biten.

Andra bloggar om: Häckeberga, Galleri Final, Louisiana, Max Ernst, The Wire, Säsong 3

Jag tar med min mamma, snart 91, i bilen till Pålsjö skog. Vi tar ut rollatorn ur bilen och mamma går med sina fortfarande långa, om än lite skakiga kliv, den korta biten in i skogen. Målet är att titta på vitsipporna.

Och vi blir inte besvikna. Marken är täckt av mattor av vitsippor, blandade med svalört. Bokarna står ännu bara, men vackra i sina blanka stammar med talande former, ofta kluvna, slingrande sig om varandra. Marken är täckt av rostbruna löv och genom detta tar sig de nya blommorna upp. "Fantastiskt", säger mamma, "att blommorna kan ta sig upp genom allt det". Fantastiskt med människan, som har en ständigt förnybar förmåga att glädja sig när tillfälle ges.

Körsbärträd utmed min egen vandringsled. Körsbär? Etymologi?

Vädret ska bli fortsatt fint under påsk. Man tackar och tar emot. Den svenska våren, när den är som nu, är oslagbart rörande och glädjande. Ut med oss! Det vackraste just nu finns nog inte i konstrundornas och bibliotekens lokaler, utan i naturen. I synerna, i fågelkvittret och i solljuset.

Andra bloggar om: Pålsjöskog, våren, vitsippor, svalört, konstrundan

 

Skånsk vår för en vecka sedan!  

Min bild av den skånska våren kom, tack och lov, på skam idag! Solen sken en aning, ingen blåst över slätten! OCH, sådär en 7-8 grader plus. Vännen Birgitta och jag tog en lång promenad genom ett Lund fyllt av shoppare, ja, kanske finns det en chans trots allt, för Lunds innerstadshandel att överleva. En dag som denna när solen skiner och många är ute, känns det småskaliga i Lund väldigt sympatiskt.

Vi går genom centrum upp till Klotet, Lunds fina världsbutik. Affären ligger lite "off" shoppingstråken men har förmodligen å andra sidan inte de chockerande höga hyrorna som annars är typiska för Lund. Korsar man gatan, så går man in i Botaniska trädgården. Och den bara måste man älska.

Vi går och vi pratar. Vi pratar och vi går. Birgitta är mina bästa vän och promenadvän sedan många år. Jag hoppas att vi kommer att gå oss genom många år till. Hon guidar mig i Lund, jag henne i Dalby. Och så guidar vi varandra genom den andras värld. Fint. Två fina flugor i en smäll.  

Andra bloggar om: Våren, SMHI, promenad, Lunds innerstad, Klotet, Botaniska trädgården

En weekend borta, med snö och sol, med bra övernattning och många fina synintryck. Det är grejor det. 

Mitt februarilov inleds med en kort resa österut, till Österlen där det är garanterat vackert (se alla bilder här). Sommarens besök vid Haväng har gett mersmak och jag har bokat B&B vid Ravlunda by. Efter promenad utmed kusten vid Vitemölla, kör vi till Rosenlunds Bed and Breakfast där Anita och Claes har ett fint ställe som även Sydsvenskan tipsat om. Natten tillbringas i fint och stilrent rum med god komfort, men först efter att vi ätit en god middag på Brösarps Gästis, också väl värt ett besök. Mycket god mat och trevlig service.

 

Rosenlunds B&B, strax utanför Ravlunda By, Österlen, Skåne, Sverige, Världen. 

Rosenlund ligger fantastiskt vackert placerat cirka fem kilometer från havet med underbar utsikt åt alla håll. Vi har tur med vädret, solen lyser över de vita fälten och träden är till hälften vita - mot söder kala och mot norr snötäckta. Ingen vind över vidden gör promenaden till en njutning.

Vi tar bilen ner till Skepparpsgården där vi bodde förra sommaren över en natt. Här ligger Haväng, en av det underbaraste platser jag besökt. Titta gärna på övriga bilder här. Det är en berörande plats med havet, kullarna och den strandens långa sträckning. Solen skiner över de isiga stenarna på stranden. Det är smör i solen. Som Mats säger.

 

Tall vid Verkeån, Haväng. Ensamt. Starkt.

 

Detta är inte en manet. Ishöljd sten har förlorat sin dräkt. 

Vi besöker goda vänner i Bertilstorp, Britta och Morgan. Morgan gör riktigt fin keramik, se här nedan. Eller här (hemsidan är under utveckling). Eller här. 

Dessa fröjder för ögat är Morgans verk! 

Jag kommer hem med sol i sinnet efter det myckna ljusintaget, god sömn och möte med trevliga vänner. En god början på mitt februarilov.  

Andra bloggar om: Rosenlund B&B, Haväng, Morgans keramik, Österlen, Brösarps gästis, Ravlunda