JAHAJA. Forum.

En riktigt vass politisk satir, det får man när man ser filmen In the Loop, just nu aktuell på biograferna. Trots att jag sällan orkar skratta mig igenom en hel film, får jag under de 106 minuterna filmen varar anledning att skratta ofta, ända fram till slutet.

Och det beror på en oerhört säker och skickligt skriven dialog, riktigt väl översatt av någon vars namn jag missat men vill ge en eloge. Skådespelarna är genomgående goda, från Tom Hollender som spelar en hjälplös biståndsminister, till James Gandolfini (även känd som Soprano i serien med ungefär samma namn) och en favorit Mimi Kennedy som alltid spelar med humor och inlevelse.

Skrattet sätter sig emellanåt i halsen eftersom filmen gestaltar en politikerkår, både brittisk och amerikansk, som är totalt renons på allvar och känsla för vad som verkligen är viktigt. Allt är bara retorik och smutskastning, spel i en inre krets.

Men det är så skickligt gjort! Jag skulle vilja läsa manuset som sådant. Det fullkomligen kryllar av dräpande repliker att citera. Ni kan läsa några av dem i recensionerna i DN, Sydsvenskan och SvD.  

Andra bloggar om: Satir, In the Loop

Oj, nu känner jag mig supermallig. Ett fel i bloggen som gjorde att de senaste kommentarerna inte syntes, har jag själv, SJÄLV, rättat till. Jag har frågat tre, TRE jag känner som jag trodde kunde hjälpa mig men de hade inte MOTIVATIONEN som jag har. Oj, nu måste jag dämpa mig, NEJ, varför det. Här vankar ingen Jante, ingen Dante heller för den delen.

 

Onsdagskonst: Skam och sorg Rockar 

Är det inte bara alldeles härligt härligt när man lyckas med något man inte trodde att man klarar av? Det är fantastiskt att som både medelålders, kvinna och rasande otålig person, hittade det tekniska problemets lösning. 

Kanske är det för att jag stör mig så på de könsroller som präglat mig och präglar många unga kvinnor, som jag blivit så besviken på hur True Blood utvecklas. Den svarta tjejen Tara som jag tyckte var så härligt kaxig och frimodig sägs nu vara besatt av en demon. Så var det med den frimodigheten - den är ond! Och Sookie som har huvudrollen - hon frågar sin vampyrälskade efter första sexet "var det bra eller skulle jag gjort något annorlunda?". Bläh. Vad är det för sorst kvinnosyn? Eller är det som ungdomarna som jag berättade om detta för sa, att det kanske är ironiskt menat? Svårt för mig att säga, jag tillhör inte den ironiska generationen …

Men fixa bloggen kan jag. YES! 

Andra bloggar om: Sorg, skam, blogga, könsroller, True Blood, Jante

När jag fick se trailern för nya serien på Svt, Nurse Jackie, så blev jag genast intresserad. Jag gillar porträtt av människor som är lite fel på det, inte svarta eller vita, utan svarta, vita och annat. Den bilden fick jag av den pillerberoende syrran i trailern och att hon dessutom spelas av Edie Falco, känd från Sopranos, gjorde det hela än mer lockande. Sändtiden, 22.45 på lördagkvällar är inget för mig och därför var jag tacksam när jag fick veta att seriens första tre avsnitt sänds i Svt Play.

Och nu har jag sett alla tre avsnitten och jag får säga att det är bra mycket intressantare att följa porträtteringen av människor som inte är enkelt onda eller goda utan som är som Nurse Jackie, en blandning. Eller ond och god - hon är en sjuksköterska med hjärtat på rätta stället, hon är rak som man bara kan vara - men hon är pillerberoende och hon bedrar sin man. Inget av det gör hon utan att det berör henne. Men hon gör det. Både det som är rätt och det som är fel. Man kan säga att hon speglar det mänskliga på ett sätt som jag kan identifiera mig med, trots överdrifterna.  

Men som sagt, sändtiden - varför lägga serien på en sådan svår tid? Det är en halvtimmesshow som skulle kunna ligga mycket tidigare på kvällen även om det inte precis är ett barnprogram. Skådespelet är väldigt bra och man njuter av det lugna tempot och Edie Falcos karaktärsfyllda utseende och uttryck. En annan favorit blir Zoey (spelad av Merrit Wever), en förstaårselev på sjuksköterskeutbildningen som är SÅ mån om att lära sig och SÅ rädd att göra fel. Mycket härlig.

Jag hoppas att man lägger ut övriga avsnitt på Svt Play. 22.45 är ingen prime time för mig! Här kan du se första avsnittet.

Andra bloggar om: Nurse Jackie, Edie Falco, Svt play

Jag skrev i förra veckan om hur jag kände mig som i en transithall i väntan på att få veta vad som har gjort att jag har varit så sjuk. Nu ser det ut som att jag kanske aldrig kommer att få veta vad som har varit fel. Jag har testats för olika virus och annat och man har inte hittat något. Lite mer testande kommer det att bli men doktorn som ansvarar för min utredning säger att det kan hända att jag aldrig kommer att få veta vad som orsakade extrem frossa och hög feber, samt mycket förhöjda levervärden. Så i ekvationen fortsätter X att vara en okänd faktor. Men någon sorts glädje känner jag, sänka och blodbild är bra och man ska fortsätta kolla mina levervärden.

 

Ett leende, med viss tvekan 

Jag har försetts med underhållning, bland annat har jag sett filmen Blindness som trots att Julianne Moore var med, inte gav mig någon riktigt stor upplevelse. Sedan har jag sett Spike Lees Do the Right Thing som jag tyckte var väldigt spännande, häftig, intressant och bildmässigt läcker. Så livet som sjukskriven har sina ljuspunkter även om jag bra mycket hellre hade varit arbetsför. I nästa vecka, hoppas jag. Tills dess ler jag ett lite skevt leende … 

Andra bloggar om: Sjuk, okänd infektion, Blindness, Spike Lee, Do the Right Thing

Idag firas det judiska nyåret, Rosh Ha’shana. Jag har inte firat helgen på många år men har fina minnen från helger firade i mitt föräldrahem och även från andra ställen. Bland annat är en fin tradition att man äter äpple med honung - för att få ett sött och runt år!

Det judiska året, just nu 5769 men från ikväll ett år till, anger tiden sedan människans skapelse (om man läser Ha’aretz, Israels bästa dagstidning med den mest kritiska hållningen, också den dagstidning som flitigast citeras i svensk press, så ser man den judiska tidsangivelsen på sidhuvudet). Det är lite svårt att få detta att passa med Darwin men det finns ju i alla religioner ett symboliskt berättande som man får acceptera om man är anhängare. Och det är jag inte, jag är inte troende, men tycker att det är fascinerande.

Så jag tar mig en bit äpple med honung. Hoppas på ett sött och runt år.  

I senaste numret av Judisk krönika som är den enda konkreta kontakt jag har med judiskt liv i Sverige, har man i nyårsnumret som kom i dagarna, en intervju med Leonard Cohen, 75 år på måndag (till födelsedagen kommer Ebba Forsbergs skiva med Cohencovers).

Namnet Cohen ger många en association till judisk identitet men inom judendomen är det dessutom något som ger en speciell betydelse åt personen - en som heter Cohen är i rakt nedstigande led släkt med Aron, Moses bror. Man har både speciella rättigheter och skyldigheter inom det judiska livet, i synagogan och utanför.

Leonard Cohen har brottats mycket med sin judiska identitet, och även sökt sig till andra andliga vägar, framför allt till zenbuddismen. Han är en sökare.

I artikeln nämnd ovan säger Cohen så här angående sitt förhållande till religion i en intervju med tidskriften Aside: Vi uppfattar en vilja bakom allt, och vi är också medvetna om vår egen vilja - det är avståndet mellan de båda viljorna som skapar det mysterium som vi kallar religion. Det är ett försök att förena vår egen vilja med en annan vilja, som vi inte riktigt kan definiera men som vi uppfattar som stark och närvarande. Det är avståndet mellan de två viljorna som skapar så stora svårigheter. Intressant tankegång tycker jag. Själv brukar jag definiera religion så här: Religion är en metafor för det vi inte förstår.

Andra bloggar om: Rosh Ha’shana, judendom, Leonard Cohen, Judisk krönika

Jag befinner mig i någon sorts transit - mellan en diagnos och i väntan på en annan. Jag väntar på besked som ska ge klarhet i en oklar infektions ursprung.

Det är inte något kul sätt att använda tid. Men även transithallen kan ge en den känslan. Man sitter och väntar, kollar på folk och känner sig allmänt irriterad och frustrerad över att ens restid förlängs i detta passiva tillstånd. Och samtidigt lite anspänd, man vill ju inte missa nästa flyg.

Transithallar har en speciell atmosfär. Jag brukar sitta och fundera  vart alla är på väg. I höstas när vi var i USA, tillbringade vi några timmar på Seattles flygplats i väntan på ett flyg som skulle ta oss till Köpenhamn. Transithallen där befolkades den dagen av många resenärer med annat utseende än de vi sett på avreseorten San Francisco. Här fanns det folk från Hawaii, Alaska och många kanadensare. Och några skandinaver som likt oss tog den korta rutten över Nordamerika och Grönland.

 

Jag är mer för svart eller vitt. Inte så mycket för det gråa - förutom färgen, som jag verkligen tycker har många dimensioner. Men kanske är det också så med det gråa i livet? Kanske är jag för nyanslös, för intriktad på antingen eller? 

Jag är i ett transitrum som inte medger så många inspektioner av intressanta ansikten. Istället läser jag och ser på film. Jag har just läst ut den hyllade Vi, de drunknade av Carsten Jensen, en bok på 700 sidor. Det är en fin och gripande bok, speciellt till en början. Jag gillar hur den är skriven, Jensen tar sig an ett tema eller ett ämne i taget och det har han placerat i en viss tidsperiod - boken utspelar sig mellan 1842 och fram till 1945. En stor del av boken har sitt scen på havet men vi får också titta in i både de rika och de fattigas hem i den lilla fiskebyn Marstal som är bokens centrum.

Det är bok som jag rekommenderar varmt - jag gillar nästan alltid historiska romaner som lär mig något. Här får jag lära mig något om dansk historia på ett gripande och engagerande sätt berättad genom porträtt av intressanta personer. Jag kan tänka mig att någon som seglar eller har bättre kunskap än jag om havet kanske dock har ännu större utdelning av boken.

Och eventuellt kunde de 700 sidorna kortats ned till färre. Inte för att det egentligen blir tråkigt, Jensen kan berätta en historia och hålla tempo. Nej, mer att när jag har läst ut boken så känns det som det var bättre i början. Och det är lite synd.

Trots detta, ska vi, som så många andra som läst boken, nästa sommar besöka Marstal. Man blir sugen och det är inte långt dit.

Så ut ur min transithall kom jag på så vis!  

Andra bloggar om: Transit, transithall, Vi, de drunknade, Carsten Jensen, okar infektion

När jag nu fått fastställt att jag inte har varit sjuk i svininfluensa och börjar känna mig lite bättre igen efter nio dagars feber, då kommer all möjlig lust tillbaka. Jag har som jag skrivit innan, haft stor glädje av Svt Play och ser fascinerat serien True Blood om än med stunder med stängda ögon (ja, ni vet sådana gallerfingrar framför ögonen så man både kan se och inte se). Jag har nämligen svårt för det där med vampyrbett och blod som rinner ur munnen.

Men det är inte det vampyriska som är behållningen med den serien! Nej, det är de fina karaktärerna, miljöerna och skådisarna (fast det ser ut som annat i bilden nedan).

Samme Alan Ball som gjorde Six Feet Under har gjort denna serie och jag är rätt svårt biten, ja, rätt ord här. Kanske dock inte som med The Wire-viruset som fortfarande härjar i mig svårt, om jag ska fortsätta mina lätt omtöcknade metaforer. Nej, kanske inte så men väldigt bra.

Serien utspelar sig i Louisiana i en fattig miljö. Precis som i Six Feet Under finns en moderlig person i centrum, men huvudrollen har Sookie Stackhouse, spelad av Anna Paquin som ju slog igenom i den fantastiska filmen Pianot där hon hade fått rollen som dotter till huvudrollsinnehavaren (Holly Hunter), i en konkurrens på 5000 sökanden. Jane Campion hade av en händelse fått ögonen på Paquin som följde med ett äldre syskon som sökte rollen. Näsa för talang måste Campion ha, för i Pianot är visserligen dotterns roll en biroll men den görs med sådan bravur att man inte glömmer den och henne.

Så - Sookie spelar en ung kvinna som jobbar i en bar. Hon kan höra vad andra tänker men så möter hon en vampyr och hans tankar kan hon inte höra vilket hon tycker är väldigt skönt. Annat är nog också skönt med honom … Det låter corny men det är så mycket mer i serien - slängar åt hur nästan vilken grupp som helst kan komma till tals bara de har goda talespersoner - här vampyrer - och själva miljöerna med de gamla sydstatshusen ställda mot ny fattigdom.

Min favoritkaraktär är Tara spelad av Rutina Wesley. En ung svart tjej, med skinn på näsan och talets gåva. Hon är hur läcker som helst. Kaxig. Se serien - och blir det läskigt, så kör med gallret. Alexander Skarsgård är tydligen med i serien men honom har jag ännu inte stött på, däremot njutit av musiken, gjord av Nathan Barr - introt till serien är en njutning bara den.

När jag ser seriens tredje avsnitt och imponeras av Anna Paquins spel så slår det mig att det kan vara kul att se om Pianot som jag inte sett på några år. 11 år är Anna Paquin här. Hon spelar en rätt normalt stygg flicka, egensinnig som sin mor, rädd att förlora henne och hennes kärlek och med ett rörligt inre. En spännande roll att börja sitt skådespelarliv med. Och med sådan framgång.

Så jag tar det piano. Det var ungefär vad doktorn sa. Fast med andra ord.    

Andra bloggar om: True Blood, Anna Paquin, Pianot, Jane Campion, ta det piano

Matofilm börjar höstsäsongen med att se Tarantinos Inglourious Basterds som har fått blandade recensioner. Läs DN, läs Svd och Sydsvenskan. Men läs framför allt JAHAJA! Jag är imponerad och skakad.

Andra bloggar om: Inglourious basterds, Tarantino, hämnd, andra världskriget

Hösten är här. Det känns när jag går till bussen på morgonen - varför tog jag inte strumpor på mig? Kvällarna är mörkare och det känns naturligt att hålla sig inne. Det är inget jag sörjer, tycker om stilla kvällsverksamhet.

Den här årstiden fastnar alltid mina ögon på annonser för pennskrin och pennor. Jag ramlar ner i nostalgiträsket och minns skolstarter för sådär 50 år sedan. Ångestfyllt, förväntansfullt. Och i det goda finns inköp av pennor, pennskrin och omslagspapper. Etiketter att sätta på böckerna. Man skulle klä böckerna riktigt fint, alla kanter skulle täckas (det fanns en fuskvariant men den tog man bara till om man hade bråttom). Rutigt papper minns jag att jag hade. Etiketter med röd kant:

Räkning

Eva Salomonsson, klass 1b 

Skolväskan var också viktig. Den skulle se ut på ett visst sätt. Detta var före de förståndiga ryggsäckarnas tid. Man hade väskan på axeln. Och så gympapåsen som alltid luktade unket. Längesedan.

 

Nostalgin tär. En B-dag kan jag se mig så här. Tack och lov finns det också A-dagar.

Hösten bjuder på ny bokutgivning. Några som är på väg och på gång är flera av de serietecknare i Malmö som jag skrivit om tidigare. Läs gärna DN:s artikel här - Malmö är staden där det händer i Sverige just nu, helt klart.  

Andra bloggar om: Höst, skolstart, serietecknare, Serieskolan, Sara Hansson, Nanna Johansson

Nej, jag tycker inte att John Ajvide Lindqvists senaste roman Människohamn håller måttet. Hans genombrottsroman, Låt den rätte komma in, grep tag i mig rejält, trots min skepsis mot vampyrgenren. Den här romanen börjar bra, fortsätter rätt bra, men blir efterhand lite småtråkig och jag får säga att bara jag med en viss svårighet tar mig fram till slutet som känns väl konstifikt.

Styrkan hos författaren finns i hans förmåga att teckna levande porträtt av mångsidiga människor, med alla deras tillkortakommanden, deras icke-perfekta yttren, deras svagheter och styrkor. Han kan också på ett makalöst sätt illustrera längtan efter kärlek och ett mycket starkt stråk av vemod går genom Människohamn, så starkt att boken trots allt lämnar ett märke efter sig inom mig, en påtaglig stämning. Lindqvists tecknande av en faders längtan efter sitt försvunna barn, en fullkomligt förtärande längtan, är mycket rörande.

Jag gillar också hans porträtt av den gamle Simon och hans Anna-Greta. Gamlingar som älskar varandra och som med viss möda men mycken glädje, lyckas ha sex med varandra på äldre dagar. 

Också hans musikaliska referenser, i denna boken mycket till gruppen The Smiths. Även skönlitteratur finner man referenser till, och till myter, inte minst den om Orfeus som hämtar sin älskade Euridike från dödsriket.

För boken handlar om Anders vars dotter Maja spårlöst försvinner och hans starka längtan efter att återse henne. Det tomrum som uppstår inom honom när hon försvinner är på väg att helt dränka honom när han som en sista gest återvänder till den plats där försvinnandet skett. Till skärgården.

 

På andra sidan Sverige, i Bohuslän, men säkerligen kunde det också hända här … 

Det är i Stockholms skärgård som dramat utspelar sig, liksom i Klas Östergrens häftiga dystopi Orkanpartyt som jag skrivit om tidigare. En suggestiv miljö som jag kan säga nog stundom kommer ge mig rätt obehagliga associationer i framtiden.

Miljön är spännande, havet är starkt, känslorna är starka, ja det romantiska anslaget är påtagligt. Visst funkar det, men som ofta med det som typiska för den epoken, med dess överdrivna känsloyttringar och besjälade natur, fokus på den ensamma människan, så blir det för mycket. Ett varv, minst, för mycket, drar John Ajvide åt sin känsloskruv. Det blir skruvat och risken blir att man tappar fattningen …

Läs DN, SvD, Göteborgsposten, Nittonde stolen.

Andra bloggar om: John Ajvide Lindqvist, Människohamn, Låt den rätte komma in, romantiken, litteratur, vampyrer, Stockholms skärgård