JAHAJA. Forum.

Det måste vara tio år sedan vi var med på Kulturnatten i Lund senast. Vi tröttnade på chorizooset som låg över Lund under kvällen, och avsaknaden av annat som kompensation.

Årets kulturnatt blir en helt annan upplevelse för vår del. Eskil Fagerström skriver med viss nostalgi i dagens krönika om avsaknaden av korvdoft, och om svårigheten att hitta något spännande att kulturknutta sig med. Kanske gjorde han det klassiska felet - han hade ingen plan! För om man ska gå på Kulturnatten måste man ha läst in sig på programmet för att maxa utdelningen.

Vi började vår tur med att titta på skulpturträdgården utanför Skissernas Museum. Se här Bianca Maria Barmens fina skulptur i två delar:   

"Kommer ihåg att jag såg dig?" 

eller Annika Svenbros spännande skulpur som får mig att tänka på en favoritsaga av Astrid Lindgren som handlade om frön som gjorde att det växte dockor ur marken:

Skulpturparken utanför det fina Skissernas museum är en riktig pärla med verk av hög klass och med mycken lekfullhet. För att inte tala om muséet i sig som jag återkommer till.  

Nästa anhalt blev Erikshjälpens butik på Stora Södergatan där vi, förutom att vi köpte en svart cape för 55 kronor, tittade på en modeshow med personer i alla åldrar, som på ett övertygande sätt visade att man inte behöver vara rik för att vara vare sig chic eller cool till det yttre.

Stortorget: Bolonjazz. Tre musiker från Malmö spelade tillsammans med tre från Mali. Efter diskussion här på morgonen kommer vi fram till att jag inte bör lägga ut bilder på dem. Men tänk er: Afrikanskt gung blandat med jazzstuk. Det bara måste svänga! Och så gjorde även publiken.

På Winstrupsgatan 3 bjuder ABC, som är en hjälporganisation med tio år på nacken, på underhållning. Vi får bland annat se en skicklig jonglör på vad som för mig verkar vara ett livsfarligt uppdrag:

Hur vågar han?  

På väg tillbaka till bilen går vi ännu en gång in på Skissernas museum som är en favoritplats. Speciellt första rummet man kommer in i som är en blandning av tätt hängda målningar på väggarna och tätt placerade skupturer i olika storlek på golvet. Överdådet är uppfriskande och man kan stå en timme och bara se sig runt:

När vi står där och tittar hör vi musik inne från den större salen. En tacknämlig paus gör det möjligt för oss att smyga in. Här spelar man kammarmusik och ikväll bjuds Lundaborna på musik med Baltica Quartett från Greifswald som spelar tillsammans med den ekvilibristiska klarinettisten Annika Fischer. Det är stort att höra denna vackra musik så skönt framförd i dessa omgivningar. Om inte detta är en god kulturnatt så vet jag inte vilken som är det!

Det dröjer knappast tio år tills vi gör om detta!  

Daniel Sandström, ny chefredaktör på Sydsvenskan, skriver idag om ansvarsfrågan som aktualiseras i och med teknologin som till exempel möjliggör för The Pirate Bay att lägga ut obduktionsbilder på de mördade barnen i Arboga.  "Diskussionen som följt bevisar också att vi lever i en ny digital offentlighet som ofta saknar ansvariga utgivare", skriver han. Så sant, så sant. Och eftersom vi vill ha frihet att publicera, frihet att offentligt visa, frihet att ta del av det som visas och publiceras, eftersom de flesta av oss ogillar censur, blir kraven på etiskt tänkande och ansvar så mycket större i denna mediebrusande värld med massor av offentliggjord information. Kraven ökar på till exempel tidningarna. Många gånger tar tidningarna alldeles för dåligt ansvar och ser inte hur de faktiskt styr och förråar sina läsare genom att publicera sådant som borde förbli privat. De ger vad folk vill ha säger de.

Men varje individ i dagens samhälle måste rannsaka sig själv. Bestämma sig för om man vill eller inte vill, ta del av sådant som bör förbli privat. Varför gå in på en sida som visar bilder som de som nämns ovan? Vad kan det ge? Jag tror att den största utmaningen idag faktiskt ligger på individnivå. Vi måste bestämma oss för var våra egna gränser finns. Den etik Sandström skriver om är ett problem för honom som ansvarig för en stor tidning. Men den är ännu svårare för oss enskilda. För det är på individnivå som de många besluten ska fattas. Frestelserna är många och om man inte har en egen inre broms kan man få i sig mycket som inte är nyttigt för själen. Så tror jag.

En person som jag gillar mycket att lyssna på är Lotta Gröning. Hon gav sossarna några rejäla smockor igår kväll på Rapport då hon anklagade dem för att nu föra en politik som till största del är identisk med den de anklagat de borgerliga för att ha. Hon är rak och det är gott när det finns folk i de egna leden som har civilkurage nog att kritisera.  

En annan som jag gillar är Cleo och hennes foton. Jag länkar till henne så att ni får ta del av hennes speciella perspektiv på tillvaron.  

Ett annat perspektiv i det fina höstljuset 

Andra bloggar om: Censur, Daniel Sandström, etik, Lotta Gröning

Jag gnällde för ett tag sedan över att sommaren har varit hit-lös vad gäller böcker för min del. Inte sedan jag läste The Road av Cormac McCarthy har jag varit begravd i en riktigt bra bok.

Å andra sidan har det hänt istället med en platta, en CD. I samband med att jag såg programmet Sixties för några veckor sedan då det främst handlade om Simon & Garfunkel, insåg jag att jag saknade en av Paul Simons (kolla in den länken!) skivor, Surprise (2006). Det var Tommy Körberg som i TV-programmet talade om den med stor beundran.

Sedan skivan inhandlades av mig (99 kronor på Gleerups) har den spelats ett tjugotal gånger. Det är något av det mest kompletta och något av det bästa jag har hört. Likt Dylan, har Paul Simon en förmåga att få med sig de allra bästa musiker. Brian Eno har producerat skivan tillsammans med honom (Eno har gjort vad de kallar the sonic landscape!) och några av musikerna som deltar är trummisen Steve Gadd, basisten Pino Palladino, Robin diMaggio (trummor). Herbie Hancock finns med och i den underbara Wartime Prayers deltar Jessy Dixon Singers, fantastisk gospelkör. I den sista låten, härliga Father and Daughter, sjunger Adrian Simon, Paul Simons äldsta barn, "additional vocal". Förutom de suveräna arrangemangen, de allra bästa ljudmattor, så har vi Paul Simons lite vemodiga, dröjande, röst.

Av alla Youtubefilmer jag kan lägga in, väljer jag en där Paul Simon intervjuas om skivan Surprise. Översättningen är på portugisiska, tror jag att det är, men så vad?

Var dock försiktiga med att lyssna på musiken i era iPods. I varje fall när det åskar! 

Andra bloggar om: Paul Simon, Surprise, Brian Eno, Steve Gadd, åska, gospel

Jag har varit och sett Ken Loachs film It’s a  Free World. Läs min recension, eller DN. Eller kanske Sydsvenskan. Nähänä? Det räcker med JAHAJA? OK då.

Några nya bilder finns utlagda i MÅLAT och några i FOTAT. Löftet att ni skulle slippa se mig i hatt har brutits i och med att så många hörde av sig och ville se hela mitt hatthuvud … nä, nu ljög jag igen. En. Jaja.

En fri helg ligger i varje fall framför mig. Måla, blogga, promenera, PLOCKA SVAMP!!!!! Eller plocka pasta från golvet. Här ser du Jah, den är svart, inget annat!

Mikado? Plockepinn?  

Stiltje råder på JAHAJAs kulturfront. Under min sommar har jag inte lyckats läsa en enda riktig höjdare, däremot någon såmre bok (Paulrud) och tack och lov, en bra deckare (Karin Fossums Älskade Poona). Men det känns lite dött på bokfronten. Stiltje.

Någon tipsade mig om boken The Corrections av Jonathan Franzen som personen i fråga trodde skulle kunna passa mig som Ian McEwan-fan. Det enda jag kan se som gemensamt mellan dessa två författare är att de skriver på engelska. McEwan är förhållandevis ordkarg, inte speciellt humoristisk och med rätt ruggiga och moraliska problem i centrum. Franzen skriver en massa, alldeles för mycket, för ofta, enligt mig, i denna roman. Romanen är humoristisk och vass men också generaliserande och som sagt, too much. 

Så när jag i dagens tidning läste att en roman av JC Oates kommit ut på svenska, nämligen Dödgrävarens dotter (The Gravedigger’s Daughter 2007) så kastade jag mig på - nej, vadå. Jag kastade mig minsann ingenstans, så desperat var jag inte. Nej, jag gick till Gleerups och köpte boken. In English.

Så nu hoppas jag på att Franzen bättrar sig så jag kan ta mig igenom boken snabbt för att ägna mig åt Oates. Det ska bli gött.

Google Dalby: Gräshoppa sittandes på vårt fönster måndag morgon.

Stiltje, förresten. Märkligt ord, eller va? Kollar SAOB efter att Mats och jag resonerat kring varifrån ordet kommer. Det visar sig att stiltje helt enkelt kommer från "stilla" och att j-et efter t-et lagts in (eventuellt, allt sådant här är ju kvalificerade spekulationer) för att det ska likna ordet kultje som är något på vägen mot Gustav - frisk kuling. Som det kan vara. Och tack, SAOBs redaktion för att ni hunnit till bokstaven S! Ja, faktum är att de redan gjorde färdigt artikeln om stiltje 1989. Wow!

Kolla, kolla, lyssna, lyssna! Glädje i kvadrat: Paul Simon tillsammans med den sydafrikanska vokalgruppen Ladysmith Black Mambazo:

Andra bloggar om: Paul Simon, Afrika, Ladysmith Black Mambazo