JAHAJA. Forum.

Jag var sjuk. Det vet de som vet det. De första två veckornas sjuklön betalar arbetsgivaren. Därefter Försäkringskassan. Det visste inte jag. Det är bra det, jag har tack och lov inte varit hemma mer än två veckor sedan 1992, visade sig. För när jag skulle få betalt för vecka 3 denna gång - ja, då gick allting så mycket långsammare är när min arbetsgivare skulle betala.

Först kom ett brev från Försäkringskassan där jag uppmanades att berätta vad jag har i årslön. Två veckor senare kom ett brev där det stod att om jag inte inom en vecka skickade ett läkarintyg för veckan jag hade varit sjuk så skulle man tolka det som att jag inte ville ha någon sjuklön. Här var det snabba ryck och jag undrade om det krävdes tankeläsning av mig - såvitt jag visste hade ingen tidigare bett mig skicka in något läkarintyg.

Jag skickade in kopia på läkarintyget och trodde att nu får jag väl snart de där pengarna för vecka 3 av min sjukskrivning. Anä, icke sa Nicke. Nu har jag nämligen fått ett nytt brev, skrivet sex veckor efter att min sjukskrivning avslutats. Där står:

Vi har tagit emot dina underlag och ska nu utreda om du uppfyller alla villkor för att ha rätt till sjukpenning och vilken inkomst din ersättning ska beräknas på. — På grund av utredningen kan det ta mer än 30 dagar innan du får ett beslut.  

Alltså, kanske är det för att jag är ovan. Eller är det för att jag inte riktigt är inne i det byråkratiska. Men ska man behöva vänta eventuellt mer än 30 dagar på ett beslut om att man kan få sjukpenning alls, speciellt som arbetsgivaren utan att blinka har tagit emot både sjukanmälan och sjukintyg och gett mig sjuklön snabbt och tveklöst. Varför ska det vara så mycket svårare och krångligare när Försäkringskassan gör samma sak? Varför blir jag plötsligt ett utredningsfall? Och mer än 30 dagar - vi är inne i mitten av december då, två månader efter min sjukskrivnings slut nästan. För min del handlar det om en veckas lön och jag fixar det ekonomiskt, no doubt för att tala The Wire-iska istället för byråkratiska. Men ändå. Va fasen?????? Byråkrati, byråkrati, självändamål? 

Brevet är undertecknat Med vänlig hälsning. Det tvivlar jag inte på.  

 

Hibiscusträd i Lissabon, blommar om hösten 

Andra bloggar om: Försäkringskassan, sjukpenning, utredning, byråkrati, Lissabon

Nu har jag kommit ut ur garderoben - jag gillar dansband! I varje fall i tappningen Klas-Ingelaz eller som Team Ola i lördags, i TV4:s Körslaget.

Att jag alls kom att se och höra Körslaget har att göra med att en av mina kolleger ingår i teamet från Lund. Körtävling på lördag kväll är inget jag ens har tänkt på att följa (i alla fall inte så länge jag har säsong 3 av The Wire att titta på med Mats, som nu är helt smittad av den bacillen!). Men så fick jag höra det här med kollegan och då ökade intresset! Ja, när jag såg att jag kunde gå in i TV4:s playkanal och titta på valda delar då gick det an. För det är rätt dryga program, massor med reklam och allt ska gå låååångsamt och vara såå spännande. Men.

I lördags gick Team Ola till final med två låtar, en av dem "Leende guldbruna ögon" som de framför med humor, härligt arr och schwung. Jag blir helt till maj i trasorna - de sjunger på skånska, dessutom. Nu kommer jag ut ur garderoben.

Andra bloggar om: Team Ola, Körslaget, lärare som sjunger, Leende guldbruna ögon

Jag hittar via något jag läser i Sydsvenskan, hemsidan Psykologifabriken som bland annat jobbar med ett projekt där man via youtubeklipp vill illustrera olika känslor. På sidan läser jag bland annat om varför vi ger dricks, också när maten vi har beställt dyrt visar sig vara dåligt tillagad. Titta in på sidan och kolla klippet från Tarantinos Reservoir Dogs - som utmärkt illustrerar Tarantinos skicklighet i något som man ofta glömmer bort vad gäller hans särprägel och som gör en del av oss till hans fans: De skickligt gjorda hoppen mellan illustrationer av människors primitiva våldsamhet, och, som i den här scenen, människors resonerande samtalsförmåga, också mellan oliktänkande. Samtal. De regisserar Tarantino oerhört väl.

Möte mellan oliktänkande

Men det här med dricks är skumt. Visst, det är något kulturellt, något som knyts till själva restaurangbesöket för många av oss. För mig är det så att om jag inte dricksar är det en markering av att jag är riktigt, riktigt, missnöjd.

Det som är ännu konstigare med restaurangbesök är dock, tänker jag, att vi så sällan klagar över maten eller begär in annan mat när den inte är bra. Vi har väl alla varit på restauranger där maten inte varit god alls, eller inte hållit måttet enligt beskrivningen på matsedeln. Men hur ofta säger man till? Jag vet inte om jag någonsin har gjort det. Och det slår mig att det faktiskt inte bara handlar om mig själv och min rädsla för att  bråka och göra mig otrevlig. Nej, det handlar också om att inte vilja ställa till bråk så att man förstör för andra gäster på restaurangen. För det ska vara trevligt när man är på restaurang. Det är liksom det som är grejen. I varje fall när det inte handlar om det vanliga lunchrestaurangbesöket.

Man är en mes. Jag är en mes. Jag ska börja klaga på restauranger när maten inte håller måttet. "Det här var inte alls gott." "Jag är besviken och sur, hungrig och förbannad." Detta är nog något jag får jobba med. Kanske kan det bli mitt nya nyårslöfte när jag nu kört med nyårslöftet "ska se till att ha mer tålamod" i flera år utan framgång.

Andra bloggar om: Dricks, Tarantino, Reservoir Dogs, Psykologifabriken, restaurangmat

Ett litet kryp mötte vi på vägen till Hällestad. Ett luddigt djur som rörde sig framåt långsamt, långsamt. Man funderar över dess verklighet. Vad händer i en sådan varelse?

 

Värnlös

Boken Den siste av de rättfärdiga kommer ofta för mig när jag betraktar insekter. Boken kommer än mer i mina tankar när jag dödar en litet kryp. För i boken så torterar en pojke tanklöst en insekt, drar av den benen. När han äcklad över sitt beteende ser vad han gjort sett i ett större sammanhang, slås han av sin egen grymhet. Kanske ska vi inte göra våra samveten för ömma men ett liv är ett liv är ett liv, om än i ett ludet kryp.

Jag har haft anledning att fundera över och diskutera på sista tiden, hur moderna människors hjärnor funkar. I en artikel som jag gärna länkar till, i den fina tidskriften Tvärsnitt, beskriver Roger Säljö hur den mänskliga hjärnan kan sägas fungera i det moderna samhället och också hur den har fungerat historiskt sett. Det är mycket tankeväckande och kan appliceras på många spår man tänker i, både vad gäller en själv och vad gäller unga människor idag. Man googlar när man ska skaffa fram information istället för att ha den lagrad i skallen, mindre och mindre krävs på vissa sätt av oss - vad gäller att minnas fakta. Å andra sidan är kraven stora på oss att behärska tekniken.

Men det far genom denna hjärna när jag möter några grannar som jag sällan träffar, att något är ändå helt oförändrat, tror jag, i det mänskliga beteendet. Det är fortfarande så att vi "läser av" människor i våra möten med dem. Vi läser ansiktsuttryck, kroppspråk, vi läser språk och vi läser dialekt, ålder, socialgrupp, närhet, avstånd. Mötena finns kvar, oförändrat. Oss kryp emellan.  

Andra bloggar om: Hjärnan, kryp, möten, Den siste av de rättfärdiga, Säljö, Tvärsnitt

Oj, nu känner jag mig supermallig. Ett fel i bloggen som gjorde att de senaste kommentarerna inte syntes, har jag själv, SJÄLV, rättat till. Jag har frågat tre, TRE jag känner som jag trodde kunde hjälpa mig men de hade inte MOTIVATIONEN som jag har. Oj, nu måste jag dämpa mig, NEJ, varför det. Här vankar ingen Jante, ingen Dante heller för den delen.

 

Onsdagskonst: Skam och sorg Rockar 

Är det inte bara alldeles härligt härligt när man lyckas med något man inte trodde att man klarar av? Det är fantastiskt att som både medelålders, kvinna och rasande otålig person, hittade det tekniska problemets lösning. 

Kanske är det för att jag stör mig så på de könsroller som präglat mig och präglar många unga kvinnor, som jag blivit så besviken på hur True Blood utvecklas. Den svarta tjejen Tara som jag tyckte var så härligt kaxig och frimodig sägs nu vara besatt av en demon. Så var det med den frimodigheten - den är ond! Och Sookie som har huvudrollen - hon frågar sin vampyrälskade efter första sexet "var det bra eller skulle jag gjort något annorlunda?". Bläh. Vad är det för sorst kvinnosyn? Eller är det som ungdomarna som jag berättade om detta för sa, att det kanske är ironiskt menat? Svårt för mig att säga, jag tillhör inte den ironiska generationen …

Men fixa bloggen kan jag. YES! 

Andra bloggar om: Sorg, skam, blogga, könsroller, True Blood, Jante

Jag drömmer ofta om hus. Ja, alltså på natten. Jag har inga drömmar om att byta bostad rent konkret. Men i symbolisk eller överförd bemärkelse, som metafor, levererar natten och mitt undermedvetna ofta drömmar om andra hus. Drömhus.

De värsta husen är de där det är mörkt i vrårna. Jag går runt i hus med små mörka prång jag inte kan se in i. Det är dunkelt och möblerna står nästan ovanpå varandra. Men framför allt är det skumt och rörigt.

I de goda husen om natten är det ofta fönster åt alla håll. Utanför är det grönt, träd syns och man kan se långt bort. I dessa husen är det ljust och ofta rätt tomt på saker. Det är mycket plats och ofta far en svag bris genom rummen, fönstren är öppna.

Den första sorten ger mig känslor av instängdhet och rädsla. Också av låsning, att vara fast. Den andra sorten ger mig en känsla av möjlighet, öppenhet och hopp.

Ibland i en dröm kan jag gå runt i ett hus och titta mig omkring, se scener.  

 

Det är fantastiskt vilket stoff drömmarna ger en för eftertanke och insikt om hur många lager vårt inre faktiskt har. När jag ser min dröm gestaltad som här ovan så vill jag bygga vidare på den och få en uppföljare nästa natt. Hur går det för kvinnan som springer mot dem i soffan? Lyckas hon rädda flickan som ser så ensam ut? Vem vet, den som drömmer vidare kanske får veta.  

Andra bloggar om: Drömmar, drömtydning, drömhus, ensam, hus, undermedvetna

Min far var tandläkare. En gång kom han hem med några röda tabletter som min bror och jag skulle suga på när vi hade borstat tänderna. De visade precis hur dåligt vi hade borstat tänderna, i varje fall jag - några tag över framtänderna, så var jag klar. Resten av tandraderna var röda av de avslöjande pillren som visade var det fanns plack kvar. Det var en skammens stund (tror ni mig inte? Var och en har sin egen skam. Jag återkommer i frågan).

Kanske därför har jag sedan dess nitiskt borstat mina tänder i minst tre minuter vid varje tillfälle och min tandläkare berömmer mig för mina renborstade tänder. När jag sist var där diskuterade för jag vet inte vilken gång i ordningen, huruvida eltandborstar verkligen var bättre än de vanliga manuella. Min tandläkare sedan många år sa, att hon liksom jag, tyckt att de vanliga strömlösa gnuggborstarna var helt good enough men att hon nu faktiskt insett att eltandborsten tar bättre.

Så önskade jag mig och fick en eltandborste. Jag borstar och borstar men känner mig aldrig ren med den här varianten. Vad är det med mig? Varför är alla andra så förtjusta och speciellt proffsen? På apoteket hörde jag häromdagen en småbarnspappa prisa eltandborsten som han köpt till sin dotter som nu äntligen har rena tänder.  

 

Krig i min mun: Vem ska segra? De onda eller den snälla dinosaurien?

Leksaksdinosaurie på foto av Mika Korhonen i tidningen Aluma 

Nej, jag vet inte, kanske blev jag förstörd den gången pappa pregade in röda pillan i min mun. Blev tvingad till ett långt liv hänvisad till tungt arbete som jag själv kontrollerar med manuell tandborste, när ALLA andra kör in den elektriska i gapet och låter den göra jobbet. Suck. Nåja, varför inte. Jag är maskinkonservativ, har inte, har heller aldrig haft, diskmaskin. Kör manuellt. Eller Manuel. Mats menar jag.

Andra bloggar om: Eltandborstar, tandläkare, Mika Korhonen, Aluma, skam

Att komma hem. Stiga in i det familjära, det trygga. In bland de bekanta grejorna, dofterna, in i den värld man skapar i ett hem som utgör ett uttryck för den man är och något man också kan visa och dela med sig av till andra, ens besökare. Det är något som bara är dem förunnat som har ett hem.

Att vara hemlös. Jag kan knappt föreställa mig det, för mig är känslan av grundtrygghet och också min identitet så starkt förknippad med mitt hem. Jag känner med de hemlösa.

Aluma arbetar för att skapa sysselsättning för hemlösa som genom Aluma får hjälp att komma in i samhället igen. Ett hundratal registrerade försäljare i södra Sverige säljer tidningen med samma namn och du har säkert stött på någon av dem, utanför Åhléns eller Systembolaget eller någon annanstans där det finns mycket folk.

I Skåne finns det 2 500 hemlösa män och kvinnor, en skrämmande hög siffra. Ett tusental av dessa finns i Malmö. Missbruk är vanligt bland de hemlösa men det visar sig att bland dem som engagerar sig i Aluma och tidningsförsäljning minskar missbruket drastiskt. Att bli mött med respekt är något som får människan att växa, att inte bli mött av respekt ger motsatt effekt. Alumaprojektet handlar i hög grad om att stärka de hemlösas känsla av tillhörighet och i förlängningen öka deras känsla av självrespekt.

Oktober månads nummer har just RESPEKT som tema och omslaget ser ut så här:  

Julia Nygren, ibland  i JAHAJA, illustrerar månadens tema på omslaget
Foto: Arvid Hallberg 

Man kan läsa tidigare nummer av Aluma på nätet. Du kan i sommarnumret se hur innehållsrik tidningen är med texter av ett antal goda och ofta välkända skribenter med olika budskap, många väldigt fina foton och helt enkelt ett rikt stoff. Men än bättre är dock att köpa den, ja du kan till och med bli prenumerant (skriv till prenumerera@aluma.nu)! Gör det, du gör en god gärning. Följ Lunds Universitets rektors initiativ och gör något för en grupp människor som säkert har så mycket mindre materiell trygghet än du som läser detta.  

Jag må vara smaklös (på ett sätt) just nu men hemlös är jag inte och det är jag tacksam för.  

Andra bloggar om: Aluma, Arvid Hallberg, Julia Nygren, respekt, hemlös, missbruk

Två sorters sylt har jag gjort i år, plommon och vinbär. De fina sviskonplommonen, blå-lila, ger en underbar sylt när den spetsas med kanel. Dessutom ger den mig minnen rakt tillbaka till barndomen, till sylten vi kokte hemma, alltid för tunn men underbar i smaken. Att hålla kvar sylten på mackan tränade upp balanssinnet. Vinbär ger en sylt med kraftig smak och syrlighet och är ett säkert kort. Inga tillsatser behövs för att få fram den distinkta smaken.

I morse stod jag och funderade över varför plommonsylten som jag skulle bre på min morgonmacka var så mörk? Så brukar den inte se ut. Först när jag tittade på burkens lock och såg att det stod "Svarta vinbär 2009" insåg jag att jag i två veckor ätit svartvinbärsmarmelad i tron att det var plommonmarmelad.

Förklaringen till detta kan finnas i det faktum att sedan jag fick S K I T -virus 2009 haft en förändrad smakupplevelse som gör att många smaker täcks över av en besk. Allting som inte smakar mycket starkt, har en besk bismak som gör att finliret, vilket man ju kan säga att smakupplevelse bör vara, nu är noll-lir. Det är en effekt av den sjuka som doktorn inte kan förklara.

 

Höstfynd med kraftig beska 

En arbetskamrat förlorade förmågan att uppleva smaker, annat än sött och salt, efter en cykelolycka. Det verkar inte kul. Det finns annat i livet som gör honom glad. Men han har helt klart förlorat ett av sina glädjeämnen i livet. Själv är jag inte en stor mat - och drycknjutare men det är lite trist med denna mainstream-beska som jag upplever vid matbordet. Ge mig den goda smaken tillbaka!  

Andra bloggar om: svamp, smak, vinbärssylt, plommonsylt

Perspektiv är ett av mina favoritämnen. Hur vi ser olika på saker beroende på ålder, erfarenhet, bakgrund. Men också på rent fysiskt perspektiv - titta på din bostad ur en ny vinkel, gå ner på knäna och se på någon du känner väl ur ett barns perspektiv och nya men lika sanna perspektiv uppdagas.

 

"Vad glor du på? Tycker du att min matskål är konstig?" 

Perspektiv tänker man också över när man blir sjuk som jag har varit nu. Helt plötsligt blir den fysiska hälsan det helt dominerande viktiga och det som upptar ens tankar helt och hållet. Alla dagsnyheter förlorar sitt intresse och behovet att till exempel bilda sig för bildandets egen skull blir rätt ointressant. De känslomässiga klurigheterna som drabbar mig annars försvinner eller blir sekundära. Allt blir oviktigt utom att få den sjuka kroppen frisk. Den är någon sorts pragmatism som råder som är biologiskt helt snillrik och tack och lov för det.

När man sedan blir frisk och har hälsan så blir man så tacksam för att man har den. Hälsan alltså. Det är en nyttig erfarenhet även om jag hellre hade varit utan den i och för sig. Jag tänker förstås mycket på den vård jag har fått som har varit omhändertagande och professionell (och jag skänker en tacksam tanke åt det faktum att jag bor i rätt kommun - Lund, en hemsk men tyvärr bevisad orättvisa råder i vårt land) TROTS att man inte har en aning om vad som varit med mig. S K I T - virus 2009. Så kallar jag det.

Men nu jäklar. Nu ska det bli andra bullar. Nu ska jag tänka på mer själ än kropp. För nu har jag hälsan!  

Andra bloggar om: perspektiv, vara sjuk, ha hälsan, orättvisor i vården