Andra bloggar om: jazzparty AF 2010, jump4joy, Jordans drive, damn, klezmofobia, jazz

Först kom ett brev från Försäkringskassan där jag uppmanades att berätta vad jag har i årslön. Två veckor senare kom ett brev där det stod att om jag inte inom en vecka skickade ett läkarintyg för veckan jag hade varit sjuk så skulle man tolka det som att jag inte ville ha någon sjuklön. Här var det snabba ryck och jag undrade om det krävdes tankeläsning av mig - såvitt jag visste hade ingen tidigare bett mig skicka in något läkarintyg.

Jag skickade in kopia på läkarintyget och trodde att nu får jag väl snart de där pengarna för vecka 3 av min sjukskrivning. Anä, icke sa Nicke. Nu har jag nämligen fått ett nytt brev, skrivet sex veckor efter att min sjukskrivning avslutats. Där står:

Vi har tagit emot dina underlag och ska nu utreda om du uppfyller alla villkor för att ha rätt till sjukpenning och vilken inkomst din ersättning ska beräknas på. — På grund av utredningen kan det ta mer än 30 dagar innan du får ett beslut.  

Alltså, kanske är det för att jag är ovan. Eller är det för att jag inte riktigt är inne i det byråkratiska. Men ska man behöva vänta eventuellt mer än 30 dagar på ett beslut om att man kan få sjukpenning alls, speciellt som arbetsgivaren utan att blinka har tagit emot både sjukanmälan och sjukintyg och gett mig sjuklön snabbt och tveklöst. Varför ska det vara så mycket svårare och krångligare när Försäkringskassan gör samma sak? Varför blir jag plötsligt ett utredningsfall? Och mer än 30 dagar - vi är inne i mitten av december då, två månader efter min sjukskrivnings slut nästan. För min del handlar det om en veckas lön och jag fixar det ekonomiskt, no doubt för att tala The Wire-iska istället för byråkratiska. Men ändå. Va fasen?????? Byråkrati, byråkrati, självändamål? 

Brevet är undertecknat Med vänlig hälsning. Det tvivlar jag inte på.  

Hibiscusträd i Lissabon, blommar om hösten 

Alla borde bojkotta Vellinge kommun, åtminstone de grupper som visat en sällsynt hjärtlöshet vad gäller inställningen till plågade ungdomar som har flytt elände och vill få ett mänskligt liv (detta är dock inte den enda kommun som säger nej till att hjälpa till).

Alla borde prova yoga. Jag har gjort det nu fyra gånger och det är fantastiskt! Man når en kapacitet som man inte visste att man hade. Jag tänjer muskler, böjer leder, gör grejer med kroppen som jag inte klarat av på många år. Och jag blir rörd. Konstigt? Nej, det är spänningar som släpper i kroppen som gör att man känner både sorg och glädje. Och avspänning. Riktigt gott en ledig lördag.

Till sist: Alla borde titta på mina senaste bilder som nu ligger här. Fast följer ni bloggen har ni sett dem tidigare. Borde ha.

Andra bloggar om: Alhambra, Vellinge kommun, Wim Wenders, The Road, Väggen, yoga

Att jag alls kom att se och höra Körslaget har att göra med att en av mina kolleger ingår i teamet från Lund. Körtävling på lördag kväll är inget jag ens har tänkt på att följa (i alla fall inte så länge jag har säsong 3 av The Wire att titta på med Mats, som nu är helt smittad av den bacillen!). Men så fick jag höra det här med kollegan och då ökade intresset! Ja, när jag såg att jag kunde gå in i TV4:s playkanal och titta på valda delar då gick det an. För det är rätt dryga program, massor med reklam och allt ska gå låååångsamt och vara såå spännande. Men.

I lördags gick Team Ola till final med två låtar, en av dem "Leende guldbruna ögon" som de framför med humor, härligt arr och schwung. Jag blir helt till maj i trasorna - de sjunger på skånska, dessutom. Nu kommer jag ut ur garderoben.

Vi sitter i ett litet plan som glider med visst brum över den skånska slätten. Vi är på väg till Japan i ett flygplan som är specialinrett. Istället för de vanliga raderna med säten finns det här ett sjukhusrum med en patient med dropp. Visserligen bakom ett draperi men vi ser det, Mats och jag där vi sitter i några av de enstaka vanliga platser som finns ombord. 

Man hör skrik från någon som inte mår bra, har ångest, tänker jag. Själv sitter jag där och undrar om det är tryggt att flyga med detta lilla privata flygbolag, ända till Japan. Dessutom är själva planet som sagt litet och jag känner mig mer och mer orolig för hur resan ska gå.

Plötsligt upptäcker jag att jag har glömt kameran hemma. Genom mitt huvud far bilder av alla de potentiella foton jag skulle tagit i Japan, spännande ansikten, färger, möten av linjer fångade av min lins. Jag blir alldeles ifrån mig. "Mats, jag har glömt kameran, vi måste hämta den!". Mats säger att jag ska bara ta det lugnt, i Japan finns det massor med billiga kameror och vi kan köpa en ny där. "Nej, jag måste ha den vanliga kameran", säger jag och går fram till piloten och frågar om han inte kan landa så vi kan hämta min kamera. Det vill han inte men när han berättar att man ska hämta ytterligare en passagerare i Bromölla, tigger jag och ber att de ska låta mig gå av där och snabbt ta mig till Dalby för att hämta min kamera.

Jag minns inte hur det slutade. Kanske vaknade jag.  

Besök gärna Psykologifabriken, nu omskriven i Svd. 

Och det beror på en oerhört säker och skickligt skriven dialog, riktigt väl översatt av någon vars namn jag missat men vill ge en eloge. Skådespelarna är genomgående goda, från Tom Hollender som spelar en hjälplös biståndsminister, till James Gandolfini (även känd som Soprano i serien med ungefär samma namn) och en favorit Mimi Kennedy som alltid spelar med humor och inlevelse.

Skrattet sätter sig emellanåt i halsen eftersom filmen gestaltar en politikerkår, både brittisk och amerikansk, som är totalt renons på allvar och känsla för vad som verkligen är viktigt. Allt är bara retorik och smutskastning, spel i en inre krets.

Men det är så skickligt gjort! Jag skulle vilja läsa manuset som sådant. Det fullkomligen kryllar av dräpande repliker att citera. Ni kan läsa några av dem i recensionerna i DN, Sydsvenskan och SvD.  

Möte mellan oliktänkande

Men det här med dricks är skumt. Visst, det är något kulturellt, något som knyts till själva restaurangbesöket för många av oss. För mig är det så att om jag inte dricksar är det en markering av att jag är riktigt, riktigt, missnöjd.

Det som är ännu konstigare med restaurangbesök är dock, tänker jag, att vi så sällan klagar över maten eller begär in annan mat när den inte är bra. Vi har väl alla varit på restauranger där maten inte varit god alls, eller inte hållit måttet enligt beskrivningen på matsedeln. Men hur ofta säger man till? Jag vet inte om jag någonsin har gjort det. Och det slår mig att det faktiskt inte bara handlar om mig själv och min rädsla för att  bråka och göra mig otrevlig. Nej, det handlar också om att inte vilja ställa till bråk så att man förstör för andra gäster på restaurangen. För det ska vara trevligt när man är på restaurang. Det är liksom det som är grejen. I varje fall när det inte handlar om det vanliga lunchrestaurangbesöket.

Man är en mes. Jag är en mes. Jag ska börja klaga på restauranger när maten inte håller måttet. "Det här var inte alls gott." "Jag är besviken och sur, hungrig och förbannad." Detta är nog något jag får jobba med. Kanske kan det bli mitt nya nyårslöfte när jag nu kört med nyårslöftet "ska se till att ha mer tålamod" i flera år utan framgång.

Så när Mats och jag, på vår tredje dag i Lissabon, återvänder till hotellet efter en svettig, fuktig och varm dag på stan, så bestämmer vi oss för att stanna kvar där och chilla som ungdomarna säger – i vårt fall läsa, kolla på kasst CNN och också i mitt fall påbörja min bloggpost om vår resa till Lissabon. Vi är för trötta för att gå ut på stan och lyssna på Fadomusik som så många har rått oss.

Varför Lissabon? Några kolleger och vänner och även bror Björn, fick något drömmande och förtjust i blicken när vi berättade att vi funderade över att åka hit några dagar. Någon talade om Fadomusiken, en annan om det fina Gülbenkianmuseet, en tredje hade en fräck väska härifrån (det har jag också nu Anna), en annan hade läst Saramago (jag såg filmen. "Blindheten" blev för tung som bok för mig …).

Man ser mycket kakel på de gamla husen och detta var nog det vackraste jag såg

Fadomusik blev vi utan som sagt (men vi har en CD vi har fått av Sarisen, en av Lissabonentusiasterna). Men å andra sidan vi har sett mycket, mycket vackert. Det är en backig stad med överraskande vyer här och där, när man minst anar det. Muséer finns det gott om och vi väljer ett – kanske staden främsta, den som visar den samling som armeniern Calouste Gülbenkian byggde upp när han med mycket stor framgång hade gjort oljeaffärer som gjorde honom till en av världens rikaste personer. Se på mina bilder!

Här får jag nästan samma kick som jag fick på Metropolitan i New York för exakt ett år sedan. De föremål som visas och som i vissa fall är kanske 4 000 år gamla, berör mig starkt och för mig i kontakt med det som var då.

Vi tittar på borgen Castelo de Sao Jorge, vi tittar på det sköna och överdådiga Belem, på fortet vid vattnet. Vi tittar på de olika stadsdelarna i det gamla Lissabon, många fattiga men ack så vackra. Kolla bilderna.

Vi sitter på restaurang och äter en riktigt god pasta med havsfrukter av allehanda sorter och bredvid oss sitter ett par: Vad är det för språk de talar? Holländska, nej, flamländska, ja. Det framkommer när Mats frågar. De har också suttit och undrat var vi kommer ifrån. De berättar om de vackra bergen i norra Portugal  som de just besökt (hon är anställd av ett företag som säljer ”walking tours”, bland annat i Sverige) och jag blir sugen på mer Portugal.  

Vi känner oss mycket trygga i denna storstad på kullar vid floden Tejo. Här samsas svarta och vita portugiser och det verkar som,  i varje fall för våra otränade ögon, att de svarta inte har någon generellt lägre ställning. Vi ser flera ”mixed couples”. Vi funderar över integration, hur man lyckas med den och hur det kan vara här i Portugal. På kvällen läser jag en bra artikel av Nalin Pekgul som jag tycker är så rätt och sann och viktig vad gäller svensk integrationspolitik. Läs den!).

Men Portugal är fattigt och det märks i stan. Det är fattigt i många av de kvarter vi besöker. Vi ser många utslagna, ett antal uteliggare och tiggarna är flera. Det värker i en när man ser dem.

En duktig musiker som showar för turisterna som äter fisk under solskydd 

Vi tar oss fram med spårvagn, buss och väldigt fin metro. Det är rent och tyst i tunnelbanan, mycket finare än i Stockholm. Man satsar uppenbarligen på allmänna kommunikationer.

Människorna är lite försiktiga i kontakten men vänliga. Det känns bra att vara här, tryggt. Och det är så himla vackert! Kulligt och många både pampigt-imponerande och mysigt-imponerande ställen.  Man blir ofta påmind om landets omväxlande historia, med moriskt styre under några hundra år, med dess sjöfart och sina upptäcksresande. Man tänker på kolonierna förstås, på det lustiga språket, så svårt att förstå när man hör det, så mycket lättare när man läser.

Men – oj – det är SÅÅÅ varmt och fuktigt. Trots att Mats läst på att det ska vara 20-25 grader så har jag inte riktigt insett vad det innebär, trots fyra år i Israels klimat (för 35 år sedan, minnet sviker väl). Mina fötter tål inte värmen och redan dag 1 är blåsorna på tårna ett faktum. Trist med ömmande fötter. Men jag vet att det snart kommer vara glömt. Minnen från resor inkluderar aldrig skoskav, i varje fall inte mina. Jag minns mest det goda. Och det blir massor från denna resa.

Andra bloggar om: Lissabon, resa Lissabon, Fado, skoskav, integration, Portugals historia

Värnlös

Boken Den siste av de rättfärdiga kommer ofta för mig när jag betraktar insekter. Boken kommer än mer i mina tankar när jag dödar en litet kryp. För i boken så torterar en pojke tanklöst en insekt, drar av den benen. När han äcklad över sitt beteende ser vad han gjort sett i ett större sammanhang, slås han av sin egen grymhet. Kanske ska vi inte göra våra samveten för ömma men ett liv är ett liv är ett liv, om än i ett ludet kryp.

Jag har haft anledning att fundera över och diskutera på sista tiden, hur moderna människors hjärnor funkar. I en artikel som jag gärna länkar till, i den fina tidskriften Tvärsnitt, beskriver Roger Säljö hur den mänskliga hjärnan kan sägas fungera i det moderna samhället och också hur den har fungerat historiskt sett. Det är mycket tankeväckande och kan appliceras på många spår man tänker i, både vad gäller en själv och vad gäller unga människor idag. Man googlar när man ska skaffa fram information istället för att ha den lagrad i skallen, mindre och mindre krävs på vissa sätt av oss - vad gäller att minnas fakta. Å andra sidan är kraven stora på oss att behärska tekniken.

Men det far genom denna hjärna när jag möter några grannar som jag sällan träffar, att något är ändå helt oförändrat, tror jag, i det mänskliga beteendet. Det är fortfarande så att vi "läser av" människor i våra möten med dem. Vi läser ansiktsuttryck, kroppspråk, vi läser språk och vi läser dialekt, ålder, socialgrupp, närhet, avstånd. Mötena finns kvar, oförändrat. Oss kryp emellan.  

Onsdagskonst: Skam och sorg Rockar 

Är det inte bara alldeles härligt härligt när man lyckas med något man inte trodde att man klarar av? Det är fantastiskt att som både medelålders, kvinna och rasande otålig person, hittade det tekniska problemets lösning. 

Kanske är det för att jag stör mig så på de könsroller som präglat mig och präglar många unga kvinnor, som jag blivit så besviken på hur True Blood utvecklas. Den svarta tjejen Tara som jag tyckte var så härligt kaxig och frimodig sägs nu vara besatt av en demon. Så var det med den frimodigheten - den är ond! Och Sookie som har huvudrollen - hon frågar sin vampyrälskade efter första sexet "var det bra eller skulle jag gjort något annorlunda?". Bläh. Vad är det för sorst kvinnosyn? Eller är det som ungdomarna som jag berättade om detta för sa, att det kanske är ironiskt menat? Svårt för mig att säga, jag tillhör inte den ironiska generationen …

Men fixa bloggen kan jag. YES!