En än så länge ofärdig bild som ligger blöt på mitt arbetsbord! 

Jag kan iaktta djur, inte bara hästar nära Tant Surres barndomshemvist, utan också kossor som ser ut att ha det så himla bra:

"MÖTE"/"UTSUGEN OCH UTSUGARE"/"KOBENT" 

Utmed min finaste promenadväg för närvarande, finner man någon gång små stånd där den hungrige kan ta sig ett äpple:

"Betala nu eller nästa gång du går förbi" står det på skylten! 

Just nu har vi stegtävling på mitt jobb. Vi ska gå 10 000 steg per dag. Det är ingen större svårighet för mig men det sporrar en att ha "tvånget" att gå varje dag för att nå upp till detta snitt. Jag har i flera år tyckt att stegtävlingen som vi har på mitt jobb är lite larvig (är någon sorts antitävlingsperson, trist sort, faktiskt) men kan nu se att det faktiskt gör att man funderar över vikten att röra sig varje dag.  

Så jag ger mig ut på många småresor varje dag, till fots. Fast snart ska vi iväg på en resa som heter duga. Amerikaresan. Mer senare!  

Min första känsla för dig, Avocado, var att du var lite väl fet och otydlig i smaken. Så fel jag hade! Idag vet jag att det feta i dig inte bara är gott, utan också nyttigt.

När du visar dig i all din prakt, din gröna fina kropp, så vacker till formen, kommer jag att tänka på allt jag kan använda dig till:  

Avocado vilar i väntan på att uppnå mogen ålder 

Jag kan mosa ditt mjuka innanmäte, helt enkelt, och bara hälla på lite citron och vitlök, salt och peppar. Vill jag gå vidare med dig, kan jag, varför inte, röra ned lite fet yoghurt, som du trivs så bra med. Somliga säger att du också gillar kontakt med en aning lök - och så kan det säkert vara, du är öppen till sinnet.

Ibland lägger jag bara en röra av dig på ett stycke kött. Underbart. Andra gånger har jag klyvt dig, tagit ut kärnan och fyllt din hålighet med någon sorts kaviar och kanske lagt på gräddfil och citron - en klassisk bild av dig.

Jag känner folk som skivar ner bitar av ditt inre i sallader och låter dig samsas med nötter och kanske lite druvor. Ja, det finns kanske lika många sätt att förhålla sig till dig som det finns människor som mött dig?! 

Jag kan ibland önska att jag fick bara helt vilt ta mig en svängom med dig, kära Avocado. Lite som när du nyligen, när du trodde jag inte såg det, tog en snurr på ditt fat:

Avocado tar en svängom - i smyg! 

Nu måste jag sluta mitt brev. Förmodligen ses vi snart igen. Jag kan nämligen aldrig få nog av dig!

 
Eva JAHAJA Nygren

P.S. För er som vill ha recept kan jag rekommendera av Adam tidigare omtipsade Under valnötsträdet av Bergenström och Bergenström. På nätet finns massor av recept och JAHAJA tar också tacksamt emot sådana!

Andra bloggar om: Avocado, recept, grönsaker, vitaminer

Filmen är också en film om hunger och längtan, lite på samma sätt som filmen The Talented Mr Ripley - en stark längtan till ett liv där skönhet och pengar finns i överflöd.

Familjen Flyte är en strängt katolsk familj med en homosexuell son som lever ett dekadent liv i Oxford. Där träffar han Charles Ryder som blir bedårad av honom och den värld han lever i. När Ryder kommer till Brideshead, adelsfamiljens anrika slott, blir han lika bedårad av detta som av dottern i familjen.

För mig som såg TV-serien för sådär en 25 år sedan känns denna film som en rätt blek variant. Jag tycker, precis som en av mina bloggbekanta misstänkte, att Jeremy Irons och Anthony Andrews verkligen inte överträffas i den förra filmatiseringen från 1981 av romanen som egentligen har ett rätt tunt stoff. Det är i tolkningen av storyn som det stora sker. Det händer inte stort i denna variant från 2008. Skådespelarprestationerna är inte minnesvärda. Speciellt Matthew Goode som ska axla den viktigaste rollen, Charles Ryder, är en besvikelse. Jag kan inte påstå att jag exakt minns Jeremy Irons tolkning av samma filmkaraktär när jag sitter där i fåtöljen, men jag vet att djupet i det som ska gestaltas inte kommer fram. Sorry!

Samtidigt tycker jag att filmatisering av Julian Jarrold bättre visar på konflikten i religiöst hänseende och kan på så vis faktiskt tillföra något i diskussionen kring alla sorters religiös fundamentalism.

Se här lite klipp ur TV-serien från -81:

Läs DN, SvD

Andra bloggar om: Film, En förlorad värld, Brideshead Revisited, Evelyn Waugh

Tant Surre föll i min glömska. Men nyligen frågade Julia mig hur det var med Tant Surre och trots att det gått kanske 15-20 år sedan jag berättade om henne så kunde jag plocka upp lite spår ur minnet och berätta om hennes nuvarande liv.

Idag är hon mycket gammal, 104 år. Hon bor fortfarande i Bokskogen men i ett kollektiv där man har ordnat med några bostäder för just gamla. Hon kan inte flyga längre (licensen fråntogs henne för tio år sedan till hennes stora sorg) men hon gör lite annat som kanske inte många 104-åringar gör, i den mån de finns alls.

Eftersom hon är så gammal känns det som hög tid att teckna ner hennes historia. Detta är ett försök.

Om Tant Surre finns? Eftersom ingen skulle höja på ögonbrynen om jag sa till exempel "Det finns tendenser till försök att kartlägga äldres behov av sagor" så kan väl påståendet "Tant Surre finns" inte heller vara så omskakande. Tant Surre finns.

 

Min pappa var mycket förtegen om sin bakgrund. Först efter hans död fick jag veta var han hade bott som liten pojke med gångavstånd till synagogan. Han talade sällan om sina föräldrar. Någon gång sa han till mig att jag var lik hans mor, Rakel: "Du har ögonbryn som mina mamma". När jag frågade honom som liten, om jag var söt, så sa han: "Du är inte vacker men sällsynt." Jag var först förbryllad men sedan glad och tror att jag via honom lärde mig att individualitet är viktigt.

 Farmor Rakel, vacker och sällsynt

När jag såg filmen Maria Larssons eviga ögonblick var nog den största personliga behållningen för mig att jag fick en bild av hur det kan ha varit för farmor eftersom filmen utspelar sig under ungefär samma tid som farmor och farfar fick sina barn. Farmor fick säkert, som Maria, slita hårt. Mina farföräldrar hade inte någon skolad bakgrund alls, och farfar försörjde sig där det gick. Men när man skulle till fotografen fick man stila till sig:

Bild av en stilig karl, farfar, tagen på Bantorget i Lund 

Jag fick kontakt med farmor, inom mig, när jag såg filmen. Jag kan tänka mig att farmor också bar på drömmar som gick utöver det dagliga slitet i kvarteren nära Möllevången där farfar lär ha suttit och berättat historier ibland. På så vis blev filmen mig till stor glädje.

Den fick mig också att fundera över, som jag så ofta gör, hur folk klarade sig på den tiden om de inte var fysiskt starka? Troell visar ju väldigt väl i filmen att det krävdes fysisk styrka för att få jobb i hamn och kalkbrott och för kvinnorna som slet med barnabärande i dubbel bemärkelse, och tvätt och skur, var det väl minst lika viktigt. Hur klarade sådana som jag, som hade kass rygg, allergier, eksem, you name it. Inte? Förmodligen gällde det då att vara riktigt bra på något annat än det som krävde fysisk kraft och hälsa. Om man nu fick möjlighet att utveckla det.  

Recensenterna är inte överens - se DN och Svenskan i likhet med mig och Slow motion. Jag tycker att filmen känns för lång, att det blir FÖR många vackra stillbilder och för lite rörelse. Dessutom stör jag mig på hopen barn som inte får agera i större utsträckning och när de gör, så lyckas de inte så väl. Att de dessutom inte alla talar skånska känns rätt märkligt. Nog måste det finnas nog med teaterbegåvade barn med skorrande Rrr?

Men Persbrandt är bra, även om han överträffas av Heiskanen. För oss Lunda-Dalby-bor, och jag som före detta Malmöbo, känns det förstås också kul att se bekanta miljöer.

Och så har jag klämt en Oates till - The Gravedigger’s Daughter. Och den var väl helt OK, men inte mer. Lite för mycket manierad, lite känsla av Blonde men utan denna boks patos. Även här finns det folk som tycker annorlunda än jag. Men smaken är som baken. I varje fall i Skåne.

Det är en fin och stämningsfull film, skickligt filmad av Tommy Boije som också gjort en festlig kattanimation som lyfte filmen ett snäpp extra. Budskapet som förmedlas är att det aldrig är för sent för förändring och utveckling och detta representerar Morbror Anders som lämnade sitt liv som bonden Anders Andersson och blev husägare i Provence där han odlar oliver, har det bra och lever ett på många sätt helt annat liv än tidigare. Jag kan tänka mig att denna välgjorda film kommer att finnas att se på TV snart, alternativt på Kino eller Spegeln. Här är en så kallad teaser för filmen: