Och det beror på en oerhört säker och skickligt skriven dialog, riktigt väl översatt av någon vars namn jag missat men vill ge en eloge. Skådespelarna är genomgående goda, från Tom Hollender som spelar en hjälplös biståndsminister, till James Gandolfini (även känd som Soprano i serien med ungefär samma namn) och en favorit Mimi Kennedy som alltid spelar med humor och inlevelse.

Skrattet sätter sig emellanåt i halsen eftersom filmen gestaltar en politikerkår, både brittisk och amerikansk, som är totalt renons på allvar och känsla för vad som verkligen är viktigt. Allt är bara retorik och smutskastning, spel i en inre krets.

Men det är så skickligt gjort! Jag skulle vilja läsa manuset som sådant. Det fullkomligen kryllar av dräpande repliker att citera. Ni kan läsa några av dem i recensionerna i DN, Sydsvenskan och SvD.  

Möte mellan oliktänkande

Men det här med dricks är skumt. Visst, det är något kulturellt, något som knyts till själva restaurangbesöket för många av oss. För mig är det så att om jag inte dricksar är det en markering av att jag är riktigt, riktigt, missnöjd.

Det som är ännu konstigare med restaurangbesök är dock, tänker jag, att vi så sällan klagar över maten eller begär in annan mat när den inte är bra. Vi har väl alla varit på restauranger där maten inte varit god alls, eller inte hållit måttet enligt beskrivningen på matsedeln. Men hur ofta säger man till? Jag vet inte om jag någonsin har gjort det. Och det slår mig att det faktiskt inte bara handlar om mig själv och min rädsla för att  bråka och göra mig otrevlig. Nej, det handlar också om att inte vilja ställa till bråk så att man förstör för andra gäster på restaurangen. För det ska vara trevligt när man är på restaurang. Det är liksom det som är grejen. I varje fall när det inte handlar om det vanliga lunchrestaurangbesöket.

Man är en mes. Jag är en mes. Jag ska börja klaga på restauranger när maten inte håller måttet. "Det här var inte alls gott." "Jag är besviken och sur, hungrig och förbannad." Detta är nog något jag får jobba med. Kanske kan det bli mitt nya nyårslöfte när jag nu kört med nyårslöftet "ska se till att ha mer tålamod" i flera år utan framgång.

Så när Mats och jag, på vår tredje dag i Lissabon, återvänder till hotellet efter en svettig, fuktig och varm dag på stan, så bestämmer vi oss för att stanna kvar där och chilla som ungdomarna säger – i vårt fall läsa, kolla på kasst CNN och också i mitt fall påbörja min bloggpost om vår resa till Lissabon. Vi är för trötta för att gå ut på stan och lyssna på Fadomusik som så många har rått oss.

Varför Lissabon? Några kolleger och vänner och även bror Björn, fick något drömmande och förtjust i blicken när vi berättade att vi funderade över att åka hit några dagar. Någon talade om Fadomusiken, en annan om det fina Gülbenkianmuseet, en tredje hade en fräck väska härifrån (det har jag också nu Anna), en annan hade läst Saramago (jag såg filmen. "Blindheten" blev för tung som bok för mig …).

Man ser mycket kakel på de gamla husen och detta var nog det vackraste jag såg

Fadomusik blev vi utan som sagt (men vi har en CD vi har fått av Sarisen, en av Lissabonentusiasterna). Men å andra sidan vi har sett mycket, mycket vackert. Det är en backig stad med överraskande vyer här och där, när man minst anar det. Muséer finns det gott om och vi väljer ett – kanske staden främsta, den som visar den samling som armeniern Calouste Gülbenkian byggde upp när han med mycket stor framgång hade gjort oljeaffärer som gjorde honom till en av världens rikaste personer. Se på mina bilder!

Här får jag nästan samma kick som jag fick på Metropolitan i New York för exakt ett år sedan. De föremål som visas och som i vissa fall är kanske 4 000 år gamla, berör mig starkt och för mig i kontakt med det som var då.

Vi tittar på borgen Castelo de Sao Jorge, vi tittar på det sköna och överdådiga Belem, på fortet vid vattnet. Vi tittar på de olika stadsdelarna i det gamla Lissabon, många fattiga men ack så vackra. Kolla bilderna.

Vi sitter på restaurang och äter en riktigt god pasta med havsfrukter av allehanda sorter och bredvid oss sitter ett par: Vad är det för språk de talar? Holländska, nej, flamländska, ja. Det framkommer när Mats frågar. De har också suttit och undrat var vi kommer ifrån. De berättar om de vackra bergen i norra Portugal  som de just besökt (hon är anställd av ett företag som säljer ”walking tours”, bland annat i Sverige) och jag blir sugen på mer Portugal.  

Vi känner oss mycket trygga i denna storstad på kullar vid floden Tejo. Här samsas svarta och vita portugiser och det verkar som,  i varje fall för våra otränade ögon, att de svarta inte har någon generellt lägre ställning. Vi ser flera ”mixed couples”. Vi funderar över integration, hur man lyckas med den och hur det kan vara här i Portugal. På kvällen läser jag en bra artikel av Nalin Pekgul som jag tycker är så rätt och sann och viktig vad gäller svensk integrationspolitik. Läs den!).

Men Portugal är fattigt och det märks i stan. Det är fattigt i många av de kvarter vi besöker. Vi ser många utslagna, ett antal uteliggare och tiggarna är flera. Det värker i en när man ser dem.

En duktig musiker som showar för turisterna som äter fisk under solskydd 

Vi tar oss fram med spårvagn, buss och väldigt fin metro. Det är rent och tyst i tunnelbanan, mycket finare än i Stockholm. Man satsar uppenbarligen på allmänna kommunikationer.

Människorna är lite försiktiga i kontakten men vänliga. Det känns bra att vara här, tryggt. Och det är så himla vackert! Kulligt och många både pampigt-imponerande och mysigt-imponerande ställen.  Man blir ofta påmind om landets omväxlande historia, med moriskt styre under några hundra år, med dess sjöfart och sina upptäcksresande. Man tänker på kolonierna förstås, på det lustiga språket, så svårt att förstå när man hör det, så mycket lättare när man läser.

Men – oj – det är SÅÅÅ varmt och fuktigt. Trots att Mats läst på att det ska vara 20-25 grader så har jag inte riktigt insett vad det innebär, trots fyra år i Israels klimat (för 35 år sedan, minnet sviker väl). Mina fötter tål inte värmen och redan dag 1 är blåsorna på tårna ett faktum. Trist med ömmande fötter. Men jag vet att det snart kommer vara glömt. Minnen från resor inkluderar aldrig skoskav, i varje fall inte mina. Jag minns mest det goda. Och det blir massor från denna resa.

Andra bloggar om: Lissabon, resa Lissabon, Fado, skoskav, integration, Portugals historia

Värnlös

Boken Den siste av de rättfärdiga kommer ofta för mig när jag betraktar insekter. Boken kommer än mer i mina tankar när jag dödar en litet kryp. För i boken så torterar en pojke tanklöst en insekt, drar av den benen. När han äcklad över sitt beteende ser vad han gjort sett i ett större sammanhang, slås han av sin egen grymhet. Kanske ska vi inte göra våra samveten för ömma men ett liv är ett liv är ett liv, om än i ett ludet kryp.

Jag har haft anledning att fundera över och diskutera på sista tiden, hur moderna människors hjärnor funkar. I en artikel som jag gärna länkar till, i den fina tidskriften Tvärsnitt, beskriver Roger Säljö hur den mänskliga hjärnan kan sägas fungera i det moderna samhället och också hur den har fungerat historiskt sett. Det är mycket tankeväckande och kan appliceras på många spår man tänker i, både vad gäller en själv och vad gäller unga människor idag. Man googlar när man ska skaffa fram information istället för att ha den lagrad i skallen, mindre och mindre krävs på vissa sätt av oss - vad gäller att minnas fakta. Å andra sidan är kraven stora på oss att behärska tekniken.

Men det far genom denna hjärna när jag möter några grannar som jag sällan träffar, att något är ändå helt oförändrat, tror jag, i det mänskliga beteendet. Det är fortfarande så att vi "läser av" människor i våra möten med dem. Vi läser ansiktsuttryck, kroppspråk, vi läser språk och vi läser dialekt, ålder, socialgrupp, närhet, avstånd. Mötena finns kvar, oförändrat. Oss kryp emellan.  

Onsdagskonst: Skam och sorg Rockar 

Är det inte bara alldeles härligt härligt när man lyckas med något man inte trodde att man klarar av? Det är fantastiskt att som både medelålders, kvinna och rasande otålig person, hittade det tekniska problemets lösning. 

Kanske är det för att jag stör mig så på de könsroller som präglat mig och präglar många unga kvinnor, som jag blivit så besviken på hur True Blood utvecklas. Den svarta tjejen Tara som jag tyckte var så härligt kaxig och frimodig sägs nu vara besatt av en demon. Så var det med den frimodigheten - den är ond! Och Sookie som har huvudrollen - hon frågar sin vampyrälskade efter första sexet "var det bra eller skulle jag gjort något annorlunda?". Bläh. Vad är det för sorst kvinnosyn? Eller är det som ungdomarna som jag berättade om detta för sa, att det kanske är ironiskt menat? Svårt för mig att säga, jag tillhör inte den ironiska generationen …

Men fixa bloggen kan jag. YES! 

De värsta husen är de där det är mörkt i vrårna. Jag går runt i hus med små mörka prång jag inte kan se in i. Det är dunkelt och möblerna står nästan ovanpå varandra. Men framför allt är det skumt och rörigt.

I de goda husen om natten är det ofta fönster åt alla håll. Utanför är det grönt, träd syns och man kan se långt bort. I dessa husen är det ljust och ofta rätt tomt på saker. Det är mycket plats och ofta far en svag bris genom rummen, fönstren är öppna.

Den första sorten ger mig känslor av instängdhet och rädsla. Också av låsning, att vara fast. Den andra sorten ger mig en känsla av möjlighet, öppenhet och hopp.

Ibland i en dröm kan jag gå runt i ett hus och titta mig omkring, se scener.  

Det är fantastiskt vilket stoff drömmarna ger en för eftertanke och insikt om hur många lager vårt inre faktiskt har. När jag ser min dröm gestaltad som här ovan så vill jag bygga vidare på den och få en uppföljare nästa natt. Hur går det för kvinnan som springer mot dem i soffan? Lyckas hon rädda flickan som ser så ensam ut? Vem vet, den som drömmer vidare kanske får veta.  

Kanske därför har jag sedan dess nitiskt borstat mina tänder i minst tre minuter vid varje tillfälle och min tandläkare berömmer mig för mina renborstade tänder. När jag sist var där diskuterade för jag vet inte vilken gång i ordningen, huruvida eltandborstar verkligen var bättre än de vanliga manuella. Min tandläkare sedan många år sa, att hon liksom jag, tyckt att de vanliga strömlösa gnuggborstarna var helt good enough men att hon nu faktiskt insett att eltandborsten tar bättre.

Så önskade jag mig och fick en eltandborste. Jag borstar och borstar men känner mig aldrig ren med den här varianten. Vad är det med mig? Varför är alla andra så förtjusta och speciellt proffsen? På apoteket hörde jag häromdagen en småbarnspappa prisa eltandborsten som han köpt till sin dotter som nu äntligen har rena tänder.  

Krig i min mun: Vem ska segra? De onda eller den snälla dinosaurien?

Leksaksdinosaurie på foto av Mika Korhonen i tidningen Aluma 

Nej, jag vet inte, kanske blev jag förstörd den gången pappa pregade in röda pillan i min mun. Blev tvingad till ett långt liv hänvisad till tungt arbete som jag själv kontrollerar med manuell tandborste, när ALLA andra kör in den elektriska i gapet och låter den göra jobbet. Suck. Nåja, varför inte. Jag är maskinkonservativ, har inte, har heller aldrig haft, diskmaskin. Kör manuellt. Eller Manuel. Mats menar jag.

Och nu har jag sett alla tre avsnitten och jag får säga att det är bra mycket intressantare att följa porträtteringen av människor som inte är enkelt onda eller goda utan som är som Nurse Jackie, en blandning. Eller ond och god - hon är en sjuksköterska med hjärtat på rätta stället, hon är rak som man bara kan vara - men hon är pillerberoende och hon bedrar sin man. Inget av det gör hon utan att det berör henne. Men hon gör det. Både det som är rätt och det som är fel. Man kan säga att hon speglar det mänskliga på ett sätt som jag kan identifiera mig med, trots överdrifterna.  

Men som sagt, sändtiden - varför lägga serien på en sådan svår tid? Det är en halvtimmesshow som skulle kunna ligga mycket tidigare på kvällen även om det inte precis är ett barnprogram. Skådespelet är väldigt bra och man njuter av det lugna tempot och Edie Falcos karaktärsfyllda utseende och uttryck. En annan favorit blir Zoey (spelad av Merrit Wever), en förstaårselev på sjuksköterskeutbildningen som är SÅ mån om att lära sig och SÅ rädd att göra fel. Mycket härlig.

Jag hoppas att man lägger ut övriga avsnitt på Svt Play. 22.45 är ingen prime time för mig! Här kan du se första avsnittet.

Att vara hemlös. Jag kan knappt föreställa mig det, för mig är känslan av grundtrygghet och också min identitet så starkt förknippad med mitt hem. Jag känner med de hemlösa.

Aluma arbetar för att skapa sysselsättning för hemlösa som genom Aluma får hjälp att komma in i samhället igen. Ett hundratal registrerade försäljare i södra Sverige säljer tidningen med samma namn och du har säkert stött på någon av dem, utanför Åhléns eller Systembolaget eller någon annanstans där det finns mycket folk.

I Skåne finns det 2 500 hemlösa män och kvinnor, en skrämmande hög siffra. Ett tusental av dessa finns i Malmö. Missbruk är vanligt bland de hemlösa men det visar sig att bland dem som engagerar sig i Aluma och tidningsförsäljning minskar missbruket drastiskt. Att bli mött med respekt är något som får människan att växa, att inte bli mött av respekt ger motsatt effekt. Alumaprojektet handlar i hög grad om att stärka de hemlösas känsla av tillhörighet och i förlängningen öka deras känsla av självrespekt.

Oktober månads nummer har just RESPEKT som tema och omslaget ser ut så här:  

Julia Nygren, ibland  i JAHAJA, illustrerar månadens tema på omslaget
Foto: Arvid Hallberg 

Man kan läsa tidigare nummer av Aluma på nätet. Du kan i sommarnumret se hur innehållsrik tidningen är med texter av ett antal goda och ofta välkända skribenter med olika budskap, många väldigt fina foton och helt enkelt ett rikt stoff. Men än bättre är dock att köpa den, ja du kan till och med bli prenumerant (skriv till prenumerera@aluma.nu)! Gör det, du gör en god gärning. Följ Lunds Universitets rektors initiativ och gör något för en grupp människor som säkert har så mycket mindre materiell trygghet än du som läser detta.  

Jag må vara smaklös (på ett sätt) just nu men hemlös är jag inte och det är jag tacksam för.  

I morse stod jag och funderade över varför plommonsylten som jag skulle bre på min morgonmacka var så mörk? Så brukar den inte se ut. Först när jag tittade på burkens lock och såg att det stod "Svarta vinbär 2009" insåg jag att jag i två veckor ätit svartvinbärsmarmelad i tron att det var plommonmarmelad.

Förklaringen till detta kan finnas i det faktum att sedan jag fick S K I T -virus 2009 haft en förändrad smakupplevelse som gör att många smaker täcks över av en besk. Allting som inte smakar mycket starkt, har en besk bismak som gör att finliret, vilket man ju kan säga att smakupplevelse bör vara, nu är noll-lir. Det är en effekt av den sjuka som doktorn inte kan förklara.

Höstfynd med kraftig beska 

En arbetskamrat förlorade förmågan att uppleva smaker, annat än sött och salt, efter en cykelolycka. Det verkar inte kul. Det finns annat i livet som gör honom glad. Men han har helt klart förlorat ett av sina glädjeämnen i livet. Själv är jag inte en stor mat - och drycknjutare men det är lite trist med denna mainstream-beska som jag upplever vid matbordet. Ge mig den goda smaken tillbaka!